Lagstiftningsfrågor vid 1952 års riksdags vårsession. Riksdagens arbetsbörda vid årets vårsession har icke varit mindre omfattande än tidigare. Trots stark forcering av arbetet under slutskedet ha vissa ärenden måst uppskjutas till höstsessionen, däribland prop. nr 188 med förslag till naturskyddslag m. m. samt prop. nr 223 med förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig m. m. Föreliggande redogörelse avser att lämna en översikt över de viktigaste lagstiftningsfrågor som slutbehandlats under vårsessionen. Redogörelsen är utarbetad efter samma principer som föregående år. Fullständighet har sålunda icke eftersträvats. Tyngdpunkten har lagts på sådana frågor, som kunna intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftningen har icke medtagits. Annan med den aktuella ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning har icke närmare berörts.
S t a t s r ä t t. Liksom i allmänhet brukar vara fallet vid sista riksdagen under en andra kammares mandatperiod har även vid detta års riksdags vårsession förekommit ett relativt stort antal grundlagsfrågor. Såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling ha antagits förslag till ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.
Vad till en början beträffar regeringsformen och den särskilda ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter har riksdagen i skrivelse till K. M:t anhållit om en förutsättningslös utredning av frågan om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet med hänsyn till dessa reglers föråldrade och även i övrigt delvis otillfredsställande karaktär.
I samband med nyssnämnda utredning angående dechargeinstitutets reformering har riksdagen godtagit ett motionsvis framfört förslag om sådan ändring i § 36 mom. 6 riksdagsordningen att statsrådsledamot, justitieråd och regeringsråd erhålla rätt att deltaga i val till utskott, statsrådsledamot dock ej i val till konstitutionsutskott. Beträffande det numera, efter parlamentarismens genombrott i vårt land, föråldrade stadgandet i RO 53 om förbud för ledamot av interimsregering att övervara överläggningar och beslut i riksdagens kamrar har riksdagen godtagit K. M:ts förslag om upphävande av detta förbud.
I fråga om valkretsindelningen vid val till andra kammaren har riksdagen på förslag av K. M:t antagit förslag till vissa ändringar i RO 13 och 15. Ändringarna, som föranletts av en önskan att undvika att på grund av ojämnheter i befolkningsutvecklingen skulle uppkom-
ma valkretsar med alltför få mandat, innebära dels att, därest det antal riksdagsmän som vid fördelning enligt de nuvarande reglerna om folkmängd och största överskott bör utses i en valkrets antingen icke uppgår till tre eller ock till minst tre men ej fem, skall antalet ökas, i förra fallet till tre och i senare fallet till fem, dels ock att i anledning härav antalet ledamöter i andra kammaren skall kunna överstiga 230.
Lagen om val till riksdagen och kommunala vallagen ha ändrats så att det skall vara tillåtet att å valsedel anbringa valkretsbeteckning. Vidare har antagits lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956. Genom denna lag ersättes under nämnda period den nuvarande d'Hondtska regeln för mandatfördelning mellan partierna i en valkrets av en annan metod. Med hänsyn till att reformen förutsatts skola minska behovet av kartellbildning har tillika införts den ändringen att den nuvarande möjligheten att å valsedel angiva särskilda kartell- och fraktionsbeteckningar icke skall föreligga vid andrakammarval för sagda period.
Beträffande tryckfrihetsförordningen har riksdagen godtagit förslag till sådan ändring, att, för den händelse indragningen av rådhusrätter i mindre städer skulle leda till att något län blir helt utan rådhusrätt, K. M:t skall äga utse rådhusrätt utom länet att vara tryckfrihetsdomstol för länet.
F ö r v a l t n i n g s r ä t t. I anledning av väckta motioner har riksdagen med hänsyn bl. a. till verkningarna av den nya kommunindelningen hos K. M:t anhållit om en översyn av lagstiftningen om kommunalförbund och om ändring i kommunal indelning.
I anledning av väckta motioner har riksdagen hos K. M:t anhållit om utredning angående förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden. I motionerna hemställdes att en allmän översyn av i vårt land förefintliga regler om frihetsberövande företoges med utgångspunkt från art. 5 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna1 i syfte att bringa vår rätt i största möjliga överensstämmelse med konventionens krav. Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande i ämnet, att goda skäl funnes för att vår lagstiftning rörande frihetsberövande underkastades en mera ingående granskning och översyn med ändamål att bringa den i full samklang med konventionen men att uppmärksamheten i främsta rummet borde ägnas spörsmålet om den svenska rättens regler vore så utformade, att de kunde anses uppfylla de rättssäkerhetskrav, som vi från våra egna utgångsunkter önskade uppställa. Även om de missförhållanden som kunde föreligga måhända i praktiken gjorde sig mera tydligt märkbara endast i undantagsfall, ansåg utskottet likväl kravet på förbättrade rättssäkerhetsgarantier vid administrativa frihetsberövanden vara så välgrundat, att det snarast borde tillgodoses genom en reform av de proces-
suella reglerna på området. Den översyn av gällande rätt som utskottet funnit motiverad med hänsyn till föreskrifterna i art. 5 i Europarådets konvention, kunde lämpligen företagas i samband med den ovan angivna större utredningen.
