MARC ANCEL. L'institution de la mise à l'épreuve. — Revue internationale de droit comparé 1950 s. 405—439. Paris 1950.

 

    Marc Ancel, förgrundsgestalt inom det internationella kriminalrättsliga samarbetet och känd för svenska läsare bl. a. genom sitt bidrag till festskriften för Karl Schlyter,1 har i Revue internationale dedroit comparé 1950 s. 405—439 publicerat en internationell översikt över lagstiftningen om villkorlig dom och därmed jämförliga institut. Översikten bär titeln »L'institution de la mise à l'épreuve» och återger i huvudsak en av Ancel lämnad rapport général vid den tredje kongressen med l'Académie Internationale de Droit Comparé i London 1950. Vår kunskap om den villkorliga domens internationella utveckling, för några år sedan berikad av KNUD WAABENS avhandling »Betingede straffedomme»,2 har genom Ancel fått ännu en värdefull källa. Ancel syftar i främsta rummet till att framdraga de stora linjerna i utvecklingen. Med utgångspunkt från dessa skisseras framtiden med djärva penseldrag. Förf:s tänkesätt äro rent individualpreventiva. För allmänpreventionen har han icke mycket till övers.
    Till området för sitt ämne räknar Ancel varje åtgärd, som innebäratt lagöverträdaren får anstånd med eljest föreskrivet straff, vare sig beslutet fattas utan inledande av rättegång (åtalseftergift), under en sådan men utan avgörande av skuldfrågan, eller efter ett dylikt avgörande men utan att straff fastställes, eller beslutet avser anstånd med ådömt straff eller villkorlig frigivning. Han konstaterar, att den historiskt betingade utvecklingen av de hithörande rättsinstituten i olika länder lett till åtskillig begreppsförvirring; konstlade skiljelinjer ha uppdragits, medan i andra fall skenbara likheter övervärderats. Den moderna utvecklingen leder emellertid enligt förf. till en utjämning av motsättningarna. Den kontinentala formen för villkorlig dom, representerad av den franska sursis — utan övervakning och opåverkad av den dömdes uppförande, blott han icke begår nytt brott — när

 

1 S. 32 ff. Jfr SvJT 1950 s. 899 ff.

2 Jfr SvJT 1951 s. 276 ff.

 

STEN WALBERG. 45mar sig mer och mer den anglosachsiska typen, probation. Början har gjorts genom den särskilda lagstiftning för ungdomliga lagöverträdare, som t. ex. från 1912 i Frankrike för barndomstolarnas kompetensområde infört institutet liberté surveillée. Denna reaktionsform står probation nära. Men åtskilliga länder, som principiellt använt den kontinentala formen för villkorlig dom, ha successivt utbyggt denna med övervakning och t. o. m. positiva kriminalvårdande åtgärder. Såsom särskilt belysande framhålles den svenska utvecklingen från 1907 års villkorliga dom — en ren sursis — över 1918 års reform, som medförde övervakning, till 1939 års lag, som skapat ett självständigt, rikt nyanserat reaktionsmedel. Syftemålen med den villkorliga domen ha förskjutits. Då de första kontinentala lagarna om villkorlig dom infördes, gällde det att bespara lagöverträdaren kontakten med fängelserna. Nu är målsättningen att skapa en »thérapeutique sociale préventive».
    När förf. i fortsättningen behandlar de särskilda med kriminalvård i frihet förenade frågekomplexen, berör han till en början ett intressant problem med vidsträcktare räckvidd. Åtskilliga hithörande institut ha från början skapats av praxis utan stöd av lag. Böra nybildningar ske på detta sätt i fortsättningen? Frågan besvaras nekande. Förf. hänvisar till att de av praxis skapade instituten vanligen så småningom lagfästs samt att den gällande lagstiftningen, om så icke skedde, skulle uppställa hinder för utvecklingen.
    Ett spörsmål, som förf. behandlar tämligen ingående, är på vilket stadium av det normala straffprocessuella förfarandet som beslutet om kriminalvård i frihet skall fattas. Åtalseftergiften har i mycket hans sympatier, främst därför att den misstänkte slipper att ställas inför rätta; det positiva arbetet för hans resocialisering kan börja direkt. Förf. stannar dock för att rekommendera, att domstolen förklarar den misstänkte skyldig. Det är legalitetssynpunkter, som diktera detta ställningstagande. Förf. hämtar därvidlag stöd i utvecklingen i Englandoch även i ett uttalande av den kongress, för vilken hans rapport framlades.
    Frågan i vad mån föregående brottslighet eller det aktuella brottets svårhet bör hindra kriminalvård i frihet har blivit föremål för ingående reglering i den kontinentala lagstiftningen om villkorlig dom. Förf. erinrar om att de anglosachsiska länderna uppställa legala hinder för probation endast när det gäller mord eller livssaker. Han framhåller, att det avgörande för användningen av kriminalvård i frihet bör vara den tilltalades personliga lämplighet för åtgärden. Något avgörande hinder behöver icke ligga i vare sig föregående lagöverträdelser eller det aktuella brottets svårhet. Till det sagda kan fogas den reflexionen, att legala gränser i de nu aktuella hänseendena alltid medföra praktiska olägenheter. De blir antingen för snäva — eller

