SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

12.

 

Förmyndares rätt att mot myndlingens bestridande erhålla handräckning för utfående av myndlingen tillhörigt lösöre.

 

    Jfr NJA 1924 avd. II s. 389, 391 f., NILSSON-STJERNQUIST : Om handräckningsutslag s. 131 samt HASSLER: Svensk exekutionsrätt s. 98 f.

 

    Genom dom d. 18 nov. 1950 förklarade Stockholms RR jämlikt 10 kap. 1 § 4 mom. föräldrabalken Hildur M., som är född år 1887, omyndig samt förordnade advokaten Lars-Erik Forssman till förmyndare för henne.
    I en till öÄ:t inkommen ansökan anförde Forssman: Hildur förhyrde en lägenhet om 6 rum och kök vid Karlavägen i Stockholm. I lägenheten förvarade hon en del henne tillhöriga värdefulla lösören. Hennes ekonomiska ställning vore dålig. Forssman hade för avsikt att söka skaffa henne en mindre lägenhet och försälja en del av hennes lösöre för att förnöja hennes fordringsägare. Hildur, som vore omdömeslös och icke ginge att tala till rätta, hade vägrat Forssman tillträde till lägenheten samt kunde möjligen komma att med våld försöka hindra ett bortförande av egendom från lägenheten. Under åberopande härav och då grundad anledning funnes till antagande, att hon undanstucke tillgångar, hemställde Forssman om handräckning för omhändertagande av Hildur tillhörigt, i lägenheten förvarat lösöre.
    Hildur anförde i förklaring: Forssmans påstående att hennes ekonomiska ställning vore dålig vore icke riktigt. Med hänsyn härtill motsatte hon sig den av Forssman planerade realisationen av hennes lösöre. Hon komme icke att undansticka några föremål i sitt hem, vilket hon med starkt personligt intresse kompletterat efter sin makes frånfälle. En smidig förhandling med hennes fordringsägare torde kunna leda till ett för alla parter bättre resultat än det av Forssman åsyftade tillvägagångssättet. Att Hildur vägrat Forssman tillträde till sin bostad hade sin grund däri att han där uppträtt på ett sådant sätt, att hon blivit djupt kränkt. Under åberopande härav och då utsökningslagens bestämmelser om handräckning icke vore tillämpliga på ett fall som det förevarande, bestrede Hildur ansökningen.
    ÖÄ:t (underståthållaren Wahlbäck) yttrade i utslag d. 19 april 1951: Forssman har begärt handräckning för att bliva i tillfälle att omhändertaga Hildur tillhörig, i hennes ifrågavarande lägenhet förvarad lösegendom. Ändamålet härmed har uppgivits vara företagande av en med hänsyn till hennes ekonomiska ställning såsom nödvändig ansedd realisation av icke angiven del av lösöret. Härjämte har Forssman gjort gällande att fara förelåge att Hildur undanstucke sin egendom.

 

    Hildur har å sin sida hävdat, att hennes ekonomiska ställning icke vore sådan, att den nödvändiggjorde en realisation av bohaget i hennes hem, för vilket hon hyste starkt personligt intresse, samt att antagandet att hon skulle undansticka sina tillgångar vore grundlöst.
    Prövningen av frågan om avyttrande av Hildurs egendom ankommer visserligen på förmyndaren. Då den egendom, i fråga om vilken handräckning begärts, utgör bohaget i hennes hem, måste densamma emellertid antagas till en del böra behållas till nytta för Hildur och i övrigt såsom varande av särskilt värde för Hildur böra föryttras endast, om sådan åtgärd är påkallad med hänsyn till hennes förmögenhetsförhållanden. Under dessa omständigheter skulle — även om ansökningen avsåge endast det senare slaget av egendom — handräckning kunna medgivas förmyndaren endast, om nödvändigheten ur ekonomisk synpunkt av en lösörerealisation så otvetydigt framginge av utredningen i målet, att Hildurs vägran att medverka till en sådan realisation kunde givas beteckningen att hon själv toge sig rätt. Utredningen i målet är emellertid icke tillfyllest för att på grundval därav så beteckna Hildurs vägran.
    På grund härav prövar ÖÄ:t lagligt förklara ansökningen icke vara av beskaffenhet att kunna handräckningsvis avgöras.

