KOMPETENSKONFLIKTER MELLAN ALLMÄN DOMSTOL OCH ADMINISTRATIV MYNDIGHET.

 

AV

 

E. RÅDMANNEN C.-E. SUNDSTRÖM.

 

Nya RB innehåller icke några bestämmelser angående fördelningen av kompetensen mellan allmänna domstolar och administrativa myndigheter. I följd härav kan varje rättsanspråk, som ett rättssubjekt riktar mot ett annat, upptagas vid allmän domstol, såvida icke annat stadgats.
    Enligt särskilda stadganden har — på ett sätt som icke lämnar utrymme för tvekan — de allmänna domstolarnas kompetens inskränkts genom upprättandet av specialdomstolar såsom ägodelningsrätterna, vattendomstolarna och arbetsdomstolen. Genom den domsrätt som tillerkänts arbetsrådet, försäkringsrådet, hyresnämnderna och hyresrådet ha även dessa myndigheter erhållit karaktär av specialdomstolar med motsvarande inskränkning av de allmänna domstolarnas behörighet.
    Redan långt dessförinnan hade vid sidan av de allmänna domstolarna vuxit fram en viss administrativ domsrätt, nämligen den domsrätt som anförtrotts åt de gamla kollegierna, kammarkollegium, bergskollegium, kommerskollegium m. fl. Denna de gamla styrelseverkens domsrätt är numera i stort sett upphävd, men åtskilliga av de nu avsedda målen ha överflyttats till andra administrativa myndigheter, främst till regeringsrätten. De mest betydelsefulla av dessa från styrelseverken övertagna mål, som numera i sista instans prövas och avgöras av regeringsrätten, äro taxeringsmålen, fattigvårds- och barnavårdsmålen samt mål angående prästerskapets och folkskollärarnas avlöning. Icke heller i fråga om dessa mål råder någon tvekan om att de äro undandragna prövning av allmän domstol.
    Härutöver har genom lagstiftning av konung och riksdag gemensamt uppdragits åt förvaltningsorgan, i främsta rummet regeringsrätten, att pröva och avgöra ytterligare ett stort antal mål inom olika områden. Härom närmare i det följande.
    Slutligen ha från de allmänna domstolarnas kompetensområde undandragits de frågor, som med stöd av gamla R3 10:26 överlämnats åt administrativ myndighet. Vad som här åsyftas faller helt inom den offentliga rättens område. Sagda lagrum innefattade icke i och för

 

