SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

6.Vid bestämmande av underhållsbidrag till hustru efter äktenskapsskillnad uppkommer fråga om verkan därav att hustrun genom det nu upplösta äktenskapet gått förlustig underhållsbidrag från make itidigare äktenskap.

 

Jfr ARNHOLM: Lærebok i familierett (1945) s. 289.

 

    I samband med dom å äktenskapsskillnad d. 27 dec. 1945 fastställde Stockholms RR överenskommelse, enligt vilken Karin L. skulle av sin förutvarande make erhålla underhållsbidrag med 150 kr. i månaden, så länge hon levde ogift.
    Karin ingick d. 14 aug. 1948 äktenskap med Hans L.
    Mellan Hans och Karin dömdes till hemskillnad d. 17 febr. 1949.
    Efter stämning å Karin yrkade Hans vid Luleå tingslags HR äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 3 § GB.
    Karin, som medgav yrkandet om äktenskapsskillnad, yrkade å sin sida underhållsbidrag för egen del, så länge hon levde ogift, med 150 kr. i mån. under 10 års tid, räknat från d. 26 april 1950. Som grund för sitt yrkande angav Karin, att hon vore i behov av underhållsbidrag.
    Hans bestred, att Karin behövde underhållsbidrag, och gjorde gällande, att han saknade förmåga att utgiva underhåll till henne.
    HR:n (ordf. t. f. tingsdomaren Haara), som d. 27 febr. 1950 dömt till äktenskapsskillnad mellan parterna, yttrade beträffande underhållsfrågan i dom d. 26 april 1950 efter redogörelse för parternas yrkanden och invändningar: Domskäl. Rörande Hans' förmåga är i målet upplyst: Han driver advokatrörelse i X och har uppgivit sin årsinkomst till 12,000 kr. Han har en fyra år gammal dotter i ett tidigare äktenskap. Han är numera omgift. Hustrun har egen arbetsinkomst.
    Med hänsyn till det anförda finner HR:n, att Hans' förmåga att utgiva underhållsbidrag är god.
    Angående Karins behov av underhållsbidrag är genom den i målet förebragta vittnesbevisningen utrett, att hon, som är född 1914 och fullt frisk, besitter sådan yrkesskicklighet i damsömnad, att hon har möjlighet att antingen bedriva egen verksamhet i branschen eller att antaga anställning å syateljé. Om hon helt ägnar sig åt dylikt arbete, bör hon enligt HR:ns förmenande uppnå en inkomst av minst 300 kr. i mån.

 

    Karin har uppgivit, att hon ej har möjlighet att helt ägna sig åt förvärvsarbete, enär hon dels måste taga hand om sin 7-årige son från sitt föregående äktenskap och dels vårda sina åldriga föräldrar. Då i målet emellertid är upplyst, att Karin för sonen uppbär ett underhållsbidrag av 150 kr. i mån., samt att hennes föräldrar leva i förhållandevis goda ekonomiska villkor, böra de av Karin åberopade hindren för henne att helt ägna sig åt förvärvsarbete ej utöva någon inverkan vid bedömandet av hennes behov av underhåll i detta mål.
    Upplyst är vidare, att Hans och Karin efter kort tids bekantskap ingingo äktenskap d. 14 aug. 1948, samt att sammanlevnaden mellan makarna upphörde på grund av söndring d. 18 påföljande månad. En så kortvarig sammanlevnad bör enligt HR:ns uppfattning ej medföra rätt för Karin till Hans' levnadsstandard.
    Genom giftermålet med Hans har emellertid Karin gått förlustig ett underhållsbidrag av 150 kr. i mån. från sin förre man. Den standardsänkning, som det kortvariga äktenskapet genom bortfallet av detta underhållsbidrag inneburit för henne, bör, vid det förhållandet att ingen av parterna velat göra gällande, att den andra bure skulden till skillnaden, ej bäras av Karin ensam.
    Av nu anförda skäl finner HR:n Karin berättigad till underhållsbidrag efter äktenskapsskillnaden, och bör bidraget skäligen utgå med 75 kr. i mån. under 10 års tid från domens dag.
    Domslut. HR:n förpliktar Hans att till Karin så länge hon lever ogift utgiva underhållsbidrag med 75 kr. i mån. under 10 års tid, räknat från d. 26 april 1950.
    Underhållsbidragen skola erläggas förskottvis för kalendermånad.