 

    Forssman fullföljde talan.
    Svea HovR (hrr Leijon, Björklund, referent, Söderström och Hesser) yttrade i utslag d. 11 juli 1951: Forssman har i sin egenskap av Hildurs förmyndare att förvalta hennes förmögenhet, av vilken det i hennes bostad förvarade lösöret utgör en del.
    Då Hildur vägrar att låta Forssman omhändertaga sistnämnda egendom är Forssman berättigad erhålla handräckning för egendomens utfående.
    Med ändring av ÖÄ:ts utslag prövar HovR:n förty jämlikt 191 § utsökningslagen lagligt förklara Forssman berättigad att — i den utsträckning han med beaktande av 15 kap. 2 § föräldrabalken finner erforderligt — av vederbörande utmätningsman erhålla handräckning för utbekommande av Hildurs i hennes bostad förvarade lösöre.

 

13.

Sedan i brottmål den tilltalade vid visst vite förelagts att inställa sig personligen vid huvudförhandling i målet samt han icke kommit tillstädes den utsatta dagen, har med hänsyn till omständigheterna ett till beloppet nedsatt vite utdömts.

 

Jfr 9 kap. 8 § RB; NJA 1936 s. 637 och 1951 s. 116; SvJT 1949 Rf s 351; GÄRDE m. fl.: Nya rättegångsbalken s. 81 samt EKELÖF: Straffet, skadeståndet och vitet s. 134 f. och 176.

 

    Sedan allmän åklagare vid Stockholms RR väckt åtal mot värnpliktige nr 515-17-49, sjömannen Bert Joe Bruno Bergström med yrkande om ansvar å honom jämlikt 11 kap. 11 § strafflagen för för-

 

argelseväckande beteende, utfärdade RR:n — efter stämning — kallelse å Bergström till huvudförhandling i målet d. 28 juni 1951 kl. 10 med föreläggande för Bergström att då vid vite av 100 kr. inställa sig personligen, vilken kallelse delgavs Bergström. Vid RR:ns sammanträde för huvudförhandling nämnda dag befanns, att Bergström icke var tillstädes.
    RR:n, som fann Bergströms utevaro utgöra hinder för målets företagande till slutlig handläggning, dömde i beslut d. 28 juni 1951 —jämte det RR:n inställde huvudförhandlingen — Bergström att utgiva det honom förelagda vitet, 100 kr.

 

    Bergström fullföljde talan mot RR:ns beslut under yrkande att han måtte befrias från att utgiva vitet.
    Åklagaren bestred bifall till ändringssökandet.
    Svea HovR (hrr Hagendahl, Hägglund, E. Falk, referent, och Backman) yttrade i beslut d. 18 sept. 1951: Av handlingarna framgår, att Bergström d. 29 juni 1951 på morgonen infunnit sig vid RR:n och anhållit, att målet måtte företagas till slutlig handläggning, samt att RR:n utsatt och senare samma dag avhållit huvudförhandling i målet.
    Bergström har i HovR:n uppgivit, att han för att iakttaga inställelse d. 28 juni ämnat avresa med tåg på kvällen d. 27 juni från Karlskrona, där han vid ifrågavarande tid var förlagd, till Stockholm, att han emellertid, enär tågets avgångstid kort tid dessförinnan ändrats, kommit för sent till tåget, samt att han därefter med första lägenhet rest till Stockholm och inställt sig vid RR:n.
    Anledning föreligger icke till annat än att vad Bergström sålunda uppgivit är riktigt.
    På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt prövar HovR:n skäligt att, med ändring av överklagade beslutet, nedsätta beloppet av det vite Bergström har att utgiva till 50 kr.

 

14.

Hyresgäst har aldrig flyttat in i en av honom förhyrd lägenhet. Då hyresavtalet upphör att gälla, kvarbor i lägenheten en person, som härleder sin rätt från hyresgästen. Mot hyresgästen riktad talan om avhysning har bifallits.

