KARL G. SAMUELSON. Kollektivavtal och förhandlingar. Sthm 1951. Natur och Kultur. 106 s. Kr. 7.25.

 

    För några år sedan fanns för den som ville sätta sig in i den gällande kollektivavtalsrätten i Sverige knappast någon annan handledning att tillgå än WISTRANDS i och för sig förträffliga lilla bok Kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen. Sedan dess ha publicerats prof. SCHMIDRS Kollektiv arbetsrätt och doc. BERGSTRÖMS två avhandlingar Kollektivavtalslagen samt Arbetsrättsliga studier I. Medan Wistrands bok huvudsakligen tillgodoser syftet att utgöra en inledning till studiet av arbetsrätten och de övriga här nämnda arbetena ge stort utrymme åt systematik och teori, ser byråchefen Samuelson i Statens avtalsnämnd (som är statens förhandlingsorgan gentemot de statliga kollektivavtalsanställda arbetarna) såsom sin främsta uppgift i sin nyutkomna bok Kollektivavtal och förhandlingar att ge en lättillgänglig framställning av arbetsrätten från praktikerns (förhandlarens och avtalstillämparens) synpunkt. Hans bok kompletterar därigenom på ett lyckligt sätt de övriga nyss nämnda.
    Efter en historik lämnar förf. en översikt av organisationerna på arbetsmarknaden. Därefter behandlas i olika avsnitt kollektivavtal och kollektivavtalslagen, förenings- och förhandlingsrätt, kollektivavtalsförhandlingar, tolkning av kollektivavtal och arbetsdomstolen. Särskilda avsnitt ägnas åt 1938 års huvudavtal mellan SAF och LO samt avtalen om företagsnämnder och arbetsstudier. De viktigaste lagbestämmelserna på kollektivavtalsrättens omåde äro avtryckta. En liten litteraturförteckning och ett sakregister avsluta boken.
    Framställningen är lättläst och går rakt på sak. Stilen är enkel. Formatet är behändigt och möjliggör bokens medförande i fickan. — För den som sysslat med arbetsrätten uteslutande från domarens synpunkt är det roande att taga del av förf:s reflexioner kring avtalsförhandlingarnas psy-

 

kologi. Ett smakprov. »En förlikningsman eller en kommission är auktoriserad av statsmakterna och brukar därför tillgripa en långt hårdare press på parterna än vad den opartiske ordföranden kan göra, vilken arbetar som de båda parternas förtroendeman. Den konciliante opartiske ordföranden från torsdagen kan efter förlikningsmannaförordnande i fredagskonseljen visa parterna helt andra sidor av sitt väsen, om han anser att resultatet kan gagnas därav. Och det gör det nog ibland.» (s. 50).
    Förf. framhåller (s. 49), att man vid avtalsförhandlingarna i allmänhet brukar vara angelägen om att det icke skall bli för många förhandlingsinstanser. Om man börjar med opartisk ordförande men motsättningarna visa sig vara stora, övergår man helst direkt till kommission utan att först passera stadiet med förlikningsman. Detta är ett observandum för dem som äro angelägna att det skall inrättas en »arbetsmarknadsnämnd» för de offentliga tjänstemännens avtalstvister med stat och kommun. Om en sådan nämnd kommer till stånd och blir frekventerad i större utsträckning — vilket vi skola bedja alla goda makter bevara oss för; jfr 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande SOU 1951:54 s. 119 f — måste det nog ordnas så att förhandlingarna fullföljas dit efter första förhandlingsomgången utan några mellaninstanser.
    En detalj: Arthur Lindhagen stavade sitt förnamn med »th» (s. 55 och 104). E. C.