JAG BRÄNDE MINA BÖCKER . . .
NÅGRA FRÅGOR RÖRANDE UNDERTRYCKANDE AV URKUND ENLIGT SL 12:4.
AV
DOCENTEN HANS THORNSTEDT.
I en av de annonser med suggestiva skildringar av falskdeklarantens öde, som under förra hälften av februari 1951 publicerades i dagspressen, avbildades under ovanstående rubrik en man, som stoppar en bokföringsliggare i värmepannan. Av annonsens text, som har formen av en ångerfull monolog av mannen, kan man sluta sig till, att han är en näringsidkare som deklarerat falskt och som, när polisen börjat undersöka falskdeklarationen, bränt sina handelsböcker. Det framgår emellertid icke om mannen är bokföringspliktig eller ej. I denna monolog yttrar mannen bl. a.:
Inga bevis inget åtal, trodde jag. Bara omtaxering och högre skatt. Men jag visste inte, att bara förstörandet av räkenskapsböckerna var ett brott. Att allmänna strafflagens 12:e kapitels 4 paragraf talar om »undertryckande av urkund».
Det yttrande, som annonsens författare på detta sätt lagt i mannens mun, öppnar kanske för mången ett något oroande perspektiv över räckvidden av SL 12: 4. Det aktualiserar också det principiellt betydelsefulla problemet om straffbarhet för förfalskning, som skett i syfte att dölja ett annat brott. Dessa båda frågor skola i det följande behandlas var för sig.
I. För att begagna den av THYRÉN introducerade terminologien, bestraffas i SL 12:4 negativ-materiell förfalskning av urkund, d. v. s. förstörande eller undanskaffande på annat sätt av en äkta urkund. Sådan förfalskning var enligt tidigare gällande rätt straffbar endast i begränsad utsträckning. Före ikraftträdandet av 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott innehöll SL — med undantag för vissa i detta sammanhang oväsentliga stadganden i 8 kap. — följande bestämmelser rörande negativ-materiell förfalskning. I SL 12: 1 bestraffades förstöran-
de av allmän arkivhandling. Såsom bedrägeri straffades enligt SL 22: 2 p. 5, att man uppsåtligen till förfång för annans rätt förstörde eller gjorde obrukbara de handlingar, varå denna rätt grundade sig. Detta stadgande ansågs icke vara tillämpligt på förstörande av bokföringshandlingar. Sådana handlingar skyddades i stället mot negativ-materiell förfalskning genom SL 23: 1. Detta lagrum innehöll nämligen bl. a. ett stadgande om straff för bokföringspliktig gäldenär, som råkat i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs och befunnits ha uppsåtligen förstört eller undanstuckit sina handelsböcker eller gjort dem oläsliga. Genom 1942 års lagstiftning upphävdes detta stadgande och ersattes i nu nämnda hänseende delvis av straffbudet om bokföringsbrott i SL 23: 5. Straffrättskommittén (SRK) hade i anslutning till Thyrén föreslagit, att i SL kap. 12 skulle införas ett allmänt stadgande om straff för negativ-materiell förfalskning av samtliga handlingar, som i dåvarande SL 12:2—5 vore skyddade mot positiv-materiell förfalskning, däribland alltså även handelsböcker.1 Departementschefen avböjde emellertid att på detta stadium av strafflagsreformen företaga en omfattande ändring inom 12 kap. I stället överflyttades stadgandet i dittillsvarande SL 22: 2 p. 5 till 12 kap. och infogades däri efter viss jämkning såsom 5 a §. Departementschefen, liksom sedermera kommentaren till förmögenhetsbrotten, utgick därvid från att detta nya stadgande icke hade avseende på handelsböcker, utan att undertryckande av sådana handlingar endast kunde bestraffas jämlikt SL 23: 5 i dess nya lydelse.2 I sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten föreslog därpå SRK på nytt ett generellt straffstadgande mot negativ-materiell förfalskning av urkunder. Därvid anknöt man till definitionen på urkund i SL 12:1 i dess nya lydelse, enligt vilken icke blott — såsom i tidigare gällande rätt —
handlingar som äro avsiktsurkunder (handlingar »som upprättats till bevis») utan även handlingar som äro tillfällighetsurkunder (handlingar som »eljest är(o) av betydelse såsom bevis», t. ex. privatbrev) samt bevismärken i egenskap av urkunder äro skyddade mot positiv-materiell förfalskning. Första lagutskottet föreslog en redaktionell jämkning i syfte att giva lagtexten en avfattning, som klarare uttryckte motivens mening. Sedan detta skett, kom stadgandet att lyda på följande sätt i den slutligt antagna lagtexten:
Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han vid tillfället ej äger så förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för undertryckande av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.1