 

    Hans fullföljde talan och yrkade befrielse från skyldigheten att utgiva underhållsbidrag till Karin.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Kristensson, Rystedt, Lidbeck, referent, och Lagerlöf) yttrade i dom d. 14 okt. 1950: Domskäl. Lika med HR:n finner HovR:n utrett, att Karin kan som sömmerska uppnå en inkomst av minst 300 kr. i mån. Vad hon invänt därom att hon efter giftermålet med Hans ej kunde anses skyldig att taga anställning som sömmerska förtjänar ej avseende. Ej heller kunna de av Karin enligt HR:ns dom åberopade hindren mot att helt ägna sig åt förvärvsarbete inverka avgörande vid bedömandet av huruvida Hans är skyldig att efter äktenskapsskillnaden bidraga till hennes underhåll.
    I HovR:n är upplyst, att Karin sedan april 1950 har anställning som telefonist i enskild tjänst med en månadslön av 400 kr. Även om Karin ej får behålla denna anställning, måste det anses, att hon, med utbildning inom två skilda yrken, har förhållandevis goda möjligheter att genom eget arbete erhålla sin försörjning.
    Av utredningen framgår ej annat än att den försörjning Karin sålunda själv kan bereda sig ungefärligen svarar mot hennes levnadsvillkor före äktenskapet med Hans, då hon visserligen åtnjöt under-

 

håll från sin förre man men ej hade stadigvarande förvärvsarbete. Det korta äktenskapet kan ej anses hava givit henne berättigade anspråk på en högre levnadsstandard.
    Med hänsyn till vad sålunda anförts finner HovR:n, att Karin ej visat sig vara i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll.
    Domslut. Med ändring av HR:ns dom befriar HovR:n Hans från den honom ålagda underhållsskyldigheten.

 

7. Må av hälsovårdsnämnd förelagt vite utdömas, oaktat föreläggandeti viss del icke är lagligen grundat?

 

Jfr HERLITZ: Förvaltningsrättsliga plikter s. 567—569 samt SvJT 1949 s. 351 med där anmärkt litteratur.

 

    Hälsovårdsnämnden i Nacka stad förelade genom beslut d. 22 mars 1950 ingenjören V. J. E. Thingström att vid vite av 200 kr. före d. 15 maj 1950 hava å den honom tillhöriga fastigheten Sickla 186 i Nacka stad utfört följande reparationsarbeten, nämligen
    1) att i köket på nedre botten fylla igen ett tomrum mellan diskbänksplåten och väggen med cement eller dylikt,
    2) att bekläda väggarna i ett porslinsskåp med masonit eller dylikt,
    3) att laga spisen eller anskaffa ny spis,
    4) att fastsätta kaklen kring spisen, där så erfordrades,
    5) att justera gångjärnen till dörren på vedlåren och
    6) att å avträdet på gården insätta glas i fönsteröppningen, vidtaga sådana åtgärder att dörren kunde reglas inifrån och justera golvet så att det icke sviktade samt
    7) att anskaffa ledstång till trappan mellan förstugan å nedre botten och källaren.
    Föreläggandet, som delgavs Thingström d. 12 april 1950, vann laga kraft. Sedan det vid en d. 14 juni 1950 företagen inspektion konstaterats, att arbetena icke utförts, yrkade landsfiskalen i Nacka distrikt Lars Wæsterberg efter stämning å Thingström vid Södertörns domsagas HR, att enär Thingström underlåtit att före utgången av den bestämda tiden ställa sig hälsovårdsnämndens beslut till efterrättelse det nyssnämnda vitet måtte utdömas.
    HR:n (ordf. tingsnotarien Anders Granath) yttrade i dom d. 10 nov. 1950: Domskäl: I målet är ostridigt, att hälsovårdsnämndens beslut vunnit laga kraft samt att de angivna arbetena icke utförts före utgången av den förelagda tiden.
    Thingström har till utveckling av sin ståndpunkt anfört: De bristfälligheter, som han genom hälsovårdsnämndens beslut förelagts att avhjälpa, vore icke av den art, att de hade betydelse i sanitärt hänseende. Hälsovårdsnämnden hade därför icke haft befogenhet förelägga honom att vid vite vidtaga de ifrågavarande åtgärderna. Trots detta hade han lojalt velat ställa sig föreläggandet till efterrättelse och hade därför vidtalat dels installatören Gunnar Söderberg att reparera spisen dels ock en snickare i Nacka att utföra de övriga arbe-

 

tena. Snickaren hade sagt, att han icke hade tillfälle att utföra arbetena omedelbart men att han skulle göra dem så fort som möjligt. Han hade samtidigt uppgivit, att det icke funnes någon annan snickare i trakten ledig. Då emellertid denne snickare i slutet av juni meddelat, att han icke kunde börja arbetet på länge, hade Thingström anskaffat en annan snickare, som sedermera utfört samtliga träarbeten. Thingström hade under ifrågavarande tid varit mycket upptagen av sitt arbete och ofta bortrest i tjänsteresor. Han hade därför icke haft tillfälle att själv tillse, att arbetena bleve utförda i tid. Dröjsmålet hade icke berott på tredska från hans sida utan på omständigheter, varöver han icke rådde.
    Förenämnde Söderberg, som på Thingströms begäran hörts såsom vittne, har uppgivit: Troligen i början på maj månad 1950 hade Thingström bett honom laga den ifrågavarande spisen. Omkring d. 10—12 maj hade han besökt fastigheten för att utföra reparationen. Han hade vid detta tillfälle icke kunnat komma in i huset, enär ingen varit hemma. Den 26 maj hade han återkommit och därvid lagat spisen genom att pålägga ny lera och byta ut ett krokigt brännjärn. Efter reparationen fungerade spisen tillfredsställande, men dessförinnan hade damm kommit in i bakugnen. Fortfarande vore spisens sidoplåt spräckt, men detta saknade praktisk betydelse. Vid denna tid hade det varit mycket besvärligt att erhålla arbetskraft i Nacka för arbeten av ifrågavarande slag.
    HR:n, som finner hälsovårdsnämnden hava ägt behörighet att meddela beslut av den innebörd som det ifrågavarande, anser ej sådana omständigheter hava förekommit, att förelagt vite icke bör utdömas.
    Domslut. HR:n förpliktar Thingström att utgiva det försuttna vitet, 200 kr., som skall tillfalla Nacka stad.

