OLOF HASSLÖF. Svenska västkustfiskarna. Studier i en yrkesgrupps näringsliv och sociala kultur. Sthm 1949. Svensk Litteratur. 570 + 12 + 21 s. Kr. 80.00.
Det svenska västkustfisket är en näringsgren som visat en märklig förmåga till förnyelse och kraftutveckling. Nu föreliggande doktorsavhandling utgör en brett lagd monografi över västkustfiskarna såsom yrkesmän och samhällsgrupp. Den genomandas en stark medfödd kärlek till havet, kusten och fiskarbefolkningen. Här skildras sakkunnigt och detaljrikt fisket i alla dess faser: arbetet i land och ombord, redskap, båtar och fiskeplatser. Fiskkonservering, fiskhandel, sjöfart och bebyggelse ha fått sina egna kapitel. Ur juridisk synpunkt intressera framför allt avsnitten om de bolagsmässiga samarbetsformerna och om rätten till fiske (tillhopa omkr. 100 s.).
Liksom andra näringsgrenar uppvisar fisket sedan gammalt fasta och väl utvecklade normer för samarbete och samäganderätt. Men medan inom t. ex. lantbruk, bergsbruk och hantverk byalagens och liknande gruppers lagordningar tidigt uppmärksammades av lagstiftare och forskare och ha kodifierats i skrift, ha inom fiske- och båtlagen motsvarande lagordningar utbildats och fortlevat endast såsom muntlig tradition och praktiska handlingsmönster. Här har nu förf. med den erfarne folkminnesforskarens ihärdighet samlat ett primärmaterial som vore värt en närmare juridisk bearbetning.
Förf. framhåller särskilt hurusom de många typerna av fiskelag: backelag (backa = långrev), dörjelag, garnlag, vadlag och trållag m. fl., hållits levande i vad han kallar demokratisk-kooperativ anda, utan att kapitalistintressen tillåtits att få en bestämmande roll. Med-
lemskap i ett fiskelag om t. ex. tio lotter vinnes nu som förr genom insats i form av arbete eller kapital: redskap, båt eller kontanta pengar. Behöver laget låna medel för någon fiskeexpedition, brukar detta juridiskt ske i den formen att en av lagets medlemmar ställer sig som gäldenär och de övriga som borgensmän. De flesta affärsförbindelser göras emellertid med laget som sådant. Dess medlemmar svara då var för sin del i lagets utgifter och skulder, även sedan detsamma i övrigt slutat sin verksamhet och upplösts. Lagskulder betraktas enligt förf. i regel som hedersskulder. Det gäller, säger han, att »lag hålla eller land fly».
I äldre tid räknades båtlott ofta lika med manslott men numera, med dyrbarare båtutrustning, kan båtlotten räknas högre. Vid sidan av hellottskarlar kan det också förekomma delägare med mindre andelar: halvlottskarlar och »slabbekarlar» etc. Viss andel kan reserveras för sociala behov, såsom till änkor, gamlingar och andra hjälpbehövande inom fiskeläget. Belysande för hur den moderna tiden har gjort sitt inträde bland gamla sedvänjor är att en del båtlag avsätta viss del av fångsten (vad som tas på ett eller annat backehundre) till den numera oumbärliga radioapparaten ombord. Den »jämlikhetens laganda» som råder bland västkustfiskarna avspeglas också i så speciella sammanhang som huruvida källskatten — sena tiders påfund — skall redovisas av skepparen såsom företagare eller betalas individuellt av varje enskild lagmedlem.
I motsats till dessa folkliga fångstorganisationer äro aktiebolag och liknande sammanslutningar företagsformer, som i Sverige, i motsats till vad fallet är i många andra länder kring Nordsjön och på kontinenten, blott i ringa omfattning användas i fiskerinäringen; de ses med misstro av yrkesfiskarna.
I ett särskilt kapitel går förf. in på den fiskerättsliga utvecklingen. Inledningsvis fastslår han att rätten till fiske och fiskevatten sedan gammalt varit och fortfarande är omstridd. I målande svep skildrar han genom århundradena maktkampen mellan fri och strandbunden fiskerätt, mellan »östnordiska» mera jordbetonade åskådningar och »västnordiska» mera maritimt präglade.
Denna brottning mellan folklig sed och statlig lagstiftning kan snarast synas ha rättshistoriskt intresse. Men just dessa problemställningar hörde så nyligen som hösten 1950 till de mest omdebatterade i riksdagsförhandlingarna om den nya vattengräns- och fiskelagstiftningen (SvJT 1951 s. 305), och de komma att få ny aktualitet då inom kort frågan om ersättning åt strandägarna för mistad fiskerätt skall tas upp av resp. fiskevärderingsnämnd samt, efter ev. överklagande, av de allmänna domstolarna.
Med hänsyn härtill må det kanske påpekas, att förf:s slutsatser i vissa hänseenden måste upptagas med försiktighet. Sålunda bygger han sin framställning till väsentlig del på att strandägarnas enskilda rätt till fiske utanför sin strand, som genom 1766 års fiskeristadga fastslagits för rikets alla havskuster, redan åtta år senare, genom ett regle-
mente för nordsjöfiskerierna 1774, skulle ha för västkustens del blivit upphävd. Denna åsikt, som visserligen fordom ej var ovanlig (jfr bl. a. ett uttalande av högsta domstolen 1852), torde emellertid bottna i en missuppfattning av reglementets juridiska räckvidd (se t. ex. 1894 års fiskelagsbetänkande s. 18, ett uttalande som av förf. ej ens omnämnts). Den av förf. framförda tolkningen av 1774 års reglemente har för övrigt sedermera avvisats även av chefen för jordbruksdepartementet (prop. 1950 nr 60 s. 79 f) och av ordföranden i riksdagens tredje lagutskott (riksdagsprot. FK 1950 nr 29 s. 32).
Också i andra hänseenden, t. ex. ang. begreppet »fast» fiskeredskap och den faktiska omfattningen av sedvanemässig rätt till enskilt hummerfiske, synes förf. icke tillräckligt ha beaktat det material som finnes redovisat i officiellt tryck, t. ex. 1894 års fiskelagsbetänkande och 1928 års riksdagshandlingar.
Dessa reservationer må icke förringa värdet av en framställning flödande rik på belysande synpunkter och omfattande källmaterial. Språket är välgörande friskt och ledigt, bildmaterialet välvalt och utstyrseln synnerligen vårdad. Gösta G. Thulin.