Det största intresset knyter sig i detta sammanhang till rekvisitet att gärningsmannen skall sakna förfoganderätt över urkunden. Av SRK:s motiv till stadgandet, vilka godtagits av såväl departementschefen som första lagutskottet, framgår att såsom objekt för brottet närmast avses urkund, över vilken gärningsmannen på grund av avsaknad av »äganderätt eller dylik materiell rätt» ej är herre. Kommittén tillade:
Det är emellertid att märka, att även den, som äger en urkund kan på grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att förfoga över urkunden, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. en motpart i rättegång. De närmare reglerna härom äro icke av straffrättslig natur utan tillhöra processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Att förstöra något som enligt bokföringslagen skall bevaras bör också anses såsom undertryckande av urkund; bestämmelsen om bokföringsbrott i SL 23:5 bör alltså efter förslagets antagande icke vidare tillämpas i dylikt fall.2
Med hänsyn till detta motivuttalande torde det stå utom tvivel, att enligt lagstiftarens mening förstörande av bokföringshandlingar måste bedömas såsom undertryckande av urkund, om gärningen skett, innan den i 13 § bokföringslagen föreskrivna tioårsperioden gått till ända, naturligtvis dock under den ytterligare förutsättningen att gärningen innebär fara i bevishänse-
ende. Något alldeles klart stöd i själva lagtexten synes dock denna mening icke ha.1 Det torde dock vara riktigast att i detta fall låta motiven supplera lagens något vaga uttryckssätt. Härför talar, att första lagutskottets redaktionella jämkning av texten såsom nämnt skedde i det klart uttalade syftet att bringa lagens ordalydelse i bättre överensstämmelse med kommitténs motivuttalanden.
Vi torde alltså kunna konstatera, att om mannen i den inledningsvis nämnda annonsen var bokföringsskyldig, så har han redan på denna grund uppfyllt det rekvisit i SL 12: 4 som går ut på, att han skall ha förstört en urkund, varöver han vid tillfället icke ägde så förfoga.2
Det finnes emellertid vissa författningsföreskrifter, som synas kunna medföra, att mannen blir att straffa för undertryckande av urkund utan hänsyn till om han är bokföringsskyldig eller ej. Här åsyftas taxeringsförordningens regler om granskning av vissa skattskyldigas bokföring. I 32 § 3 mom. taxeringsförordningen stadgas, att skattskyldig, som är bokföringsskyldig eller som — utan att sådan skyldighet förelegat — likväl fört handelsböcker i en av honom bedriven rörelse, har att efter anmaning av taxeringsintendent för granskning tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar. Enahanda skyldighet åligger enligt samma lagrum rörelseidkare, vilken ej fört handelsböcker, med avseende å anteckningar, som han fört rörande intäkter och utgifter inom rörelsen, jämte därtill hörande handlingar. Efterkommes icke sådan anmaning, kan länsstyrelsen jämlikt 39 § 6 mom. taxeringsförordningen förelägga den för-
sumlige vite. Frågan är nu, om den inskränkning i förfoganderätten över räkenskaperna, som följer av dessa stadganden, är en sådan inskränkning som avses i SL 12: 4, så att innehavaren blir ansvarig för undertryckande av urkund, om han förstör dem eller undanskaffar dem på annat sätt.1
Varken lagtexten eller motiven synes giva något direkt svar på denna fråga. Av ovan citerade passus i motiven att man i »processrätten, kontraktsrätten o. s. v.» återfinner regler om att »även den som äger en urkund kan sakna rätt att fritt förfoga över urkunden» framgår ju icke klart om lagstiftaren avsett att taga ställning till frågan huruvida vid tillämpningen av SL 12: 4 hänsyn skall tagas till andra offentligrättsliga regler om inskränkningar i dispositionsrätten över urkunder än dem som tillhöra processrätten. Accepterar man emellertid motivens uppfattning att icke blott »äganderätt eller dylik materiell rätt» utan även vissa inskränkningar, som gjorts i förfoganderätten över en urkund »på grund av dennas betydelse för bevisning», skola anses medföra avsaknad av förfoganderätt enligt SL 12: 4, torde några hållpunkter för en gränsdragning mellan de olika arter av inskränkningar i förfoganderätt, som rättsordningen skapat, icke kunna påvisas.2 Tydligen måste då varje föreskrift om att vissa handlingar skola bevaras för att eventuellt användas vid bevisning för annan än innehavarens räkning innebära, att innehavaren är underkastad en sådan inskränkning i sin förfoganderätt som avses i SL 12: 4.