 

    Thingström vädjade mot domen och yrkade ogillande av åklagarens mot honom förda talan. Åklagaren bestred yrkandet.
    Svea HovR (hrr Drangel och G. Petrén, referent), yttrade i dom d. 10 april 1951: Jämlikt 13 § 2 mom. hälsovårdsstadgan, jmft med 27 § samma stadga, har det vid straffansvar ålegat Thingström att tillse, att det till avträdet hörande kärlet varit så uppställt på avträdets golv, att orenlighet ej kunnat vid begagnandet komma utanför kärlet. Hälsovårdsnämnden har förty icke ägt att utsätta vite i samband med föreläggandet för Thingström att justera avträdets golv, så att det icke sviktade, vilket föreläggande enligt vad framgår av utredningen givits i syfte att hindra kärlet från att skaka och rinna över.
    Hälsovårdsnämndens beslut d. 22 mars 1950 är följaktligen icke i allo lagligen grundat. Vid sådant förhållande kan enligt HovR:ns mening utdömande av det utav hälsovårdsnämnden fastställda vitet icke ifrågakomma.
    HovR:n prövar lagligt att, med ändring av HR:ns dom, befria Thingström från utgivande av ifrågavarande vite.

 

    Hovrättsrådet Adelsohn och adj. ledamoten Åqvist voro av skiljaktig mening och förenade sig om följande av den sistnämnde avgivna yttrande: Jämlikt 13 § 2 mom. hälsovårdsstadgan, jmft med 27 § samma stadga, har det vid straffansvar ålegat Thingström att tillse, att det till avträdet hörande kärlet varit så uppställt på avträdets golv, att orenlighet ej kunnat vid begagnandet komma utanför kärlet. Hälsovårdsnämnden har förty icke ägt att utsätta vite i samband med föreläggandet för Thingström att justera avträdets golv, så att det icke sviktade, vilket föreläggande enligt vad framgår av utredningen givits i syfte att hindra kärlet från att skaka och rinna över.
    Däremot har hälsovårdsnämnden ägt förelägga Thingström att vid vite hava utfört de övriga arbeten, som angivas i hälsovårdsnämndens beslut d. 22 mars 1950.
    Hälsovårdsnämndens berörda beslut får därför anses hava medfört skyldighet för Thingström att vid vite av 200 kr. före d. 15 maj 1950 hava å ifrågakomna fastighet utfört de i beslutet angivna arbetena med undantag för justering av golvet å avträdet.
    Såsom HR:n yttrat är ostridigt, att arbetena icke utförts före utgången av den förelagda tiden.
    Sådana omständigheter hava icke förekommit, att vitet ej bör utdömas på den grund att Thingström efter sistnämnda dag må hava utfört arbetena i fråga.
    Jag fastställer förty HR:ns domslut.

 

8. Fråga om stiftelses rättspersonlighet, då stiftaren icke är sådant bolag, som avses i lagen d. 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- eller andra personalstiftelser, samt stiftelsen icke tillförts annan tillgång än en fordran mot stiftaren. Tillika fråga, huruvida för stiftaren och hans borgenärer bindande utfästelse kommit till stånd.

 

Jfr betr. första frågan: Förslag till lagar om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet och om offentligen erkända stiftelser (1903) s. 87 och NJA 1929 avd. II s. 268 f; SOU 1937 nr 13 s. 50, 51, 54—57, 131, 140 och 141; HULT: Civilrättsliga spörsmål s. 54—56, KARLGREN: Ändamålsbestämmelse och stiftelse s. 82 (not 53) samt RÅ 1944 Ju 8; samtbetr. andra frågan: MARKS VON WÜRTEMBERG-STERZEL: Lagen om skuldebrev, 2 uppl. s. 160 och där anförda rättsfall samt SOU 1937 nr 13 s. 150.