Genom lag d. 30 maj 1952 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, vilken trätt i stället för 1946 års lag i samma ämne, skall antalet regeringsråd från och med d. 1 okt. 1952 ökas från tio till tretton. Såsom framgår av föregående års redogörelse1 anhöll riksdagen år 1951 hos K. M:t att, med hänsyn till att balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten visat en oavbruten stegring under det senaste decenniet, förslag snarast måtte framläggas för riksdagen till erforderlig utökning av regeringsrådens antal. Riksdagen uttalade därvid att det låg närmast till hands att tänka sig en utökning med tre ledamöter. K. M:t föreslog i prop. till årets riksdag att förstärkningen borde begränsas till en ledamot i avvaktan på resultatet av en utredning av frågan om möjligheterna att på olika sätt minska tillströmningen av mål till regeringsrätten. Motionsvis framfördes yrkande om utökning med tre ledamöter. Sedan kamrarna först stannat i olika beslut, antog riksdagen efter sammanjämkning det förslag till lag i ämnet, som resulterat i förevarande lag, under framhållande av att även om den ovannämnda utredningen, som torde komma att kräva avsevärd tid, skulle kunna leda till godtagbart resultat på någon punkt, den redan föreliggande balansen ändå icke inom rimlig tid torde kunna avarbetas, om icke antalet regeringsråd utökades med tre. Efter d. 30 sept. 1955 skall antalet regeringsråd, i den mån så kan ske till följd av inträffade ledigheter, åter nedbringas till sju.
Genom lagen d. 21 dec. 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus erhöll K. M:t fullmakt att beträffande visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från sjukhuset av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första hand skola prövas av sinnessjuknämnden, i stället skola handläggas av en lokal utskrivningsnämnd, bestående av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordf. och en person med erfarenhet i allmänna värv. Förordnande om tillämpning av lagen har hittills meddelats endast beträffande fyra sinnessjukhus. Genom proposition till årets riksdag har K. M:t föreslagit förlängning av 1949 års lag på tre år t. o. m. d. 30 juni 1955. I propositionen uttalades, att förordnande om tilllämpning av lagen avsåges skola meddelas i fråga om i varje fall flertalet större sinnessjukhus. Första lagutskottet, som behandlade förevarande lagstiftningsärende, ansåg att starka skäl talade för att nu genomföra en slutgiltig lagstiftning i ämnet men ville dock icke motsätta sig att lagens giltighetstid förlängdes i enlighet med K. M:ts förslag. Utskottet förutsatte emellertid, att lokala utskrivningsnämnder snarast möjligt skulle inrättas vid samtliga sjukhus, där sådant icke av särskilda skäl stötte på organisatoriska eller andra svårigheter.Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
I förordningen d. 6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.(polislöneförordningen) ha sådana ändringar vidtagits, att polisman skall vara skyldig att genast avgå med pension dels då han på grund av sjukdom är oförmögen att sköta sin tjänst och dels då han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men jämlikt SL 5: 5 förklarats fri från ansvar. Genom dessa ändringar har polislöneförordningen i förevarande avseenden bragts i överensstämmelse med allmänna tjänstepensionsreglementet.
I avvaktan på slutförandet av pågående översyn av folkbokföringsväsendet ha vissa ändringar i förenklande syfte genomförts i folkbokföringsförordningen d. 28 juni 1946. Ändringarna avse bl. a. reglerna om delgivning och verkställighet av beslut i mantalsskrivningsmål.
I syfte att inför ett skärpt läge förbättra skydds- och försvarsmöjligheterna mot biologisk krigföring och överhuvudtaget beredskapen på bl. a. epidemibekämpandets område ha gjorts vissa ändringar och tillägg i epidemilagen och livsmedelsstadgan, varjämte en ny lag om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. m. antagits av riksdagen. Ändringen i epidemilagen innebär, att Konungen eller, under krig, länsstyrelse skall äga förordna om avspärrning av ett nedsmittat område för att isolera det från landet i övrigt. Förordnande skall kunna meddelas vid krig, krigsfara samt eljest då utomordentliga förhållanden påkalla det. Enligt lagen om skyddsympning vid krig m. m. skall Konungen i ett dylikt läge till förekommande av smittas spridning kunna förordna om obligatorisk skyddsympning. Tillägget till livsmedelsstadgan innebär, att Konungen eller under krig myndighet, som Konungen bestämmer, får befogenhet att i en motsvarande situation föreskriva, att visst livsmedel eller livsmedel från viss ort icke skall få saluhållas.
Riksdagen har biträtt av fjärde världshälsovårdsförsamlingen d. 25 maj 1951 antagna internationella hälsovårdsbestämmelser. I samband därmed har 15 § epidemilagen erhållit ändrad lydelse.
I lotteriförordningen har vidtagits en ändring innebärande en decentralisering av tillståndsgivningen i fråga om lotterier från K. M:t till länsstyrelserna.
För värnpliktsfrågor m. m. redogöres närmare här nedan.
På f a m i l j e r ä t t e n s område har genom lagar d. 6 juni 1952 om ändring i 11 och 13 kap. GB och om höjning av vissa underhållsbidrag, vilka trätt i kraft d. 1 juli 1952, vidtagits genomgripande förändringar i fråga om familjerättsliga underhållsbidrag m. m. Beträffande underhållsbidrag till frånskild make har genomförts sådan ändring i GB 11:28 att periodiskt utgående bidrag skall kunna — icke endast som nu är fallet sänkas — utan även höjas. För jämkning uppåt skall emellertid fordras ej blott, såsom för jämkning av familjerättsliga underhållsbidrag i allmänhet, att den påkallas av väsentligt
ändrade förhållanden utan ock att synnerliga skäl äro därtill. Denna utformning av lagtexten angiver att höjning är medgiven allenast i situationer av undantagsnatur. Lagändringen innebär icke endast att utgående underhållsbidrag kan höjas utan även att bidrag kan dömas ut utan hinder av att genom dom eller avtal bestämts att bidrag icke skall utgå. I samband härmed har upphävts den i GB 11:26 andra stycket intagna regeln, att anspråk på underhållsbidrag till frånskild make vid talans förlust skall framställas i skillnadsmålet. I sådana fall, då underhållsfrågan icke reglerats vare sig genom domen i skillnadsmålet eller genom avtal, blir det alltså möjligt att i efterhand utdöma bidrag. Dessa ändringar i GB skola ha retroaktiv verkan för alla fall, där genom dom eller avtal bestämts att periodiskt underhållsbidrag skall utgå under tid efter d. 1 juli 1952. Vidare har i fråga om familjerättsliga underhållsbidrag i allmänhet genom lagen om höjning av vissa underhållsbidrag bestämts, att, om bidragets belopp senast fastställts genom dom som meddelats före d. 1 jan. 1951 eller genom avtal som slutits före sagda dag, bidraget skall med hänsyn till penningvärdets fall utgå med förhöjning efter angivna procentsatser. Lagen skall vara automatiskt verkande. Procentsatserna variera från 60 till 20 % av bidragets belopp beroende på vid vilken tidpunkt bidraget fastställts. Om den underhållspliktige i det särskilda fallet skulle få utgiva alltför högt underhållsbidrag därför att han exempelvis icke fått kompensation för penningvärdeförsämringen har han möjlighet att genom rättegång få bidragsskyldigheten bestämd på annat sätt. Slutligen har den i GB 13: 12 stadgade värdegränsen för egendom, som efterlevande make äger bekomma, höjts från 3 000 till 6 000 kr.