Taxeringsförordningens regler om bokföringsgranskning föreskriva emellertid icke någon skyldighet att bevara bokföringshandlingar utan endast att efter anmaning ställa dem till taxeringsmyndigheternas förfogande. Med hänsyn härtill kunde man vara benägen anse, att dessa regler icke kunna medföra en sådan inskränkning i förfoganderätten över dessa handlingar som avses i SL 12: 4. På denna punkt bör dock en jämförelse göras med stadgandena om editionsplikt i RB kap. 38. Liksom taxeringsförordningen föreskriver RB blott en skyldighet att förete handlingar och icke att bevara dem. Av ovan citerade avsnitt ur SRK:s motiv måste emellertid den slutsatsen dragas, att kommittén tacite förutsatt att en skyldighet att bevara handlingar impliceras i skyldigheten att förete handlingar. Av propositionen till 1948 års lagstiftning framgår klart, att även departementschefen resonerat på samma sätt. Denne gjorde dock det förtydligande tillägget, att editionsplikten måste ha aktualiserats (vilket, enligt departementschefen, torde ske genom rättegångens anhängiggörande) för att straff för undanskaffande av urkunden skall kunna inträda.1 Denna motivförfattarnas uppfattning om innebörden av reglerna angående editionsplikt i RB torde böra läggas till grund för rättstillämpningen av samma skäl, enligt vilket deras ovan behandlade uttalande om bokföringslagens verkningar ansetts böra accepteras, nämligen att den av första lagutskottet föreslagna jämkningen av formuleringen i SL 12: 4 skedde i syfte att bringa lagtexten i klarare överensstämmelse med nu behandlade motivuttalanden.2 Konsekvensen härav synes emellertid bliva, att alla författningsbestämmelser, som stadga skyldighet att förete handlingar för bevisning, måste uppfattas såsom tillika grundande en skyldighet att bevara ifrågavarande handlingar under den tid, då skyldigheten att förete dem är aktuell, och att följaktligen ansvar enligt SL 12: 4 kan drabba
den som under denna tid undanskaffar eller förstör handlingarna.1
Resultatet av denna undersökning rörande verkningarna av taxeringsförordningens stadganden om bokföringsgranskning blir alltså att en näringsidkare,2 som förstör sina handelsböcker eller andra räkenskaper, sedan skyldighet att ställa dem till taxeringsmyndigheternas förfogande blivit aktuell och medan denna aktualitet varar,3 torde göra sig skyldig till undertryckande av urkund, vare sig han är bokföringsskyldig eller ej, under förutsättning tillika att åtgärden innebär fara i bevishänseende.
