Nya bestämmelser om utskrift av fonogram. D. 4 april 1952 har utfärdats lag (nr 137) om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § RB, innebärande att bestämmelserna i detta lagrum om utskrift av fonogram eller stenogram upphävts och ersatts med en hänvisning till protokollskungörelsen. Denna har i nu i frågavarande hänseende (11 och 12 §§) fått ändrad lydelse genom kung. d. 18 april 1952 (nr 249).
Ändringarna grunda sig på förslag av 1951 års rättegångskommitté som avgav en promemoria i ämnet d. 10 nov. 1951, däri uttalades att skyldigheten att uppteckna vissa utsagor försvårade i inte ringa mån genomförandet av en fri muntlig förhandling. Dessa olägenheter skulle emellertid kunna minskas genom användning av ljudupptagningsapparater, vare sig man nu använde dem för upptagande av dikterade sammanfattningar av utsagorna eller för s. k. direktupptagning. Men en starkt återhållande faktor när det gällde direktupptagning utgjorde föreskriften i RB 6:9 att det upptagna skulle återges i vanlig skrift. Avlyssnandet och utskriften hade visat sig mycket tidsödande och detta arbete var ofta påfrestande för skrivpersonalen.Vidare måste protokollföraren ägna mycken tid åt granskningen av utskrifterna. Kommittén återgav från vissa rådhusrätter erhållna uppgifter att en timmes direktupptagning genomsnittligt krävde 5—6 1/2 timmars efterföljande utskrift och granskningsarbete, varav 3—4 1/2 timmar för utskriften. Vid många domstolar hade man, enligt kommittén, av nu angivna skäl funnit sig icke kunna använda apparater-
na i den utsträckning som varit önskvärd om man kunnat taga hänsyn endast till domstolsförhandlingarna. Kommittén menade att skyldigheten att verkställa utskrift av fonogram skulle kunna väsentligt begränsas utan olägenhet. Samma åsikt uttalades i samtliga de yttranden som avgåvos över promemorian.
Statsrådet Zetterberg anslöt sig till kommitténs uppfattning att utskriftsskyldigheten borde begränsas. För att det emellertid inte skulle uppkomma det missförståndet att en föreslagen reform i angiven riktning avsåg att utvidga protokolleringen i rättegångsmål gjorde han vid lagrådsremissen ett principuttalande som lämpligen torde böra återges här. Han yttrade bland annat:
»Då det gäller att taga ståndpunkt till utredningens förslag vill jag till en början framhålla att detta icke torde få uppfattas som en principiell rekommendation av vidlyftig protokollering i rättegångsmål. Diskussionen rörande protokolleringens omfattning har väsentligen rört sig om stadgandet i 6 kap. 6 § RB. Enligt detta lagrum skall i protokoll antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten vid syn å stället iakttager. Vid huvudförhandling i hovrätt är dock ej nödvändigt att i protokollet antecknas sådan utsaga eller iakttagelse, med mindre anteckning därav kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller är sådan anteckning nödvändig vid huvudförhandling i högsta domstolen. Ofta möjliggöra dessa stadganden att anteckningarna göras så korta att de lätt kunna vid förhandlingen direkt införas i protokollet och att uppläsningen för kontroll av uppteckningen icke behöver nämnvärt störa förhandlingen. I andra fall kunna utsagor behöva upptecknas i sådan utsträckning att det kan vara lämpligt att begagna hjälpmedlen stenografi eller ljudupptagning. Om därvid metoden med sammanfattande diktamen eller metoden med direktupptagning kommer till användning, synes i mycket vara beroende av ordförandens eller protokollförarens läggning; några ha lättare att snabbt och säkert åstadkomma sammanfattningar och välja därför den metoden, andra avstå därifrån därför att de mena att den upptecknade utsagan därigenom blir så förändrad att risk föreligger att den får annan innebörd än i avgivarens mun. Båda metoderna ha olägenheter, direktupptagningen framför allt genom att en massa onödigt material kommer med och gör uppteckningen svårnjutbar och oöverskådlig i utskrivet skick. För att direktupptagning skall vara tillrådlig krävs en fast processledning från rättens sida, men även om en sådan utövas, kan resultatet bli otillfredsställande om vittnet eller den som eljest höres har svårt att uttrycka sig. Direktupptagningsmetoden måste därför användas med den största urskillning och försiktighet. Likväl är det ingen tvekan om att den i åtskilliga mål erbjuder stora fördelar. Det synes därför angeläget att det hinder för dess användande undanröjes, som utgöres av den obligatoriska regeln om utskrift av fonogram. Av det sagda framgår att jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att denna regel bör jämkas.»