I anledning av motionsvis framställda yrkanden har riksdagen hos K.M:t hemställt om en skyndsam, allsidig och förutsättningslös utredning om vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som böra utgöra äktenskapshinder. Utredningskravet har främst aktualiserats genom den nyare forskningens resultat i fråga om fallandesjuka. Det anses nämligen numera att ärftligheten vid fallandesjuka i allt fall icke har den stora betydelse man tidigare antagit.
F a s t i g h e t s r ä t t m. m. Vid årets riksdag ha antagits ny lag om håradsallmänningar samt ny lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. De nya allmänningslagarna upptaga icke några särbestämmelser angående vården och skötseln av ifrågavarande skogsmarker. I detta avseende skola de allmänna stadgandena i skogsvårdslagen gälla. Hittillsvarande allmänningslagars föreskrifter om hushållningsplaner m. m. återfinnas alltså ej i de nya lagarna. I övrigt innebära dessa, att delägarna i allmänningarna få friare händer i fråga om förvaltningen av allmänningarna. Vidare ha åtskilliga förenklingar vidtagits i reglerna om allmänningsstämma, allmänningsstyrelse och andra förvaltande organ. En nyhet är slutligen att rätt till delaktighet i häradsallmänning skall kunna avlösas mot ersättning i pen-
ningar, om den fastighet, vartill andelen hör, förlorat karaktären av jordbruksfastighet. De särskilda förhållanden, som föreligga i fråga om allmänningsskogarna, ha fått föranleda att den nya lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna icke innehåller motsvarande stadganden om avlösningsrätt. På förslag av tredje lagutskottet i anledning av motioner (utl. nr 5) beslöt emellertid riksdagen att hos K. M:t begära utredning om möjligheterna att anordna avlösning även vid allmänningsskogarna.
Den nya allmänningslagstiftningen, som medfört viss ändrad lydelse av 45 § skogsvårdslagen d. 21 maj 1948, träder i kraft först d. 1 jan. 1954.
En ny form för fastighetsbildning har skapats genom tillkomsten av en lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. Syftet med denna lag har varit att skapa ett lämpligt institut varigenom sådan samfälld vägmark, som icke längre erfordras för något gemensamt behov, skall kunna tillföras fastighets enskilda ägovälde. Den av den nya lagen valda formen för att åstadkomma detta, sammanföring, innebär att vägmarken sammanföres med angränsande fastighet, i vilken den därefter ingår. Efter sammanföringen är vägmarken fri från inteckningar och andra gravationer, som dittills besvärat den, och svarar i stället för samma gravationer och inteckningar som den fastighet, med vilken den sammanförts. Delägare i vägmarken är berättigad till ersättning för sin andel i densamma, om han framställer anspråk därpå. Ansökan om sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning. Förfarandet vid denna är enklare än vid förrättning enligt jorddelningslagen. För vägmark, som enligt vissa byggnadsreglerande planer är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, stadgas ett särskilt förfarande, inlösen. Rätt att inlösa mark av nyssnämnd beskaffenhet tillkommer vederbörande kommun eller samhälle. Den inlösta vägmarken skall anses avstyckad och vara fri från inteckningar och andra gravationer, som dittills besvärat den. I övrigt gälla beträffande inlösen i allt väsentligt samma bestämmelser som för sammanföring. Lagen har — liksom i samband med densamma genomförd lagstiftning om säkerhet för utbekommande av viss ersättning vid sammanföring och om ändrad lydelse av 8 § lagfartsförordningen — trätt i kraft d. 1 juli 1952.
På det jorddelningsrättsliga området har vidare antagits en lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län. Genom lagen frånkännes sämjedelning av jord, som varit föremål för viss förrättning enligt den jorddelningsrättsliga särlagstiftningen för Kopparbergs län, rättsverkan. I den prop. (nr 58), som låg till grund för lagen, framhölls att inom stora delar av Kopparbergs län en sedan lång tid tillbaka fortgående privat jorddelning lett till synnerligen otillfredsställande förhållanden. Det hade visat sig, att denna privata delning hotade att omintetgöra resultatet av den med betydande kostnader för statsverket genomförda eller pågående skiftesverksamheten enligt den för vissa delar av länet antagna sär-
lagstiftningen om jorddelning. Till förhindrande av en sådan utveckling hade ingripande genom lagstiftning befunnits erforderligt. — Lagen har trätt i kraft d. 27 mars 1952.
