GERHARD SIMSON. Fünf Kämpfer für Gerechtigkeit. Miinchen 1951. C. H. Beck Verlag. 289 s. DM 9.oo, inb. DM 12.5o.

 

    Den från Tyskland inflyttade juristen GERHARD SIMSON — numera svensk medborgare och efter grundliga studier i svensk rätt sysselsatt med lagstiftning, särskilt på straffrättens område, inom justitiedepartementet samt känd såsom flitigt medverkande i SvJT och andra juridiska verk — har på tyska utgivit en bok om fem förkämpar för rättens sak i kampen mot masspsykoser, rashets och fördomar av olika slag. Boken har både historiskt och aktuellt intresse. De fem biografierna avse Christian Thomasius (född 1655, död 1728), Georges Picquart (född 1854, död 1914), Cesare Lombroso (född 1836, död 1909), Henri Dunant (född 1828, död 1910) och Fridtjof Nansen (född 1861, död 1930).
    De båda sistnämnda ha ända inemot våra dagar på den internationella rättens område gjort insatser av bestående värde. Den schweiziske skriftställaren och filantropen Dunant, vilken erhöll Nobels fredspris vid dess första utdelande 1901, är främst känd såsom upphovsman till Genévekonventionen och Röda korset. Den norske naturforskaren och upptäcksresanden Nansen, även han fredspristagare, är

 

medtagen i boken för sin märkliga politiska och sociala livsgärning för flyktingar och förtryckta.
    Att den italienske läkaren och professorn i psykiatri Lombroso, kriminologiens fader, alltjämt har stor betydelse är också uppenbart. Visserligen tillmätes arv icke längre en allt överskuggande betydelse som brottsorsak och man tror icke mer att den födde förbrytaren kan igenkännas på sina kroppsliga egenskaper, men psykiatriens frammarsch till omvandling av straffrättens grundvalar leder dock sitt upphov från Lombroso.
    Svårare är måhända att se vilket aktuellt intresse som tillkommer de båda återstående i boken skildrade rättsförkämparna. Picquart var den franske officer som — trots att han själv blev utsatt för förföljelse — energiskt verkade för att den oskyldigt dömde fransk-judiske officeren Dreyfus skulle få upprättelse. Av denna biografi kan man hämta den alltjämt betydelsefulla lärdomen hur betänkligt det är att av prestigehänsyn söka skyla över att en orätt blivit begången.
    Längst tillbaka i tiden ligger den första biografien, som avser den tyske filosofen och juristen (naturrättsläraren) Thomasius. Åt honom reser förf. ett äreminne för hans frimodiga bekämpande av häxprocesserna, en masspsykos, som enligt förf:s uppgift på relativt kort tid kostat över en million oskyldiga livet. Gregorius IX hade redan genom en bulla av år 1233 förklarat häxeriförföljelse för en Gudi behaglig gärning, men riktig fart togo processerna först mot slutet av 1400-talet, då genom den beryktade boken malleus maleficarum (häxhammaren) förordats tortyr för framtvingande av bekännelse och bränning å båle som enda straff. Häxprocesserna hade en hektisk högkonjunktur under 1500- och 1600-talen för att under första hälften av 1700-talet så gott som totalt upphöra. Det var först de processuella metoderna som väckte opposition, men Thomasius, vilken förf. betecknat som häxvansinnets besegrare, förnekade tillvaron av själva brottet, »otukt med djävulen». Att många kunnat bliva dömda för någonting sådant torde ha sin psykologiska förklaring i att man gärna fördömer andra för vad man räknar som omöjligt att själv begå. Det kan vara en tankeställare exempelvis för bedömande av vissa sedlighetsbrott.
    Boken kan sägas innehålla mera samhälls- än rättshistoria, men den har dock ett speciellt intresse för jurister, eftersom den behandlar den del av sociologien, som rör människors förutsättningar för rätt och orätt. Nils Beckman.