GUNNAR PRAWITZ. Jordfrågan. Utg. av Sveriges lantmätareförening. Norrtälje 1951. 276 s. Kr. 12.oo.

 

    Förevarande arbete innefattar två avdelningar. I de första åtta kapitlen lämnas en översikt av jordpolitiken på den svenska landsbygden från mitten av 1800-talet fram till 1947 års beslut om jordbruksrationalisering i statlig regi. Därefter ges mot bakgrunden av den förut skildrade jordpolitiken en mera utförlig framställning av fastighetsbildningspolitiken.
    Inom den sålunda givna ramen lämnar förf. prov både på lärdom och förmåga att ge andra del av densamma. Den som själv haft att söka sig väg genom myllret av äldre författningar rörande jordfrågan kan inte annat än beundra den lediga elegans och säkerhet varmed förf. för läsaren genom labyrinten. Enstaka felaktigheter — t. ex. påståendet (s. 57) att en definitiv jordförvärvslag skulle ha tillkommit 1948 — kunna inordnas under rubriken petitesser. Mängden av fakta, som det måste ha kostat åtskillig forskarmöda att samla och sortera, verkar heller aldrig på något tröttande sätt uppstaplad. Härtill kommer, att förf:s disposition rätt väsentligt avviker från den man är van att finna i avhandlingar, kompendier och de traditionella historiska inledningskapitlen i våra kommittébetänkanden. Förf. rör om med sleven rätt grundligt och serverar anrättningen efter eget recept. Detta kommer även välkända ingredienser att te sig litet annorlunda än vanligt. På detta sätt ger arbetet en för alla samhällsekonomiskt och speciellt för de jordpolitiskt intresserade en mycket nyttig och tankeväckande återblick.
    Det vid första påseendet rent refererande verket visar sig vid närmare studium fyllt av kritiska reflexioner. Dessa äro icke sällan rätt tillspetsade och problemställningarna ha en eller annan gång rätt starkt förenklats. Om förf. alltid har rätt eller ej kan emellertid i detta fall lämnas därhän. Viktigare är att läsaren stimuleras till eftertanke. När förf. i förordet säger sig ha försökt undvika att ge uttryck åt sin personliga inställning till de olika målsättningar, som varit bestämmande för de jordpolitiska riktningarna, måste emellertid ifrågasättas, om han lyckats härmed. Särskilt får läsaren intryck av att förf. inte har mycket till övers för liberalismens målsättningar. Ett exempel må belysa detta.
    Bekant är vilka svårigheter som mötte friherre Maclean, då han beslutat att sätta det vanhävdade Svaneholm på fötter genom enskifte. Bönderna motsatte sig trotsigt lantmätarens åtgärder. Godsägaren fick bokstavligen ta en bonde under vardera armen och föra

 

448 ANM. AV GUNNAR PRAWITZ: JORDFRÅGAN.dem till de nya bostäderna medan familjerna följde efter under gråt och jämmer. Men det dröjde blott helt kort tid tills den jord, på vilken förut 51 åbor och 41 torpare framsläpat ett uselt liv, gav god bärgning åt 73 åbor och 62 torpare. Mot bakgrunden av detta dramatiska skeende, som gav impuls till lagstiftningen om enskifte, ter det sig litet demagogiskt, då förf. (s. 9 f.) helt kort konstaterar, att liberalismen var fiende till de gamla bygemenskaperna och att enskiftesförfattningarna syftade till upplösning av dem. Detta uttalande accentueras ytterligare i bokens senare del genom påståendet (s. 212), att det gamla arronderingsskiftet främst syftat till att lösgöra de särskilda brukningsdelarna från varandra för att i överensstämmelse med liberalismens allmänna principer ge den enskilde jordägaren så stor rörelsefrihet som möjligt och att syftet först i andra hand varit att göra varje fastighet för sig så lättbrukad som möjligt. Skulle man inte ha gjort verkligheten större rättvisa genom att säga, att vad som åsyftades var jordbrukets förkovran och att de dittills rådande brukningsförhållandena på goda grunder ansågos klavbinda utvecklingen?
    Anmärkningar av detta slag förringa dock icke nämnvärt arbetets värde. Förf. är icke minst stimulerande då han uppväcker läsarens motsägelselusta. Hjalmar Nordfelt.