Genom en av riksdagen antagen lag om tillägg till lagen d. 3 sept. 1939 om enskilda vägar har till sistnämnda lag fogats ett nytt kapitel — 4 kap. — med särbestämmelser i ett par avseenden för s. k. skogsvägar, d. v. s. vägar, huvudsakligen avsedda för utforsling av skogsprodukter från skog. Beträffande grunderna för fördelning av skyldigheten att deltaga i väghållning stadgas som bekant i 11 § lagen om enskilda vägar, att fördelningen skall ske med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen. I detta hänseende innehåller det nya kapitlet en regel att, då särskilda skäl så föranleda, vid fördelning av väghållningsskyldigheten mellan skogsfastigheter jämkning i principen om omfattningen av begagnandet såsom grund för fördelningen må ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. Vidare öppnas beträffande skogsväg möjlighet att uttaxera bidrag till väghållning i form av vägavgifter å skogsprodukter, som transporteras på vägen. De nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1952.
I gruvlagen ha vidtagits ett stort antal ändringar, vilka en allmän översyn av gruvlagstiftningen påvisat vara erforderliga. Ändringarna beröra dock icke lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort sett karaktär av detaljändringar. Bland de regler i gruvlagen, vilka ändrats, må här nämnas bestämmelserna om förfarandet vid flera samtidiga inmutningsansökningar, om hinder mot inmutning och utmål, om undersökningstidens längd i speciella fall, om utläggande av utmål över angränsande inmutning, om årlig avgäld enligt 53 §, om försvarsavgift och om förverkande. I förtydligande syfte har vidare ändring skett i reglerna om undersökningsarbete, om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbart mineral och om rätten till brytning, då flera delägare finnas. Slutligen må nämnas att kronan respektive jordägaren tillerkänts rätt att göra provborrningar före anmälan om begagnande av kronoandel (jordägareandel). Lagändringarna träda i kraft d. 1 jan. 1953.
Riksdagen har med anledning av motioner i skrivelse till K. M:t begärt utredning om sådan ändring av jorddelningslagen, att gränsbestämning blir gällande utan fastställelseprövning. Det är avsett att frågan skall prövas i samband med behandlingen av en av fastighetsbildningssakkunniga i okt. 1951 avgiven promemoria med förslag till vissa ändringar i jorddelningslagen.
Vissa ändringar ha beslutats i lagen d. 30 juni 1943 om allmänna vägar. Ändringarna, som träda i kraft d. 1 jan. 1953, innebära i huvudsak en decentralisering av befogenheten att besluta i olika vägfrågor. I samband härmed har ändrad lydelse skänkts åt bl. a. 10 kap 67 § vattenlagen.
Riksdagen har lämnat utan erinran ett av K. M:t framlagt förslag till kungörelse om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i byggnadsstadgan d. 30 juni 1947. Ändringarna avse sänkning av den generella våningshöjden i syfte att i någon mån motverka de stigande byggnads- och driftskostnaderna.
Lagen d. 15 dec. 1950 om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden (se denna tidskrift 1951 s. 224) har vid årets riksdag ersatts av en definitiv strandlag, som träder i kraft d. 1 jan. 1953. Denna bygger i stort sett på samma principer som den provisoriska lagen. Syftemålet är att genom kontroll över bebyggelsen i skälig utsträckning bevara möjligheterna till utövande av den s. k. allemansrätten vid stränderna. Länsstyrelserna få i detta syfte befogenhet att förordna att inom visst strandområde — högst 300 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd — bebyggelse icke får företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Bland nyheterna i förhållande till den provisoriska lagen märkes att under kontrollen rymmes, förutom uppförande av byggnad, jämväl ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligt annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, samt grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse. Vidare kan den som håller stängsel å eller i närheten av område, som belagts med förbud enligt lagen, åläggas att anordna grind eller annan genomgång eller — om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området — borttaga stängslet. Den viktigaste skiljaktigheten i jämförelse med den provisoriska lagen är emellertid att ersättningsfrågan har reglerats i den definitiva lagen. Ersättningsreglerna, vilka skola äga tillämpning även å förbud enligt den provisoriska lagen, ha utformats i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i den allmänna byggnadslagstiftningen. Såsom förutsättning för att ersättning skall utgå gäller att ansökan om dispens från byggnadsförbudet blivit avslagen samt att till följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren kan användas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande. Ersättningen bestrides av allmänna medel. Tvist om ersättningen prövas vid expropriationsdomstol.
V a t t e n r ä t t. Den omfattande utbyggnadsverksamhet som pågår i våra vattendrag för exploatering av vattenkraften har föranlett vissa ändringar i vattenlagen. Ändringarna syfta bl. a. till att främja ett snabbare genomförande av vattenkraft- och vattenregleringsföretag. I huvudsaklig överensstämmelse med en redan vid vattendomstolarna utbildad praxis har stadgats, att vattendomstolen kan uppdela ansökningsförfarandet i skilda etapper på så sätt att själva byggnadsfrågan beträffande ett ifrågasatt företag avgöres för sig. Härigenom vinnes att byggnadsarbetena kunna påbörjas och kanske slutföras medan ersättningsfrågor o. dyl. behandlas vid domstolen. Vidare har förfa-
ringssättet vid prövningen av ersättningsfrågor, som icke med erforderlig säkerhet kunna bedömas på förhand, närmare reglerats i lagen. De genomförda ändringarna innebära därjämte vissa utvidgningar av möjligheterna att tvångsvis taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader m. m. Slutligen ha införts bestämmelser om ett särskilt förberedande förfarande beträffande större företag enligt vattenlagen. Det har ansetts önskvärt att representanterna för allmänna intressen, som beröras av dylika företag, erhålla tillfälle att framföra sina synpunkter redan före målets anhängiggörande vid vattendomstolen. I detta syfte stadgas, att i ansökan till vattendomstolen rörande företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet skall lämnas uppgift om de åtgärder som sökanden må ha vidtagit för att bereda länsstyrelsen och övriga av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till företagets verkningar ur allmän synpunkt. K. M:t har bemyndigats meddela bestämmelser, för riket i dess helhet eller viss del därav, angående skyldighet för företagare att vidtaga dylika åtgärder.
