494 NOTISER.    Harry Axelson Iohnsons fond för rättsvetenskaplig forskning. Fondens tillgångar uppgingo vid slutet av 1951 till 39,916:96 kr. Härav voro 14,852 kr. placerade i statsobligationer och 24,277 kr. i aktier samt innestodo 787: 96 kr. i bank. Nettoavkastningen under året utgjorde 1,305: 28 kr.
    Från fonden har dr jur. Gerhard Simson erhållit ett resebidrag med 800 kr. för deltagande i en av Gesellschaft für Rechtsvergleichung anordnad kongress i Köln (jfr s. 73).
    För ansökan om bidrag från fonden gäller icke någon viss ansökningstid. Ansökan ställes till fondens direktion, adress Rosenbad 21V, Stockholm.


T. N.

 

    Birger Ekebergs fond. Av redogörelsen för förvaltningen av Birger Ekebergs fond för tiden 4 september 1950—31 december 1951 (jfr 1950 s. 926; fonden, som står under förvaltning av styrelsen för utgivande av Svensk Juristtidning, har till ändamål att främja rättsvetenskaplig forskning, särskilt sådan som kan lända till gagn för nordisk samverkan på rättslivets område) framgår att det till fonden överlämnade kapitalet utgjorde 25,219 kr. och att i räntor influtit 1,232: 38 kr. I forskningsbidrag ha utdelats 4,000 kr. Fondens kapitalbehållning utgjorde vid 1951 års utgång 22,414:63 kr.

 

    Svensk straffrätt inför utländsk publik. Prof. Ivar Strahl höll föredrag om »La réforme pénale en Suéde» d. 9 maj 1952 i Bryssel i »Institut des hautes études de Belgique» och d. 14 s. m. i Paris i »Institut de droit comparé de l'Université de Paris». På det senare stället erinrade prof. Hugueney i sitt hälsningsanförande om den föreläsning prof. Thyrén mer än 25 år tidigare hållit i Paris om den svenska strafflagsreformen (se SvJT 1924 s. 232).

B. L.

 

    Bo Leijonhufvud †. En förnämligt flärdfri och gedigen domare och en älskvärd människa har denna vår genom Bo Leijonhufvuds bortgång försvunnit ur de levandes antal — omärkligt för nästan alla utom det närmaste umgänget, ty han hade, karakteristiskt nog, förordnat att ingen annons finge meddela dödsfallet och blott de närmaste anhöriga inbjudas att bevista jordfästningen.
    Redan år 1911, vid fyrtiotvå års ålder, hade Bo Leijonhufvud inträtt i högsta domstolen, som han därefter i tjugusju år ägnade sin arbetskraft. Hans tidigare utbildning hade varit mångsidig nog. Utöver den vanliga domarekarriären över häradsrätt, hovrätt och justitierevision hade han tjänstgjort, även som bisittare, i Stockholms rådhusrätt. Men vidare hade han brukats i lagstiftningsuppdrag. Bl. a. hade han åren 1907—11 strävat med den otacksamma uppgiften att söka åstadkomma en rättslig grundval på arbetsavtalens område, först vid Åke Thomassons sida i den åren 1907—09 arbetan-

 

DÖDSFALL. 495de kommittén och därefter — sedan den Lindmanska ministären genom ett plötsligt schackdrag, utan varsel till ledamöterna, i samband med 1909 års arbetsstridigheter upplöst kommittén, som ju även hade ett inslag av politiker — inom justitiedepartementet och som utskottssekreterare vid riksdagar.
    Dessförinnan hade han ett år varit chef för utrikesdepartementets rättsavdelning och senare bl. a. varit vetenskapsakademins ombudsman samt förordnad kontrollant hos en bank.
    Bo Leijonhufvud var i tjänsten en noggrann och ganska strängt fordrande man. Först och främst på sig själv. För den som i likhet med undertecknad följer Axel Oxenstiernas exempel att med kläderna bortlägga sina omsorger var det slående att allt emellanåt höra Leijonhufvud stillsamt yttra: »När jag i natt låg och grubblade på det här målet — — —.»
    Men också mot andra. Föredragande hyste nog en grym respekt för honom, ehuru frågor och anmärkningar framfördes med en lugn och lågmäld röst. Och både äldre och yngre kolleger fingo rätt kärvt höra av, om han tyckte att diskussionen spårade ur eller flera sökte i ivern tala på en gång.
    Men den som mötte honom i privat sällskaplighet fann honom förvandlad till en den älskvärdaste kavaljer, en kavaljer som på franskt, men rätt osvenskt sätt deciderat föredrog att språka med damerna.
    Han var blygsam och utan alla choser, en ädling till hållning och karaktär, värdig ättling av sin gamla ätt. Från sin ungdoms notarietid i en Siljansdomsaga hade han livet igenom bevarat en särskild sympati för dalallmogen, dess lynne och liv, och gladdes alltid att få ett tillfälle att träffa en av dess representanter.

 

Nils Alexanderson.