350 C.-E. SUNDSTRÖM.sig någon gränsdragning mellan allmän domstols och administrativ myndighets kompetensområden, utan en administrativ myndighets anspråk på exklusiv behörighet måste kunna stödjas på särskilda av K. M:t utfärdade kompetensföreskrifter. K. M:t har även med stöd av 10: 26 uppdragit åt olika administrativa myndigheter att pröva och avgöra frågor inom olika områden. Sådana kompetensföreskrifter ha meddelats genom kungl. förordningar, kungl. kungörelser, reglementen och instruktioner. Nya RB innehåller icke någon bestämmelse motsvarande 10: 26, och följaktligen kan numera allmän domstols behörighet icke inskränkas i annan ordning än genom av konung och riksdag gemensamt utfärdad lag eller förordning. Å andra sidan har den administrativa domsrätt, som redan tillskapats med stöd av nämnda lagrum, icke därigenom upphävts.
    Då nu en kompetenskonflikt uppkommer mellan allmän domstol och administrativ myndighet, d. v. s. tvekan angående allmän domstols behörighet att pröva och avgöra en dit hänskjuten tvist, har man till en början att undersöka, huruvida den ifrågasatta exklusiva behörigheten för administrativ myndighet grundar sig på lag eller författning, som utfärdats av konung och riksdag gemensamt, eller på av konungen med stöd av 10: 26 utfärdade kompetensföreskrifter. Till en början må nämnas, att enighet numera råder därom att allmän domstol alltid är behörig att pröva giltigheten av åberopade författningar. En av konung och riksdag utfärdad lag skall lämnas utan avseende, om den ej tillkommit i grundlagsenlig ordning eller om dess innehåll strider mot grundlagarna. Likaså skola av K. M:t utfärdade kompetensföreskrifter lämnas utan avseende, om de innefatta kompetensöverskridande från K. M:ts sida. Allmän domstols behörighet kan alltså icke inskränkas eller upphävas vare sig genom allmän lag, som tillkommit i grundlagstridig ordning eller genom av K. M:t för administrativ myndighet utfärdade kompetensföreskrifter, vilka falla utanför det område, som avses med 10:26, och vilka K. M:t alltså icke varit behörig att meddela.
    Om däremot frågan gäller, huruvida ett av behörig administrativ myndighet fattat beslut är lagstridigt till sitt innehåll, kan beslutet överklagas endast i administrativ besvärsväg och kan alltså icke angripas vid allmän domstol. Från denna regel finnas likväl vissa undantag. Då det ankommer på allmän domstol att utdöma av administrativ myndighet förelagt vite, anses domstolen äga pröva lagligheten av vitesföreläggandet. Med laglighet menas då, att rättsligen reglerade förhållanden blivit riktigt bedömda; någon prövning av ett bedömande, som myndigheten ägt göra efter fritt skön, kan ej företagas av domstolen. Ett dylikt prejudiciellt bedömande förekommer även i mål angående ansvar för tjänstefel, därvid även skönsmässiga åtgärder och beslut kunna angripas. I ett regressmål mellan en redogörare, som av administrativ myndighet ålagts ersättningsskyldighet, och den enskilde, som profiterat genom det begångna felet, äger den sistnämnde göra gällande, att redogöraren icke bort

 

KOMPETENSKONFLIKTER. 351ådömas ersättningsskyldighet. Det må slutligen anmärkas, att allmän domstol icke är behörig att pröva fråga, huruvida ett beslut av administrativ myndighet fattats i föreskrivna former, t. ex. om det göres gällande, att KB i strid mot gällande föreskrifter utfärdat ett beslut utan kontrasignation.
    För att förenkla och klarlägga problemställningen kunna lämpligen redan nu från diskussionen utmönstras ytterligare några situationer. Allmän domstol kan självfallet icke bli obehörig genom att en administrativ myndighet med överskridande av sin kompetens fattar beslut i en fråga, som icke i vederbörlig ordning undandragits allmän domstol. Lika ostridigt är, att allmän domstol icke äger ingå i prövning av frågor, vilka det tillkommer administrativ myndighet att avgöra efter fritt skön. Slutligen är allmän domstol givetvis, förutsatt att den är behörig att upptaga tvisten, obunden av ett av administrativ myndighet fattat beslut, som endast innefattar upplysning om vad staten eller kommun kräver eller är villig att prestera; den följande diskussionen rör alltså — i den mån ett beslut av administrativ myndighet föreligger — endast verkliga beslut, varigenom det allmännas eller enskilds skyldigheter fastslås, alltså objektiva och bindande avgöranden, som kunna verkställas på samma sätt som en dom. Härjämte kan tilläggas, att det saknar betydelse, huruvida den föreliggande tvisten redan blivit föremål för beslut av administrativ myndighet eller icke. Likaså torde anledning saknas att göra någon åtskillnad mellan statliga och kommunala myndigheter. Såsom en följd av instansordningen ligger även beträffande beslut av kommunala myndigheter den slutliga bestämmanderätten hos statliga organ såsom kammarrätten, länsstyrelserna, regeringsrätten eller K. M:t i statsrådet.
    Nu skall till en början tagas i betraktande det fall, att tveksamhet angående allmän domstols behörighet föranledes av att genom författning, tillskapad av konung och riksdag gemensamt, anförtrotts åt administrativ myndighet att pröva den rättsfråga, som hänskjutits till domstolen. Frågan om domstolens behörighet är för sitt besvarande helt beroende av, huruvida avsikten varit att genom den ifrågakomna författningen tillägga den administrativa myndigheten exklusiv kompetens. Ger den verkställda undersökningen till resultat, att så är fallet, då är allmän domstol obehörig, eljest icke. Om avsikten icke varit att överlämna det slutgiltiga avgörandet till den administrativa myndigheten, innefattar nämligen den prövning, som anförtrotts myndigheten, endast att lämna ett partsbesked, som icke utgör hinder för tvistens upptagande vid allmän domstol. Hur skall nu domstolen kunna bilda sig en tillförlitlig uppfattning rörande lagstiftarens avsikter? Inom såväl teori som praxis har hävdats den meningen, att tillräckliga skäl saknas för att anse den omständigheten i och för sig, att enligt regeringsrättslagen ett rättsanspråk är underkastat regeringsrättens prövning, utgöra hinder för att anspråket upptages vid allmän domstol. Uttalanden i denna riktning ha

