EN STUDIE I FÖRUTSÄTTNINGSLÄRAN INOM NYASTE TYSK DOKTRIN.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET HJALMAR KARLGREN.

 

Både inom doktrinen i olika länder och i utländsk och svensk rättstillämpning arbetas ofta på den allmänna avtalsrättens område med ett begrepp »gemensam förutsättning», som är av stort intresse. Man vill därmed ge uttryck åt tanken, att medan i de flesta fall en ensidig förutsättning — en förutsättning som blott hänför sig till endera kontrahenten — icke kan tillerkännas relevans, det förhåller sig annorlunda om bägge kontrahenterna utgått från en och samma förutsättning, om alltså hela avtalet är präglat av, uppbyggt på densamma. Bland annat har denna tanke, efter vad det förefaller, spelat en betydande roll i engelsk rättspraxis (»comon mistake»). Likaså i tysk doktrin och rättstillämpning (läran om »Geschäftsgrundlage», se nedan). Å andra sidan förekomma bl. a. i nordisk doktrin uttalanden, som i det hela förkasta ifrågavarande distinktion, understundom med synnerlig tvärsäkerhet.¹ I själva verket är väl förevarande spörsmål — liksom allt som hör förutsättningsläran till — komplicerat och svårbedömbart. I det följande avses ingalunda att fatta definitiv position till spörsmålet utan närmast blott att fästa uppmärksamheten på en nyss utkommen, ganska givande tysk avhandling, där det brottas med svårigheterna. I anslutning till ett referat av huvudpunkterna i denna bok skola göras några helt kortfattade randanmärkningar. Ämnet har för övrigt nära beröring med den vid senaste nordiska juristmötet diskuterade frågan om jämkning av kontrakt på grund av ändrade förhållanden. 
    Den åsyftade avhandlingen är: KARL LARENZ, Geschäftsgrundlage und Vertragserfüllung, 1951 (173 s.). Larenz är professor i Kiel och redan förut känd som författare på den allmänna

 

    ¹ Se senast VAHLÉN, Formkravet vid fastighetsköp, 1951, s. 205 ff. — Hänvisas må vidare till USSING, Bristende Forudsætninger, 1917, särskilt s. 187 ff.

17—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

avtalsrättens gebit. Han meddelar i förordet, att han på grund av det nuvarande läget i Väst-Tyskland haft bekymmer med att få boken tryckt; för juridiska monografier ansåge sig förlagen icke för närvarande ha någon marknad. Arbetet ingår nu i den av prof. H. C. NIPPERDEY utgivna serien Schriften des Instituts für Wirtschaftsrecht an der Universität Köln.
    Förf. tecknar inledningsvis (och å s. 74 ff.) läget i tysk rättspraxis. Frågan om inverkan av ändrade förhållanden på avtalskontrahenters bundenhet kom ej i större utsträckning att sysselsätta domstolarna förrän mot slutet av första världskriget och tiden därefter. Då BGB icke lämnade något direkt besked i ämnet, sökte man till en början reda sig genom att utvidga begreppet prestations »omöjlighet» till att avse även den s. k. ekonomiska omöjligheten, alltså samma konstgrepp som bl. a. ALMÉN hos oss sanktionerade och som även utnyttjades i vår rättspraxis. Längre fram bemödade man sig att komma till rimliga resultat på andra vägar, nämligen först via »kompletterande» avtalstolkning — 157 § BGB; jfr den även hos oss ofta gouterade metoden att »tolka» ett avtal på sådant sätt att konsekvenserna bli de önskade — och senare med direkt utnyttjande av en generalklausul i tyska lagboken om skyldighet för en gäldenär att prestera på sätt tro och heder med hänsyn till affärssed kräver (242 § BGB); märk för nordisk doktrins del den väl numera något svalnade entusiasmen för dylika legala fraser. Sedan inom teorin den betydande civilisten OERTMANN sökt giva dessa bemödanden fastare form genom sin lära om »die Geschäftsgrundlage», åberopades denna i talrika fall av de tyska domstolarna i tiden före och under andra världskriget och finner tydligen alltjämt viss användning.¹ Även denna lära — som väl kan sägas vara uttryck för den s. k. subjektiva förutsättningsteorin eller en variant av denna — har emellertid understundom visat sig otillräcklig för bemästrande av alla svårigheter. Det är ju icke heller måttliga bekymmer den tyska rättsskipningen för närvarande har att kämpa med. Den senaste fasen synes därför på sina håll vara, särskilt i vad angår den