Anser man att taxeringsförordningen medför en sådan inskränkning i förfoganderätten över bokföringsböcker, som avses i SL 12: 4, har man alltså härnäst att undersöka huruvida fara i bevishänseende föreligger, då en person förstör sina böcker i syfte att dölja falskdeklaration. Genom en sammanställning av motivuttalanden synes följande framgå om innebörden av nämn-
da rekvisit, såvitt angår undertryckande av urkund: Fara i bevishänseende föreligger, då en urkund, vilken kan behövas såsom »medel för utredning av en angelägenhet, som vid behov underkastas en verklig prövning», t. ex. genom förfarande inför domstol eller annan myndighet, förstöres eller på annnat sätt undertryckes, med påföljd att bevisning i denna angelägenhet försvåras eller omöjliggöres. Faran skall innebära sannolikhet dels för att den undertryckta urkunden skall komma att erfordras för bevisning i nyssnämnda mening och dels för att denna bevisning då kommer att möta hinder eller svårighet. Denna sannolikhet skall vara »så pass stark, att den enligt ett objektivt bedömande är att praktiskt taga i beräkning». Faran skall alltså vara konkret och icke abstrakt.1
I det fall som här diskuteras är det, för det första, sannolikt, att den förstörda urkunden skall erfordras såsom bevisning vid taxering eller eftertaxering och i en process om ansvar för falskdeklaration. Denna sannolikhet är så stor, att det är praktiskt att taga den i beräkning. Om, för det andra, ett förstörande av bokföringshandlingarna försvårar eller omöjliggör bevisning i dessa förfaranden, beror bl. a. på möjligheterna att erhålla bevisning om handlingarnas innehåll på annat sätt, t. ex. genom granskning av eventuellt bevarade delar av bokföringen. Under förutsättning emellertid att en sådan rekonstruktion av de förstörda handlingarna är omöjlig eller svår att företaga, synes förstörande av desamma innebära fara i bevishänseende.
Mot det här förda resonemanget skulle man, i varje fall vad beträffar bokföringsskyldig näringsidkare, kunna invända att straffansvar ändå icke skulle inträda, emedan den fara i bevishänseende, som här ansetts föreligga, icke anknyter till den bevisfunktion som handelsböcker enligt bokföringslagen främst torde vara avsedda att fylla, nämligen att möjliggöra för den bokföringspliktiges borgenärer att klarlägga hans ekonomiska ställning, om han skulle råka på obestånd.2 Denna invändning
kan emellertid icke tillerkännas relevans. Redan i tidigare gällande rätt bestraffades såsom förfalskning åtgärder, som inneburo begagnande av en förfalskad urkund i ett annat avseende än det som dess bevistema avsåg.1 Att någon förändring av de positiva förfalskningsbrotten i detta hänseende icke avsetts genom 1948 års lagstiftning framgår klart dels av motivuttalanden2 och dels av det faktum att även förfalskning av tillfällighetsurkunder numera är straffbar. Dessa urkunder sakna nämligen bevistema, eftersom de ju icke tillkommit för att bevisa något. Vid sådant förhållande kan man naturligtvis icke beträffande negativ förfalskning för straffbarhet uppställa ett krav på samband mellan handlingens bevistema och det bevisningsförfarande, som äventyras genom handlingens undanskaffande.
Det torde i detta sammanhang böra understrykas, att i SL 12: 4 kravet på fara i bevishänseende utgör ett självständigt rekvisit vid sidan av fordringen på att gärningsmannen skall sakna rätt att förfoga över urkunden. Sålunda kan fara i bevishänseende icke föreligga enbart därför att någon i strid mot bokföringslagen eller taxeringsförordningen förstör sina räkenskaper; därför fordras ockå, att åtgärden innebär konkret fara för att ett visst bevisningsförfarande (t. ex. utredning i konkurs eller i ett taxeringsärende) omöjliggöres eller försvåras. Av denna självständighet hos rekvisiten synes också följa, att lagrummet är tillämpligt, även då den bevisfunktion, som äventyras genom åtgärden, är en annan än den som inskränkningen i förfoganderätten över urkunden närmast är avsedd att skydda.
Det återstår ytterligare en fråga att besvara rörande mannen i annonsen, som brände sina böcker. Hur skulle det gå för
honom, om han varken var bokföringsskyldig eller sådan skattskyldig, som enligt taxeringsförordningen efter anmaning är skyldig att förete sina räkenskaper och andra anteckningar rörande sina ekonomiska förhållanden? Kunde han i så fall straffas för undertryckande av urkund, om han förstörde privata anteckningar rörande sin ekonomi för att försvåra eller omöjliggöra utredning rörande falskdeklaration? I regel torde sådant straff icke kunna ådömas, eftersom det endast i vissa fall torde föreligga föreskrifter, som inskränka förfoganderätten över sådana handlingar.1 Ett sådant undantag är emellertid av ett visst intresse att diskutera, nämligen reglerna om beslag jämlikt RB kap. 27.
