VILHELM LUNDSTEDT 70 ÅR.

 

Den 11 september 1952 fyller Vilhelm Lundstedt sjuttio år. Det är då över fyrtio år sedan han först framträdde såsom vetenskaplig författare. Hela denna tidrymd har för honom varit fylld av intensivt arbete och helhjärtad kamp för de idéer han gjort till sina. Den bana på vilken han nu kan blicka tillbaka liknar icke mycket någon annans.
    Lundstedts doktorsavhandling »Avtal angående prestation tilltredje man» (1908) gick helt i den s. k. begreppsjurisprudensens tecken. Högst skarpsinnigt diskuterades här med utgångspunkt från rådande uppfattning om avtalets natur hur ett avtal skulle kunna ge upphov till en självständig rättighet för en utomstående.
    Redan i nästa större arbete, »Om biintervention» (1911), liksom i den mindre skriften »Gränserna i subjektivt hänseende för civildomens rättskraft» (1911) brytes i viss mån den snäva ram som utmärkte doktorsavhandlingen. Den blivande utvecklingslinjen skymtar fram exempelvis när författaren i den senare skriften söker bestämma principen för rättskraftens omfång enligt ändamålssynpunkter.
    Den viktiga, på otroligt kort tid tillkomna avhandlingen »Om lösöreköp» (1912) förskaffade Lundstedt vid trettiotvå års ålder professuren i civilrätt och romersk rätt vid Uppsala universitet. I trettiotre år verkade han sedan som lärare på denna post.
    Redan kort efter tillträdet av professuren inträffade den händelse som fick avgörande betydelse för Lundstedts vetenskapliga framtid: sammanträffandet med Axel Hägerström. Lundstedt har själv (i »Det Hägerström-Lundstedtska misstaget»1942) berättat hur därvid gick till. Det var Arthur Engberg som sammanförde de båda. Lundstedt strävade emot; han hade själv haft sina dubier angående rättsvetenskapens metoder och han anade att mötet med filosofen kunde bli farligt. Men Engberggav sig icke, och så satt man en kväll vid kaffebrickan i Hägerströms hem. Hägerström talade respektfullt om Lundstedts skrif-

 

32—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

498 KARL OLIVECRONA.ter men ställde, allteftersom bekantskapen utvecklade sig, vissa frågor, liksom för att lära sig en smula juridik. »Men varje fråga ledde till en fälla», skriver Lundstedt. »Jag gick snällt i dem, och så hade han mig fast. Vad jag befarat hade blivit sant. Jag förstod ganska snart, att intet var hållbart i de grundtankar, som jag förut hade byggt på.»
    Omvälvningen var sålunda i gång, och därmed följde till en början en känsla av kaos, som måste ha varit ytterst prövande. Det dröjde åratal innan Lundstedt kände sig få ett sådant grepp om problemen, att han vågade framlägga sin nya syn i föreläsningar och skrifter.
    När genombrottet kom, skedde det emellertid med desto större kraft. Den som skriver dessa rader hörde till dem som bevistade föreläsningarna läsåret 1918—19, då de nya idéerna förstsatte sin prägel på framställningen. Alla hade vi väl en känsla av att det var något nytt som dagades, hur föga vi än kunde förstå och mäta dess betydelse. Ett oförglömligt intryck gjorde också Lundstedts extra opposition — ingalunda riktad mot den utmärkte författaren utan mot vissa gängse antaganden inom straffrättsvetenskapen — vid dåvarande licentiaten Sterzels disputation hösten 1919. Detta var väl första gången som kritiken av rättsstridighetsbegreppet framfördes på annat sätt än från föreläsningskatedern. Kom så på våren 1920 den korta men innehållsrika skriften »Principinledning. Kritik av straffrättens grundåskådningar». Därmed hade steget tagits ut i den allmänna debatten. Handsken var kastad. De nya tankarna hade djärvt och lidelsefullt slungats ut i opposition mot den förhärskande straffrättsläran.
    Kritiken kom särskilt att drabba Thyrén, och denne var ej sen att svara. Lundstedt har senare beklagat, att han icke i samband med kritiken lämnade Thyrén det erkännande som denne i så hög grad gjort sig förtjänt av för vad han givit »genom sin glänsande och oförglömliga undervisning». Kanske hade ett dylikt erkännande från början givit en annan prägel åt debatten, vilken nu kom att utmärkas av en onödig bitterhet.
    Lundstedts huvudinlägg hette »Till frågan om rätten och samhället. Svar till professor Thyrén» (1921). Här utvecklades mera utförligt de viktigaste tankarna från principinledningen. De båda skrifterna bilda en enhet och innesluta tillsammans Lundstedts straffrättsteori.