 

    ¹ Med »Geschäftsgrundlage» menas, sade Reichsgericht på sitt något tunga språk, »die beim Geschäftsschluss zutage getretene und vom etwaigen Gegner in ihrer Bedeutsamkeit erkannte und nicht beanstandete Vorstellung eines Beteiligten vom Sein oder vom Eintritt gewisser Umstände, auf deren Grundlage der Geschäftswille sich aufbaut». 

högsta dömande instansen i brittiska zonen, att man resignerat och med uppgivande av anspråk på ens något så när bestämda rättsgrundsatser utövar en billighetsrättsskipning in casu. Det är alltså — skulle man med en från den internationella privaträtten, rörande obligationsstatutet, hämtad term kunna säga — »principlöshetens princip», som åtminstone vissa domstolar i sitt nödläge stannat för.
    Förf. opponerar, som naturligt är, mot denna billighetsrättsskipning, under andragande av visserligen ej så nya men icke dess mindre — även för en svensk läsekrets — beaktansvärda argument. Sagda rättsskipning innebär framför allt en fara för rättssäkerheten, för avgörandenas förutsebarhet. Den fyller överhuvud taget icke, så kan man uttrycka det, rättstillämpningens viktigaste funktion, den cgeneralpreventiva», i förhållande till vilken uppnående av ett billigt eller »rättvist» avgörande i det enskilda fallet är något helt underordnat. Dessutom: domstolarna duga icke för ifrågavarande billighetsrättsskipning. Det blir dåliga domar. Även detta senare synes högst tänkvärt. Det innebär en farlig illusion, om man i mycket stor utsträckning tilltror domaren förmågan att på basis enbart av det material som kan komma fram i en process — den må vara än så muntlig och utrustad med allsköns finesser — skapa ett »materiellt» riktigt avgörande. Den självöverskattningen, det kvacksalveriet, bör en domare i princip avhålla sig från, varmed naturligtvis icke är sagt, att det ej i enstaka begränsade fall kan vara motiverat att producera en billighetsdom i enlighet med »rättvisans» krav. En alltför närsynt rättstillämpning är på civilrättens — och särskilt nu förutsättningslärans — område lika fördärvlig som när man på straffrättens anser domstolarnas huvuduppgift vara att, i överensstämmelse med individualpreventionens enligt min mening blåögt orealistiska teori, koncentrera sig på intresset av den enskilde delinkventens »tillrättaförande», med bortseende från eller förringande av den straffrättsliga rättsskipningens ojämförligt viktigare generalpreventiva funktion.¹

 

    ¹ Det synes inom parentes sagt mångenstädes råda underliga föreställningar om att individualpreventionen skulle vara en ny och modern straffrättslig princip. Intet misstag kan vara större. Man behöver endast erinra om det stora utrymme individualpreventiva tankegångar inrymdes, redan på 1880- och 1890-talen, i v. LISZTS straffrättsliga arbeten, till vilken i vårt land THYRÉN var ett slags efterföljare; en annan sak är att tankegångarna både hos Liszt och hos Thyrén tillämpades med omdöme och urskillning. Vetenskapligt synes numera individualpreven-

