SVENSK RÄTTSPRAXIS.SJÖRÄTT 1945—1950.1

 

AV

 

HUGO WIKANDER.F. D. HOVRÄTTSRÅD OCH DIVISIONSORDFÖRANDE.

 

Iden svenska rättspraxis2 hava åtskilliga lagrum i sjölagen och därtill anknytande författningar under denna period varit föremål för tolkning av en stundom ganska principiell och viktig art.
    Beträffande sjölagens första kapitel: Om fartyg föreligger emellertid under ifrågavarande period icke något rättsfall av den betydelse, att det ansetts böra här behandlas.
    Bland rättsfall med anknytning till, bland annat, andra kapitlet: Om redande i fartyg må nämnas NJA 1947 s. 63S. Ett fartygs besättning hade försäkrats för olycksfall i arbete hos försäkringsgivaren A. och därjämte, enligt 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, hos försäkringsgivarenB. (annan än i 4 § 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete avsedd försäkringsgivare). B. reglerade i anledning av inträffat olycksfall skadan i enlighet med 1937 års lag. HD fann — i olikhet mot RR:n och HovR:n — med hänsyn till de i målet upplysta förhållanden, under vilka omhandlad sammanstötning inträffat, det icke kunna anses, att de skadelidande drabbats av olycksfall i följd av krigsåtgärd. Det oaktat ansågs B. på grund av de utbetalningar, som underangivna omständigheter kommit till stånd enligt 1937 års lag, berättigad att i den mån B. gottgjort uppkommen skada utöva regressrättmot rederi, som jämlikt 8 § sjölagen ansågs ansvarigt för olycksfallet.

    I samband med 8 § sjölagen må i förbigående erinras om ett i N. D. 1948 s. 433 refererat rättsfall, vari ersättning för skada å kabel, orsakad för att undgå en förvärring av ett fartygs ursprungliga grundstötningssituation, tillerkändes »ud fra nødretsgrundsætningen».
    Uti tredje kapitlet sjölagen: Om fartygs befälhavare stadgas i den måhända icke fullt lyckligt avfattade 59 § sjölagen — utom att befälhavare är pliktig att ersätta skada, som han genom fel eller

 

1 Föregående översikter se för 1931—1936 SvJT 1938 s. 276, för 1937—1940 SvJT 1942 s. 20 och för 1941-1944 SvJT 1946 s. 183.

2 På några få punkter hava med hänsyn till den nordiska rättsgemenskapen på sjörättens område i största korthet berörts även danska, finska och norska rättsfall. Självfallet är framställningen därutinnan icke i någon mån uttömmande.