 

Jfr NJA 1921 s. 256, 1925 B 96 (Jfr Köersner i SvJT 1928 s. 341), 1949 s. 221; SvJT 1922 Rf. s. 9; NILSSON-STJERNQUIST: Om handräckningsutslag s. 138 samt WALIN: Allmänna hyreslagen m. m. (1949) s. 42 f. och 170 f.

 

    I en d. 22 juni 1951 till ÖÄ:t inkommen ansökan anförde fabrikören B. Niburg: Enligt kontrakt d. 11 nov. 1949 hade ingenjören C. G. Gårdeman fr. o. m. d. 1 jan. 1950 av Niburg förhyrt en lägenhet om 3 rum och kök i fastigheten Skrinvägen 16 i Stockholm. I skrivelse d. 29 maj 1951 hade Gårdeman uppsagt hyresavtalet till upphörande d. 1 juni 1951. Enär Gårdeman underlåtit att avflytta, hemställde Ni-

 

burg, att ÖÄ:t måtte förordna om Gårdemans avhysning från lägenheten.
    Gårdeman anförde i förklaring: Kort efter det Gårdeman tecknat ifrågavarande hyreskontrakt, hade med värden överenskommits, att den tidigare hyresgästen skulle få bo kvar i lägenheten, till dess Gårdeman bleve i stånd att inflytta. Han hade emellertid icke fått tillfälle därtill, varom han underrättat värden. Genom fastighetsägareföreningens förmedling hade sedermera hans kontrakt å lägenheten annullerats fr. o. m. d. 1 juni 1951. Enär Gårdemans kontrakt annullerats samt han aldrig bott eller förvarat något i lägenheten, där den tidigare hyresgästen alltjämt kvarbodde, bestrede han ansökningen.
    ÖÄ:t (underståthållaren Wahlbäck) yttrade i utslag d. 31 juli 1951: Enär Niburg lämnat obestritt, att Gårdeman icke tagit lägenheten i besittning,
    samt vid sådant förhållande handräckning för Gårdemans avhysande icke är av nöden,
    lämnar ÖÄ:t ansökningen utan bifall.

 

    Niburg fullföljde talan mot ÖÄ:ts utslag.
    Svea HovR (hrr Björklund, referent, Senndahl, Lagergren och Hesser) yttrade i utslag d. 18 okt. 1951: Enligt hyreskontraktet d. 11 nov. 1949 uthyrde Niburg till Gårdeman fr. o. m. d. 1 jan. 1950 till d. 1 okt. 1951 en bostadslägenhet i fastigheten med adress Skrinvägen 16 i Stockholm. På grund av överenskommelse mellan parterna upphörde hyresavtalet att gälla d. 1 juni 1951.
    Emellertid är i målet upplyst, att i lägenheten kvarbor en person, till vilken Gårdeman — utan att själv utträda ur hyresförhållandet — överlåtit nyttjandet av lägenheten.
    Då Gårdeman förty icke kan anses hava på överenskommen tidställt lägenheten till Niburgs förfogande samt den omständigheten att Gårdeman aldrig tagit lägenheten i omedelbar besittning saknar betydelse för målets bedömande, förpliktar HovR:n, med upphävande av ÖÄ:ts utslag, jämlikt 192 § utsökningslagen Gårdeman att genast avträda lägenheten vid äventyr att eljest varda på egen bekostnad därifrån avhyst.

 

15.

Fråga om skyldighet att deltaga i företag för byggande och underhåll av enskild väg (skogsbilväg). Må hänsyn tagas till statsbidrag?

 

    I 10 § 1 st. lagen d. 3 sept. 1939 om enskilda vägar stadgas, att i vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga. Jämlikt 11 § samma lag skall skyldigheten att deltaga i gemensam väghållning fördelas mellan de fastigheter, vilka skyldigheten åligger, med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel, än som svarar mot dess nytta av vägen.

