Gustaf Rosenhane som juridisk författare. Inom rättshistorien är Gustaf Rosenhanes namn känt huvudsakligen genom sitt samband med ett bevingat uttryck, som tillkom vid 1672 års riksdag, och som i K. G. WESTMANS bekanta lärobok Rättskällornas historia har följande lydelse: Den dåtida lagen fann Rosenhane »med skäl» äga »utseendet av en sönderbruten marmorvägg, lappad med små gråstenar».1 Detta betydde enligt Westman, att de under 1600-talet delvis starkt föråldrade lands- och stadslagarna på många punkter småningom blivit förändrade genom olika stadgar och förordningar, vilket dock blott medfört, att det gamla rättssystemet söndertrasats utan att något nytt blivit satt i dess ställe. »Gamla och nya rättsgrundsatser stodo oförmedlat, ehuru stridande mot varandra, sida vid sida.» Westman hartydligen hämtat Rosenhanes bevingade uttryck från J. A. POSSE, Bidrag till svenska lagstiftningens historia (1850), s. 150, men har samtidigt använt satsen i ett strängt taget för denna ursprungligen främmande sammanhang. Rosenhane hade nämligen i ett ännu bevarat, egenhändigt rättat och underskrivet votum om gamla lagens förändring2 i främsta rummet velat uttala sig om lagspråket. Johan Stiernhöök och Olof Bärling hade till 1672 års riksdag inkommit med ofullbordade lagförslag, som skulle granskas av ständerna, och det var i samband med denna granskning, vari även Rosenhane deltog, som den frågan uppkom, huruvida det gamla språket i landslagen borde bibehållas i sitt ursprungliga skick eller moderniseras. Rosenhane förordade det förra alternativet och ville ej ens medgiva, att lagens föråldrade delar utbyttes mot modernare rättsregler.3 Och det är för att bevisa riktigheten härav, som han i sitt skriftliga votum präglar det bevingade uttrycket. Ty, säger han, skulle i dessa obrukliga paragrafers ställe inflickas andra på nysvenska, finge det hela utseende av »en sönderbruten marmorstensvägg, lappad med små gråstenar.»4
Votum om gamla lagens förändring är emellertid icke det enda juridiska skriptum av Rosenhanes hand. I sin litteraturhistoriska studie över Gustaf Rosenhane, s. 197 nämner E. MEYER, att Rosenhane författat ett juridiskt arbete, »vilket åtminstone vad trycket beträffar ej kunnat återfinnas». Som stöd för uppgiften åberopar Meyer ett uttalande av JOHAN HEYSIG-RIDDERSTIERNA († 1695) i dennes otryckta, i Uppsala universitetsbibliotek förvarade och på latin avfattade bibliografi »Scripta Sveo-Gothorum». Det heter
nämligen där, att Rosenhane på svenska sammanställt »De officio iudicisterritorialis» d. v. s. »Om häradshövdingämbetet», av vilket arbete endast en del, handlande om sakören, utgivits separat i kvartformat.1 Heysig-Ridderstierna kan möjligen ha sett hela arbetet i manuskript, eftersom han i detta sammanhang talar om »opus egregium». Den tryckta delen har han i varje fall vid nedskrivandet ej haft tillgänglig, enär uppgifter om såväl kapitelnummer som tryckår saknas.2 Meyer tillägger för sin del: »Den tryckta upplagan har jag ej oaktat trägna efterforskningar återfunnit, och om den av Heysig uppgivna handskriften motsvaras av de i Uppsala handskriftssamlingar befintliga juridiska avhandlingarna 'Om domares plicht och hwadeen rätter domare, som will rättan doom uthgifwa, skall taga i acht' eller 'Om häradshöfdingar och deras embeten' är naturligtvis på grund av den ofullständiga latinska titeln omöjligt att bestämma, då dessa svenska avhandlingar äro anonyma.»
Sedan 1888 har forskningen emellertid gått framåt och i ISAK COLLIJNS bibliografiska förteckning över svensk 1600-talslitteratur (1942—46) har den tryckta delen av Rosenhanes ovannämnda arbete »Om häradshövdingämbetet» blivit identifierad. Den bär följande titel: »Thet trättijonde capitelaff boken, som angår häradzhöffdinge embetät, om saköres delning», anonymt utgivet in 4:o av boktryckaren Niclas Wankijff i Stockholm 1682. Arbetet har tydligen efter vanligheten omtryckts ett flertal gånger utan ändring av tryckåret. Collijn uppger sålunda, att ej mindre än fem varianter finnas på Kungliga biblioteket i Stockholm. Därvid har han förmodligen icke medräknat den edition, som mycket oväntat ingår i SCHMEDEMANS bekanta justitieverk (1706), s. 786—95.