3 Nordiske Domme i sjøfartsanliggender.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1945—1950. 195försummelse i tjänsten tillskyndar redare, lastägare eller annan vars rätt och bästa han har att bevaka — tillika bland annat, att skadestånd som befälhavaren är pliktig att utgiva må, med hänsyn till beskaffenheten av fel eller försummelse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt, nedsättas efter ty skäligtprövas. I målet NJA 1947 s. 478 uppskattades den skada, som uppkommit genom en befälhavares försummelse, till 73,098 kr 80 öre. Med hänsyn till omständigheterna i målet ansågs emellertid av HovR:n skadeståndet, i förmågo av 59 § sjölagen, skäligen böra nedsättas till 36,800 kr. HD — där emellertid befälhavaren ensam fullföljde talan— fann ej skäl att göra ändring i HovR:ns utslag. I rubriken i NJA omnämnes rättsfallet sålunda: »Stadgandet i 59 § tredje stycket sjölagen om jämkning i befälhavares skadeståndsskyldighet avser även utomobligatorisk skada.» Uppenbart torde i själva verket vara, attstadgandet har betydelse framför allt beträffande sådan skada.
    Det kapitel i sjölagen, det fjärde, som tidigare handlade Om besättningen, äger som känt numera motsvarighet i sjömanslagen, sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 samt kung. d. 5 nov. 1948 med närmare föreskrifter rörande tillämpningen av sjöarbetstidslagen. Rättsfall av det allmänna sjörättsliga intresse, att de synts böra i detta sammanhang refereras, hava icke förekommit under ifrågavarande tidsperiod. En erinran må dock göras om NJA 1949 s. 683, där till bedömande förelåg frågan huruvida med hänsyn till anställnings- och avlöningsvillkor fartygsbefähavare vore berättigad till semesterersättning.
    Sjölagens femte kapitel: Om befraktning, det mest centrala i sjölagen, tilldrager sig som naturligt är den mesta uppmärksamheten. Krigstidsförhållandena hava alltjämt avsatt åtskilliga spår i judikaturen.
    Nära befryndat med fraktavtalet är den så kallade skeppslegan. Ett fall därav — förhyrning av pråmar — var föremål förbedömande i NJA 1949 s. 87. Av rent sjörättsligt intresse var spörsmålet huruvida, då förhyraren ansågs vara ansvarig för skada som uppkommit genom vådahändelse, ansvaret kunde anses medföra annan skyldighet än att ersätta uppkommen skada å själva pråmarna eller således — för det fall som inträffat nämligen att pråmarna under hyrestiden helt förstörts — att utgiva mera än pråmarnas värde. Majoriteten i HD besvarade, i olikhet mot underrätterna, frågan nekande. Starka skäl för ett motsatt svar anfördes emellertid av en minoritet i HD.
    Det må i förbigående erinras, att ett viktigt bidrag till tolkningenav stadgandet i 78 § sjölagen om förhalningsskyldighet från en lastningsplats till annan föreligger i N. D. 1947 s. 265.
    I viss anslutning till 122 och 123 §§ sjölagen må anmärkas rättsfallet NJA 1949 s. 289. Ett rederibolag hade enligt avtal med postverket åtagit sig att med sina fartyg befordra postpaket mellan Göteborg och vissa hamnar i Sydamerika. Sedan å postkontor i Göteborg inlämnats tre till mottagare i Sydamerika adresserade paket, men dessa

 

196 HUGO WIKANDER.icke kommit adressaten till handa, utfick avsändaren av postverket ersättning för honom därigenom tillfogad skada med det maximibelopp, vartill postverkets ansvarighet enligt gällande bestämmelser är begränsad. Avsändaren yrkade därefter att av rederibolaget utbekomma ersättning på den grund, att skadan vållats genom fel eller försummelse av befälet å det bolagets fartyg med vilket paketen befordrades. RR:n uttalade i målet, att det icke kunde anses att för postverket stadgad begränsning av skyldighet att ersätta skada till följd av felaktig expediering av paketen gällde till förmån jämväl för bolagetoch att ej heller eljest i målet förekommit någon omständighet, som kunde fritaga bolaget från skyldighet att gottgöra avsändaren den skada som kunde för honom hava uppkommit till följd av felexpedieringen. I enlighet därmed utdömde RR:n ytterligare ersättning. Överrätterna kommo emellertid till ett motsatt slut. HD:s majoritet gjorde detta med den motiveringen, att den skada, för vilken avsändaren yrkat ersättning, uppkommit medan paketen för befordran omhänderhades av postverket; att i fråga om ersättning för sådan skada gällde vad om postverkets ansvarighet vore stadgat; samt att det ej visats något förhållande, som medförde att ytterligare ersättning kunde tillerkännas avsändaren. En skiljaktig ledamot i HD satte fingret på en öm punkt, då han erinrade om stadgandet i 8 § sjölagen; han tilllade emellertid, att även om den skada, för vilken fordrats ersättning, uppkommit genom felaktigt avlämnande av paketen i Montevideo, kunde detta förhållande i betraktande av viss angiven omständighet icke läggas fartygsbefälet till last såsom sådant tjänstefel, som i sagda lagrum avses.
    Att närmare ingå på rättsfallet är här icke möjligt.
    Såsom i en föregående rättsfallsöversikt (SvJT 1946 s. 186) framhålltis, har vår rättspraxis ofta att taga ståndpunkt till de mellanhänders ställning, vilka förmedla förhållandet mellan bortfraktare samt befraktare och lastemottagare, varvid ej sällan uppkommer bland annat spörsmålet om en deras ansvarighet för mottaget gods, likartad med den i 118 ff. paragrafer sjölagen för bortfraktare fastställda. Ett nytt exempel härpå erbjuder NJA 1949 s. 791. Enligt avtal mellan Göteborgs hamnstyrelse och ett bolag hade detta åtagit sig att utföra närmare angivna handräckningsarbeten m. m. inom Göteborgs frihamn. Vid utlämnande av ett med fartyg från utrikes ort ankommet parti äpplen, som omhändertagits av bolaget, visade det sig, att en mindre del av partiet blivit kvarliggande i ett skjul inom hamnen och där förstörts. Fråga uppkom då, huruvida bolaget vore ansvarigt såsom för i förvar satt gods. Avgörandet hängde samman med 10, 25 och 28 §§ i reglementet d. 8 nov. 1935 för Stockholms, Göteborgs ochMalmö frihamnar. Ersättningsanspråket avvisades, dock med en ingående motiverad skiljaktighet inom HD.
    I 16 § tullstadgan uttalas, att i fråga om tullverkets ansvarighet gentemot »varuhavare» för gods, som befinner sig i tullverkets förvar, gäller vad därom särskilt stadgas. Uti ämnet föreligger ett d. 6 juni