 

    Efter bemyndigande av vissa enskilda fastighetsägare utverkade skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län år 1943 förordnande för distriktslantmätaren H. Berglund att verkställa förrättning enligt lagen om enskilda vägar beträffande vissa skogsbilvägar inom Sidensjö och Nätra socknar. Förrättningen, som påbörjades d. 17 aug. 1943, kom slutligen att avse byggande och underhåll av väg från Rösjö by i Sidensjö socken över bl. a. mark inom Nätra socken till Handsjön i Sidensjö socken (c:a 24 km). De vid förrättningen gjorda beräkningarna angående nyttan av vägen resulterade i utläggande av ett båtnadsområde om c:a 6,100 hektar. Siffermässig beräkning av båtnaden verkställdes icke. Kostnaderna för vägens utförande beräknades till 729,600 kr. Förrättningen avslutades d. 15 april 1944, därvid förrättningsmannen meddelade utlåtande av innehåll bl. a. att vägen skulle byggas till viss angiven bredd och beskaffenhet, samt att i vägföretaget skulle med vissa uppgivna andelstal deltaga alla de fastigheter, vilka hade ägor inom båtnadsområdet.
    Över utlåtandet anfördes hos Ångermanlands norra domsagas ÄR besvär av ett 50-tal sakägare, representerande c:a 44 % av andelstalen. Klagandena anmärkte bl. a. på båtnadsområdets omfattning och beräkningen av andelstalen samt anförde härjämte: De bestrede, att vägföretaget vore av synnerlig vikt för brukandet av dem tillhöriga skogsfastigheter. Även om vägen kunde tänkas lända ägarna utav därav berörda skogsskiften till viss nytta, torde denna icke vara av sådan storleksordning, att vägens anläggande vore ekonomiskt försvarligt. Den vid förrättningen verkställda beräkningen av kostnaderna för företagets utförande vore icke tillförlitlig. Kostnaderna för vägens byggande komme troligen att stiga till över 370,000 kr. Härtill komme kostnaderna för underhållet av vägen, vilka torde uppgå till c:a 12,000 kr. om året. Såsom jämförelse kunde nämnas, att senaste taxeringsvärdena å de klagandenas skogsfastigheter, som berördes av företaget, sammanlagt ej uppginge till mer än 154,150 kr. Klagandena yrkade, att förrättningen måtte undanröjas.
    Klagandenas talan bestreds av ett 15-tal sakägare, representerande c:a 38 % av andelstalen (varav c:a 20 % belöpte å fastigheter, tillhöriga ett och samma skogsbolag).
    ÄR:n inhämtade yttrande från skogsstyrelsen.
    Styrelsen lät — på grund av den principiella betydelse, som tillmättes målet — genom statens skogsforskningsinstitut utföra en noggrann beräkning av båtnadsvärdet genom bl. a. linjetaxering av skogsbeståndet. Resultatet av utredningen utvisade en båtnad, som vid 4 % räntefot uppgick till 281,858 kr.
    Styrelsen anförde härefter i utlåtande till ÄR:n: En båtnadsberäkning, som avsåge prisförhållanden så långt fram i tiden, som vad skogliga kalkyler stundom krävde, kunde icke göra anspråk på att vara fullständig. Detta gällde i hög grad båtnadsberäkning för skogsvägar. Sålunda kunde nämnas, att skogsbilvägar erbjöde goda möjligheter till utnyttjande av högkonjunkturer, då eljest icke avsättnings-

 