Till följd av Collijns upptäckt kunna luckorna i Heysigs ovan citerade uttalande utfyllas.3 Det är alltså här fråga om ett juridiskt arbete med minst 30 kapitel, som handlat om en så pass speciell sak som häradshövdingämbetet, och vars trettionde kapitel år 1682 utbrutits för att tryckas separat under en f. ö. ovanligt otymplig titelrubrik. Frågan uppstår nu, huruvida arbetet i dess helhet kan tänkas vara bevarat. Meyer gjorde som nämnt ett försök att återfinna boken i Uppsala universitetsbiblioteks handskriftssamling och föreslog två anonyma avhandlingar därstädes, vilkas titlar syntes honom tyda på möjligheten att någon av dem kunde kommai fråga. Med de upplysningar, som nu stå till buds, kan lätt konstateras, att skriften 'Om häradshöfdingar och deras embeten' ej är identisk med Rosenhanes arbete. Den andra skriften 'Om domares plicht' etc., har tillsvidare icke kunnat tillrättaskaffas i universitetsbiblioteket, men av titeln att döma förefaller det troligt, att även denna skrift saknar intresse för hithörande spörsmål. Det måste alltså konstateras, att utsikterna till att
Rosenhanes arbete skulle dyka upp på nytt icke äro särskilt stora. Större underverk ha dock inträffat. Habent sua fata libelli! Möjligen borde i detta sammanhang det Gyllenhielmska biblioteket, som sedan 1925 förvaras i Uppsala universitetsbibliotek, närmare undersökas. Det har i varje fall redan visat sig innehålla stora bok- och handskriftssamlingar, som tillhört olika medlemmar av släkten Rosenhane.
Man frågar sig onekligen vad Gustaf Rosenhanes arbete kan ha innehållit. Det trettionde kapitlet ger därvidlag föga ledning, eftersom det omfattar huvudsakligen blott tabeller över böternas fördelning efter olika lagrum. Om varje kapitel haft samma omfång som det trettionde, skulle arbetet i dess helhet ha inbegripit minst 300 sidor in 4:o. Och kap. 30 behöver ju icke ens med nödvändighet ha varit det sista. Beträffande ämnet har Rosenhane haft vissa personliga förutsättningar. Att han redan 1647 utnämnts till häradshövding i Södermanland1 betydde visserligen föga, enär han vid denna tid i egenskap av kammarråd och senare såsom vice president i Svea hovrätt ej hade möjlighet att uppehålla domsagotjänsten, som i stället sköttes av olika lagläsare. Men på sommåren 1672, då han lämnat sina övriga sysslor och nyligen förordnats till häradshövding i en rad uppländska härad, började han hålla enstaka ting och upptäckte då ett och annat, som tydligen förut undgått honom, rörande en domsagas rätta skötsel. Riktigheten härav framgår av en skrift med titeln 'Huru jord uppbjudas skall', som Rosenhane enligt vad som framgår av innehållet författat just vid nämnda tid. Skriften föreligger blott i en delvis korrumperad avskrift i Uppsala universitetsbibliotek och har formen av en odaterad inlaga till hovrätten.2 Huruvida den verkligen dit ingivits eller iform av koncept blivit kvarliggande bland Rosenhanes efterlämnade papper kan ej med bestämdhet avgöras. Meyer har i varje fall förgäves efterspanat originalet i Svea hovrätts arkiv. Innehållet i nämnda lilla skrifthar ett visst intresse i detta sammanhang, eftersom det väl kan tänkas, att detta eller liknande problem behandlats av Rosenhane i hans förkomna arbete om häradshövdingämbetet. Huru som helst är en närmare analys av skriften här på sin plats såsom ett bidrag till belysningen av Gustaf Rosenhane såsom juridisk författare.