 

VILHELM LUNDSTEDT 70 ÅR. 499    Främst hävdar Lundstedt att det enskilda fallet icke får isoleras. Det straff, som en brottsling får, kan icke motiveras blott och bart genom gärningen. Straffet har betydelse endast som ett led i tillämpningen av strafflagen. Men strafflagen såsom helhet har sin motivering däri, att den är nödvändig för samhälletsbestånd, liksom det särskilda straffbudet motiveras av intresset att undertrycka just en viss handlingstyp. Något annat rättfärdigande av det enskilda straffet än att det behövs såsom led iuppehållandet av straffbudets auktoritet kan ej givas.
    Vad som har återhållande verkan är själva medvetandet om att handlingar äro straffbelagda och att straffet också konsekvent utkräves. De psykologiska verkningarna utgå sålunda från strafflagen, ej från det enskilda straffet som sådant. Verkningarna bestå icke, såsom vanligen antagits, i avskräckning. Lundstedt tillmäter den rena fruktan för straffet en alldeles underordnad betydelse. Den är, framhåller han med skärpa, på intet sätt tillräcklig som hämsko på tendenserna att företa de straffbelagda handlingarna. Det fordras att strafflagen rycker den allmänna moralen med sig, så att handlingarna i fråga allmänt bli betraktade som förkastliga. Endast i den mån detta sker, blir överhuvudtaget strafflagen effektiv. Men när det sker, då komma mycket kraftigare faktorer med i spelet än blott den omedelbara fruktan för straffet. Djupare hämningar inträda, och dessa förstärkas hos var och en enskild genom det tryck en enhetlig moralisk opinion utövar. Den ömsesidiga, suggestiva påverkan som individerna härigenom utöva på varandra är, framhåller Lundstedt, det viktigaste av allt. Ingen sådan påverkan gör sig gällande om strafflagen blott injagar fruktan och intefår den moraliska uppfattningen med sig. Då blir den allmänna opinionen likgiltig i förhållande till straffbelagda gärningar eller gillar dem till och med. I sådana fall blir kriminaliseringen icke blott fåfäng; såsom erfarenheterna t. ex. från experiment med totalförbud visa, verkar kriminaliseringen direkt skadligt genom att undergräva den allmänna laglydnaden.
    Lundstedt kom med sin tankegång i skarpaste motsättning till den moderna individualpreventionsteorien. Denna vilar på antagandet att strafflagens allmänpreventiva effekt är obefintligeller åtminstone av mycket inskränkt betydelse. För Lundstedt återigen ligger strafflagens hela raison d'étre i allmänpreventionen. Enligt individualpreventionsteorien har man att inrikta

 

500 KARL OLIVECRONA.uppmärksamheten på brottslingens person. Sambandet mellan brott och straff upplöses därför; den yttersta konsekvensen blir i själva verket att straffet bör ersättas med andra åtgärder, vilka i princip anknyta till personens beskaffenhet och icke till en viss gärning. Lundstedt åter betonar mycket starkt sambandet mellan gärning och straff. Man bör söka i det allmänna medvetandet inprägla den uppfattningen, att straffet är ett lidande som hör ihop med vissa slags gärningar och att det konsekventa uppehållandet av detta samband är en av grundbetingelserna för en samhällsordning. Reaktionen bör fungera som en reaktion emot själva tendenserna att begå gärningar av den straffbelagda typen.
    Vissa element i denna tankegång kunna spåras i tidigare litteratur. Feuerbach betonade sålunda med rätta, att den allmänpreventiva effekten beror på själva strafflagen. Här och var finner man i litteraturen enstaka uttalanden om strafflagens betydelse för uppehållandet av den allmänna moralen; att strafflagenhar en sådan betydelse är säkert någonting som de flesta oförvillade iakttagare åtminstone ha på känn. Men därifrån är steget långt till en genomförd moralbildningsteori sådan som Lundstedts. Här har Lundstedt inlagt en ovansklig förtjänst i den sedan mer än tvåtusen år pågående debatten om straffets grund och ändamål.
    Lundstedts straffrättsteori föreligger i huvudsak avslutad med de båda nu nämnda skrifterna. Under utvecklande av samma tankegångar deltog han med stor kraft i striden mot totalförbud 1920. I flera skrifter och ett stort antal föredrag påvisade han omöjligheten av att verkligen uppehålla ett totalförbud och skadligheten i varje försök att göra detta.
    Närmast vände sig därefter Lundstedt till skadeståndsläran och publicerade i Tidsskrift for Retsvidenskap 1923 avhandlingen »Kritik av nordiska skadeståndsläror». Med avseende å skadeståndet utvecklas här en tankegång, som utgör en parallell till straffrättsteorien. Skadeståndets huvudfunktion är enligt Lundstedt att prevenera mot skadliga handlingstyper, ehuru därjämte den reparativa funktionen kommer till. Lundstedt går emellertid här djupare in på frågorna om den juridiska begreppsvärlden än i de tidigare skrifterna. Där hade begreppen rättsplikt och rättsstridighet behandlats; kritiken fullföljes nu och utvidgas till att omfatta även rättighetsbegreppet.