bara sortiment och dimensioner kunde uttagas inom räckhåll för befintliga kommunikationsleder. Den omständigheten, att skogliga arbeten vore mer begärliga i närheten av väg än på väglösa områden, innebure en fördel för vägar i jämförelse med andra kommunikationsleder, som givetvis vore av särskild betydelse vid bristande tillgång på arbetskraft. Med stöd av de erfarenheter, som vunnits beträffande nyttan av skogsbilvägar, ansåge därför styrelsen, att för ifrågavarande väg nyttan minst motsvarade kostnaderna. Ur denna synpunkt funne sålunda styrelsen, att företaget vore berättigat till bidrag från skogsvägsanslaget.
    ÄR:n förordnade härefter överlantmätaren E. Jung och vägingenjören L. A. Wallmark att verkställa utredning om kostnaderna för vägens byggande och underhåll. I utlåtande d. 6 nov. 1947 funno de sakkunniga, att kostnaderna för väganläggningen med då gällande dagsverkspriser, c:a 14 kr., uppginge till 344,800 kr. Under samma förutsättning uppskattades de årliga underhållskostnaderna till 8,700 kr.
    ÄR:n (ordf. häradshövdingen Joachimsson) meddelade utslag d. 5 nov. 1948, däri ÄR:n dels anförde skäl för att båtnadsområdet borde bestämmas så, att samtliga de fastigheter, för vilka klagan förts, finge ägor eller åtminstone del i ägor inom området, därvid dock andelstalen borde göras till föremål för ny beräkning, dels ock, såvitt nu är i fråga, fann övervägande skäl tala för att även med de högre kostnaderna ingen klagande sakägare tillhörig fastighet skulle komma att belastas med större kostnad än som motsvarade dess nytta av vägen, förutsatt att andelstalen gjordes i möjligaste mån rättvisa; det slutliga bedömandet av denna fråga syntes emellertid icke kunna ske förrän ny beräkning av andelstalen förelåge. ÄR:n prövade i enlighet härmed lagligt allenast på det sätt bifalla den mot förrättningen förda talan att ÄR:n dels föreskreve, att arbetsbeskrivningen skulle fullständigas i vissa hänseenden, varom förmäldes i Jungs och Wallmarks utlåtande, ävensom att till grund för förrättningen skulle läggas den kostnadsberäkning, som framlagts i sagda utlåtande, dels ock, med undanröjande av förrättningsmannens utlåtande d. 15 april 1944, såvitt avsåge andelstalen samt den tidpunkt, vid vilken byggandet av vägen skulle vara slutfört, visade förrättningen i dessa delar åter till förrättningsmannen, som hade att i sagda delar återupptaga densamma och därmed vidare lagligen förfara, varvid förrättningsmannen skulle beakta vad nyss sagts om fullständigande av arbetsbeskrivningen och om ändrad kostnadsberäkning.

 

    Över ÄR:ns utslag anfördes i HovR:n för Nedre Norrland besvär av sakägare med sammanlagt andelstal av c:a 40 %, vilka yrkade, att förrättningen för deras vidkommande måtte undanröjas. I avgivna förklaringar yrkade sakägare med c:a 2 % andelstal bifall till besvären, medan sakägare med c:a 20 % i andelstal bestredo besvären. (Skogsbolaget lät under hand meddela, att det icke ansåg sig böra föra någon talan.) Skogsstyrelsen avgav på HovR:ns begäran nytt yttrande i målet, därvid styrelsen bl. a. förklarade sig vidhålla sin upp-

 