    I fortsättningen kritiseras Oertmanns och Reichsgerichts »Geschäftsgrundlage»-teori. Kritiken är skarpsinnig och träffande men skall av utrymmes- och andra skäl icke här återgivas. Av mera omedelbart intresse för svenska läsare äro de resultat vartill förf. för egen del kommit. När har enligt honom avtalsunderlaget genom senare inträffande omständigheter ryckts undan?
    En förändring av de förhållanden som förelegat vid avtalsslutet innebär, säges det, ett bortfallande av avtalsunderlaget,
    1) om bägge kontrahenterna slutit avtalet med hänsyn till bestämda omständigheter, vilkas inträde eller fortbestånd de positivt ha räknat med. Larenz talar här om subjektivt avtalsunderlag. Det kräves, annorlunda uttryckt, att båda parterna vid avtalets ingående »låtit sig ledas av» en gemensam, bestämd föreställning eller förväntan. Härmed finge ej jämställas blott den omständigheten, att kontrahenterna icke förväntat en viss senare inträdd förändring av förhållandena; skall förutsättningen här bli relevant, måste det bero på objektiva hänsyn, se nedan. Det viktigaste är emellertid, att om alltså blott endera kontrahenten låtit leda sig av viss oriktig förutsättning, detta saknar rättslig betydelse, även om medkontrahenten haft kännedom om förutsättningen och jämväl varit övertygad om dess riktighet. Det är med andra ord icke tillräckligt, för att en förutsättning skall anses gemensam och relevant, att båda parterna trott på dess hållbarhet.
    Dessa uttalanden om begreppet gemensam förutsättning ha sitt givna intresse. Enligt min mening ligger det en kärna av sanning i desamma. Riktigt är naturligtvis först och främst

 

tionsteorin vara starkt undergrävd av de synpunkter, som inom nyare doktrin framlagts rörande straffets moralbildande och moralförstärkande funktion. Snarast är det alltså detta — om det nu skall hänga på tidsenligheten! — som skulle kunna karakteriseras som modern straffrättslig åskådning (sålunda allmänprevention i annan form än genom avskräckning, som visserligen även den har sin betydelse). Med nämnda missuppfattning sammanhänger synbarligen den befängda föreställningen — som särskilt av icke-jurister demagogiskt föres till torgs — att generalpreventionen skulle ha gemenskap med vedergällningsteorin, vilken senare naturligtvis är förkastlig. Vad ha generalprevention och vedergällning, principiellt sett, med varandra att göra? Berörda inställning torde vara lika förfelad, som om man skulle mäta värdet av att poliskonstaplar patrullera på stadsgator, icke efter den allmänna trygghet som därigenom uppkommer (effekten att förebygga oordningar o. dyl.) utan efter det antal fall, då konstaplarna inskrida mot bråkmakare och medverka till deras »tillrättaförande». 

det negativa, att det omöjligen kan räcka för relevans, att medkontrahenten varit förvissad om riktigheten av förutsättningskontrahentens antagande. Härmed har han ju på intet sätt velat taga något ansvar för det fall att förutsättningen dock skulle slå fel, och det låter sig icke inse, varför dylikt ansvar utan vidare skulle åvälvas honom.¹ Skall man laborera med begreppet gemensam förutsättning, måste alltså begreppet tagas vida snävare. Fråga är nu, om förf. lyckats därmed. Vad innebär det i grund och botten, när han betecknar en förutsättning som gemensam? I arbetet äro knappast de olika möjligheter man har att räkna med klart preciserade.
    Till en början: Om en och samma omständighet för bägge kontrahenterna utgjort det avgörande motivet att ingå avtalet, tala väl övervägande skäl för att, när denna omständighet sedermera fallit bort, en mer eller mindre vittgående ogiltighetspåföljd inträder. Därest t. ex. två legatarier med hänsyn till att testamentet är tvetydigt ingått ett förlikningsavtal och det sedermera visar sig att testamentet är förfalskat, torde avtalet icke längre böra stå vid makt (jfr NJA 1916 s. 297). Kanske kan man gå ett steg vidare och anse, att därest en och samma omständighet utgjort för bägge kontrahenterna visserligen icke ett motiv till avtalsslutet men dock en väsentlig förutsättning — så att det om vardera av dem kan sägas, att han icke skulle ha inlåtit sig på avtalet, om han haft klart för sig förutsättningens felaktighet — bedömandet principiellt bör gå i enahanda riktning. Exempel härpå kan lätt hämtas från bolagsrätten (t. ex. enkelt bolag).² Men när är då en och samma förutsättning i denna mening väsentlig för bägge kontrahenterna? Tvekan uppkommer redan i sådana av förf. anförda fall, som att ett köp slutits på basis av att visst uppgivet belopp utgör »dagspris» å godset (jfr NR 1920 s. 188, SvJT 1920 rf. s. 52; för att göra exemplet rent må tänkas, att dagsprisuppgiften erhållits från tredje man). Utgör nu riktigheten av den antagna dagskursen en sådan gemensam förutsättning, som är på angivna sätt väsentlig för