För att underlätta en avveckling av lagen d. 20 okt. 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, vilken lag är av kristidslags natur, ha vissa ändringar i slutbestämmelserna till lagen vidtagits. Det är avsett att, om kraftförsöjningsläget så medger, det av K. M:t jämlikt 1 § i lagen meddelade förordnandet om lagens tillämpning skall upphävas från och med d. 1 jan. 1953, då ändringarna i vattenlagen träda i kraft.
Med anledning av en motion har riksdagen beslutat i skrivelse till K. M:t begära skyndsam utredning om effektiva åtgärder till motverkande av förorening av våra sjöar och vattendrag. Lagstiftningen på området anges såsom i stort sett tillfredsställande, och åtgärderna torde i huvudsak få inrikta sig på skärpning av tillsynen, ökad tillståndsgivning för reningsanläggningar o. dyl. Vissa jämkningar av lagbestämmelserna ha dock ansetts erforderliga.
F ö r e n i n g s r ä t t. Med anledning av att inom ett par under pensionsstyrelsens tillsyn stående understödsföreningar — andra än erkända sjukkassor — på senare tid inträffat ett par uppmärksammade förskingringsfall har fråga uppkommit om bättre kontroll över ifrågavarande föreningar. Genom ändringar i lagen d. 24 mars 1938 om understödsföreningar har, i syfte att skapa ökade garantier för att revisionsarbetet inom understödsföreningarna bedrives på tillfredsställande sätt, vederbörande statliga tillsynsmyndighet tillerkänts rätt att i varje understödsförening förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper.
I lagen om sambruksföreningar ha vidtagits vissa ändringar. Dessa innebära i huvudsak att vissa hänvisningar till likvidationsbestämmelserna i 1911 års lag om ekonomiska föreningar ersättas med hän-
visningar till motsvarande stadganden i den nya lag om ekonomiska föreningar som träder i kraft d. 1 jan. 1953.
I m m a t e r i a l r ä t t. Lagen d. 29 nov. 1946 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret (försvarsuppfinningslagen) har erhållit förlängd giltighet t. o. m. d. 31 dec. 1955. I samband därmed ha jämkningar vidtagits beträffande vissa i lagen föreskrivna tidsfrister.
S t r a f f r ä t t. I anledning av väckt motion har riksdagen i skrivelse till K. M:t anhållit om en förutsättningslös utredning angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för i samband med tillgrepp av motorfordon uppkomna skador.
Riksdagen har antagit ett av K. M:t framlagt förslag till vissa ändringar i lagen om verkställighet av bötesstraff. Enligt förslaget skola böter för fylleri eller förargelseväckande beteende icke få uttagas av den som enligt beslut intagits på allmän alkoholistanstalt eller som frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna ett år. Vidare skall den som ingått frivilligt på anstalten och lämnar sådan förbindelse, liksom redan nu gäller för den som intagits enligt beslut, icke kunna åläggas förvandlingsstraff för böter. I anslutning till sistnämnda utvidgning av lagen om verkställighet av bötesstraff har en motsvarande ändring vidtagits i 49 a § alkoholistlagen. Lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1952.
P r o c e s s r ä t t. Med hänsyn till den ökade faran för brott mot rikets säkerhet har antagits lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken trätt i kraft d. 27 mars 1952. Lagen, som gäller t. o. m. d. 30 juni 1953, avser att bereda polis- och åklagarmyndigheterna vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning rörande spioneri, sabotage och vissa andra brott mot rikets säkerhet samt har utformats som tilläggs- och undantagsbestämmelser till RB, vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej meddelas. I fråga om anhållningstidens längd stadgas, att JK på begäran av anhållningsmyndigheten äger medgiva förlängning av den tid om fem dagar, inom vilken häktningsframställning enligt RB senast skall avlåtas, med högst tio dagar. Anser sig anhållningsmyndigheten behöva ytterligare anstånd må JK, om fortsatt utredning finnes oundgängligen erforderlig, meddela ytterligare förlängning med högst femton dagar. Lagen ställer vidare till undersökningsledarens och åklagarens förfogande vidgade möjligheter till beslag, kvarhållande av försändelse och telefonavlyssning. Beslag må läggas å sådant skriftligt meddelande mellan närstående som omförmäles i RB 27: 2 andra punkten, även om lindrigare straff än straffarbete i två år kan följa på brottet. I fråga om kvarhållande av försändelse enligt RB 27: 9 må förordnande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren, om det kan befaras att inhämtande av rättens beslut
skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen. Tillstånd enligt RB 27: 16 att avhöra telefonsamtal må meddelas, även om å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Därjämte skall det vara tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, eller att helt avstänga apparaten. Vidare skall undersökningsledaren eller åklagaren kunna från telefonanstalt erhålla uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller beställts mellan den misstänktes apparat och annan apparat. Giltighetstiden för förordnande om telefonkontroll förlänges från högst en vecka till högst en månad. Förordnande kan meddelas, förutom av rätten, av undersökningsledaren och åklagaren under enahanda förutsättningar som i fråga om kvarhållande av försändelse. Polis- och åklagarmyndigheternas handhavande av sistnämnda tre former av tvångsmedel skall vara underkastat kontroll av domstol. Slutligen må anmärkas, att i propositionen betonats, att förevarande lagstiftning icke är till fyllest för ett läge, då krig eller allvarlig krigsfara hotar, utan att för en sådan situation måste övervägas mera ingripande åtgärder.
