Probation and related Measures. U. N. Publ. SalesNo. 1951. IV. 2. New York 1951. Fritzes i distribution. 407 s. Kr. 19.10.

 

    Kriminalvård i frihet och andra kriminalpolitiska frågor stå på arbetsprogrammet för FN:s sociala råd. Ett omfattande utredningsarbete har igångsatts, varvid material insamlats från regeringsorgan och kriminalpolitiska organisationer över hela världen. Såsom ett första resultat av detta arbete framlägges studien »Probation and related measures», utarbetad av FN:s sociala byrå.
    Bland dem som från nordisk sida bidragit med material till framställningen nämnas den norska kriminalistföreningen, KARL OTTO CHRISTIANSEN, IVAR STRAHL och VELI VERKKO. Listan övermeddelare upptager även i övrigt kända kriminalistorganisationer och kriminalister. Arbetet är ingalunda inskränkt till en kompilation av uppgifter som erhållits från dessa håll. Ett stort författningsmaterial och en omfattande litteratur har studerats. Litteraturförteckningen, som icke är fullständig, upptager icke mindre än 284 nummer. Och arbetet är försett med en notapparat som skulle hedrat en svensk doktorsavhandling.
    Studien avser i första hand behandlingen i frihet av vuxna lagöver-

 

trädare. Ungdomsbrottsligheten kommer att upptagas i en följande volym. Det föreliggande arbetet skall kompletteras med vissa specialutredningar. Avsikten är att sedermera utarbeta förslag till rekommendationer, som — efter vederbörlig kommunikation med regeringsorgan och organisationer — skall föreläggas sociala rådet.
    Probation definieras i boken såsom en metod att behandla särskilt utvalda lagöverträdare, innebärande villkorligt anstånd med straff i förening med personlig, individuell övervakning, tillsyn och behandling. Såsom närbesläktade institut, vilka icke innefatta probation, angivas villkorlig frigivning, övervakning av andra än lagöverträdare samt olika former av villkorligt anstånd utan tillsyn eller övervakning. Med hänsyn till det samband, vari dessa åtgärder stå till probation — historiskt, systematiskt och administrativt — ägnas de emellertid betydande uppmärksamhet.
    Arbetets första större avsnitt innehåller en historisk redogörelse. Efter en allmän översikt behandlas var för sig utvecklingen i USA, Storbritannien, samväldet, Europa samt vissa utomeuropeiska länder. Rikedomen på data och andra faktiska uppgifter är förbluffande. Framställningen är en guldgruva för den som vill forska närmare i den villkorliga domens historia. I all sin torrhet giver skildringen ett starkt intryck av den övertygelsens makt, varmed probationstanken slagit igenom i olika länder. Ett och annat mindre misstag kan noteras. Sålunda ha våra svenska barnavårdsnämnder fått rang, heder och värdighet av barndomstolar.
    Efter historiken följer en framställning av gällande rätt i några utvalda länder: USA, Storbritannien, New Zealand, Norge, Sverige och Nederländerna — delvis med historiska utblickar. Även här är rikedomen på fakta slående. Framställningen är dock här och var i knappaste laget. Sålunda ägnas USA endast 13 s. Huvudintrycket av den korta redogörelsen för probation i USA är den våldsamma förbistringen i fråga om lagregler och praxis i de olika jurisdiktionsområdena — för federala domstolar och olika domstolar inom delstaterna— och de stora kontrasterna mellan högt utvecklad probation i vissa tättbebyggda stater, däribland pionjärstaten Massachusetts, och synnerligen rudimentär sådan i mera glest befolkade stater. Av intresse är, att när det gäller särskilda föreskrifter huvudvikten allmänt ligger på sådana av pekuniär natur, såsom betalning av rättegångskostnader, borgen eller böter. Om frekvensen av villkorlig dom kan nämnas, att år 1936 procenttalet villkorligt dömda av samtliga lagförda växlade från 11,6 % i North Dakota till 65,8 % i Rhode Island.¹
    Den engelska lagstiftningen är föremål för en mera ingående framställning. Huvuddragen äro emellertid redan kända för SvJT:s läsare.² Den norska och svenska lagstiftningen ägnas förhållandevis stort utrymme. Framställningen är baserad på redogörelser från den norska

 

¹ Den korta officiella redogörelsen kompletteras av en icke regeringsauktoriseradframställning av en subkommitté under United States National Working Groupon Social Welfare Activities, vilken framställning fogats vid arbetet såsom bilaga.

² SvJT 1949 s. 326 o. f.