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1945—1950. 1971936 avgivet betänkande: »Om tullverkets ansvarighet för gods i dess vård m. m.» Proposition i frågan var förberedd redan till 1938 års riksdag. Ännu har emellertid lagstiftning ej kommit till stånd, sannolikt av ekonomiska hänsyn. Åtskilliga prejudikat föreligga emellertid. Jämföras må NJA 1916 not. A 361, 1920 s. 398, 1922 s. 370, 1925 s. 629 och 1929 s. 253. Till denna serie ansluter sig följdriktigt det avgörande, som träffades i rättsfallet NJA 1950 s. 5. Därigenom fastslogs tullverkets ansvarighet för gods, som för förtiillning upplagts å kaj, en ansvarighet vars konsekvenser hittills varit en av de svåraste stötestenarna för en lagstiftning i ämnet. Ur HovR:ns dom, som HD prövade rättvist fastställa, må särskilt antecknas dels dess uttalande att den funne »skyldighet föreligga för tullverket i förhållande till varuhavaren att, intill dess förtullning skett, så bevaka gods som blivit upplagt å plats anvisad av tullverket, att det icke förkommer», dels ock att HovR:n lade å tullverket att visa att varan ej förkommit till följd av bristande bevakning.
    På gränsen till 129 § sjölagen står det NJA 1947 s. 539 refererade rättsfallet. Svensk säljare sålde till köpare i Palestina trävaror att avlämnas i viss svensk hamn. Ett rederi åtog sig att befordra godset från den svenska hamnen till hamn i Palestina. Därvid avsågs att befordringen skulle ske med järnväg till hamn i Norge (Hommelvik) och därifrån med rederiets fartyg. Säljaren ombesörjde, efter anmodan av rederiet och på dess bekostnad, godsets försändande till Norge. I följd av den utav Tyska riket företagna invasionen i Norge hävdes emellertid fraktavtalet, innan godset ännu till någon del framförts längre än till den norska hamnen eller station på vägen dit. Fråga uppkom då, huruvida och på vilken grund — fraktavtalet eller ex lege— samt i vilken omfattning rederiet ägde att ur försäljningssumman för det till den norska hamnen framförda och där sålda godset (vilket ej omfattade hela partiet) göra sig betalt för frakt- och vårdkostnader.
    Till en början må påpekas, att tidigare hos dispaschör påkallats utredning för bestämmande av den avståndsfrakt, vilken borde utgå tillrederiet för de utförda transporterna. Yrkandet avvisades emellertid, av HD med motivering att i förevarande fall någon sjötransport icke påbörjats samt att bestämmande av avståndsfrakt enligt sjölagen förty icke kunde äga rum (jfr NJA 1942 s. 707).
    Rederiet ansågs av domstolarna berättigat att ur försäljningssumman för det till den norska hamnen framförda godset göra sig betalt för frakt- och vårdkostnader. Motiveringen var emellertid olika i de skilda instanserna.
    RR:n fann »med hänsyn till de villkor, under vilka rederiet åtagit sig transporten från Bureå», rederiet berättigat till ersättning för varornas transport från Bureå till Hommelvik, Mörsil och Bastuträskäven som för skäliga kostnader för vård och tillsyn av det till Hommelvik framförda godset. HovR:n motiverade sin ståndpunkt med »bestämmelserna om panträtt i fraktavtalen». NRev. grundade sin hemställan på rederiets »egenskap av fraktförare av det till Hommelvik