 

VILHELM LUNDSTEDT 70 ÅR. 501    Kort därefter tog Lundstedt upp ett nytt område till behandling, nämligen folkrätten. Han inspirerades därtill å ena sidan genom upplevelsen av Versaillesfreden och dess följder, å andra sidan genom sin syn på rättsföreställningarnas sociala betydelse. De i rättsmedvetandet givna idéerna om rättigheter och skyldigheter äro enligt hans uppfattning ingalunda själva grundvalen för rättsordningen. Denna är icke bestämd av rättfärdighetssynpunkter utan av omedelbara livsbehov. Rättsidéerna formas och tämjas genom en rättsordning, vars innehåll i huvudsak bestämmes av hänsyn till samhällsnyttan. Sker icke detta, bli idéerna i fråga höljen för hänsynslösa intressen och låta dessa framträda som anspråk med ovillkorligt krav på uppfyllelse; de bli icke socialt uppbyggande utan tvärtom söndersprängande genom att leda till anarki och strid. Detta är enligt Lundstedt just vad som sker på det internationella planet. Hur många folkrättsliga regler det än finns, som i mångt och mycket faktiskt tjäna till efterrättelse i staternas inbördes relationer, så gives det dock ingen över staterna stående maktfull organisation, som kan uppehålla en rättsordning även när det gäller vitala intressen hos de särskilda staterna. Rättsidéerna bli därför här icke, såsom inom staten, styrda med hänsyn till vad samhällsnyttan kräver utan de bli ideologiska vapen i kampen mellan nationerna.
    Inför internationellt forum framlade Lundstedt dessa teser i det stora arbetet »Superstition or Rationality in Action for Peace? Arguments against founding a world peace on the common sense of justice. A criticism of jurisprudence» (1925). Detta verk innehåller en sammanfattning av hela hans kritik av rättsidéerna och rättsvetenskapens metoder jämte en utförlig framställning om rättsidéernas betydelse för förhållandet mellan folken. Arbetet blev föremål för ett stort antal recensioner och debattinlägg i olika länder.
    Nästa större arbete bar titeln »Obligationsbegreppet» och utkom i två stora häften 1929—30. Här undersökte Lundstedt främst rättighetsbegreppet, vilje- och tillitsteorierna i avseende å kontraktet samt de viktigaste moderna teorierna om den objektiva rättens natur. På basen av detta arbete i förening med de tidigare skrifterna i straffrätt och skadeståndslära utgavs något senare det stora verket »Die Unwissenschaftlichkeit der Rechtswissenschaft» (I 1932, II: 1 1936). Här föreligger i samlad form kritiken av rättighetsbegreppet, av huvudriktningarna inom

 