 

    ¹ Det finns i sagda läge ingen anledning för medkontrahenten att »beanstanden» vederbörandes förutsättning. Reichsgerichts ovan omtalade definition leder alltså vilse.
    ² Den eventuella invändningen, att det i hithörande lägen ej gärna blir tvist mellan kontrahenterna håller näppeligen streck. Även om vid avtalsslutet berörda samstämmighet i intressen förefinnes, kan det mycket lätt ställa sig annorlunda under ett senare skede. 

bägge kontrahenterna? Strängt taget väl icke. För säljaren torde det väsentliga vara, att dagskursen icke är högre än det ifrågavarande beloppet, för köparen åter att den icke är lägre. Det rör sig alltså om två olika omständigheter, trots den gemensamhet som föreligger genom relationen till »dagskursen». Så förhåller det sig nog många gånger. Å andra sidan måste medgivas, att man i fall av denna typ står den »gemensamma» förutsättningen närmare än i en mängd andra situationer, där förutsättningen klart förefinnes hos allenast endera kontrahenten, låt vara att dess förhandenvaro är känd för motparten och dess riktighet icke betvivlas av honom.
    Förf. synes emellertid när det gäller att anse en förutsättning väsentlig jämväl för medkontrahenten sträcka sig vida längre, även till fall som icke synas vara jämförliga med fall av senast berörda typ. Han menar t. ex., att om vid ett tavelköp både säljaren och köparen trott att den föryttrade tavlan vore ett original, alltså ej en reproduktion, icke blott köparen utan även säljaren »låtit sig ledas av» en gemensam förutsättning. Avtalet borde alltså, om tavlan trots allt skulle vara en reproduktion, gå åter, vilket ju för all del kan synas vara ett tilltalande resultat. Frågan är då, med vad fog det här kan påstås, att förutsättningen är väsentlig även för säljaren. Det förefaller, som om det för denne tvärtom borde vara ett glädjeämne, att han för en reproduktion lyckats ernå samma pris som för ett original. Förutsättningen förefinnes, kunde man tycka, enbart å köparens sida, låt vara att säljaren vid avtalsslutet haft samma uppfattning om tavlans äkthet som denne, vilket såsom vi funnit icke får vara avgörande. Överhuvud bestå svårigheterna i förevarande sammanhang särskilt däri, att även när en förutsättning vid första ögonkastet ter sig som gemensam — även när kontrahenterna tyckas ha handlat på basis av »en och samma» grundval för avtalet — det dock i realiteten blott är endera kontrahentens intressen och förutsättningar det rör sig om. Ett annat exempel. Om någon via en till tjänst för besökare av en mässa anordnad rumsförmedlingsbyrå förhyr ett rum för de dagar mässan skall pågå, skulle enligt förf. icke blott för hyresgästen utan även för den uthyrande mässans avhållande vara en väsentlig förutsättning; avtalsunderlaget vore gemensamt. Om åter avtal träffas om upplåtelse under viss tid av ett hotellrum i en stad åt en person, vilken i och för visst, jämväl för