 

198 HUGO WIKANDER.transporterade varupartiet». HD:s majoritet konstaterade: Enligt fraktavtalen åtog sig rederiet att ombesörja transporten av trävarorna även till den del denna skulle ske landvägen från Bureå till lastningshamnen. När rederiet till fullgörande av detta åtagande anmodade bolaget, som sålt trävarorna att avlämnas i Bureå, att sända dem till Hommelvik även som tillhandahöll bolaget medel till gäldande av fraktkostnaden, handlade rederiet således i egenskap av fraktförare. Vid dessa förhållanden var rederiet, sedan det till Hommelvik framförda godset utlämnats till rederiets agent och därefter genom dennes förmedling sålts, berättigat att ur köpeskillingen för godset täcka dels kostnaden för de av rederiets ovannämnda anmodan föranledda transporterna till Hommelvik, Mörsil och Bastuträsk, dels ock kostnaderna för vård och tillsyn av sagda gods. HD fann sålunda, som det vill synas i motsats till HovR:n, rätten att göra sig betalt grundad ex lege.
    Den viktiga frågan, huru länge en bortfraktare är pliktig att av bidalast — jämföras må 132 § sjölagen — var föremål för bedömande i rättsfallet NJA 1945 s. 35. Framförande av last blev fördröjt på grund av en utav de tyska myndigheterna påbjuden spärr. Ehuru i upprättat certeparti stadgats att lastningen skulle ske fortast möjligt efter vagnarnas ankomst med början dagen efter det fartyget anmälts lastklart, avgick fartyget utan att intaga hela lasten. Avgörandet av uppkommen tvist utföll olika i de skilda instanserna. HD uttalade i sin dom, att på grund av de i certepartiet upptagna förbehållen, avseende bristande tillgång på järnvägsvagnar och stockning i trafiken å järnvägarna, befraktaren måste anses fritagen från ansvar för uppkommet dröjsmål med avseende å lastens avlämnande, samt att bortfraktaren måste anses hava varit pliktig att utan särskild ersättning låta fartyget invänta lastens ankomst under en med hänsyn till omständigheterna rimlig tid.
    Ehuru närmast avseende ett förhyrningsavtal må i viss anslutningtill 137 § sjölagen här beröras rättsfallet NJA 1945 s. 682. Ett rederibolag hade till kronan uthyrt ett fartyg för att, efter vederbörliga order till fartygets hos bolaget anställde befälhavare, uppehålla kommunikationer inom delar av Stockholms skärgård. I avtalet stadgadesför övrigt bl. a., att bolaget skulle hålla fartyget kaskoförsäkrat och vidkännas kostnaden därför ävensom för nödigt underhåll samt att förhyraren skulle ansvara för all den skada, som av vårdslöshet eller försummelse åstadkommes av hos kronan anlitad personal, bolagets besättning undantagen. Sedan fartyget vid ett tillfälle beordrats att ingå till viss brygga, ställde sig befälhavaren tveksam, huruvida han kunde föra fartyget till bryggan. I följd därav medföljde på föranledande av militärbefälet en militär befattningshavare, en furir, fartygetoch gav anvisningar rörande vägen till bryggan. Emellertid grundstötte fartyget och skadades därvid. HovR:n, vars dom innebar ändring avRR:ns dom, fann under åberopande av vissa i målet förekomna omständigheter och då furiren givit anvisningar rörande fartygets styrning till rorsmannen och till fartygets befälhavare, att furiren måste

