HANS THORNSTEDT. 305EDMUND MEZGER. Moderne Wege der Strafrechtsdogmatik. BerlinMünchen 1950. Duncker & Humblot. 51 s.

 

WERNER NIESE. Finalität, Vorsatz und Fahrlässigkeit. Tübingen 1951. J. C. B. Mohr. 66 s.

 

    Den tyska straffrättsvetenskapen har alltid ingående sysslat med straffrättens dogmatik och lagt ned ett ofta mycket värdefullt och skarpsinnigt arbete på analysen och systematiseringen av de olika rekvisiten för brott. Mången gång kan man dock icke värja sig för intrycket, att denna möda avsatt obetydliga praktiska resultat, eftersom i praktiken gränsen mellan straffbara och straffria handlingar kommit att dragas på ungefär samma sätt enligt flertalet av de teorier, som framlagts. Detta gäller i viss mån även undersökningarna av det dogmatiska problem, rörande vilket numera andarna företrädesvis drabba samman, nämligen frågan om handlingsbegreppet. Enligt den traditionella, även i svensk doktrin huvudsakligen accepterade uppfattningen, tillhör handlingen brottets objektiva sida och uppfattas därvid såsom en kroppslig verksamhet eller overksamhet, som uppbäres av en viljeakt. Viljans innehåll, däremot, anses höra till brottets subjektiva sida, »skulden», och behandlas där under etiketterna dolus, culpa, villfarelse, abnorm motivation etc. Mot denna uppfattning kämpa företrädarna för den s. k. finala handlingsläran, vilkas främsta namn torde vara WELZEL (se t. ex. dennes Das deutsche Strafrecht in seinen Grundzügen, 2. Aufl. 1949, SvJT 1951 s. 136). Enligt denna lära är det omöjligt att uppdela handlingen på det traditionella sättet, enär det väsentliga i handlingen är den ändamålsföreställning, av vilken den uppbäres; karaktären av objektivt rättsstridig får den brottsliga handlingen i lika hög grad av denna föreställning som av sin yttre manifestation. Denna tankegång anses leda till att uppsåtet hör hemma på rättsstridighetssidan i brottsbegreppet och att »skulden» blott innebär »Vorwerfbarkeit fehlerhafter Motivation», varvid främst rättsvillfarelse — i de fall sådan anses leda till straffrihet — kommer i betraktande som subjektiv straffrihetsgrund. Detta betraktelsesätt kan medföra vissa fördelar vid analysen av det uppsåtliga brottet. Ett försök att tillämpa motsvarande principer på det culpösa brottet synes dock medföra stora svårigheter.
    De båda här rubricerade arbetena ge en god överblick över diskussionen om handlingsbegreppet i modern tysk doktrin och innehålla många intressanta uttalanden i dogmatiska spörsmål.
    MEZGERS verk, som utgör ett supplement till hans kända lärobok i dess tredje, oförändrade uppl. av 1949, är till stor del ägnad en ingående kritik av den finala handlingsläran, medan NIESES arbete är ett svar på bl. a. Mezgers kritik och innehåller ett skarpsinnigt men icke alldeles övertygande försök att modifiera denna lära och att därigenom lösa de svårigheter, som de culpösa brotten bereda.
Hans Thornstedt.

 

20—527004. Svensk Juristtidning 1952.