Vidare ha vidtagits vissa ändringar i militära rättegångslagen och lagen om disciplinstraff för krigsmän. Sålunda har införts en av hänsyn till disciplinen inom krigsmakten betingad begränsning av möjligheterna att ålägga böter i stället för arrest i sådana fall där den tilltalade icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller hans tjänstgöring är av tillfällig art. Av praktiska skäl har genomförts en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten i fråga om åverkan och förseelser vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, varjämte bestraffningsberättigad befattningshavares rätt att avskriva bagatellförseelser uttryckligen reglerats.
I huvudsak för att möjliggöra att vissa fonogram i rättegångsmål ej alltid skola behöva utskrivas ha ändringar vidtagits i 6 kap. 9 § rättegångsbalken. En närmare redogörelse för hithörande frågor lämnas s. 473 ff.
T r a f i k l a g s t i f t n i n g. I samband med behandlingen av förslaget till ny vägtrafikförordning anhöll 1951 års riksdag hos K. M:t om utredning beträffande möjligheterna att åt cyklar med hjälpmotor bereda vissa lättnader, såsom i fråga om körkorts-, skatte- och registreringstvång. Riksdagen har i år yttrat sig över ett av K. M:t framlagt förslag till dylika lättnader. Förslaget innebär, att cyklar med hjälpmotor befrias från registrerings-, körkorts-, försäkrings- och skatteplikt. Såsom cykel med hjälpmotor betecknas lätt motorcykel, vilken — med bibehållande i övrigt av de huvudsakliga kännetecknen på cykel — är utrustad med förbränningsmotor av typ, som blivit godkänd av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Godkännande må ske endast under förutsättning, att dess cylindervolym ej överstiger 50 kubikcentimeter, att den befinnes vara till tyngd och verknings-
sätt lämpad för cykel av normal byggnad, att den har en effekt av högst 0.8 hästkrafter, samt att den är konstruerad för en hastighet av högst 30 km/tim och icke utan svårighet kan ändras till högre hastighet.
Bestämmelserna om cyklar med hjälpmotor ha utformats såsom undantag från vägtrafikförordningens bestämmelser om lätt motorcykel. I stället för stadgandena i 4 § vägtrafikförordningen skola för cykel med hjälpmotor gälla vad som föreskrives i 7 § samma förordning. Dock skall sådant fordon, då det tages i bruk, vara försett med minst två av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar; i stället för ringklocka apparat, med vilken kan givas ljudsignal med jämn, dov ton; samt på lämplig, lätt synlig plats anbragt skylt av metall, upptagande i tydlig skrift ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckning i folkbokföringen ävensom motorns typbeteckning och tillverkningsnummer. Bestämmelserna i 10—21, 27 samt 29—37 §§ vägtrafikförordningen skola icke äga tillämpning å cykel med hjälpmotor. Dock må sådant fordon föras allenast av den, som fyllt 16 år. Cykel med hjälpmotor är icke underkastad stadgandena i 54 § 2 mom. första stycket och 57 § 3 mom. första punkten vägtrafikförordningen. Däremot skall för sådant fordon gälla vad som föreskrives i 59 § samma förordning.
Riksdagen anslöt sig till K. M:ts förslag, dock att riksdagen ansåg, att frågan om införande av försäkringsskydd borde ytterligare utredas och prövas av K. M:t, särskilt ett från försäkringshåll framkommet förslag om att införa en engångsförsäkring för motorns livslängd. Därvid framhölls, att registreringstvång om möjligt borde undvikas. Riksdagen ifrågasatte vidare om icke åldersgränsen kunde sänkas till 15 år. I samband med att riksdagen yttrade sig över detta förslag antog riksdagen en lag om ändrad lydelse av 2 § lagen d. 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon. Nya bestämmelserna i ämnet ha trätt i kraft d. 1 juli 1952.
Bland avslagna motioner på detta område må nämnas två motioner om förtydligande av vägtrafikförordningens bestämmelser beträffande gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler. Frågan gällde bl. a., huruvida gående vore skyldig att rätta sig efter de ljussignaler med rött, gult och grönt ljus, som ofta förekomma i gatukorsningar. Motionerna behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 8. Utskottet fann icke skäl föreslå någon ändring i vägtrafikförordningen utan avstyrkte motionerna.
A r b e t s r ä t t m. m. Vid årets riksdag har antagits en ny sjömanslag, som skall träda i kraft d. 1 jan. 1953. Den nya lagen bygger i huvudsak på den gällande sjömanslagen av år 1922 men innehåller en hel del ändringar och jämkningar, som äro ägnade att förbättra sjöfolkets anställningsvillkor och sociala förmåner. Sålunda förenklas nuvarande regler om befälhavares och sjömans rätt att åtnjuta skadestånd vid kontraktsstridigt avsked. En tillämpning av de
förenklade reglerna medför i övervägande antalet fall, att sjöfolket får en mera tillfredsställande gottgörelse än för närvarande.
Vidare innehåller lagen en ny bestämmelse av innehåll att om sjöman, vilkens anställning varat sex månader, blir uppsagd från tjänst å fartyg med minst tio mans besättning, sjömannen äger påkalla samråd angående uppsägningen inom en nämnd, bestående av befälhavaren som ordförande och två ledamöter ur besättningen. Befälhavarens enligt gällande lag tillkommande rätt att ålägga sjöman disciplinstraff skall överflyttas på en nämnd med sådan sammansättning som nyss sagts. I fråga om de sociala förmånerna må nämnas att den nya lagen innehåller ett nytt stadgande, enligt vilket svensk ombordanställd under vissa förutsättningar äger rätt att efter två års tjänstgöring i främmande farvatten erhålla fri resa till Sverige på redarens och statens gemensamma bekostnad. Härjämte införes den nyheten, att om svensk ombordanställd avlider medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes bekostnad, den ombordanställdes efterlevande hustru eller barn under sexton år bli berättigade till understöd, motsvarande en månadslön.