 

hotellägaren känt ändamål (som blir omöjligt att realisera) vill besöka staden, skulle förutsättningen vara ensidig, hänföra sig blott till nämnda person. Likaledes om, såsom förekommit i engelsk rättspraxis, en båtägare ställer sin båt till förfogande för åskådande av en flottparad, vilken därefter inhiberas. Den olika behandlingen är från angivna utgångspunkt ingalunda evident. Varför är icke förutsättningen ensidig i samtliga fallen?
    Den misstanken ligger då nära, att det i största möjliga utsträckning helt enkelt förhåller sig så, att en förutsättning betraktas som gemensam, när främst på grundval av den effekt rättsordningen i samhället utövar det råder en allmän insikt om eller dock känsla av att i ett läge av förevarande art bägge kontrahenterna ha att stå risken för förutsättningens felaktighet — med påföljd att även kontrahenterna Per och Pål skulle haft samma inställning vid avtalsslutet, därest de då haft att träffa ett avgörande i ämnet; jfr den subjektiva förutsättningsteorin — under det förutsättningen uppfattas som ensidig, när den allmänna inställningen i samhället, och som följd därav även den hypotetiska inställningen hos de ifrågavarande kontrahenterna, tack vare rättsordningens inflytande är den, att risken måste anses som blott enderas angelägenhet. Men därmed har man ju kommit in i ett slags cirkel, på det i nyare doktrin så ofta kritiserade sättet. Kontrahenternas subjektiva uppfattning rörande en förutsättning som gemensam resp. ensidig blir — i allt fall om man icke kan komma fram till ett omdöme om kontrahenternas (hypotetiska) inställning med stöd av speciella, in casu föreliggande omständigheter — en efterhandshistoria i förhållande till den sökta rättsregeln. Nämnda misstanke bekräftas av det betecknande tillägg, som förf. gör i samband med att avgörandet säges hänga på huruvida även medkontrahenten skulle låtit sitt handlingssätt bestämmas av förutsättningen: »zum mindestens dann, wenn man dabei eine redliche Denkweise unterstellt» (s. 47, 72). Får man, om cirkelresonemang skola undvikas, »unterstellen» ett redligt, rättsinnigt etc. tänke- eller handlingssätt hos avtalsslutande kontrahenter?
    Fullt säkert är dock icke, när det kommer till kritan, att sistnämnda fråga i alla väder måste besvaras nekande. Det är knappast självklart, att man ej i vissa fall har fog för att omedelbart anknyta till en viss i samhället uppkommen inställning

 

rörande en förutsättnings egenskap av att vara gemensam eller ensidig utan hänsyn till att denna inställnings uppkomst kan, delvis eller t. o. m. i första hand, ledas tillbaka till en påverkan från rättsordningens reglering av vederbörande förutsättningsspörsmål. Till jämförelse må nämnas, att domstolarna ju inom skadeståndsrätten direkt bygga på en i samhället härskande uppfattning om att en handling är »vårdslös» eller »oaktsam» trots att man kan taga för givet, att denna uppfattnings tillblivelse i viss grad beror på culparegeln själv! Det kan med andra ord ligga mera reson än man först kan tro i att på sätt som skett i både tysk och engelsk rättspraxis och även försökes i förevarande arbete laborera med ett begrepp »Geschäftsgrundlage» eller »common mistake» i antydda vidsträcktare bemärkelse.¹ Saken är, menar jag, icke utagerad med vad inom doktrinen² hittills förekommit beträffande detta tvisteämne.
    Så långt det »subjektiva» avtalsunderlaget. En förändring av de förhållanden som förelegat vid avtalsslutet föranleder emellertid vidare, heter det, att avtalsunderlaget kan försvinna,
    2) om fortbeståndet av sagda förhållanden objektivt sett är nödvändigt för att avtalet alltjämt skall bestå som »eine sinnvolle Regelung». Det objektiva underlaget bortfaller, närmare bestämt — oberoende av parternas inställning till de ifrågavarande förhållandena vid avtalsslutet — i två grupper av lägen.
    a) Den första gruppen omfattar de fall, då den i avtalet förutsatta relationen mellan prestation och motprestation blivit genom de timade förändringarna till den grad rubbad, att man förnuftigtvis icke längre kan tala om att motprestation utgår. »Ekvivalensförhållandet» är i grunden förstört. Bland annat åsyftas fall av katastrofalt försämrat penningvärde (mycket praktiska fall även hos oss tydligen, om det hela får fortgå som hittills).
    Denna tanke kan helt visst icke frånkännas berättigande. Det är nu en gång för alla så, att vederlagsförhållandet har den