 

    Direktören Ernst Anderson, som avled i jan. 1947, drev intill sin död under många år i Göteborg rörelse under firma Göteborgs Gummibolag.
    Enligt protokoll, fört d. 24 mars 1943, sammanträdde nämnda dag Anderson och tio namngivna, i företaget anställda personer och beslöts därvid, på förslag av Anderson, dels att för tillgodoseende av behovet av medel för pensionering av gummibolagets personal bilda en pensionsstiftelse dels att av gummibolagets vinstmedel år 1942 anslå 40,000 kr., vilket belopp skulle såsom självständig förmögenhet tjäna sagda ändamål, och dels att antaga stadgar för stiftelsen.
    I protokollet antecknades, att Anderson såsom ensam innehavare av firman iklätt sig borgen till säkerhet för riktiga fullföljandet av

 

de pensionsförmåner, som enligt överenskommelse skulle tillkomma medlemmarna i stiftelsen.
    Vid sammanträdet utsågos vidare styrelse och revisorer för stiftelsen, varjämte beslöts, att det anslagna beloppet skulle i form av en revers överlämnas till den av styrelsen utsedde kassaförvaltaren.
    Protokollet är undertecknat av Anderson och samtliga övriga närvarande.
    Stadgarna angåvo såsom stiftelsens uteslutande ändamål att i den ordning stadgarna och särskilt pensionsreglemente föreskreve bereda pension eller pensionsförsäkring åt anställda hos gummibolaget. I stadgarna föreskrevs vidare bl. a., att envar, som vunne anställning i firman, vore på villkor, som stadgarna angåve, ansluten till stiftelsen.
    Enligt ett d. 4 mars 1945 dagtecknat protokoll, fört vid ett med stiftelsens samtliga dåvarande medlemmar hållet sammanträde, beslöts i närvaro av Anderson dels att fastställa en för stiftelsen per d. 31 dec. 1944 upprättad balansräkning, vilken såsom tillgång upptager ett belopp å 110,000 kr., innestående hos gummibolaget, och dels att antaga nya stadgar för stiftelsen.
    I protokollet antecknades vidare, att gummibolaget till stiftelsen utfärdat en revers å 110,000 kr., löpande med 2 % ränta, varefter beslöts, att det till stiftelsen överförda beloppet skulle placeras hos gummibolaget mot nämnda förräntning.
    Även detta protokoll är justerat av Anderson jämte de i sammanträdet deltagande befattningshavarna.
    Enligt § 1 av de nya stadgarna skulle stiftelsens ändamål uteslutande vara att utbetala pensioner eller pensionstillägg åt personer och deras efterlevande familjemedlemmar, som varit anställda hos gummibolaget och som enligt stiftelsens av firman godkända beslut skulle komma i åtnjutande av pension eller pensionstillägg från stiftelsen. Stiftelsens benämning skulle vara »Göteborgs Gummibolags pensionsstiftelse». I § 2 stadgades, att stiftelsen vore grundad å ett av firman anslaget kapital och avsedd att mottaga de ytterligare belopp, som firman eller annan kunde komma att anslå till stiftelsen. Kapital, som en gång tillhandahållits stiftelsen, finge ej senare återbetalas till firman utan skulle uteslutande användas för det i § 1 nämnda ändamålet.
    I gummibolagets huvudbok gottskrevs stiftelsen d. 24 mars 1943 40,000 kr., d. 30 nov. 1943 ytterligare 40,000 kr. och d. 30 nov. 1944 30,000 kr.
    Efter Andersons död tillskiftades rörelsen hans änka, Eva Anderson, sedermera gift Sparre, med skyldighet för henne att svara för samtliga i rörelsen uppkomna förpliktelser.
    Eva försattes d. 30 nov. 1949 i konkurs vid Göteborgs RR.
    Stiftelsen bevakade i konkursen fordran å 110,000 kr., utgörande till pensionering av anställda avsatta belopp, samt yrkade för beloppet utdelning ur konkursboet.

 