Rosenhane inleder sin skrift med att omtala, att han nästförleden sommar blivit utnämnd till häradshövding i några härad i Uppland och då själv hållit ting. Under nämnda tid, som med stöd av domböckerna kan bestämmas till sommaren 1672 — redan vid hösttinget i oktober hade han överlåtit tjänsten på en vikarie — säger sig Rosenhane ha fått mottaga åtskilliga klagomål angående uppbudsförfarandet, sådant detta praktiserats av hans företrädare i ämbetet. Det var föreskrivet i landslagen, JB 2, att den, som ville sälja sin arvejord, skulle uppbjuda den sina släktingar på tre häradsting, varefter
släktingarna hade en fatalietid av ett år, inom vilken de hade förköpsrätt. Sedan fatalierna eller den s. k. lagaståndstiden gått tillända, fick jorden säljas till vem som helst. Tidigare domhavande iRosenhanes domsaga påstodos emellertid ha gjort vad de kunnat föratt hindra släktingarna att begagna sin bördsrätt. Uppbud hade sålunda skett, trots att släktingarna varit frånvarande vid ärendets behandling på tinget och helst så sent på dagen, att de flesta av menigheten rest hem. För säkerhets skull hade domhavanden stundom brukat föredraga ärendet så lågmält, att ingen, som icke stod invid själva tingsbordet, kunnat höra något, och ofta så slarvigt och i sådan fart, att hemmanens namn svårligen kunnat rätt uppfattas av de närvarande. Ej heller hade domhavanden alltid brytt sig om att närmare precisera vilket hemman i byn det gällde eller att nämna köparens eller säljarens namn. Följden av allt detta hade blivit, att fatalietiden i regel hunnit förflyta, innan släktingarna ens fått kännedom om försäljningen utom börd. Anledningen till att domhavandena så ivrigt sökte hindra bördsrättens utövande skulle enligt Rosenhaneha varit den, att de brukat förtjäna några riksdaler på varje fastebrev, som de utfärdat, och därför haft intresse av att gynna utomstående köpare.1
Klagomålen hade tydligen till följd, att Rosenhane beslöt att företaga en utredning och underställa resultatet hovrättens prövning. Missförhållandena syntes honom ha sin grund däri, att hans företrädare i ämbetet tillåtit uppbud vid tinget utan föregånget hembud. Detta strede nämligen emot lagens rätta mening, ty då det hette i JB 2, att jorden skulle uppbjudas fränderna, måste detta betyda, att om dessa voro okunniga om uppbudet, detta icke hade någon lagakraft och således icke heller kunde vara utgångspunkt för någon fatalietid, med mindre att bevis över fullgjord hembudsskyldighet företeddes inför domstolen. Ett stöd för denna tolkning fann Rosenhane i vissa av de ännu subsidiärt gällande landskapslagarna, som hade särskilda bestämmelser om hembud för dylikt fall.2 Vad pantsuppbjudande beträffar, ansåg Rosenhane, att detta jämlikt JB 7 icke finge ske, förrän betalningsdagen gått till ända och godset blivit lagligen värderat.3
De av Rosenhane antydda bristerna i det muntliga förfarandet vid lagfartsärenden, som säkerligen icke voro något utmärkande endast för hans domsaga, hade f. ö. i någon mån sin motsvarighet i de då-
tida domböckernas skiftande mångfald av mer eller mindre utförliga uppgifter, och detta över hela riket. W. SJÖGREN, som observerat förhållandet, säger härom:1 »Stundom angives endast själva föryttringen.2 Men i de flesta domböckerna är det just uppbudet, som utgör föremål för anteckning. Enklast sker detta genom angivandet av fastighetens namn och uppbudets ordningsnummer. Härtill kunna läggas uppgifter om fastighetens storlek och jordnatur, fångets beskaffenhet, köparens och säljarens namn; jämväl kan anteckning ske om väckt klandertalan och dylikt.» Ibland saknas emellertid uppgift såväl om köpebrevets datum som om försäljningssummans storlek.
Det är icke tu tal om att Rosenhane här satt fingret på en ömpunkt. Delvis bero bristerna på den omständigheten, att hithörande lagrum tillkommit under en tid, då köp av fast egendom måste avslutas på tinget för att över huvud bliva giltigt. Men under 1600 talet hade som bekant utvecklingen länge sedan lett därhän, att det enskilda köpeavtalet ansågs medföra äganderättens övergång. Bördsrätten blev härigenom en lösningsrätt i stället för som tidigare en förköpsrätt. Den nye köparen fick, sedan köpet kommit till stånd, ett intresse av att hindra säljarens släktingar från att göra sin bördsrätt gällande, och detta kunde tydligen bäst ske genom att i maskopimed domhavanden så mycket som möjligt söka hemlighålla de tre avlagen fordrade uppbuden. Rosenhane hyste likväl den konservativa uppfattningen, att släktingarnas intressen borde tillmätas större vikt än köparens och föreslog därför följdriktigt, att det i stadsrätten ännu förekommande hembudet borde tillämpas jämväl inom landsrätten. Detsamma hade tidigare påyrkats i 1640 års hovrättsdelegations betänkande, § 7,3 dock utan resultat.
Rosenhanes inlaga till hovrätten ledde icke till någon påföljd, vilket förmodligen berodde därpå, att K. M:t kort förut i ett brev till Åbo hovrätt d. 1 mars 1671 fastslagit, att lag och allmän praxis icke fordrade något hembud, varför domstolarna borde nöja sig med uppbud på tingen.4 Frågan huruvida Rosenhane i sitt stora arbete omhäradshövding ämbetet ånyo upptagit samma spörsmål till behandling kan tills vidare ej besvaras. Men hans inlaga visar i varje fall, att han haft en klar blick för praktiska juridiska spörsmål och förmåga att på ett intresseväckande sätt framföra sina åsikter i skrift. Om dessa egenskaper fått komma till uttryck i hans försvunna arbete, är det i dubbel mån beklagligt, att detta ej kommit forskningentill godo.
J. E. Almquist.