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1945—1950. 199anses hava genom försummelse vållat grundstötningen, i följd varav kronan vore pliktig att svara för skada, som genom olyckan uppkommit för bolaget. Skadeståndet jämkades emellertid på grund av medvållande å befälhavarens sida. HovR:ns dom fastställdes av HD.
    Den gamla frågan om förhållandet mellan fraktavtal och konossement — jämföras må 160 § sjölagen — kom upp i det NJA 1948 s. 611 refererade rättsfallet. Det gällde här, huruvida en i konossement men icke i fraktavtal upptagen klausul, varigenom redaren friskrivits från ersättningsskyldighet för skada som vållats av befälhavaren, kunde åberopas mot befraktaren. HovR:n utdömde i motsats till RR:n ersättning till befraktaren, kronan. Därvid åberopades bland annat, att konossementet utfärdats utan medverkan från kronans sida; att den blankett, som använts vid utfärdandet av konossementet, utarbetats av annat rederi för användande vid styckegodsbefordran; att det berott på en tillfällighet att just den blanketten använts; att konossementet av befälhavaren överlämnats till föreståndaren för flottans kolupplag i Södertälje, vilken icke varit behörig att å kronans vägnar avtala omändring av befraktningskontraktet; samt att ifrågakommen sjöolycka timat samma dag som konossementet utfärdats.
    Bortfraktaren anförde besvär med anhållan om tillstånd att fullfölja talan. Dispensansökningen avslogs emellertid.
    I samband med sjölagens befraktningskapitel torde lämpligen böra beröras dess komplement: Lagen d. 5 juni 1 9 3 6 i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement. Denna lag gäller som bekant — i stället för vad sjölagen i motsvarande delar innehåller — beträffande befordring av gods sjöledes dels från Sverige till främmande stat dels ock till Sverige från stat, som är ansluten till konventionen.
    Uti de två rättsfallen NJA 1949 s. 449 och s. 457 gåvo konossement, å vilka konossementslagen var tillämplig, anledning till vissa mycket principala spörsmål. Oriktig uppgift angående dels stycketal dels ock godsets synliga tillstånd hade intagits. Fråga blev då om bortfraktarens ansvar därför gentemot konossementsinnehavaren. Tillika uppkom fråga om giltigheten av det vanliga förbehållet »said to be». Jfr 3 § 3 och 4 mom. konossementslagen.
    HD, vars dom innebar ändring av HovR:ns dom, uttalade i det förra rättsfallet, att lastningen visserligen skett under i viss mån ogynnsamma förhållanden men att, såvitt utredningen visade, förhållandena dock ej varit sådana att kontroll av antalet säckar icke kunnat äga rum. Därför ansågs rederiet icke kunna åberopa »said to be» förbehållet. Vissa i saken förekomna felräkningar förklarades hava varit av den betydande omfattning att, även om hänsyn toges till förhållandena vid lastningen, de finge antagas hava berott på att fartygens tally men icke iakttagit tillbörlig omsorg; och för denna försummelse vore rederiet ansvarigt.
    I det andra rättsfallet, i vilket domstolarna voro eniga i slutet, åbe-

 