Den som är misstänkt för brott har ingen editionsplikt enligt RB, men handlingar, som han innehar, kunna beslagtagas för att användas såsom bevis vid rättegång mot honom. Sedan beslag lagts å en handling, torde den misstänkte icke — lika litet som utomstående personer — ha någon rätt att förfoga över densamma genom förstörande e. d. Denna skyldighet att respektera beslag å handling synes vid tolkningen av SL 12: 4 vara att jämställa med den skyldighet att bevara handlingar, som enligt motiven följer av reglerna om editionsplikt.2 Om alltså den misstänkte eller någon annan skulle lyckas förstöra eller undanskaffa en beslagtagen handling,3 synas förutsättningarna för tilllämpning av SL 12:4 vara för handen. Att fara i bevishänseende praktiskt taget alltid föreligger i ett sådant fall, torde ju stå klart utan närmare motivering. Gärningen faller emellertid också under beskrivningen i SL 10: 12 på överträdelse av myndighets bud. Hur denna kollision mellan de båda straffbuden skall lösas är icke fullt klart; den synes icke vara förutsedd av lagstiftaren.4 Toligen bör SL 10: 12 uppfattas som en generellt formulerad straffbestämmelse, vilken icke skall tillämpas, då ett brott mot en speciell straffbestämmelse föreligger. I motiven
uttalas nämligen att SL 10: 12 icke skall tillämpas, då ett beslagtaget bevismedel undanröjts under sådana omständigheter, att straff för skyddande av brottsling enligt SL 10: 10 eller bevisförvanskning enligt SL 13: 8 kan inträda.1 I analogi därmed torde endast SL 12: 4 vara att tillämpa vid kollision mellan detta stadgande och SL 10: 12. Straff för undertryckande av urkund synes följaktligen böra ådömas, då en person lyckats förstöra exempelvis sin privata kassabok, sedan den tagits i beslag i samband med en brottsutredning.
Av vad som här anförts rörande innebörden av SL 12:4 framgår, att detta lagrum torde bliva tillämpligt, så snart en urkund förstörts eller undanskaffats av någon som på grund av privaträttsliga regler eller andra författningsföreskrifter icke får förfoga över urkunden på dylikt sätt, under förutsättning tillika att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Detta resultat kan till en början synas förvånande för den, som vant sig vid den begränsning av den negativ-materiella förfalskningens straffbarhet, som tidigare rådde enligt SL 22: 2 p. 5 och dess efterföljare SL 12: 5 a. Lösningen synes emellertid stå i god överensstämmelse med det syfte lagstiftaren torde ha haft med stadgandet i SL 12:4, nämligen att urkunder i ungefär samma utsträckning skola vara skyddade mot negativ-materiell som mot positiv-materiell förfalskning.2 Med den här föreslagna tolkningen blir det blott den skillnaden mellan skyddet mot positiv och mot negativ förfalskning, att en person icke kan straffas för en negativ förfalskningsåtgärd beträffande en urkund, över vilken han har rätt att förfoga, även om fara i bevishänseende föreligger (t. ex. då den som äger en handling, vilken är av betydelse som bevisning i en förestående process, förstör densamma, innan rättegången anhängiggjorts), medan en positiv förfalskningsåtgärd i regel är straffbar oberoende av om gärningsmannen har rätt att förfoga över den förfalskade urkunden.