 

352 C.-E. SUNDSTRÖM.gjorts av prof. SUNDBERG i olika sammanhang samt av justitieråden KARLGREN och SANTESSON i särskilda yttranden, återgivna i NJA 1949 s. 339 ff och 1950 s. 342 ff. Enighet synes råda därom, att, såsom Karlgren uttrycker saken, »rättsanspråk vilka trots sin i grund och botten offentligrättsliga karaktär pläga bedömas som ur viss synpunkt kontraktsrättsligt eller eljest priivaträttsligt betonade» icke kunna antagas ha blivit genom regeringsrättslagen undandragna prövning av allmän domstol. Karlgren uttalar vidare, att man ej heller i övrigt har några klara belägg för att enbart genom de i regeringsrättslagen meddelade kompetensbestämmelserna allmän domstols behörighet blivit, med ändring av vad som gällde före denna lags tillkomst, i motsvarande grad inskränkt. Karlgren tar emellertid icke slutgiltigt ställning till frågan, huruvida på det rent offentligrättsliga området reglerna om regeringsrättens behörighet som sådana medföra någon begränsning av allmän domstols kompetens. Han har i varje fall framkastat den tanken, att avsikten kan ha varit att göra regeringsrätten exklusivt kompetent endast beträffande frågor, som redan förut voro undandragna prövning av allmän domstol. Santesson synes mena, att undersökningen främst bör inriktas på, huruvida det administrativa förfarande, som inrättats för avgörande av en tvist, syftar till att skapa en såvitt möjligt objektiv och allsidig rättslig prövning. Befinnes så vara fallet, föreligger skäl till antagande, att avsikten varit att denna prövning skall vara slutgiltig. När det gäller »klart offentligrättsliga anspråk, vid vilkas bedömande privaträttsliga synpunkter icke kunna inverka, måste den omständigheten att tvisten kan prövas av regeringsrätten anses innebära ett starkt stöd för antagande att avsikten varit att utesluta prövning av allmän domstol». Santesson tillmäter alltså, som det förefaller, enbart den omständigheten att en fråga faller inom regeringsrättens kompetensområde stor betydelse. Därest av omständigheterna framgår — tillägger Santesson— att syftet varit, att den administrativa prövningen skall vara slutgiltig, tillkommer det icke allmän domstol att bedöma, huruvida det administrativa förfarandet verkligen innebär tillfredsställande skydd för den enskildes rättssäkerhet. De nu återgivna uttalandena av Karlgren och Santesson äro, som synes, icke av sådan samstämmighet att man kan anses därigenom ha kommit nämnvärt närmare lösningen av frågan, vilka synpunkter som böra vara avgörande vid bedömandet av en kompetenskonflikt mellan allmän domstol och administrativ myndighet. Prof. HERLITZ har i en uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift 1947 s. 305 ff såsom sin uppfattning uttalat, att, då det anförtrotts åt förvaltningsmyndigheter att »avgöra», »besluta» etc., därmed i allmänhet avses, att deras beslut, sedan de vunnit laga kraft, skola utgöra det sista ordet, bli definitivt avgörande. Herlitz framhåller vidare, att reglerna om laga kraft och verkställighetens beroende därav knappast räknade med att lagakraftvunna beslut skulle kunna sättas i fråga genom talan vid allmän domstol samt att även besvärsförfarandet inom förvaltningen — regelmässigt utmynnande i