200 HUGO WIKANDER.ropades av HD såsom grund för bortfraktarens ansvarighet bland annat, att vid lastningen bristfällighet i emballeringen iakttagits, varom rederiets agent erhållit kännedom; att utredningen visade att även skador å godset då borde hava uppmärksammats; att agenten vid utfärdandet av konossementet underlåtit att däri göra någon anmärkning i nämnda hänseenden; samt att konossementet fastmera innehölle uppgiften att godset mottagits »in apparent good order and condition».
    Sedda ur den svenska sjölagens ståndpunkt äro väl dessa prejudikat knappast så särdeles anmärkningsvärda. Enligt 161 § sjölagen gäller som bekant att, om bortfraktaren insett eller med användande avvanlig uppmärksamhet kunnat inse att uppgift i konossement var oriktig, han, ändå att förbehåll skett, ej är fri från ansvarighet, med mindre i konossementet intagits särskild anmärkning om uppgiftens oriktighet; och i 162 § sjölagen stadgas, att om skada å godset eller brist med avseende å dess förpackning ej anmärkts i konossementet, oaktat bortfraktaren före utfärdandet utrönt eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat utröna skadan eller bristen, den ej må åberopas till bortfraktarens fritagande från ansvarighet för godset.
    Tvivelaktigare ställde sig måhända avgörandet därför, att här varfråga om en tillämpning av den genom konossementslagen med svensk rätt införlivade konossementskonventionen, vilken i förevarande avseende tyvärr lider av betydande oklarhet. Rättsfallen belysa ock i sin mån det befogade i 1933 års svenska sjölagstiftningskommittés mycket starka betänkligheter mot att icke inarbeta konventionen i sjölagenutan i stället införliva den med svensk rätt genom en särskild lag. Angående skälen till att den senare utvägen det oaktat valdes må hänvisas till SOU 1936: 17.
    I förbigående må påpekas en av Finlands HD meddelad, i N. D. 1947 s. 145 refererad dom, i vilken kommunal inrättning, som med stöd av 32 § i tullagen d. 8 sept. 1939 omhändertagit och bevarat sjöledes anlänt gods, ansågs skyldig att för frånvarande lastemottagares räkning giva sådan underrättelse om brist å godset, som avses i 3 § 6 mom. i 1924 års konossementskonvention, och förty, då denna skyldighet ej fullgjorts, förpliktades att till varumottagarens assuradör, å vilken denne överlåtit sin rätt till ersättning mot tredje man, ersätta värdet av förkommet gods.
    Ett par jämväl konossementskonventionen rörande rättsfall (NJA 1951 s. 130 och 138) torde i en senare rättsfallsöversikt bliva föremålför närmare behandling.
    Sjölagens sjätte kapitel: Om bodmeri är som bekant satt urkraft från och med d. 1 jan. 1939.
    Beträffande sjölagens sjunde kapitel: Om haveri har under ifrågavarande period icke förekommit något rättsfall av det intresse, att det ansetts böra här refereras.
    Med avseende å sjölagens åttonde kapitel: Om skada genom fartygs sammanstötning förtjänar anmärkas NJA 1945 s.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1945—1950. 201440. I rättsfallet var bland annat fråga därom, huruvida då en lustjakt skadats vid sammanstötning med annat fartyg, lustjaktens ägarevore berättigad till ersättning för avsaknad av densamma under reparationstiden. I motsats till RR:n ansågo HovR:n och HD sådan rätt förefinnas.
    I ett annat samtidigt avgjort, med det nyssnämnda sammanhängande mål (NJA 1945 s. 443) utdömde domstolarna enhälligt ersättning för skada å mast, ehuru denna skada uppkommit icke vid själva sammanstötningen utan genom att ett bogserat virkesparti drev ned över lustjakten innan denna hunnit bärgas.
    Ett NJA 1949 s. 203 refererat rättsfall rörde ansvarigheten för skada, som vållats vid sammanstötning år 1943 mellan två å Brunsbüttel reddi floden Elbe förankrade fartyg.
    I anslutning till det i föregående rättsfallsöversikt återgivna målet i NJA 1944 s. 111 må här antecknas N. D. 1947 s. 79. Finlands HD fann i rättsfallet fartyg, som under gång i utprickad farled skadat fiskenot, icke ansvarigt för skadan, enär noten utlagts i utprickad farled och oförsiktighet eller vårdslöshet icke kunde läggas fartygets befäl tilllast.
    Under erinran om 219 § sjölagen må här beröras ett par rättsfall med förankring i sjövägsreglerna.
    Art. 16 innehåller vissa regler därom att »fartygs fart skall vara måttlig under tjocka m. m.» Fartyg skall sålunda under tjocka, mist, snöfall eller hårt regn gå med måttlig fart samt taga noggrann hänsyn till för handen varande omständigheter och förhållanden.
    I rättsfallet NJA 1946 s. 1 uppkom bland annat frågan, huruvida med hänsyn till särskilda av världskriget föranledda förändringar i sjötrafiken befälhavare å fartyg (tågfärjan Trelleborg—Sassnitz) kunde undgå ansvar för kollision, vilken inträffat genom eftersättande av de bestämmelser, som givas i nämnda artikel beträffande fartygs navigering under tjocka. Betydande meningsskiljaktighet förekom i domstolarna. HD:s majoritet uttalade emellertid: Väl hade befälhavaren låtit färjan framgå med starkare fart än som enligt de för sjöfarten i allmänhet gällande reglerna bort förekomma vid tät tjocka. Med hänsyn emellertid till de av kriget föranledda förändringarna i trafiken och då befälhavaren icke kunde anses hava helt utan fog handlat efter den uppfattningen, att hållandet av hög fart vore av särskild betydelse för resans lyckliga genomförande, vore vad i detta avseende lagts honom till last dock icke av beskaffenhet att böra för honom medföra straffpåföljd.
    Rättsfallet NJA 1948 s. 452 rörde en sammanstötning inom Malmöhamn område mellan ett segelfartyg med hjälpmotor och en hjälpvedettbåt. Fråga var bland annat om tillämpligheten av bestämmelserna rörande navigering i »trångt farvatten». Jämföras må art. 25 och 19 i sjövägsreglerna.
    Beträffande sjölagens nionde kapitel: Om bärgning giver rättsfallet NJA 1948 s. 742 belysning av spörsmålet om innebörden av ut-