II. Inom straffprocessrätten gäller som en allmän princip, att den som är misstänkt för brott icke är skyldig att bidraga till ut-
redningen av brottet och att han icke ens kan hindras från att försvåra brottsutredningen genom osanna uppgifter eller förvanskning av bevis, så länge han icke genom sina åtgöranden angriper andra väsentliga intressen än det allmänna intresset av att hans brott blir vederbörligen beivrat. Denna princip har kommit till uttryck på olika ställen i vår lagstiftning, varvid denna privilegiering av den misstänkte ofta utsträckts att gälla även hans anhöriga. Sålunda äro enligt RB 36: 6 och 37: 5 vittne samt part som höres under sanningsförsäkran berättigade att vägra yttra sig rörande bl. a. omständighet, vars yppande skulle röja, att den hörde eller någon annan honom närstående förövat brottslig eller vanärande handling. Dessa stadganden kompletteras av SL 13: 4 st. 2, enligt vilket lagrum straff för mened, osann partsutsaga eller ovarsam utsaga icke skall drabba vittne eller part som lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen angående sådant, varom han ägt vägra yttra sig, under förutsättning att omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.
Förvanskande eller undanröjande av indiciebevisning om brott kan icke straffas såsom skyddande av brottsling enligt SL 10: 10, om gärningen förövats av den brottslige själv eller hans anhöriga. Blott om gärningen tillika syftar till att oskyldig skall bliva fälld för ett brott, inträder ansvar, men då för bevisförvanskning enligt SL 13: 8.
Slutligen kan erinras om att, såsom ovan nämnts, editionsplikt i rättegång icke åligger misstänkt i brottmål. Ej heller åvilar sådan plikt den misstänkte närstående personer. Dessutom föreskrives i RB 38: 2, att det ovan omnämnda stadgandet i RB 36: 6 om vittnes rätt att vägra yttra sig äger motsvarande tillämpning i fråga om editionsplikten för innehavare av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.
Då det gäller förfalskningsbrott, har emellertid den här behandlade principen — bortsett från ett undantagsfall — icke kommit till uttryck i gällande rätt. Den som falskeligen ändrar en urkund för att dölja, att han har begått ett brott, torde icke kunna undgå straff för förfalskning, även om åtgärden icke skadar något annat intresse än det allmännas intresse av att hans första brott beivras. Emellertid är det tydligt att här föreligger en intressekollision av samma slag som då ett vittne läm-
nar osann uppgift eller förtiger sanningen för att icke uppenbara, att han begått ett brott. Det kan därför ifrågasättas om icke i denna situation samma hänsyn borde tagas till den som vidtager en förfalskningsåtgärd som man jämlikt RB 36: 6 och SL 13:4 tager till ett vittne som talar osanning. Endast i ett fall beaktas — troligtvis till följd av en lagstiftningsteknisk tillfällighet — vid tillämpningen av SL kap. 12 en intressekollision av nämnda slag. Såsom nyss nämnts, åligger editionsplikt enligt RB icke den som är misstänkt i brottmål eller den som innehar en handling, vars innehåll visar, att han själv eller någon honom närstående förövat brottslig eller vanärande handling. Förfoganderätten över urkunden är således i dessa fall icke inskränkt genom RB kap. 38. Således kan innehavaren icke straffas för undertryckande av urkund, om han förstör handlingen. Hänsynstagandet till gärningsmannens intressekollision i detta fall är emellertid icke konsekvent utformat. För det första undgår han nämligen icke ansvar för undertryckande av urkund, om han — trots att han icke har editionsplikt enligt RB — på grund av någon annan författning, t. ex. taxeringsförordningen, varit skyldig att utlämna eller bevara den förstörda urkunden. För det andra kan han under inga omständigheter undgå straff enligt SL kap. 12, om han i st. f. att förstöra urkunden falskeligen ändrar den — alltså begår positiv-materiell förfalskning. Då blir han att straffa för urkundsförfalskning, utan att man annorledes än vid straffmätningen kan taga hänsyn till gärningens större eller mindre ursäktlighet på grund av den intressekollision, vari han befunnit sig.