De nu utgående förmånerna vid sjukdom ha i åtskilliga hänseenden utvidgats. Jämlikt gällande lag är sjöman, som avskedas på grund av sjukdom eller skada, berättigad till sjuklön under viss tid efter tjänsteförhållandets upphörande. I princip skall nu varje sjöman, vilken vid avgången från tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, äga rätt till sådan lön. Dessutom har den tid, under vilken sjöman av manskapssgraden erhåller sjuklön, förlängts från en till två månader, såvitt angår utrikes fart. I fråga om ombordanställds rätt till sjukvård på redarens bekostnad gäller för närvarande bl. a., att denna förmån icke må krävas av ombordanställd, som lämnar tjänsten på egen begäran eller blir avskedad för det han i något väsentligt avseende åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet åligger honom. Den nya lagen upptager såsom huvudregel, att ombordanställd, som vid avgången från tjänsten är sjuk eller skadad, skall äga rätt till fri sjukvård under närmare angiven tid, oberoende av anledningen till att han lämnat tjänsten. Slutligen må framhållas att rätten till sjuklön och sjukvård icke, såsom för närvarande, går förlorad, om sjukdomen är könssjukdom.
I sjölagen ha gjorts vissa följdändringar.
I en särskild lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg stadgas, att Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna, att tvist mellan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol. Stadgandet ansluter sig till en föreskrift i sjömanslagen, att tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen på svenskt fartyg icke får dragas inför utländsk myndighet, och har tillkommit närmast i anledning av den nya svensk-brittiska konsularkonventionen.
En kalenderreform har genomförts vid årets riksdag. Riksdagen har sålunda antagit en särskild lag angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen. Enligt de nya bestämmelserna skall Marie bebådelsedag firas å den söndag, som infaller under tiden d. 22—d. 28 mars eller, om denna söndag är palmsöndag eller påskdag, å söndagen före palmsöndagen. Midsommardagen skall firas å den lördag, som infaller under tiden d. 20—d. 26 juni samt allhelgonadagen å den lördag, som infaller under tiden d. 31 okt.—d. 6 nov. Reformen träder i kraft d. 1 jan. 1953. Riksdagen avslog en motion om att även trettondedagen och Kristi himmelsfärdsdag skulle avföras som fasta helgdagar. En motion om åtgärder för att d. 6 juni skulle givas ställning som svensk nationaldag lämnade riksdagen likaledes utan bifall.
En motion om åtgärder för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden för behandling av konflikter berörande särskilt samhällsviktiga funktioner avstyrktes av andra lagutskottet och lämnades av riksdagen utan åtgärd. Som skäl därför åberopades främst att statsmakternas ställningstagande till 1948 års förhandlingsrättskommittés förslag borde avvaktas.
S o c i a l r ä t t. Beträffande lagstiftningen om olycksfall i arbete m. m. och om sjukförsäkring ha vid årets riksdag väckts ett flertal motioner. Motionerna ha i de flesta fallen avstyrkts under hänvisning bl. a. till den pågående utredningen angående översyn av bestämmelserna rörande den allmänna sjukförsäkringen och samordningen mellan denna försäkring och yrkesskadeförsäkringen. Riksdagen beslöt dock att i skrivelse till K. M:t som sin mening giva till känna vad andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 25 anfört angående frågan om provisoriskt förbättrad sjukpenningskala i olycksfallsförsäkringslagen, m. m. I utlåtandet ifrågasattes huruvida icke med hänsyn bl. a. till försämringen av penningvärdet en provisorisk förbättring av grunderna för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen snarast möjligt borde genomföras; således utan avvaktan på lösningen av den större frågan om samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.
I avvaktan på den pågående utredningen om samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen samt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen ha i förordningen om erkända sjukkassor vidtagits betydelsefulla ändringar för att försöka effektivisera den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen. Sålunda har den övre åldersgränsen för individuellt inträde i erkänd sjukkassa höjts från 50 till 55 år och möjligheterna till kollektivt inträde vidgats. Med inträde likställes övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp. Vidare har sjukpenningens maximibelopp höjts från 6 till 14 kr. och dess minimibelopp från 1 kr. till 2 kr. Försäkringsskyddet har utvidgats till att omfatta även utgifter för viss tandvård, och bestämmelserna om moderskapshjälp vid återinträde ha uppmjukats. I övrigt innebär refor-
men vissa ändrade bestämmelser om sjukkassornas verksamhet m. m. Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1952.
Riksdagen har i anledning av väckta motioner för sin del antagit en lag om ändrad lydelse av 3 § lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Såsom villkor för rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom gäller, att den av sjukdomen drabbade skall hava varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen, och att sjukdomen yppats inom viss tid efter arbetets upphörande. Den av riksdagen nu beslutade lagändringen innebär, att beträffande yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av bensol, den tid inom vilken sjukdomen skall ha yppats, förlängts från ett år till tio år. Riksdagen har vidare anhållit om en utredning av frågan om utsträckning av försäkringsskyddet enligt ifrågavarande lag till att omfatta jämväl hemvårdarinnor och därmed jämförbara yrkesgrupper.
Enligt en av riksdagen antagen lag skall för år 1952 utgå dyrtidstillägg å särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn. Vidare har maximibeloppet för bidragsförskott höjts från 250 till 324 kr. för barn och år.
Förhöjda tillägg av statsmedel skola utgå till vissa livräntetagare enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag.