 

KOMPETENSKONFLIKTER. 353beslut av Konungen — vilade på den tanken, att slutgiltiga avgöranden skulle träffas inom förvaltningens ram. Särskilt erinrar Herlitz om förvaltningsdomstolarnas roll samt gör gällande, att man knappast skulle ha inrättat en regeringsrätt, om man avsett, att dess avgöranden i mycket stor utsträckning skulle kunna anfäktas vid allmän domstol. Med stöd av Herlitz' och Santessons sinsemellan välförenliga synpunkter kanske man kan våga det påståendet, att frågans lösning bör sökas efter de av Santesson skisserade linjerna. Det kan dock icke sägas, att dessa riktlinjer skapat någon synnerlig klarhet rörande hur en kompetenskonflikt skall lösas. Vid tolkningen av innebörden av ett åt administrativ myndighet lämnat uppdrag synes nämnvärt avseende icke böra fästas vid den omständigheten, att de med uppdraget avsedda målen tidigare tillhört allmän domstols kompetensområde; i och för sig utgör ett sådant förhållande icke tillförlitligt stöd för något antagande angående lagstiftarens avsikter. Ha däremot målen redan tidigare undandragits de allmänna domstolarna, utgör detta givetvis ett starkt stöd för antagande, att avsikten varit att så skall vara fallet även i fortsättningen. Det här berörda spörsmålet samt andra i samband därmed stående frågor ha utförligt behandlats av docenten GUSTAF PETRÉN i en uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift 1951 s. 41 ff.
    Den andra gruppen av kompetenskonflikter inrymmer de fall, då tvekan angående allmän domstols behörighet orsakas av att K. M:t med stöd av gamla RB 10: 26 uppdragit åt administrativ myndighet att pröva den fråga, som hänskjutits till domstolen. Även här har domstolen att till en början taga ställning till, huruvida K. M:t avsett, att den administrativa myndighetens behörighet skulle utesluta allmän domstols befattning med tvisten. Vid denna undersökning äro i viss utsträckning samma principer, som nyss sagts, tillämpliga. Dessa fall äro emellertid ännu svårhanterligare så till vida, som meningsskiljaktighet råder även i fråga om efter vilka grunder den förut berörda frågan om kompetensöverskridande från K. M:ts sida skall bedömas. Därest det skulle befinnas, att K. M:t otvetydigt uppdragit åt administrativ myndighet att med exklusiv behörighet fatta verkligt beslut i den aktuella tvisten, möta alltså avsevärda svårigheter, då det därefter gäller att taga ställning till, huruvida 10:26 berättigat K. M:t att meddela sådant bemyndigande, som genom den ifrågavarande kompetensföreskriften lämnats den administrativa myndigheten. Skilda meningar ha härvidlag framförts och hävdats av å ena sidan Herlitz och å andra sidan Sundberg och docenten STIG JÄGERSKIÖLD. Aintresse i detta sammanhang äro särskilt Herlitz' uppsatser »Rättsskyddet i svensk offentlig rätt» i TfR 1936 och »Allmän domstol och administrativ myndighet» i SvJT 1941, båda uppsatserna dessutom intagna i bokverket »Förvaltningsrättsliga grunddrag», samt framförallt hans förenämnda uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift 1947 s. 305 ff; vidare Sundbergs arbeten »Medborgarrätt» s. 32 ff och »Strödda uppsatser» s. 16 ff samt en recension i Statsvetenskaplig tidskrift

 