Redan innan man år 1948 i lagstiftningen genom stadgandet i SL 13: 4 införde regler om straffrihet för mened m. m. på grund av den intressekollision som föreligger, då den som höres genom att tala sanning skulle ange sig själv för brott, hade man i rättspraxis uppmärksammat denna intressekollision och i åtskilliga fall befriat vederbörande från straffansvar.1 Vid tillämpningen av stadgandena om förfalskningsbrott i tidigare gällande rätt, synes däremot rättspraxis icke ha medgivit straffrihet vid motsvarande intressekollision. Med den utformning förfalskningsbrotten hade i äldre rätt förelåg heller icke något större behov
av straffrihet i denna situation. Objekt för positiv-materiell förfalskning voro ju då blott avsiktsurkunder. Att bestraffa förfalskning av objekt, som till sin typ äro bevismedel, även då förfalskningen skett blott för att dölja ett av gärningsmannen tidigare begånget brott, synes i regel vara berättigat med hänsyn till vikten av att sådana bevismedel åtnjuta allmänt förtroende. Möjligen kan man dock känna sig något tveksam, om detta intresse är så betydelsefullt, då förfalskningen icke är avsedd för missbruk av urkundens bevistema.1 Något behov av att taga hänsyn till nämnda intressekollision förelåg icke heller vid negativ-materiell förfalskning, där ju straffbarheten var begränsad till förstörande av sådana viktiga handlingar som arkivhandlingar och urkund, varå annans rätt grundade sig.2
Nu däremot, när även tillfällighetsurkunder äro skyddade mot såväl positiv- som negativ-materiell förfalskning, ha förfalskningsbrotten i viss mån ändrat karaktär. Enligt motiven ha visserligen straffbestämmelserna i SL kap. 12 till huvudsakligt syfte att upprätthålla tilltron till typiska bevismedel, sådana som »typiskt någorlunda ofta begagnas som bevismedel».3 Denna tankegång kan dock icke vara avsedd att gälla annat än då det är fråga om positiv-materiell förfalskning av avsiktsurkunder. Den kan knappast vara tillämplig på sådan förfalskning av tillfällighetsurkunder. Blott avsiktsurkunder äro nämligen normalt sett typiska bevismedel, medan detta praktiskt taget icke alls kan vara fallet med tillfällighetsurkunder. Av denna olika karaktär hos de båda arterna av urkunder följer, att fara i bevishänseende regelmässigt uppkommer, så snart en förfalskningsåtgärd beträffande en avsiktsurkund vidtagits (undantag härifrån utgöra praktiskt sett mindre betydelsefulla fall, t. ex. då åtgärden företagits på skämt eller då förfalskningen är så klumpig, att den
icke kan väcka objektiv error), men att däremot förfalskning av en tillfällighetsurkund innebär fara i bevishänseende praktiskt taget endast i de fall, då åtgärden skett i syfte att påverka ett visst konkret bevisförfarande. Det ligger därför närmast till hands att anse syftet med kriminaliseringen av förfalskning av tillfällighetsurkunder — såsom privatbrev eller en privat anteckningsbok över inkomster och utgifter — vara att garantera ett riktigt resultat av det förfarande, i vilket falsifikatet åberopas såsom bevis. Förfalskning av tillfällighetsurkunder, som ha betydelse i en rättegång, vilket kanske är det allra mest praktiska fallet av sådan förialskning,3 synes alltså vara mera en handling, som riktar sig mot en riktig utgång av processen, än en gärning, som angriper den allmänna tilltron till att urkunder av denna typ äro äkta. Alltså torde ett sådant brott vara nära besläktat med andra brott, som rikta sig mot bevisningen i en aktuell rättegång, t. ex. mened och bevisförvanskning.
Om alltså redan positiv-materiell förfalskning av tillfällighetsurkunder icke motsvarar det allmänna uttalandet i motiven om vad som karakteriserar förfalskningsbrott, är avvikelsen från detta uttalande ändå större, då det blir fråga om undertryckande av urkund. I ännu högre grad skiljer sig nämligen undertryckande av urkund från positiv-materiell förfalskning av avsiktsurkunder. SL 12: 4 kan nämligen icke sägas skydda tilltron till urkunders äkthet. Lagrummet torde i stället avse att förhindra rättsovisshet, omgång och kostnader, som uppkomma genom att urkunder förstöras eller undanskaffas.1 Med hänsyn härtill är det, alltefter de undertryckta urkundernas art, olika intressen som värnas av detta straffbud. När det gäller undertryckande av dispositiva urkunder, sådana »varå annans rätt sig grundar», eller intyg, skyddar SL 12: 4 huvudsakligen intressen av ekonomisk eller högst personlig betydelse ungefär på samma sätt som förutvarande SL 12: 5 a och dess föregångare SL 22: 2 p. 5. I den mån stadgandet avser undertryckande av handelsböcker och dylika i bevisavsikt upprättade handlingar garanterar det möjlighet att genomföra generalexekution och annan offentlig kontroll över näringslivet. Vad slutligen gäller undertryckande
av rena tillfällighetsurkunder, skyddar straffbudet huvudsakligen samma intressen som vissa stadganden om processuella förseelser, t. ex. skyddande av brottsling, bevisförvanskning eller ohörsamhet mot myndighets bud.