 

202 HUGO WIKANDER.trycket »nödställt fartyg» i 224 § sjölagen. Anspråk framställdes om bärgarlön för bogsering av fiskefartyg, som fått motorstopp inom vatten varest krigförande makt förbjudit fiske. Domstolarna funno —dock icke utan meningsskiljaktighet — att genom motorfelet fartygetsläge förvärrats i sådan grad, att det lämnade biståndet vore att hänföra till bärgning.
    Att ett bärgningsfartyg, när det vill sig illa, kan bliva pliktigt att utgiva ersättning för sammanstötningsskada, utvisar rättsfallet N. D. 1946 s. 143.
    I fråga om tionde kapitlet sjölagen, numera rubricerat: Om begränsning av redareansvaret, möter i NJA 1948 s. 74 Sett principiellt mycket viktigt avgörande rörande tillämpningsområdet för ansvarsbegränsningsreglerna. En sammanstötning hade ågtrum mellan ett motorsegelfartyg och en hjälpvedettbåt, som underkriget jämlikt allmänna förfogandelagen rekvirerats av kronan för bevakningsändamål. I en i anledning av sammanstötningen uppkommen rättegång funno domstolarna enhälligt sjölagens regler om begränsning av redareansvaret vara tillämpliga jämväl å kronans ansvarighet för krigsfartyg.
    Stadgandet i 254 § andra stycket sjölagen, att ansvarsbegränsningen principiellt ej avser ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv, åberopades av HovR:n i rättsfallet N. D. 1948 s. 267. Fullföljdstillstånd beviljades ej.
    Om tillämpning bland annat av 254 § första stycket 1 och 255 § sjölagen föreligger ett intressant rättsfall, refererat NJA 1951 s. 138. Rättsfallets närmare behandling lärer emellertid böra anstå till en följande rättsfallsöversikt.
    Sjölagens tionde kapitel handlade som känt före försäkringsavtalslagens ikraftträdande »Om sjöförsäkring». Arbetet på en av försäkringsavtalslagen påkallad ny sjöförsäkringsplan är ännu icke avslutat. Bestämmelserna i sjöförsäkringsplanen referera sig därför fortfarande till det gamla 10 kap. i sjölagen. I detta sammanhang äro därför att beakta tillfällen, då rättsskipningen haft att taga ståndpunkt till spörsmål rörande sjöförsäkringsplanen.
    Under erinran om bestämmelserna i 21 ff. §§ i sjöförsäkringsplanen avseende lämnande av fullständiga och riktiga uppgifter vid försäkringsansökan må påpekas rättsfallet NJA 1949 s. 786. Det rörde sig här om ersättningsskyldighet på grund av försäkringspolis, enligt vilken försäkrats två pråmar. Det invändes i målet bland annat, att försäkringen vore ogiltig, enär de till försäkring anmälda föremålen i verkligheten utgjorde endast provisoriskt tätade delar av en underdet senaste världskriget havererad rysk landstigningspråm, ett förhållande som icke gjorts klart för försäkringsgivaren innan försäkringen meddelades. Med något olika motiveringar underkändes ersättningsanspråket av domstolarna.
    Spörsmålet, huruvida krigsförsäkring av varor, vilken avsåg jämväls. k. frustrationsrisk, medförde rätt till ersättning för den förlust av