fattning, att företaget vore berättigat till bidrag från skogsvägsanslaget.
    HovR:n (hrr Bexelius, Körlof, Malmer och Hermansson) fann i utslag d. 21 okt. 1949 på anförda skäl kostnaderna för vägens byggande böra i enlighet med Jungs och Wallmarks utredning beräknas till 344,800 kr. och de årliga kostnaderna för vägens framtida underhåll till 8,700 kr., vilket efter en räntefot av 4 % motsvarade ett kapitalbelopp av 217,500 kr. De kostnadsbelopp, som skulle läggas till grund för bedömning av företagets lönsamhet, uppginge följaktligen till 562,300 kr. Efter att ha erinrat, att den del av båtnaden, som kunde siffermässigt beräknas, enligt skogsforskningsinstitutet uppginge till 281,858 kr., och efter att ha återgivit vad skogsstyrelsen uttalat om de övriga fördelar, som företaget medförde, anförde HovR:n vidare:
    Då i 10 § lagen om enskilda vägar såsom villkor för tvångsdelaktighet i vägföretag stadgas, att företaget skall vara av synnerlig vikt för ändamålsenliga brukandet av de fastigheter frågan rör, avses uppenbarligen att företaget bör, sedan kostnaderna guldits, därutöver medföra vinst för fastigheternas ägare. Då företaget i detta fall är av sådan omfattning, att kostnaderna för dess utförande för åtskilliga fastigheter synas överstiga fastigheternas taxeringsvärden och följaktligen måste antagas bli svåra att finansiera, åtminstone för de fastigheter, vilka på grund av redan skedda avverkningar icke på många år kunna antagas komma att nyttja vägen för virkestransporter, kan nyssnämnda förutsättning för tvångsdelaktighet ej anses uppfylld med mindre en betydande vinst kan med säkerhet påräknas. Med hänsyn till den av skogsstyrelsen påvisade ovissheten i kalkyler av förevarande slag synes böra krävas, att den del av båtnaden, som kan siffermässigt beräknas, åtminstone i det närmaste motsvarar kostnaderna för företaget. Enligt den ovan upptagna utredningen är detta icke förhållandet.
    Emellertid bör i detta sammanhang beaktas, att till företaget kan komma att utgå bidrag i enlighet med gällande författning angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. samt att företagets lönsamhet för enskilda delägare i hög grad kommer att bero av storleken av det belopp som i sådant hänseende tilldelas företaget. Enär bidraget under vissa förhållanden kan uppgå till 75 % av byggnadskostnaden, kan företaget komma att bli berättigat till bidragsbelopp uppgående till 258,600 kr.
    HovR:n — som icke kan ingå i prövning huruvida bidrag kan påräknas med sist angivna belopp — finner av utredningen framgå, att förutsättningar för tvångsdelaktighet i företaget icke kunna anses föreligga, med mindre statsbidrag utgår med nämnda belopp. Därest så sker, synes emellertid antagligt, att dessa förutsättningar komma att vara nöjaktigt uppfyllda för samliga klagande parter. På sätt ÄR:n anfört måste dock på grund av bristande utredning om fastigheternas beskaffenhet med det slutliga avgörandet av berörda fråga anstå till dess ny beräkning av andelstalen föreligger. Nu antydda lösning av

 

tvistefrågan förutsätter, att vid förrättningens fortsatta handläggning meddelas föreskrift av innehåll att vägens byggande göres beroende av att beslut meddelats, varigenom företaget tilldelats statsbidrag eller annat bidrag med 75 % av den vid förrättningen beräknade byggnadskostnaden.

 

    I enlighet härmed blev överklagade utslaget av HovR:n allenast i så måtto ändrat att förrättningsmannen vid förrättningens fortsatta handläggning hade att — utöver vad ÄR:n föreskrivit — iakttaga vad ovan sagts angående förutsättningarna för företagets utförande.

 

16.

Fråga huruvida personbefordran med buss i visst fall utgjorde olovligbeställningstrafik eller i tillåten linjetrafik inlagd extratur.

 

Jfr NJA 1949 s. 520, SvJT 1948 s. 562 samt SOU 1923 nr 54 s. 152 f. och 1938 nr 59 s. 134.

 

    Omnibusägaren Johan Wiktor Strand, Skattungbyn, innehar av KB i Kopparbergs län d. 11 jan. 1938 meddelat och d. 27 dec. 1940 tills vidare förlängt tillstånd till linjetrafik med bussar för befordran av personer och paketgods å bl. a. vägsträckan Skattungbyn—Kallmora—Mässbacken—Nederberga—Heden—Orsa. Trafiktillståndet föreskriver, att trafiken skall regelbundet upprätthållas i enlighet med en av KB fastställd turlista, vilken skall vara anslagen vid varje större hållplats. Å tryckt turlista, avseende denna linjetrafik, finnes anmärkt: »Extra turer på linjen vid behov.»
    Strand innehar därjämte av KB d. 19 febr. 1948 meddelat tillstånd att med tre i Skattungbyn stationerade bussar tills vidare »vid rekvisition av föreningar, sällskap och andra sammanslutningar bedriva beställningstrafik för personbefordran». I tillståndet föreskrives bl. a., att det är »förbjudet för tillståndshavaren att under pågående resa upptaga passagerare, som icke tillhöra det sällskap eller den sammanslutning som verkställt rekvisitionen».
    Landsfiskalen i Orsa distrikt instämde Strand till Mora och Orsa tingslags HR och anförde: Strand hade i strid mot bestämmelserna i det honom meddelade tillståndet att bedriva beställningstrafik d. 24 och d. 28 febr. 1951 med omnibus mot avgift befordrat ett antal personer från Orsa municipalsamhälle till en i Mässbacken anordnad danstillställning och åter, oaktat dessa ej tillhört något bestämt sällskap eller sammanslutning. I anledning härav yrkade åklagaren ansvar å Strand jämlikt 34 § 2 mom. sista st. KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Körlof) yttrade i dom d. 13 sept. 1951: D o m s k ä l. Strand har bestritt åtalet, därvid han anfört: Han hade tillstånd att idka linjetrafik för person- och godsbefordran å sträckan Orsa—Skattungbyn—Orsa, därvid han kunde köra över antingen Mässbacken eller Slättberg. För ifrågavarande linjetrafik funnes en

