VELI VERKKO. Homicides and suicides in Finland and their dependence on national character. Kbhvn 1951. Gads. 189 s.

 

    Den kände finske kriminalstatistikern VEII VERKKO, numera professor i sociologi, har nyligen i engelsk översättning och utvidgad form utgivit sin förut endast på finska publicerade avhandling om mord och självmord i Finland och deras beroende av nationalkaraktären. Boken har väckt livlig uppmärksamhet och rönt såväl beröm som kritik. Den sistnämnda hänför sig främst till författarens tes, att den relativt stora våldsbrottsligheten i Finland till väsentlig del skulle bero på mindre lycklig reaktion för alkoholpåverkan; »dåligt ölsinne» skulle bilda ett slags negativt komplement till den finska nationalkaraktärens »sisu», som positivt visar sig i mod och uthållighet. Från kritikens sida göres gällande, att den höga våldsbrottsligheten i stället skulle bero på primitivare förhållanden än i de kulturländer som ha låg våldsbrottslighet. Då Verkkos tes endast gäller den finskspråkiga befolkningen och icke den finlandssvenska, som har betydligt mindre våldsbrottslighet men i stället större egendomsbrottslighet, kunna meningsskiljaktigheterna återföras till det kända tvisteämnet om förhållandet mellan arv (ras) och miljö (yttre förhållanden) som brottsorsaker. Tiden är uppenbarligen icke mogen för att uttala något definitivt omdöme om denna tvistefråga, ty det primärmaterial varpå ett sådant omdöme skulle grundas är alltför föga känt. Verkko är emellertid en av de pionjärer på kriminologiens fält, som verksamt bidragit till att göra detta primärmaterial känt och bearbetat. Redan i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1930 s. 95 har han gjort en ingående analys av kriminalstatistiken och den verkliga brottsligheten med särskilt avseende å brotten mot liv. Genom en uppsats om brottslighet och folklynne i SvJT 1945 s. 470 har Verkko för denna tidskrifts läsare påvisat den unika källa till kännedom om gångna tiders våldsbrottslighet som vi äga därigenom att kyrkoböckerna i Sverige och Finland alltsedan 1749 beträffande avlidna upplysa om dödsorsaken, däribland mord och självmord (»världens äldsta mordstatistik»). Det kan tilläggas att Verkko bl. a. i Nordisk kriminalistisk årsbok 1940—41 s. 115 och 1944—45 s. 357 skildrat krigets verkningar på brottsligheten i Finland. Genom att sammanfatta sina rön i en för internationell publik tillgänglig bok har Verkko skapat en guldgruva för framtida kriminologer att ösa ur.
N. B.

 

Svenska Industritjänstemannaförbundets skriftserie T j ä n s t e m a n n a r ä t- t, häfte 1, 2—3 och 11. Sthm. Förbundets eget förlag. 1950—1951. 59 resp. 48 och 56 s. H. 1 och 2—3 vardera kr. 1.00, h. 11 kr. 2.00.

 

    I industritjänstemannaförbundets ifrågavarande skriftserie ha häftena 1 (Arbetsrättens allmänna grunder) och 2—3 (Det enskilda tjänsteavtalet: tjänstemannens skyldigheter), vilka ursprungligen författats av jur. lic. PER HJ. FAGERHOLM, nu utgivits i en andra, omarbetad upplaga. Omarbetningen, i vart fall av h. 1, har ombesörjts av förbundets ombudsman jur. kand. LENNART GEIJER. Denne står även som förf. till h. 11 i skriftserien (Semesterlagens tillämpning på anställda med provision och tantiem).
    I h. 1 behandlas i olika avsnitt arbetsrättens historia, dess huvudområden (d. v. s. tjänsteavtalets rätt, kollektivavtalsrätten och den offentliga arbets-

 

rätten), de olika slagen av arbetsavtal, arbetsrättens personer samt tjänstemannabegreppet. H. 2—3 behandlar det enskilda tjänsteavtalets rätt, tjänstemannens skyldigheter, arbetspliktens omfattning, lydnadsplikten och trohetsplikten. H. 11 slutligen är delat på tre kap., nämligen 1) semesterlagens bestämmelser om semesterlön för tjänstemän med provision, 2) tantiem och 3) gränsen mellan arbetstagare och egna företagare (uppdragstagare). Vissa viktigare domar i semestermål avseende tillämpningen av 14 § 2 st. semesterlagen äro avtryckta i slutet av häftet.
    Det är givet, att med det begränsade utrymme som stått till buds endast allmänna översikter kunnat tillhandahållas beträffande de stora ämnesområden, som h. 1 och 2—3 omspänna. H. 11 behandlar däremot en speciell fråga, och en mycket svår sådan. I stort sett synes innehållet i häftena vara vederhäftigt. Några tveksamma spörsmål skola här antydas.
    I 3 § semesterlagen föreskrives, att lön skall utgå under semester. Förf. vill med hänsyn därtill göra gällande (s. 13), att enligt lagstiftarens mening avtal icke får träffas om att semesterlönen skall utbetalas på annan tid än under semestern. Således skulle icke en arbetsgivare vid anställning av en försäljare kunna avtala med denne, att av den till 5 % beräknade provisionen 0,5 % skulle anses utgöra semesterlön. Detta är näppeligen riktigt. Jag får nöja mig med att hänvisa till HESSELGREN-SAMUELSSON, Den nya semesterlagen, 4 uppl., s. 94—95, och där anförda rättsfall samt NJA 1950 s. 241. En annan sak är att dylika avtal — icke minst när provision är med i spelet — i regel synas vålla trassel och därför böra undvikas. — Om en arbetstagare har provision jämväl på s. k. direktorder (d. v. s. order som inkomma till företaget direkt utan hans medverkan) men arbetsgivaren och arbetstagaren ha olika uppfattningar huruvida en viss order är direktorder eller förmedlingsorder, kan — anföres i h. 11 å s. 17 — överenskommelse träffas om en fördelning av provisionen efter skälighet. Det tillägges emellertid, att sådan överenskommelse torde vara giltig endast i kollektivavtalets form. Det sistnämnda är sannolikt oriktigt. Kollektivavtalsformen är föreskriven för frångående av de principer beträffande semesterlönens beräknande, som angivas i 14 § 2 st. semesterlagen. I den nyss angivna situationen är det emellertid icke fråga därom utan om en tillämpning av grunderna för 1 och 2 st. Jag tror för min del, att om arbetstagaren har gått med på en överenskommelse av nu angivet slag, verkan därav blir, att han får göra sannolikt, att den innebär mindre förmåner än lagen erbjuder. Då faller överenskommelsen enligt 2 § i lagen. Även i detta hänseende anser jag, att det ovan anförda Ronnebymålet NJA 1950 s. 241 lämnar viss ledning.
    Slutligen några formella frågor. Om man över huvud i framställningar av här avsett slag skall slopa verbets pluralformer, skall det ske konsekvent. — Skulle icke vi som skriva om arbetsrätt kunna ena oss om ett sätt att citera arbetsdomstolens domar? I nu avsedda häften angivas domarna på åtminstone fyra olika sätt. Prof. SCHMIDT använder i sin bok Kollektiv arbetsrätt formen »AD 1947 nr 72». Samma metod har nu senast begagnats av 1948 års förhandlingsrättskommitté (SOU 1951:54). Det förefaller som om denna form skulle vara den tydligaste och enklaste. E. C.