 

kriminalistföreningen och Strahl. En jämförelse med de många lagstiftningsprodukter från olika länder, som presenteras i arbetet, giver vid handen, att vår svenska lagstiftning av år 1939 trots sina brister väl hävdar sig i den internationella konkurrensen. Vår svenska lag har fogats såsom bilaga till arbetet, där den står vid sidan av utdrag frånde olika engelska lagarna av 1907—1948.
    Av icke ringa intresse är den nederländska lagstiftningen. Denna är såtillvida egenartad, att icke blott böter eller andra ekonomiska påföljder utan även frihetsstraff kunna förenas med villkorlig dom¹ —en dom å frihetsstraff kan göras delvis villkorlig. Den nederländska lagstiftningen företer den likheten med vår egen, att den står på den kontinentala villkorliga domens grund och gradvis upptagit element av anglosachsisk probation. Nederländerna ha en förhållandevis högt utvecklad skyddsorganisation. Denna baseras på frivilliga, bl. a. konfessionella organisationer, vilka erhålla finansiellt stöd och kontrolleras av det allmänna.
    Medan de två första avsnitten äro av beskrivande karaktär, innehåller det tredje en systematisk framställning och sammanfattning. Till en början fastslås den principiella skillnaden mellan probationoch straff. Probation har uteslutande till syfte att resocialisera lagöverträdaren. Disciplinära åtgärder eller bestraffningar mot villkorligt dömda anses böra om möjligt undvikas och ha existensberättigande endast såsom led i behandlingen av den dömde eller möjligen såsom ett mindre ont än förverkande. Mot en förening av probation och straff, t. ex. böter, anföras auktoritativa uttalanden. Dessa synpunkter kunna enligt anm. ha berättigande utifrån den traditionella uppfattningen om straffet. Men frågan ställer sig annorlunda, om strafftanken i anslutning till FERRI och SCHLYTER överges även i fråga om de traditionella straffen och dessa infogas i ett enhetligt system av skyddsåtgärder.
    Mycken uppmärksamhet har ägnats frågan på vilket stadium av brottmålsprocessen förordnande om probation bör ges. Varianterna äro som bekant många — från villkorlig åtalseftergift till villkorligt anstånd med verkställighet av ådömt straff. Exempel lämnas på var och en av dessa former jämte uttalanden i litteraturen för och emot desamma. Åtalseftergiften diskuteras huvudsakligen utifrån norska erfarenheter; en skildring av dansk praxis och diskussionen kring denna hade varit belysande. Frågan om valet mellan anstånd med dom eller anstånd med exekution dryftas på grundval av WAABENS utredning.² I anslutning till denne förf:s resultat ges anstånd med domföreträde. Men den svenska kompromissen får respektfullt omnämnande.
    Prövotidens längd och de särskilda föreskrifterna äro andra spörsmål, som behandlas ingående. Beträffande den första frågan kan näm-

 

¹ Korta frihetsstraff kunna förenas med villkorlig dom i ett par amerikanskadelstater.

² SvJT 1951 s. 276 o. f.

 

nas, att de anglosachsiska länderna använda korta prövotider, i regel ej över två år. De särskilda föreskrifterna få, enligt vad som starkt betonas, icke vara skönsmässiga eller meddelas i straffande eller moraliserande syfte. De skola endast tillgodose syftet att resocialisera den dömde. Det betonas, att föreskrifterna, särskilt sådana som ålägga den dömde betalningsskyldighet, böra ges med försiktighet och efter noggrann undersökning av den dömdes förmåga.
    Legala inskränkningar i domstolens möjligheter att använda probation förordas icke. Däremot betonas vikten av ett omsorgsfullt urval— en avvägning av den dömdes lämplighet för behandling i frihet mot allmänpreventiva hänsyn. Stor vikt fästes vid personundersökningen.I fråga om denna redovisas en ingående utredning.
    I förevarande avsnitt behandlas slutligen tillsynen: dess utövande,valet av personal och verksamhetens organisation. Det är omöjligt atti en kort anmälan ens ge en antydan om alla de synpunkter, som här framkomma. Framställningen bygger väsentligen på engelska och amerikanska erfarenheter. Den bekräftar den av ANCEL¹ gjorda iakttagelsen, att utvecklingen går mot allt större engagement från det allmännas sida.
    Arbetet innehåller flera värdefulla bilagor. Några äro redan nämnda. I övrigt kunna framhållas utdrag av de äldsta lagarna rörande probation och villkorlig dom samt två mönsterlagar om probation, som utarbetats av National Probation and Parole Association i USA.
    Det föreliggande arbetet utgör en imponerande prestation. För dem som arbeta med lagstiftning på den villkorliga domens område eller eljest syssla med detta institut är boken en rik källa. Studiet underlättas av en överskådlig uppställning, praktiska register och ett lätttillgängligt språk. Boken är en produkt av internationellt samarbete och såsom sådan ett glädjande tecken. Bakom densamma stå kända personligheter och organisationer. För dessas skull bör man emellertid icke glömma de anonyma tjänstemän i FN:s sociala byrå, på vilka arbetet slutligen vilat. Kriminalisterna världen över kunna med glad förväntan motse den utlovade fortsättningen.

Sten Walberg.