PER OLOF EKELÖF. Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap? Lund 1951. Gleerup. 50 s. Kr. 3.50.

 

    Den fråga som Ekelöf uppställt till besvarande kan förefalla en smula underlig men Ekelöf behandlar i själva verket i sin skrift ett ämne som är av största intresse för praktiskt verksamma jurister, nämligen tillämpningen av den teleologiska lagtolkningsmetoden.
    Lagstiftaren har onekligen varit bra lättsinnig, när han — bortsett från grundlagarna — underlåtit att, innan någon lag tillverkas, i lagform jämväl angiva efter vilken metod den skall tolkas (låt vara att det i så fall kanske också skulle behövas bestämmelse om en metod att tolka den lag som anger metoden). De ärevördiga domarreglerna innehålla ju en hel del rekommendationer, hur domaren bör bära sig åt, men bruka ej numera så ofta åberopas i sammanhanget, oaktat den teleologiska metoden synes ha ett visst stöd t. ex. i trettonde domerregeln, enligt vilken menige mans bästa är den yppersta lagen, och därför det som finnes den menige man till nytta vara bör hållas för lag, ändock att beskriven lag efter orden synes annorlunda lyda.
    Ekelöf anser det vara den juridiska doktrinens måhända allra viktigaste uppgift att undersöka, vilka omständigheter som ha betydelse i negativ eller positiv riktning för bedömande, om ett stadgandes tilllämpning i ett visst fall bidrager till förverkligandet av stadgandets ändamål. Anm. vill gärna instämma i detta uttalande, såframt doktrinen ej går för snabbt till uppgiften utan påtager sig mödan att först noggrant undersöka den språkliga dräkten hos lagrummen jämte motiv och rättsfall samt omsorgsfullt begagna sitt kunskapsförråd om mer eller mindre närliggande rättsområden (om sammanhangen i rättsmekanismen) och utländsk rätt för att därefter slutligen söka stöd jämväl av den teleologiska metoden. Man har det intrycket att en eller annan författare kanske ibland varit för ivrig att kasta sig över det senare ledet. Att sedan göra en summing-up, där betydelsen av ordalydelsen, motiv och rättsfall, sammanhanget med andra rättsregler och utländsk rätt samt ändamålet med lagrummet väges och sammanlägges, är naturligtvis en kinkig uppgift. Ekelöf synes från angivna utgångspunkt vilja anse, att den juridiska doktrinen bör betecknas som »teknik», därför att det teleologiska momentet vore av så stor betydelse. Om man anser att den »tekniska» rekommendation, vartill den teleologiska bedömningen kan leda, bör föregås av en sådan undersökning som nyss nämnts förefaller det dock en lekman överdrivet att låta den juridiska doktrinen helt segla under flaggen teknik.
    I en ganska mild polemik med AGGE säger Ekelöf, att den person-

 

liga tryggheten kan motivera att ingen straffas för en gärning som ej med säkerhet kan subsumeras under straffbudet. Men härav följer enligt Ekelöf ej, att själva sättet att angripa rättstillämpningsproblemen bör vara ett annat inom straffrätten än inom andra rättsområden.
    Det är möjligt att vad Ekelöf sålunda framhåller är sant, men i så fall får det nog tillämpas med största urskillning. De särskilda momenten i den rättsliga summing-up som nyss nämnts kunna helt visst ej värderas alldeles lika inom olika rättsområden. I fråga om grundlagarna har 84 § regeringsformen själv uttryckligen angivit, att de i varje särskilt fall skola tillämpas efter sin ordalydelse. I likhet med MALMGREN kan man kanske frukta att den rekommenderade bokstavstolkningen är »fullkomligt ogenomförbar», men det är väl ändå i huvudsak rätt att, såsom Malmgren också tillägger, större försiktighet måste vid extendering, analogi o. d. iakttagas, när det gäller grundlag än beträffande annan lag. Så hade enligt anm:s mening bort ske jämväl utan något särskilt stadgande. På samma sätt synes man självfallet inom straffrätten vara nödsakad att vara återhållsam. Anm. kan ej neka till att han alltjämt är ganska imponerad av STJERNBERGS stränga metod att med den språkliga jämförelsens och logikens hjälpmedel avgränsa straffbudens tillämpningsområde. I den mån den teleologiska metoden användes även på det straffrättsliga området bör det vara med särskild uppmärksamhet för de synpunkter som tala för en mera begränsad tillämpning än de språkliga och logiska skälen nödvändigt påkalla. Även på skatterättens område synes påkallat att icke låta den teleologiska metoden verka extenderande. Inom civilrätten ligger frågan mera gynnsamt till för användning av metoden men i många fall kan man dock konstatera, att lagstiftaren ej avsett mera än att draga gränsen mellan skilda ganska likvärdiga intressen på ett visst sätt mest därför att en gräns måste finnas och att den teleologiska metoden i sådan händelse kanske bör tillmätas mindre betydelse än eljest. Vidare synes det anm. att inom sådana områden som fastighetsrätten — där RODHE särskilt varit verksam — utredningen av de historiska förhållandena och av rättspraxis' faktiska ståndpunkt ofta är så dominerande, att en analys av ändamålet med rättsläget ej kan ge något så stort bidrag till diskussionen. Rodhes mera »vetenskapliga» metod förefaller att passa särskilt bra på detta arbetsfält.
    Kanske man kan tala om en skala, där tyngdpunkten i bedömningen successivt och trappstegsvis förskjutes allteftersom man flyttar sig från det ena rättsområdet till det andra? Självfallet går det ej att doktrinärt genomföra någon sådan typindelning men den kan måhända ge en utgångspunkt som ej utan skäl bör frångås. En annan ganska självklar synpunkt som kan förtjäna nämnas i detta sammanhang är, att ramen för ett visst större eller mindre komplex av rättsregler ibland måste bestämmas enhetligt och att då, i den mån den teleologiska metoden begagnas, denna bör tillämpas på hela gruppen av regler i ett sammanhang.

 

    Ekelöf tar på ett ställe, ganska naturligt, avstånd från ett cirkelresonemang. Det har erinrat anm. om en tentamen vid vilken professorn för anm. uttalade sig ganska positivt om nyttan av dylika »bevis» inom juridiken. Han menade, att det inom rättsväsendets praktiska värld inte var så illa, om bara de olika reglerna överhuvud passade ihop, i synnerhet om man först efter en ganska lång vandring kom tillbaka till utgångspunkten. Detta föreföll mig då som en röst från en annan värld — helst sagda tentamen pågick helt i mörker framemot midnatt — men jag har senare undrat om det ej låg både ironi, skepsis och visdom i denna glimt av erfarenhet bakom förlåten. Ännu har anm. dock aldrig, åtminstone icke medvetet, vågat använda lärdomen och vill ej heller rekommendera den åt andra.
Gösta Walin.