502 KARL OLIVECRONA.rättsvetenskapen (med särskild hänsyn till förhållandet mellan rättsmedvetandet och den objektiva rätten), av straffrättslärans grundåskådning, av teorierna om grunden till avtalets bindande kraft samt av culpa-principen inom skadeståndsrätten. Verket blev tyvärr icke fullbordat; andra delen av andra bandet, som skulle ha innehållit en framställning av samhällsnytteprincipen, utkom aldrig. Men sådant arbetet föreligger, är det ett sällsynt mäktigt verk. En välförtjänt uppskattning fick det bland annat i en utförlig recension av den österrikiske rättsläraren JOSEF SCHENK, som egentligen blott anmärkte att polemiken var alltför vidlyftig. »Entweder die Erkenntnis, die Hägerström und er (Lundstedt) vermitteln, leuchtet dem Leser innerlich auf, dann fallen ganze Gedankengebäude zusammen wie Kartenhäuser, in die man hineinbläst, ganze Literaturen werden Makulatur, und das Aphorisma der Ebner-Eschenbach kommt zur Geltung: 'Sage etwas, dass sich von selbst versteht, zum erstenmal, unddu bist unsterblich', oder die neuen Erkenntnisse prallen am Leser ab und fallen tot zu Boden, dann hilft auch keine Polemik.»
    En bidragande orsak till att »Die Unwissenschaftlichkeit der Rechtswissenschaft» icke blev avslutad låg säkerligen däri, att Lundstedt från mitten av 1930-talet under åtskilliga år engagerade sig starkt i Högbroforssaken. Redan tidigare hade han många gånger gått till strid i rättsfrågor. Men ingen sak hade intresserat honom så som denna. Under flera år ägnade han åt den större delen av sin kraft.
    Mitt i detta arbete hann dock Lundstedt med att publicera boken »Grundlinjer i skadeståndsrätten. I. Culpa-regeln» (1935), vilken bildade upptakten till en hel serie arbeten på skadeståndslärans område. Under fyrtiotalet utkommo i denna serie två stora volymer, var och en på cirka 600 sidor. Titeln var »Grundlinjer i skadeståndsrätten. Strikt ansvar» II: 1 och II: II, 1 (1944, 1948).
    Detta verk är i sitt slag ensamstående i svensk rättsvetenskap. Man kan visserligen beklaga, att författaren ännu icke egentligen kommit fram till de länge bebådade positiva utredningarna annat än mera förberedelsevis. Men verket innehåller så mycket, att man framför allt måste vara tacksam för vad det faktiskt ger. De mycket utförliga framställningarna om fransk och

 

VILHELM LUNDSTEDT 70 ÅR. 503angloamerikansk rätt som här lämnas äro någonting vida mer än torra redogörelser för utländsk rätt; de utgöra grundliga historiska och kritiska undersökningar av fundamentala skadeståndsregler i de berörda rättssystemen. Undersökningarna rörande svensk rättspraxis bilda en motsvarighet härtill; sällan finner man så inträngande, på djupet gående analyser av rättsfall som här. Ur metodisk synpunkt borde dessa undersökningar bli vägledande; för praktiska jurister måste de kunna vara tillstor nytta. Slutligen innehålla volymerna omfattande och betydelsefulla bidrag till den allmänna rättslärans problem. Det är i sanning en ovanlig kraftprestation som Lundstedt utfört med detta verk, till stor del efter uppnådd pensionsålder.
    Vid en hastig överblick som denna över Lundstedts vetenskapliga insatser hinner man blott peka på de större arbetena. De beteckna ur både svensk och internationell synpunkt ett genombrott för nya tankar och nya metoder inom rättsvetenskapen. Det råder för närvarande ett sjudande liv inom denna vetenskap på många håll i världen. Olika forskare framträda ofta oberoende av varandra med tämligen likartade tankar. Så brukardet vara inom vetenskapen, helt enkelt därför att ett visst läge i en vetenskap utgör betingelsen för nästa utvecklingsskede inom densamma. Det för Lundstedt speciellt utmärkande, och där man kanske kan säga att någon full motsvarighet icke finnes på annat håll, är dels kritiken av de juridiska begreppen, dels uppfattningen om rättsidéerna såsom beroende av rättsordningen, dels den därmed sammanhängande helhetssynen på rättsreglernas funktion. Såsom ett bevis på den uppskattning Lundstedt rönt utomlands kan nämnas hans inval i den exklusiva Académie Internationale de Droit Comparé i Haag.
    Som lärare fängslade Lundstedt i ovanlig grad genom sin idérikedom och genom det intensiva intresse som präglade hans framställningssätt. Många gånger har han även framträtt införandra, ofta mycket stora auditorier. Genom sitt dramatiska föredrag i förening med tankarnas kraft och klarhet har han i sällsynt grad förmått att rycka sina åhörare med sig.
    Mer än de flesta har Lundstedt varit en stridens man. Men när han nu står vid den milstolpe i livet som markeras av de fyllda sjuttio åren, finnes säkerligen ingen bitterhet kvar. Han har slagit hårt men alltid kämpat med blanka vapen. Häftigheten

 

504 VILHELM LUNDSTEDT 70 ÅR.i angrepp och försvar har hängt ihop med värmen i hans väsen och med en stor känslighet, som döljer sig bakom hans kraftfulla yttre. Värmen har genomströmmat allt vad han talat och skrivit; ljumhet är honom främmande. På högtidsdagen hyllas han varmt av en mycket stor krets av lärjungar och vänner.

Karl Olivecrona.