    Sedan förvaltarna bestritt bevakningen såsom obestyrkt, hänsköts tvistefrågan till RR:n.
    Till stöd för bevakningen åberopade stiftelsen förut återgivna handlingar samt anförde vidare bl. a.: Stiftelsen hade enligt huvudboken tillgodoförts sammanlagt 110,000 kr., motsvarande det belopp, varå Anderson enligt protokollet av d. 4 mars 1945 utfärdat revers till stiftelsen. Reversen hade visserligen ej kunnat återfinnas, men de åberopade handlingarna jämte angivna anteckningar i firmans bokföring utvisade, att Anderson förbundit sig att tillhandahålla stiftelsen de anslagna medlen till det ändamål stadgarna föreskreve.
    Tillika bevakade stiftelsen en uppgiven fordran å 30,000 kr.
    Förvaltarna bestredo bevakningen under påstående, i första hand, att någon revers av angivna innehåll ej utfärdats av Anderson eller i varje fall ej överlämnats till stiftelsen samt att varken de åberopade handlingarna eller bokföringsåtgärderna innefattade någon bindande utfästelse, varför någon förmögenhet överhuvudtaget ej tillförts stiftelsen. Enär stiftelsen sålunda ej hade någon förmögenhet att förvalta och med hänsyn bl. a. till att efter 1945 års stadgeändringar Anderson såsom firmans innehavare ägde sådant inflytande över stiftelsens angelägenheter att alla frågor om de anställdas pensionering i realiteten avgjordes av honom ensam, ifrågasattes, huruvida stiftelsen överhuvud ägde sådan ställning, att den kunde betraktas som självständigt rättssubjekt.
    I andra hand gjorde förvaltarna gällande, att även om Anderson utfärdat och till stiftelsen överlämnat reversen eller eljest någon bindande utfästelse gentemot stiftelsen skulle anses föreligga, en sådan utfästelse likväl innefattade allenast löfte om gåva, vilket då gåvan ej fullbordats saknade verkan mot konkursborgenärerna.
    RR:n (hrr Bäärnhielm, Wilkens och Arhusiander) yttrade i beslut d. 14 sept. 1950 i fråga om bevakningen å 110,000 kr.: Av protokollet för d. 24 mars 1943 framgår, att Anderson anslagit 40,000 kr. att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna det ändamål, som de vid protokollet fogade stadgarna angiva. Stadgarna för den sålunda grundade stiftelsen äro med avseende å stiftelsens organisation av den fullständighet, att då tillika styrelse utsetts enligt stadgarna, stiftelsen får anses hava vunnit förmåga att förvärva rättigheter.
    Sedermera har Anderson, efter det stiftelsen i gummibolagets handelsböcker gottskrivits ytterligare 70,000 kr., vid sammanträde med stiftelsens intressenter deltagit i beslut att fastställa en för stiftelsen per d. 31 dec. 1944 upprättad balansräkning, upptagande såsom tillgång för stiftelsen ett hos gummibolaget innestående belopp å 110,000 kr., ävensom låtit till protokollet anteckna, att han till stiftelsen utfärdat revers å sagda belopp.
    Härigenom måste Anderson anses hava givit klart uttryck åt sin avsikt att använda beloppet uteslutande för det i stiftelsens stadgar avsedda ändamålet och stiftelsen blivit berättigad att påfordra infriandet av denna utfästelse.

 

    De stadgeändringar, som vidtogos vid sistnämnda sammanträde, hava visserligen medfört, att Anderson tillförsäkrades den huvudsakliga bestämmanderätten i fråga om stiftelsens angelägenheter, men synas icke vara av beskaffenhet att förringa utfästelsens giltighet eller inverka på stiftelsens rättspersonlighet.
    Enär de förmåner, som de vid företaget anställda och deras efterlevande tillförsäkrats i stadgarna, måste betraktas såsom vederlag för utfört arbete, är lagen d. 27 mars 1936 ang. vissa utfästelser om gåva ej i förevarande fall tillämplig.
    Stiftelsen äger därför göra utfästelsen gällande även mot Andersons borgenärer.
    Eva har iklätt sig betalningsansvaret för Andersons i företaget ingångna förpliktelser.
    På grund av vad nu anförts och då i målet är upplyst, att sådana personer, som enligt § 1 i stadgarna av 1945 äro berättigade till pension, alltjämt äro i livet, finner RR:n stiftelsen äga att i konkursen göra gällande nu ifrågavarande fordran å 110,000 kr.
    RR:n förklarar stiftelsen berättigad att av bevakade beloppet i konkursen åtnjuta utdelning för 110,000 kr.
    men ogillar bevakningen i övrigt.

 

    Konkursboet besvärade sig.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Bäcksin, Ahlgren, Ljung och Modigh, referent) yttrade i beslut d. 21 dec. 1950: HovR:n anser, att även i det fall att stiftaren icke är ett sådant bolag, som avses i lagen d. 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, den omständigheten, att stiftelsen icke tillförts annan tillgång än en fordran mot stiftaren, icke i och för sig hindrar att stiftelsen skall anses hava vunnit rättspersonlighet.
    HovR:n finner, att Anderson genom vad RR:n därutinnan upptagit måste anses hava givit klart uttryck för sin avsikt att använda det i balansräkningen per d. 31 dec. 1944 och i stiftelsens protokoll för sammanträdet d. 4 mars 1945 angivna beloppet 110,000 kr. uteslutande för det i stadgar för stiftelsen avsedda ändamålet.
    Giltigheten av denna gentemot stiftelsen riktade viljeförklaring kan icke anses förringad av att Anderson genom de vid nämnda sammanträde vidtagna stadgeändringarna tillförsäkrats den huvudsakliga bestämmanderätten i fråga om stiftelsens angelägenheter.
    Anderson har således beträffande nämnda belopp gjort en utfästelse, som varit för honom bindande gentemot stiftelsen, därest det förelegat även andra förutsättningar för stiftelsens rättspersonlighet än som avsett tillförande av tillgång.
    I målet är, vidkommande frågan om sådana förutsättningar förefinnas, upplyst, att stiftelsen antagit stadgar och utsett styrelse. Stadgarna äga erforderlig fullständighet.
    Vad nyss anförts om det inflytande Anderson efter 1945 års stadgeändringar erhållit å stiftelsens angelägenheter och den omständighe-

 

ten, att ny styrelse i enlighet med stadgeändringarna icke utsetts, kan icke inverka på frågan om stiftelsens rättspersonlighet.
    Med hänsyn till vad nu anförts finner HovR:n att stiftelsen vunnit förmåga att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt att utfästelsen å 100,000 kr. blivit för Anderson bindande.
    Lika med RR:n finner HovR:n, att stiftelsen äger göra utfästelsen gällande även mot Andersons borgenärer.
    Eva har, såsom RR:n upptagit, iklätt sig betalningsansvaret för Andersons i företaget ingångna förpliktelser.
    På grund av vad nu anförts och då i målet är upplyst, att sådana personer som enligt § 1 i 1945 års stadgar äro berättigade till pension alltjämt äro i livet, fastställer HovR:n det slut RR:ns beslut innehåller, såvitt nu är i fråga.