 

    ¹ Härtill kommer, såsom nyss antyddes, att i den mån det tages till hjälp en på speciella omständigheter i det särskilda fallet grundad (hypotetisk) inställning hos kontrahenterna, invändningen om cirkelslut icke längre har samma bärkraft. Med det sagda har naturligtvis icke tagits ståndpunkt till frågan om värdet av de andra invändningar, som inom doktrinen rests mot en subjektivt färgad förutsättningslära.
    ² I svensk rättspraxis har man i allmänhet, naturligt nog, undvikit ett mera principiellt och omfattande ställningstagande i ämnet. 

mest dominerande betydelse i olika civilrättsliga sammanhang, och särskilt vid bedömande av frågan om förutsättningars relevans kommer man åter och åter tillbaka till vederlagssynpunkten. Enligt förf:s formulering här ovan skulle det emellertid fordras den mest extrema ödeläggelse av det urspungliga ekvivalensförhållandet för att avtalet skulle kunna återgå eller jämkas. Tankegången är rätt teoretisk ett ömsesidigt förpliktande avtal kan tänkas föreligga endast om bägge kontrahenterna ha verklig prestationsskyldighet, tag bort denna ömsesidighet och grundvalen för avtalet faller. Är rubbningen av ekvivalensförhållandet mindre djupgående, anser förf. det i regel från rättssäkerhetens synpunkt betänkligt att låta en kontrahent lösgöra sig från avtalet; tysk rättspraxis kritiseras i denna del. Denna ståndpunkt är väl dock alltför rigorös. Av största vikt är för övrigt, att förf. gör undantag och nöjer sig med en mindre radikal rubbning av ekvivalensförhållandet, när en kontrahent förpliktat sig till prestation för obegränsad tid framåt, genom »evighetsavtal». I anslutning till långt tidigare tysk rättspraxis angående s. k. »Knebelungs»-avtal — det gällde bl. a. långvariga »Bierbezugsverträge» — hävdas, att om en kontrahent på detta sätt utan tidsbegränsning underkastat sig inskränkningar i sin ekonomiska rörelsefrihet, avtalet icke kan för all framtid stå vid makt, sedan mycket genomgripande förändringar i vederlagshänseende inträtt. Möjligheten att anpassa avtalet efter de nya förhållandena vore ett korrelat till en till tiden obegränsad bundenhet. Ett pregnant exempel på dylika evighetsavtal föreligger från svensk rättspraxis i det bekanta målet rörande Saltsjöbanans biljettpriser, NJA 1946 s. 679.
    Det objektiva avtalsunderlaget bortfaller vidare, säger förf.,
    b) om det i avtalsinnehållet till uttryck bragta ömsesidiga ändamålet med avtalet visat sig varaktigt ouppnåbart, och detta oavsett om själva prestationen blivit omöjlig för gäldenären att fullgöra eller ej. Exempel: En lägenhet uthyres för kaférörelse eller för nattlokalsändamål; hyresgästens verksamhet omöjliggöres sedermera genom att han går miste om därför erforderlig koncession (jfr NJA 1911 s. 593, 1914 s. 475, 1916 s. 357, 1918 s. 467) eller genom krigsutbrott med åtföljande administrativa förbud mot verksamheten. Hyresgästens prestation är naturligtvis här ingalunda omöjlig att fullgöra, men ändamålet med avtalet har definitivt spolierats, och detta senare bör därför av