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1945—1950. 203ränta å köpeskillingen för varorna, som uppkommit genom att resansanträdande blivit fördröjt i följd av krigförande makts åtgöranden, besvarades nekande i rättsfallet NJA 1945 s. 504.
    Vad angår sjölagens elfte kapitel: Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall är icke mycket att säga.
    Ett visst intresse även i detta avseende erbjuder emellertid delovan vid 129 § sjölagen upptagna rättsfallet NJA 1947 s. 539.
    Det faller utom ramen för denna översikt att närmare ingå på det N. D. 1948 s. 305 intagna vitträckande rättsfallet. Inträffad sammanstötning ansågs bero på vållande av ett utav den tyska krigsmakten »in Anspruch» taget fartyg. Underrätten synes hava antagit, att vid kollisionen för det skadade fartyget »oppsto en foreløbig latent sjøpanteretsom ble aktuell ved frigivelsen av skipet». Norges høyesterett uttalade däremot, att sjölagens regler om sjöpanträtt icke ägde tillämpning påkrigsfartyg eller andra fartyg, som användas uteslutande för statsändamål av offentligrättslig art. Jfr N. D. 1949 s. 13, s. 416.
    Utöver vad i det föregående berörts föreligger beträffande tolfte kapitlet sjölagen: »Ansvarsbestämmelser» under perioden icke något rättsfall av den betydelse, att det ansetts böra här omnämnas.
    Med avseende å sjölagens trettonde kapitel: Om laga domstoloch rättegång i sjörättsmål må i anslutning till 313 § sjölagen anföras NJA 1949 s. 330. En redare yrkade åläggande förkronan att jämlikt 31 § sjömanslagen gottgöra honom utgifter för sjömans sjukvård. Kronan invände i första hand, att domstol saknade behörighet att upptaga målet till prövning. I den mån bolagets talan grundades å bestämmelserna i 28 och 31 §§ sjömanslagen, vore nämligen målet såsom angående den allmänna hushållningen i riket av den beskaffenhet, som avsåges i 10 kap. 26 § i äldre rättegångsbalken. Det skulle följaktligen prövas och dömas i den ordning, som Konungen därom särskilt stadgade (om ansökan icke ingåves direkt hos konsul, av utrikesdepartementets rättsavdelning med klagorätt till Kungl.Maj :t). För den enskilde förelåge alltså icke valrätt mellan domstol och administrativ myndighet. Invändningen avvisades emellertid. En ingående utveckling av den åsikt, som vid målets avgörande i HD gjorde sig gällande i fråga om allmän domstols behörighet att till prövning upptaga tvist av förevarande beskaffenhet, gavs utav en ledamot av HD.
    I anslutning till den numera upphävda 324 § sjölagen må antecknas NJA 1949 s. 724. Ett konossement innehöll bland annat en klausul, i översättning så lydande: »Alla krav, som uppstå på grund av detta konossement, skola avgöras enligt brittisk lag i det Förenade konungariket med uteslutande av varje annat lands domstolars jurisdiktion». I uppkommen tvist gjordes vid den svenska domstolen invändning därom, att domstol med hänsyn till, bland annat, nämnda klausul icke vore behörig att upptaga målet till prövning. Samtliga instanser

 

204 HUGO WIKANDER.godtogo invändningen. Av HD skedde detta med motiveringen: Frågan huruvida avtal därom, att framtida tvist som härflyter ur ett angivet rättsförhållande skall hänskjutas till domstol i visst främmande land, utgjorde hinder att få tvisten prövad här i riket, oaktat behörigt forum funnes härstädes, kunde icke anses reglerad i svensk lagstiftning. Tillämpliga internationellt processrättsliga grundsatser gåve emellertid icke vid handen annat än att sådant avtal, avseende en tvist avdet slag varom här vore fråga, i allmänhet borde anses giltigt och förty innebära rättegångshinder i Sverige. Det vore uppenbart, att behörig domstol för upptagande av tvisten icke saknades i England. Ej heller i övrigt hade förekommit något förhållande, på grund varav förevarande i konossementsklausulen innefattade avtal borde underkännas av svensk domstol.
    Prejudikat rörande författningar närstående sjörätten skola här icke göras till föremål för närmare behandling i vidare mån än i det föregående skett. Endast följande skall här anmärkas.
    Beträffande KF d. 4 juni 1937 om fyr- och båkavgift hava dess 1 och 2 §§ varit föremål för tolkning i rättsfallen R1 1947 s. 110 och 1946 s. 125.
    Rörande tullstadgans 144 och 145 §§ hänvisas till R 1948 s. 126 och beträffande dess 9 kap. till NJA 1948 s. 159.
    Under perioden föreligga för övrigt en del prejudikat rörande lagen d. 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel (NJA 1948 s. 200, s. 420, 1949 s. 278), lagen d. 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel (jfr NJA 1947 s. 656, 1950 s. 378), lagen d. 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning (R 1947 s. 84) samt lagen d. 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin (NJA 1950 s. 63).

 

1 Regeringsrättens årsbok.