 

    9. Måste i utsökningsärende utfärdarens underskrift å fullmakt vara bevittnad?

 

Jfr NJA 1876 s. 209 och 562 samt 1920 s. 536 ävensom Svensk Sparbankstidskrift 1950 s. 163 f. och 215 f.

 

    Genom dom d. 8 juli 1950 i mål mellan John Blomberg & Co AB, i rättegången representerat av advokaten Bure Malmström såsom ombud, å ena, samt köpmannen Nils Karl Emil Mattsson, å andra sidan, förpliktade Södra Roslags domsagas HR Mattsson att solidariskt med andra personer till bolaget utgiva 204 kr. 80 öre jämte ränta ävensom 350 kr. i rättegångskostnader.
    Malmström begärde d. 21 juli 1950 hos förste stadsfogden i Stockholm verkställighet av domen för uttagande hos Mattsson av utdömda kapitalbeloppet jämte ränta samt 1/8 av kostnadsersättningen.
    Till styrkande av sin behörighet ingav Malmström en d. 18 juli 1950 av bolaget utfärdad fullmakt för honom att utföra bolagets talan »i sak angående verkställighet av dom», innefattande även rätt att uppbära och kvittera alla bolaget i saken tillkommande medel. Fullmakten var ej bevittnad.
    Den 29 juli 1950 inbetalade Mattsson — som erlagt dellikvid direkt till bolagets ombud — till förste stadsfogden resterande likvid med 128 kr. 6 öre.
    Sedan förste stadsfogden översänt fullmakten till Malmström med begäran att densamma skulle kompletteras med bevittning, återställde Malmström fullmakten till stadsfogden med hemställan att den måtte godkännas i befintligt skick eller, därest detta icke bifölles, att stadsfogden måtte meddela avslagsbeslut jämte besvärshänvisning.
    I skrivelse till Malmström d. 7 sept. 1950 förklarade sig förste stadsfogden — under åberopande av de i skrivelsen anförda synpunkterna på frågan — vidhålla sitt beslut att icke i befintligt skick godkänna den av Malmström för lyftande av medel i ärendet företedda fullmakten.

 

    I besvär hos öÄ:t yrkade Malmström, att ÖÄ:t måtte förklara honom berättigad att med stöd av den i verkställighetsärendet ingivna fullmakten lyfta det hos förste stadsfogden innestående beloppet.
    ÖÄ:t yttrade i utslag d. 5 okt. 1950: Väl finner ÖÄ:t att i fall som förevarande — där särskild anledning icke förelegat att antaga vare sig att utställaren av fullmakten senare skulle komma att bestrida äktheten av namnunderskriften eller att densamma vore falsk — ett godtagande för penningutbetalning av obevittnad fullmakt ej kan anses innebära ett åsidosättande från förste stadsfogdens sida av tillbörlig försiktighet.
    Kravet på att fullmakt för lyftande av penningar skall vara bevittnad saknar emellertid å andra sidan icke praktisk betydelse i bevishänseende vid eventuell framtida tvist. Särskilt med hänsyn till svårigheten att i nu ifrågavarande avseende behandla förekommande fall olika kan därför uppställandet av nämnda krav — under förutsättning att det icke innefattar att vittnet eller, om två vittnen anses erforderliga, dessa skola vara behöriga enligt tidigare bestämmelser om vittnesjäv — ej anses så opåkallat, att anledning föreligger att undanröja beslut av förste stadsfogden, innehållande dylikt krav.
    På grund härav och då beträffande överklagade beslutet nyssnämnda förutsättning är för handen, lämnar ÖÄ:t besvären utan bifall.

 