23—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

354 C.-E. SUNDSTRÖM.1947 s. 198 ff och slutligen Jägerskiölds arbete »Tre utlåtanden» s. 33 ff och en uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift 1948 s. 204 ff.
    Enighet råder till en början därom, att 10:26 avsåg endast offentligrättsliga frågor. K. M:t var sålunda icke behörig att meddela föreskrifter, varigenom allmän domstol hindrades att pröva rättsanspråk, som grunda sig på civilrättsliga regler. Allmän domstol kunde exempelvis icke på denna väg betagas rätten att pröva anspråk, grundade på tjänstemannaförhållande, men kunde däremot göras obehörig att pröva en talan, som direkt avsåge tjänstemannaförhållandets bestånd.
    Vidare falla alla frågor, som röra enskildas inbördes rättsförhållanden utanför det område, som avses i 10: 26.
    Allmän domstol kan icke med stöd av 10: 26 betagas rätten att pröva tvister om skadeståndsskyldighet för ämbets- eller tjänstemän i anledning av tjänstefel eller om statens eller kommuns skadeståndsskyldighet i anledning av felaktigt förfarande av myndighet eller dess befattningshavare. Detsamma gäller överhuvudtaget i alla de fall, då enligt allmänna rättsregler skadeståndsskyldighet föreligger för stat eller kommun gentemot enskilda. I dylika fall torde domstolen ej kunna undgå att prejudiciellt bedöma det administrativa beslut, som klandras. Om t. ex. talan föres om skadestånd på grund av obehörigt avskedande, kommer frågan om lagligheten av det beslut, varigenom avsked meddelats, under bedömande, även om denna fråga i och för sig icke kunnat hänskjutas till allmän domstol.
    Slutligen är allmän domstol alltid behörig att upptaga alla frågor rörande bättre rätt till fast egendom ävensom alla frågor som angå grannelagsförhållanden.
    Rörande giltigheten av dessa satser synes ingen meningsskiljaktighet råda.
    Herlitz för sin del stannar vid detta resultat och menar alltså, att K. M:t i övrigt ägt förordna därom att administrativ myndighet skulle äga uteslutande behörighet att pröva och avgöra offentligrättsliga frågor. Enligt Herlitz' mening är alltså ett jämförelsevis stort område undandraget ingripanden från de allmänna domstolarnas sida.
    Jägerskiöld och Sundberg ha däremot gjort gällande, att 10:26 icke avsåg annat än en kompetensfördelning mellan allmänna och administrativa domstolar. K. M:t har alltså icke varit behörig att utestänga allmän domstol från befattning med andra rättsanspråk än dem, vilka K. M:t med stöd av 10: 26 anförtrott åt sådan administrativ myndighet, som har karaktären av domstol; med andra ord, 10:26 avsåg förvaltningsrättskipning, icke förvaltning överhuvudtaget. Det ankommer följaktligen på allmän domstol att taga ställning jämväl därtill, huruvida den administrativa myndighetens befattning med den fråga, som av K. M:t överlämnats till densamma, motsvarar det i 10: 26 uppställda kravet på att myndigheten skall »pröva och döma»; är så icke fallet, har K. M:t överskridit sin befogenhet, och allmän domstol är oförhindrad att upptaga målet. Den enda begränsningen är, att allmän domstol icke äger pröva fråga,

 