De nya bestämmelserna innebära följande. I fråga om utskrift av annan upptagning än direktupptagning gäller detsamma som tidigare. Likaså gäller beträffande stenogram från direktupptagning alltfort den hittillsvarande regeln att utskrift skall ske så snart ske kan; emellertid är regeln överflyttad från RB 6: 9 till protokollskungörelsen 11 §. Beträffande fonogram från direktupptagning gäller att återgivande i vanlig skrift skall ske när rätten eller vid fullföljd av talan högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär utskrift.
Det har uttalats vissa farhågor för att genom denna begränsning av utskriftsskyldigheten dröjsmål stundom skulle uppstå i hovrätten genom att man där ej i tid har tillgång till utskrifterna. Risken för sådant dröjsmål torde dock vara ringa. Större är måhända faran för att man i hovrätterna kommer att väl schematiskt bedöma behovet av att ha tillgång till utskrift och därför kanske allt för ofta rekvirera sådan. I lagstiftningsärendet har också framhållits den möjlighet som föreligger för överrätterna att rekvirera in rullarna. En förutsättning härför är emellertid att i hovrätten finns tillgång till apparat av samma slag som den vilken använts för upptagningen.
Viss jämkning har gjorts i bestämmelserna om bestyrkande av utskrift.
Bestämmelserna i protokollskungörelsen om hur länge »rullar, skivor, band, tråd eller annat dylikt som använts för fonografisk upptagning» — allt detta kallas i den nya lydelsen kort och gott »fonogram» — skall bevaras ha ändrats. Regeln har ju varit att fonogram skall bevaras till lagakraftvunnen dom. I stället har som huvudregel uppställts att fonogram skall bevaras i två månader. Fullföljes talan i målet, skall fonogram dock bevaras till dess lagakraftägande dom föreligger. Har fonogrammet återgivits i vanlig skrift, mådet förstöras.
Frågan om bevarande av fonogram diskuterades i rättegångskommitténs promemoria. I några yttranden över denna uttalades tveksamhet beträffande ett medgivande att förstöra fonogram så snart utskrift skett. Särskilt RÅ framförde sådana synpunkter. Vid avgörandet av frågan om fonogrammet skulle bevaras borde hänsyn tas tillmålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. RÅ yttrade:
»I detta avseende är särskilt att beakta fall, där omständigheterna äro sådana, att man har anledning att räkna med att fråga om resning eller om mened kan uppkomma i framtiden. Där en person mot sitt nekande dömes för ett grovt brott, kan man ofta ha anledning att räkna med att frågan om resning skall bli aktuell och att i målet avgivna utsagor i samband därmed kunna få betydelse. För sådana fall synes det vara av avsevärd vikt att ha fonogrammet bevarat. Vad angår menedsfallen, föreligger ofta misstanke om sådant brott redan samtidigt med eller tämligen kort tid efter utsagans avgivande. Erfarenheten visar dock, att det även i sådana fall ej sällan förlöper tämligen lång tid efter det målet avgjorts, innan utredning om mened aktualiseras. Den av kommittén föreslagna tvåmånadersfristen lärer därför för sådana fall icke förslå. Det synes följaktligen önskvärt, att domstolen i fall, där mened så att säga ligger i luften, bevarar fonogrammet. Med hänsyn till vad nu anförts vill ämbetet ifrågasätta, om icke de av kommittén föreslagna bestämmelserna borde kompletteras med en föreskrift, att domstolen, där den med hänsyn till målets beskaffenhet, misstanke om osann utsaga eller eljest finner särskild anledning till antagande, att innehållet i utsagan kan få betydelse i framtiden, skall bevara fonogrammet även om det enligt bestämmelserna i övrigt skulle vara tillåtet att förstöra detsamma.»
Det ligger givetvis mycket i vad RÅ sålunda yttrade. Emellertid bör framhållas att det ju inte föreligger någon skyldighet för domstolen att förstöra fonogrammet. Och departementschefen underströk
vid lagrådsremissen — där han inte hade anledning att gå närmare in på dessa administrativa föreskrifter — att fonogram bör förvaras om det i något undantagsfall kan antas få intresse för framtiden, även om bestämmelserna medge förstörande. Men mer än undantagsfall bör det knappast bli fråga om.
Bengt Lassen.