Hur bör vittnes-rum användas? Till varje domstolslokal anses sedan länge höra minst ett särskilt vittnesrum. Det är också klartatt det alltid bör finnas rum där vittnen och andra som är tvungna att vänta vid en domstol kan uppehålla sig under drägliga förhållanden. Men vittnesrummen användes enligt min mening ofta på ett mycket olämpligt sätt. Hur brukar det gå till? Jo, när ett mål skall börja och vittnena uppropats, får de besked att de skall gå ut i vittnesrummet, och dit fösas de så alla av någon vaktmästare. Även om de inte direkt låses in håller man nog mer eller mindre på att ingen får lämna rummet förrän det blir hans tur att vittna. Detta sker oftast utan hänsyn till att det — på grund av den tid sakframställningar eller förhör under sanningsförsäkran eller skriftliga bevis tar — kan vara alldeles klart att första vittnesmålet måste dröja avsevärd tid. Än mindre tages hänsyn till den givna tidsskillnaden mellan vittnesmålen som kan göra det klart att det blir sista vittnets tur först efter många timmar. Man förstår om vittnena sitter och ilsknar till och tycker att det är dålig organisation och dålig service vid våra domstolar. För att inte tala om vad de i sin fångenskap har tillfälle att koka ihop i fråga om de följande vittnesmålen; än större risk därför är det väl om man — såsom rekommenderats — ordnar skilda vittnesrum för kärandens och svarandens vittnen.
    Och vad skulle det nu vara för vinst med anordningen? Det sägs att man måste ha kontroll över att vittnena inte går in i sessionssalen och hör på. Detta kan omöjligt vara tillräckligt skäl för en så pinsam anordning; får vittnena besked att de inte får vara inne och har vaktmästaren, jämte andra, ett öga på publiken — numera oftast rätt fåtalig — så lär risken för att vittnena få avhöra förhandlingen inte vara stor. Vidare skulle väl, förmodar jag, skälet vara att man vill skydda vittnena för obehörig påverkan. Men varför göra det just under dessa timmar, medan dessutom både parter och advokater är bundna vid rätten, när man som bekant ingalunda kunnat skydda dem under den tid, tyvärr ofta år, som gått sedan det som de skall vittna om inträffade? Den plats där de under dessa timmar snarast riskerar påverkan är väl för övrigt vittnesrummet. Möjligen kan det någon gång vara påkallat att hindra kontakt mellan ett hört vittne och ett ännu icke hört vittne, men det kan väl enklast ske genom att låta det hörda vittnet stanna inne i salen.
    Klokare är enligt min mening att man under den väntetid som tyvärr är nödvändig låter vittnena göra vad de själva bäst trivs med. Och sålunda försöker hålla dem någorlunda vid gott humör och gör dem någorlunda välvilligt stämda. Låt dem således blanda sig med folket i förrummet eller på gården, gå omkring och prata eller dra

 

sig in i något väntrum med en tidning eller en bok. Men rimligt är väl också att rätten ger dem besked när vittnesmålet tidigast kan bli, så att den som så vill i stället kan ta en promenad, gå och dricka kaffe, uträtta ett ärende eller rent av gå tillbaka till sitt arbete. Det kan inte sällan bli många timmar som man på detta sätt kan frigöra för vittnena. Det kan t. o. m. tjänas pengar, för det allmänna eller för parterna.
    Så tycker jag för min del att det bör gå till. Men när jag talar om detta kan jag inte underlåta att framställa ytterligare två kritiska frågor, som berör det oting som människors väntan vid domstolarna är. Bör vi inte visa den hänsynen att vi i stora mål ibland ordnar det så att vittnena eller en del av dem överhuvud inte behöver komma förrän vid viss senare tidpunkt? Detta antingen så att en i kallelsen utsatt tidpunkt justeras under hand eller så att en särskild tidpunkt utsättes redan i kallelsen. (På grund av RB 43:2 och 46:2 sista styckena kan det inte vara hinder mot ett sådant förfarande, när det gäller mera kända och säkra vittnen; urskillningslöst bör det givetvis inte tillämpas.) Och borde vi inte i varje fall vara färdiga med det oskick som så otroligt det kan låta ännu förekommer, nämligen att alla parter och vittnen i de olika målen vid ett ting kallas att inställa sig vid tingets början?
    Jag tror att sådana saker som dessa inte är oviktiga för domstolarnas anseende och ställning i samhället. Vad skulle vi säga om andra myndigheter behandlade oss så som här sagts?
Joel Laurin.