    Malmström anförde besvär över ÖÄ:ts utslag och yrkade, att han måtte förklaras berättigad att med stöd av den till förste stadsfogden ingivna fullmakten lyfta hos denne i ärendet innestående belopp.
    Svea HovR (hrr Thuresson, Aquilon, referent, Mejegård och Hult) yttrade i utslag d. 31 jan. 1951: Bestämmelser angående bevittnande av utfärdarens underskrift å fullmakt, som åberopas i utsökningsärende, finnas icke meddelade i lag eller författning.
    Vid bedömande av frågan huruvida bevittnande är nödigt måste emellertid den i 12 kap. 9 § 3 st. rättegångsbalken upptagna för civilprocessen gällande bestämmelsen vara analogivis tillämplig.
    Förste stadsfogden har därför ägt rätt att kräva fullmaktens bevittnande allenast om det med skäl kunnat anses ovisst, huruvida fullmaktens underskrift varit riktig.
    I förevarande fall hava emellertid, såvitt handlingarna utvisa, skäl till sådan tvekan icke förelegat. Omständigheterna hava tvärtom inneburit ett starkt stöd för antagandet, att underskriften varit riktig. Härvid bör bl. a. beaktas, att Malmström är advokat och att han varit utmätningssökandens ombud jämväl i rättegång, vari den dom meddelats, som legat till grund för utmätningen.
    Med hänsyn till vad sålunda anförts finner HovR:n stadsfogdens vägran att till Malmström utbetala i utsökningsärendet innestående medel sakna fog.
    Med upphävande av ÖÄ:ts utslag och förste stadsfogdens beslut förklarar HovR:n Malmström berättigad att med stöd av fullmakten i förefintligt skick hos stadsfogden lyfta de medel, varom i ärendet är fråga.

 

19—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

    10. Förutsättningarna för utmätning av innestående lön uppfyllda?

 

Jfr NJA 1888 s. 295 OLIVECRONA: Utsökning S. 106 f., TRYGGER: Utsökningslagen II uppl. s. 216 f., HASSLER: Svensk Exekutionsrätt II s. 226, Första lagutskottets utl. 1944 nr 42, JO:s ämbetsberättelse 1940 s. 196 och 1944 s. 30 samt SvJT 1935 Rf. s. 1.

 

    Sedan Waldemar Jacobsson till landsfiskalen i Mörarps distrikt för verkställighet ingivit HovR:ns över Skåne och Blekinge dom d. 21 dec. 1949, varigenom fjärdingsmannen Albert Bruhn ålagts att till Jacobsson utgiva 19,600 kr. jämte ränta m. m. och underrättelse om den sökta åtgärden överlämnats till Bruhn, inställde sig t. f. landsfiskalen Olof Hjort d. 21 april 1951 hos ordföranden i polisdirektionen för Mörarps polisdistrikt och utmätte 116 kr. av den avlöning å sammanlagt 566 kr., som Bruhn enligt uppgift av ordföranden i polisdirektionen vore berättigad att lyfta för april.

 

    Över utmätningen anförde Bruhn besvär hos KB i Malmöhus län och yrkade, att utmätningen måtte undanröjas. Bruhn anförde bl. a., att utmätningen skett i strid mot 67 § utsökningslagen, enär lönen utmätts, innan den varit förfallen till utbetalning. Enligt det för Bruhn gällande avlöningsreglementet skulle lönen utbetalas månadsvis i efterskott, varför avlöningen icke kunde tagas i mät, förrän efter den sista dagen i månaden.
    I avgivet yttrande anförde landsfiskalen i Mörarps distrikt bl. a.: Ordföranden i polisdirektionen hade meddelat, att lönen till befattningshavare inom polisdistriktet sedan lång tid tillbaka alltid utbetalats i förskott omkr. d. 20 i varje månad. När därför ordföranden d. 21 april 1951 meddelade, att Bruhn var berättigad lyfta sin avlöning för april, ansåge man hinder icke föreligga för utmätning i avlöningen. Det förhållandet, att lönen vid utmätningstillfället icke varit helt intjänad, saknade betydelse. Efter den verkställda utmätningen översändes det belopp, som undantagits för utmätning av ordföranden över postgiro till Bruhn.
    I yttrande till KB uppgav ordföranden i polisdirektionen bl. a.: Bruhns lön hade under år 1950 utbetalats d. 26 jan., 25 febr., 28 mars, 26 april, 25 maj, 19 juni, 27 juli, 23 aug., 18 sept., 24 okt., 24 nov. och 23 dec. Vid ett besök på landsfiskalskontoret d. 21 april i ett passärende meddelade ordföranden, att utmätning kunde ske samma dag, då han vore anträffar, medan han förmodligen vore bortrest under följande vecka. Ordföranden vistades mest på resande fot, varför hans uppdrag som polidistriktets kassör oftast finge utföras på söndagarna.
    KB yttrade i resolution d. 31 maj 1951: KB finner Bruhn icke hava anfört skäl, ledande till ändring i klandrade beslutet, och lämnar förty besvären utan bifall.

 