KOMPETENSKONFLIKTER. 355som den administrativa myndigheten är befogad att avgöra efter sitt fria skön. Den enskilde skall, såsom Sundberg uttrycker det, kunna inför domstol — allmän eller administrativ — hävda den rätt som tillförsäkrats honom enligt offentligrättsliga författningar, vare sig den avser ekonomiska prestationer, tjänster från det allmännas sida, frihet i det ena eller andra hänseendet eller annat. I samtliga fall avses en rätt för den enskilde att hänvända sig till domstolen med begäran att få sitt rättsläge i visst hänseende fastställt d. v. s. föra en fastställelsetalan. Det må i detta sammanhang anmärkas, att fastställelsetalan i vanlig mening överhuvudtaget icke torde kunna föras hos administrativ myndighet, även om denna har domstolskaraktär. Jägerskiöld betonar, att han endast åsyftar de fall, då en författning skapar ett klart rättsanspråk för den enskilde mot kronan, däremot icke rättsfrågor, som kunna ingå i många administrativa avgöranden i ämnen, varmed domstol icke äger befatta sig. Det framstår dessvärre icke fullt klart, beträffande vilka mål de administrativa myndigheterna, t. ex. kammarrätten och regeringsrätten, skola betraktas såsom domstolar eller efter vilka principer, utskiljandet bör ske. Meningen tycks vara, att ett stort antal tvister, som anförtrotts åt nämnda myndigheter, icke handläggas av dem såsom domstolar.
    Meningsskiljaktigheten består alltså däri, att Herlitz menar, att man har att hålla sig till den ordning, som etablerats av K. M:t, givetvis med frihet att för varje särskilt fall pröva, huruvida K. M:t varit befogad att handla utan riksdagens medverkan. Endast två villkor böra uppställas, nämligen att den ordning, som etablerats, dels avser tilllämpning av rättsregler som falla inom den offentliga rättens område och dels verkligen åsyftar en allsidig och objektiv rättslig prövning och slutgiltiga avgöranden, icke endast något som liknar partsbesked från det allmännas sida. Jägerskiöld och Sundberg däremot äro av den meningen, att genom 10:26 endast en gren av förvaltningen, utmärkt av »prövande och dömande», blivit privilegierad, medan förvaltningen i övrigt endast i skönsmässiga frågor kan träffa slutgiltiga avgöranden.
    Rättsfallsmaterialet har utförligt redovisats och analyserats i de nu omförmälda uppsatserna, varför här endast hänvisas till dessa. Beträffande tiden efter uppsatsernas tillkomst hänvisas till en översikt av häradshövdingen EJNAR HÖRSTADIUS i Förvaltningsrättslig tidskrift 1951 s. 143 ff.
    Rättsfallen ge knappast någon säker vägledning vid bedömandet av, vilkendera meningen som bör anses vara den rätta. I varje fall kunna de svårligen sägas utgöra något stöd för riktigheten av Sundbergs och Jägerskiölds mening. De förut återgivna yttrandena av Karlgren och Santesson ävensom de uttalanden av Herlitz, som i samband därmed redovisats, förtjäna uppenbarligen beaktande även i detta sammanhang. Santesson ger, såsom förut anmärkts, uttryck åt den meningen, att det generellt gäller, att domstolen endast har att söka komma underfund med lagstiftarens syfte men däremot icke

 

356 C.-E. SUNDSTRÖM.att bedöma, huruvida det etablerade administrativa förfarandet innefattar ett tillfredsställande skydd för den enskildes rättssäkerhet. De av Herlitz uttalade synpunkterna förefalla även att väga mycket tungt. Det kan synas förmätet att söka slita en tvist mellan specialister på förvaltningsrättens område, men med stöd av omförmälda yttranden av Karlgren och Santesson kanske det kan vara försvarligt att uttala den uppfattningen att — bortsett från de förut berörda undantag, varom enighet råder — även beträffande av K. M:t utfärdade kompetensföreskrifter den allmänna domstol, till vilken tvisten hänskjutits, icke äger annan befogenhet än att undersöka, huruvida syftet varit att anförtro åt administrativ myndighet att med exklusiv kompetens pröva och avgöra mål av den ifrågavarande beskaffenheten, alltså utan rätt för domstolen att, sedan visshet därom vunnits, pröva huruvida det administrativa förfarandet i det aktuella fallet kan jämställas med ett domstolsförfarande. Sedan är det en annan fråga, huruvida en dylik sakernas ordning kan anses lycklig eller icke. Några reflexioner häröver skall emellertid icke göras i detta sammanhang. Tänkvärda synpunkter på frågan om rättssäkerheten i förvaltningen ha framförts av Sundberg, senast i en artikel i Stockholms-Tidningen för d. 12 sept. 1951.
    Slutligen skall endast några ord tilläggas angående förfarandet, då allmän domstol finner sig behörig att handlägga en tvist, som redan varit föremål för beslut av administrativ myndighet. Varje sådant beslut, som innefattar prövning av fråga, vars avgörande ankommer på domstol, skall såsom innefattande kompetensöverskridande lämnas utan avseende, vare sig beslutet i sig självt innefattar ett kompetensöverskridande eller de kompetensföreskrifter, på vilka beslutet stöder sig, utfärdats av någon, som ej varit därtill behörig. Allmän domstol kan däremot icke utan stöd av särskild författningsföreskrift upphäva ett av administrativ myndighet meddelat beslut och än mindre förelägga sådan myndighet att meddela beslut av visst innehåll eller att underlåta att vidtaga viss åtgärd. Vad domstolen kan göra är att utan avseende å beslutet återinsätta klaganden i den rätt, som kränkts genom beslutet.
    Den nu lämnade redogörelsen ger alltså närmast vid handen, att vid en kompetenskonflikt mellan allmän domstol och administrativ myndighet den avgörande frågan är, huruvida avsikten varit att giva den administrativa myndigheten sådan uteslutande behörighet, att allmän domstol är förhindrad att taga befattning med tvisten. Uppenbara svårigheter möta, att komma till klarhet angående syftet med utfärdade kompetensföreskrifter. Man kan svårligen komma ifrån, att ett uppdrag åt administrativ myndighet att »pröva» en fråga eller att »besluta» i en tvist efter vanligt språkbruk innebär behörighet att träffa ett bindande avgörande i saken. Då härtill kommer, att en administrativ instansordning inrättats, enligt vilken talan kan fullföljas till ett eller flera högre förvaltningsorgan, kan endast på alldeles särskilda och mycket starka skäl antagas, att avsikten varit, att