 

av KB fastställd turlista, som icke angåve, i vilken utsträckning Strand hade att idka linjetrafik utan hans skyldighet att hålla vissa tider. Utöver de å turlistan angivna turerna hade han rätt att efter behov befordra passagerare så ofta han ville å nämnda sträcka, och så hade i förevarande fall skett.
    HR:n finner det mot Strands bestridande icke vara i målet visat, att denne vid de i åtalet avsedda tillfällena överskridit det för honom av KB meddelade tillståndet till beställningstrafik.
    Domslut. Åtalet varder av HR:n ogillat.

 

    Åklagaren fullföljde talan mot HR:ns dom och yrkade bifall till åtalet.
    Svea HovR (hrr Boye, referent, Aquilon, Sohlberg och Mejegård) yttrade i dom d. 8 dec. 1951: Om vad som förekommit i nu åsyftade fall synes följande vara ostridigt. Lördagen d. 24 febr. 1951 anordnades i Mässbacken en såsom »flygarbal» betecknad fest för militärflygare, som voro förlagda vid ett närbeläget flygfält. I anledning härav blev Strand tillfrågad av en person vid namn Bror Fredberg, såsom festarrangör, huruvida Strand vore villig att med en av sina bussar transportera festbesökare från Orsa till Mässbacken och åter till Orsa. Vem som helst skulle äga mot avgift medfölja bussen. Strand åtog sig uppdraget. Ifrågavarande lördag avgick en av Strands bussar kl. 20 för ordinarie tur från Skattungbyn till Orsa. Därefter företogs med samma buss en tur från busstationen i Orsa till Mässbacken med avgång kl. 21, varvid medföljde cirka 20 personer. Sedan med bussen företagits en ordinarie tur från Orsa till Skattungbyn med avgång kl. 23, transporterades efter danstillställningens slut kl. 1 de personer tillbaka till Orsa, vilka tidigare medföljt bussen vid den särskilda turen till Mässbacken. Avgiften per person för färden tur och retur, vilken avgift erlades till chauffören såsom representant för Strand, utgjorde 2 kr.
    Onsdagen d. 28 febr. 1951 anordnades i Mässbacken av samma arrangör eller arrangörer som förut en liknande danstillställning, varvid Strand för transport av festbesökare från Orsa och åter insatte en buss på samma sätt som d. 24 febr. Bussen avgick från Orsa kl. 21 och från Mässbacken kl. 24. Omkring 13 personer medföljde bussen i båda riktningarna. Strand upptog även nu en avgift av 2 kr. för person.
    HovR:n finner Strands av åklagaren påtalade körningar med buss mellan Orsa och Mässbacken d. 24 och d. 28 febr. 1951 innefatta mellan de i fastställd turlista angivna ordinarie turerna inlagda extra turer å nämnda vägsträcka och såsom sådana falla under det tillstånd att driva linjetrafik på sträckan Orsa—Mässbacken—Skattungbyn, som Strand innehar.
    Åklagaren har följaktligen icke visat fog för åtalet.
    HovR:n fastställer förty det slut HR:ns dom innehåller.