    Bruhn fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge.
    HovR:n (hrr Bergström, Göransson och C. G. Persson, referent) yttrade i beslut d. 24 juli 1951: Enligt Bruhns uppgift, som lämnats obestridd, skall jämlikt det för Bruhn gällande avlöningsreglementet lönen till honom utbetalas månadsvis i efterskott. Av utredningen i målet framgår emellertid, att månadslönen plägat tillställas Bruhn någon dag under senare hälften av den månad lönen avser. Sålunda har lönen under år 1950 utbetalats till Bruhn någon dag mellan d. 18 och 28 i respektive månad. På grund därav och då ordföranden i polisdirektionen på Hjorts förfrågan före utmätningsförrättningen förklarat, att Bruhn vore berättigad att lyfta sin lön för april 1951 d. 21 i samma månad, finner HovR:n den verkställda utmätningen icke kunna anses vara skett i strid mot bestämmelsen i 67 § utsökningslagen. Ej heller i övrigt har Bruhn åberopat någon omständighet av beskaffenhet att böra föranleda ändring i överklagade resolutionen. HovR:n prövar förty lagligt lämna Bruhns besvär utan bifall.
Hovrättsrådet Lundquist var skiljaktig och yttrade: Enligt det för polisdistriktet gällande avlöningsreglementet skall den Bruhn tillkommande lönen utbetalas månadsvis i efterskott. Bestämmelsen får anses innebära, att lönen skall utbetalas den sista dagen i månaden.
Det förhållandet att ordföranden i polisdirektionen vid åtskilliga tillfällen under omständigheter, som angivas i målet, utbetalat lönen redan före nämnda dag föranleder ej till att Bruhn blivit berättigad lyfta lönen tidigare än som i avlöningsreglementet stadgas.
Utmätningen i Bruhns lön för april 1951 har följaktligen ej lagligen kunnat äga rum d. 21 april 1951. Utmätningen bör alltså upphävas.
överröstad härutinnan är jag i övriga delar av målet ense med pluraliteten.

 

11. Visst utom riket begånget brott (förfalskning av pass) riktat emot Sverige? 1 kap. 1 § strafflagen.

 

    Allmän åklagare yrkade vid RR:n i Hälsingborg ansvar å köpmannen Hugo S. för bl. a. följande gärning: Sedan poliskammaren i Hälsingborg d. 12 april 1947 på ansökan av S. för honom utfärdat ett pass, gällande för resa till alla länder intill d. 12 april 1952, samt S. bl. a. vid inresa i Danmark d. 27 febr. 1948 och utresa därifrån nästföljande dag uppvisat passet för vederbörande danska polismyndighet, som därvid försett passet med påstämpling om in- och utresan, hade S. vid ett tillfälle, troligen i slutet av febr. 1949, i Köpenhamn dels medelst radering och ifyllande av nytt färgstoff ändrat sista årstalssiffran i vardera av nämnda två stämplar från 8 till 9 och dels i samband därmed ur passet rivit ut två blad med sidtalen 7 och 8 samt 25 och 26 för att ändringen av stämplarna icke skulle upptäckas vid en jämförelse med de stämplar, som funnos å de två sistnämnda si-

 

dorna. Passet hade därefter d. 29 april 1949 omhändertagits av dansk polismyndighet för undersökning angående S:s vistelse i Danmark. Då S:s ifrågavarande åtgärder med passet inneburit fara i bevishänseende, hade han genom desamma gjort sig förfallen till ansvar för urkundsförfalskning.
    RR:n (ordf. assessorn Allan E. Persson) yttrade i dom d. 20 april 1950 under punkt 2) beträffande åtalet för urkundsförfalskning: S. har erkänt de gärningar åklagaren härutinnan lagt honom till last med tillägg, att ändringarna i passet utfördes d. 21 febr. 1949. Han har emellertid bestritt ansvar under förmälan, att ändringarna tillkommit allenast i syfte att vilseleda hans hustru rörande hans förhållande till en annan kvinna samt att han icke på något sätt gjort bruk av passet. Även om vad S. sålunda uppgivit skulle vara riktigt, anser RR:n — särskilt med hänsyn till den betydelsefulla funktion som tillkommer ett pass — de av S. vidtagna ändringarna medföra sådan fara i bevishänseende, att S. icke kan undgå ansvar för urkundsförfalskning.
    På dessa grunder och i övrigt anförda skäl dömdes S. — förutom för annat brott — jämlikt 12 kap. 1 och 3 §§ strafflagen för urkundsförfalskning till straffarbete 6 mån.

 

    S. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge under yrkande att åklagarens ansvarstalan måtte ogillas.
    HovR:n (hrr Backman, C. G. Persson och Fredlund, referent) yttrade i dom d. 11 maj 1951 angående yrkandet om ansvar för urkundsförfalskning: Den under punkt 2) i RR:ns dom angivna gärningen har ostridigt förövats utom riket. Den kan icke anses begången mot Sverige eller svensk man. Gärningen kan därför icke åtalas här i riket, såvida icke konungen förordnar därom. Sådant förordnande har icke givits. Åtalet för ifrågavarande gärning kan förty icke upptagas till prövning.
    HovR:n undanröjde RR:ns dom, såvitt S. därigenom dömts till ansvar för urkundsförfalskning.
F. d. häradshövdingen Fagerlin var skiljaktig och yttrade i denna del: Vad angår den av S. erkända förfalskningen av ett par danska stämplar i ett för honom av svensk myndighet utfärdat pass finner jag deno mständigheten, att förfalskningen ostridigt ägt rum utom riket så mycket mindre kunnat lagligen hindra RR:n att pröva åtalet härutinnan, som S. erkänt sig hava för att söka dölja förfalskningen rivit ut ett par blad i passet, å vilka blad funnits jämväl av svenska myndigheter anbragta stämplar.