 

objektiva skäl anses förfallet. Eller för viss kyrka har beställts en portal, kyrkan sönderbombas och en återuppbyggnad är utesluten. Eller ett annonsavtal har slutits för många år framåt, den vara annonserna skulle avse finnes på grund av krig icke längre att uppbringa.
    I arbetet betonas emellertid starkt, att för att ett avtal på förevarande grund skall kunna återgå eller jämkas det måste vara avtalsändamålet som sådant, icke blott en enskild kontrahents ändamål, som genom förändringen av läget gått till spillo.¹ Här kommer man tillbaka till tankegångar liknande dem som ovan berörts; hur förf. tänkt sig förhållandet mellan det subjektiva och det objektiva avtalsunderlaget har jag för övrigt icke vunnit full klarhet om. När har då ett avtalsändamål som sådant gått om intet? Jo, då ändamålet på det sätt — här göres ett aktningsvärt försök till precisering — varit »massgeblich» icke blott för den närmast intresserade (hyresgästen, beställaren, annonsören) utan även för hans medkontrahent, att antingen ändamålet influerat på innehållet (beskaffenheten och sättet för utförandet) av denne medkontrahents prestation eller det får anses ha påverkat storleken av den prestation, som samme medkontrahent betingat sig.² Alltså, särskilt vad det senare beträffar, på nytt vederlagssynpunkter.
    Resonemanget är intresseväckande. Det låter sig icke betvivla, att de uppgivna faktorerna måste spela stor roll vid bedömande av förutsättningars relevans; jfr t. ex. det visserligen högst oklara sätt varpå man bestämmer det konkreta felbegreppet vid köp av lös egendom. Men läsaren är helt visst benägen att sätta åtskilliga frågetecken i marginalen. Man tycker nog, att bedömningen är alltför litet nyanserad. Kan det vara försvarligt att i så stor omfattning som här förordas låta den av avtalsändamålet närmast intresserade kontrahenten, under åberopande av detta ändamåls eluderande, frångå avtalet (helt eller delvis)? Hur förhåller sig den av förf. hävdade ståndpunkten till eljest godtagna regler om »faran»? Skall det icke göras någon skill-

 

    ¹ Vissa andra reservationer göras för övrigt, såsom att förolyckandet av avtalsändamålet icke får ha berott på den part själv, som vill kasta loss från avtalet, eller på en omständighet inom ramen för hans »Einflussbereich». Vidare kräves, att ändamålets strandande icke var förutsebart vid avtalets tillkomst.
    ² Därutöver kan understundom, säges det, egenskapen av avtalsändamål ge sig »av sig självt» (s. 131, 133). 

nad allt eftersom det gäller kontinuerliga avtal (t. ex. långvariga arrende-, bolagsavtal o. s. v.) eller momentana avtal (t. ex. köp), resp. allt eftersom fråga är om att en kontrahent blott skall lösgöra sig för framtiden eller fordra avtalets återgång ex tunc, med krav på återbäring av vad han hunnit prestera? Överhuvud brukar man ju vara försiktig när det gäller att låta en kontrahent bli fri från ett avtal, icke på den grund att fullgörandet av en honom åvilande prestation kommit att få orimlig tyngd, utan därför att han ej erhållit den nytta av avtalet, den valuta av motpartens prestation, som han påräknat. Det behöver icke vara lika betungande för en kontrahent att gå miste om det utbyte han av ett avtal förväntat som att hållas fast vid en prestationsskyldighet i de fall då detta skulle för honom medföra utomordentligt vittgående ekonomiska uppoffringar; det senare kan vara ägnat att åvägabringa större rubbningar i hans ekonomiska livsförsel än det förra.