Till följd främst av stegringen av livsmedelspriserna skall för år 1952 utgå ett extra tillägg å folkpensioner m. m. Tillägget skall utbetalas under juli månad och motsvara ett indextillägg eller alltså 30kr. för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, 40 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Å bidrag enligt lagen d. 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn skall för juli 1952 utgå extra tillägg med 30 kr.
I lagen om folkpensionering ha vidtagits genomgripande förändringar. Syftet med lagändringarna har varit att bättre än f. n. bereda möjlighet för folkpensionärerna att utnyttja sin arbetskraft och att inneha sparkapital eller annan motsvarande tillgång samt för arbetsgivare att ordna pensioneringsfrågan för anställda utan att därigenom folkpensioneringens inkomstprövade förmåner beskäras alltför starkt. Sålunda har lagens avdragsregler mildrats så, att den avdragsfria inkomsten, som nu är 400 kr. för ogift och 600 kr. för äkta makar, höjts till 1,000 resp. 1,500 kr. per år. Avdragsfaktorn, d. v. s. den del av det överskjutande årsinkomstbeloppet varmed de inkomstprövade pensionsförmånerna skola minskas, blir 33 1/3 % för inkomst mellan 1,000 och 1,400 kr. för ogift och inkomst mellan 1,500 och 2,100 kr. för äkta makar samt 66 2/3 % för inkomst därutöver.
Dessa regler skola vara gemensamma för alla inkomstprövade förmåner och således avse även de kommunala bostadstillägg, som skola ersätta de nuvarande statliga och särskilda bostadstilläggen. Bestämmanderätten angående införandet av kommunala bostadstillägg och, med visst undantag, angående grunderna i övrigt för beräkningen av
sådana tillägg tillkommer vederbörande kommun. En följd av reformen i denna del är att folkpensioneringslagens bostadskostnadsgruppering försvinner. Reformen innebär vidare en del andra jämkningar i folkpensioneringslagen, bl. a. har karenstiden för rätt till sjukbidrag nedsatts från ett år till sex mån. Maximigränsen för kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner och hustrutillägg har höjts från 50 till 60 %. Till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen skola kommunerna bidraga. Även avdragsreglerna i 1947 års lag om särskilda barnbidrag ha mildrats. De nya reglerna skola träda i kraft d. 1 jan. 1954. För övergångstiden d. 1 juli 1952—d. 31 dec. 1953 har stadgats viss privilegiering i inkomstprövningshänseende av pension på grund av arbetsanställning. Delreformerna angående karenstiden för rätt till sjukbidrag och angående grunderna för rätt till hustrutillägg ha enligt riksdagens beslut trätt i kraft redan d. 1 juli 1952.
V ä r n p l i k t s f r å g o r m. m. I värnpliktslagen ha vidtagits vissa ändringar, vilka i första hand avse förlängning av utbildningstiden för flertalet värnpliktiga. Sålunda har utbildningstiden för värnpliktiga i allmänhet vid samtliga försvarsgrenar bestämts till 394 dagar. För värnpliktiga, vilka uttagits för underbefälsutbildning, har utbildningstiden förlängts, vid armén och kustartilleriet till 414 dagar och vid flottan till 444 dagar — varav 30 dagar motsvara befälsövningar vid övriga delar av försvaret — medan värnpliktiga av denna kategori vid flygvapnet erhålla samma utbildningstid om 394 dagar som värnpliktiga i allmänhet vid samma försvarsgren. De tidigare gällande provisoriska bestämmelserna om skyldigheten för arméns befälsvärnpliktiga att fullgöra befälsövning om 10 dagar i anslutning till repetitionsövning ha gjorts permanenta och överförts till värnpliktslagen. Samtidigt ha befälsövningar i anslutning till repetitionsövningar införts även vid kustartilleriet och flygvapnet. Slutligen har systemet med repetitionsövningar i krigsförband införts även vid kustartilleriet.
Till följd av de stegrade levnadskostnaderna ha genom ändring i familjebidragsförordningen maximibeloppen för familjepenningen höjts.
Riksdagen har antagit en särskild lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Den nya lagen innebär att civilförvarspliktiga skola vara skyldiga att under krig fullgöra viss tjänstgöring vid krigsmakten, som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter. Under beredskapstillstånd skall Konungen äga förordna att enahanda skyldighet skall föreligga. Beslut därom skall dock underställas riksdagen.
Genom föreskrift i civilförsvarslagen har skyldigheten att anordna vägledande belysning under mörkläggning överflyttats på kommunerna.
På hemställan av andra lagutskottet har riksdagen beslutat att hos
K. M:t anhålla, att K. M:t ville överlämna en motion angående skyldighet för värnpliktig att vid straffansvar taga del av innehållet i honom tillställda meddelanden om inställelse, krigsplacering m. m. till de sakkunniga för översyn av inskrivningsförordningen för att övervägas vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.
Ett antal lagar med tidsbegränsad giltighet ha prolongerats på ett år såsom hyresregleringslagen, lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete, prisregleringslagen, valutalagen, lagarna om bankaktiebolags kassareserv och om bankaktiebolags inlåning samt den s. k. tyskmedelslagstiftningen (lagen d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom m. fl. författningar). Även allmänna förfogandelagen har givits fortsatt giltighet på ett år. Frågan om revision av förfogandelagen är f. n. föremål för särskild utredning. Frågan om revision av utlänningslagen har varit föremål för utredning av 1949 års utlänningskommitté. Då ny lagstiftning i ämnet icke väntas kunna träda i kraft förrän tidigast d. 1 jan. 1954 har den gällande utlänningslagen oförändrad förlängts på två år till och med d. 30 juni 1954. Bengt Wieslander.1