 

KOMPETENSKONFLIKTER. 357ett i sådan ordning meddelat beslut likväl skulle kunna angripas vid allmän domstol. Om kompetensföreskrifternas ordalydelse ge en efter vanligt språkbruk tydlig anvisning om syftet med desamma, finnes ingen anledning att sträcka undersökningen längre. Om så icke är fallet, finnes utrymme för undersökning, huruvida syftet varit att tillskapa ett administrativt förfarande, som innefattar en objektiv och allsidig rättslig prövning. Ger denna undersökning ett positivt resultat, har ett starkt belägg erhållits för att syftet varit att tillägga den administrativa myndigheten exklusiv behörighet. Skulle det anses, att undersökningen även bör omfatta frågan, huruvida tvister av det slag, varom fråga är, redan tidigare varit undandragna de allmänna domstolarna, tvingas man till ingående studier av förarbeten och äldre lagstiftning. Med säkerhet kan inget annat uttalande göras, än att till skada för allmänheten och till olägenhet för såväl de administrativa myndigheterna som de allmänna domstolarna oenighet råder angående de principer och riktlinjer efter vilka en kompetenskonflikt är att bedöma. Meningsskiljaktigheter råda icke endast mellan teorins målsmän och domstolarna utan även mellan förvaltningsrättsliga experter inbördes liksom inom domstolarna. Därest den uppfattningen är riktig, att lagstiftarens avsikter äro av avgörande betydelse, synes den frågan kunna ställas, huruvida icke den pågående gissningstävlingen skulle kunna avslutas genom ett avslöjande i lagstiftningens form av de efterfrågade avsikterna. Därvid skulle icke endast upplysning lämnas vilka mål som undandragits de allmänna domstolarna, utan även angivas, i vilka fall talan kan föras hos såväl administrativ myndighet som allmän domstol och där alltså en dubbel prövning kan erhållas. Genom en sådan reglering, tillkommen under samverkan mellan konung och riksdag, skulle även den förmånen vinnas, att diskussionen om kompetensöverskridande från K. M:ts sida kunde avlysas.
    Avsikten med dessa anteckningar har varit att, sett ur domstolsjuristens synpunkt, ge en sammanfattning av de uttalanden som, huvudsakligen i förvaltningsrättsliga publikationer, gjorts i förevarande ämne. De egna uttalanden och slutsatser, som gjorts, framträda utan anspråk på sakkunskap och åsyfta endast att uppmuntra till gensagor och tillrättalägganden, i den mån de kunna befinnas missvisande eller oriktiga.