 

1 Se TORGNY LINDBERG, Reformer inom engelsk kriminalvård. SvJT 1949 s. 326 ff, särskilt s. 336. 

46 ANM. AV MARC ANCEL: L'INSTITUTION DE LA MISE À L'ÉPREUVE.för vida, d. v. s. verkningslösa. Men här om någonsin bör väl dock finnas något rum för beaktande av allmänpreventiva synpunkter.
    Är det nödvändigt, att den dömde samtycker till att han blir föremål för kriminalvård i frihet? Ancel fastslår, att spörsmålet har mindre aktualitet vid de imperatoriskt uttalade villkorliga domarna av den äldre kontinentala typen. Men desto nödvändigare är den dömdes samtycke, så snart som det är fråga om en kriminalpolitisk behandling, såsom probation. Den dömdes positiva och helhjärtade medverkan kräves.
    Beträffande tillsynens organisation konstaterar Ancel en bestämd tendens att övergå till halvofficiella eller statsanställda funktionärer. Tillsynsmännens överlastning med för många uppdrag — aktuell här i Sverige — tycks vara en internationell företeelse. I USA förekomma tillsynsmän med 150 skyddslingar vardera. För Londons vidkommande är medeltalet 60—80 per probation officer. Enligt Ancel bör en heltidsanställd tillsynsman ha högst 50 ä 60 uppdrag.
    Åtskilliga ytterligare spörsmål behandlas av Ancel. Bl. a. påtalar han vådorna för den dömde av att hans brott blir föremål för registrering.
    Sammanfattningsvis uttalar förf., att kriminalvården i frihet är påväg att bliva en institution av utpräglat social karaktär. Den har utvecklats i strid med hävdvunna straffrättsliga grundsatser, är till sin karaktär individualiserad, ja därhän, att principen om likhet inför lagen i viss mån åsidosättes; dess användning baseras på ett urval bland de tilltalade efter deras personliga förutsättningar. Den nödvändiggör social skolning av domarna och biträde åt domstolarna av socialt sakkunnig personal. De svenska övervakningsnämnderna nämnas i detta sammanhang. Staten övertager mer och mer ansvaretför vården av de dömda. Ancel urskiljer inom det kontinentala rättsområdet tre utvecklingsstadier. Under det första har övervakning av de dömda införts. Det andra, det nuvarande, medför genombrott för probationstanken — fostran under förtroendefullt samarbete mellan den dömde och tillsynsmannen. Under det tredje — framtida — stadiet skall kriminalvården i frihet under alltmera vidgad användning fulländas i sin egenskap av självständigt kriminalpolitiskt instrument. Tyngdpunkten ligger icke längre på att förhindra nya brott utan på en positiv behandling, innefattande placering i arbete, yrkesutbildning och medicinsk-psykologisk behandling. Kriminalvården i frihet framstår som »une nouvelle manifestation sur un plan directement humain, des conceptions nouvelles de la défense sociale».

Sten Walberg.