Då alltså någon djupgående olikhet icke torde finnas mellan de brott, vid vilka lagstiftaren tagit hänsyn till en persons intresse att icke bidraga till en utredning om brott som han begått, och förfalskningsbrotten, synes det finnas anledning att överväga, huruvida icke den allmänna principen om hänsyn till den misstänkte i brottmål borde utsträckas att gälla även förfalskningsbrott. En sådan utsträckning skulle kunna ske medelst en regel, som utformades efter mönster av SL 13: 4 st. 2, av innehåll att straff icke skall ådömas för sådan handling som avses i SL kap. 12, om den begåtts för att dölja att gärningsmannen eller någon honom närstående förövat brott eller vanärande handling och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom. Skälig ursäkt skulle då anses föreligga, när gärningen — förutom att den försvårar brottsutredningen — icke skadar allmänt eller enskilt intresse av större vikt.1 Däremot kunde man icke åberopa skälig ursäkt, då gärningen exempelvis avsett handling av stor vikt såsom omsättningsmedel,2 eller inneburit undanröjande av handling, som utgör det enda beviset om allmän eller enskild rättighet. I anslutning till vad som gäller enligt SL 13:4 st. 2 skulle skälig ursäkt icke heller anses föreligga, om förfalskningen utsatt en oskyldig för misstanke om brott eller ingått som ett ursprungligen planerat led i ett mera omfattande brottsligt förfarande,3 t. ex. om en kassör i samband med en förskingring i enlighet med en tidigare uppgjord plan ändrar eller förstör handelsböcker för att dölja sin gärning. Ett sådant förfarande synes nämligen vara betydligt mindre ursäktligt än om man på ett senare stadium av rädsla för upptäckt beslutar sig för att begå en gärning, som är straffbar jämlikt SL kap. 12.
Ehuru en dylik regel om straffrihet skulle få sin största be-
tydelse beträffande urkundsförfalskning och undertryckande av urkund, synes det icke föreligga någon anledning att från dess tillämpningsområde undantaga övriga brott i SL kap. 12. Konsekvensen torde vidare fordra, att den gjordes tillämplig även ifråga om de med de materiella förfalskningsbrotten i vissa avseende likartade brotten i SL 13: 10—13. En närmare motivering härför skulle emellertid föra för långt i detta sammanhang.
Det kan emellertid icke förnekas, att en dylik skälighetsregel bereder vissa svårigheter i tillämpningen. För att t. ex. ännu en gång återgå till den tänkta situation, som föranlett denna artikel, är det osäkert hur den föreslagna regeln skulle påverka straffbarheten för den som — sedan förundersökning inletts — i panik bränt sina handelsböcker för att dölja falskdeklaration. Är det i princip riktigt att anse att han handlat med skälig ursäkt, trots att han genom sin åtgärd kan försvåra riktig taxering eller eftertaxering? Motsvarande svårighet föreligger vid mened. Med hänsyn därtill synes mannens straffbarhet i förevarande fall böra bedömas på samma sätt som om han såsom vittne lämnat osann uppgift för att dölja falskdeklaration, som han begått. Troligen skulle man i ett dylikt fall anse, att omständigheterna innebure skälig ursäkt för den osanna uppgiften och att följaktligen jämlikt SL 13: 4 straff för mened icke skulle ådömas. Tillämpades det föreslagna stadgandet i SL kap. 12 på samma sätt, skulle tydligen mannen i annonsen undgå ansvar för undertryckande av urkund. Annorlunda torde emellertid läget bliva om han redan i samband med att den oriktiga deklarationen upprättades planerat att bränna sina böcker för att undgå upptäckt.