Om målsägandetalans väckande och upptagande. Under senaste åren ha i denna tidskrift då och då förekommit inlägg rörandefrågan om målsägandens ställning enligt RB.1 I ett av dessa påpekade assessorn RAPPE önskvärdheten av att RB skänkt litet mera vägledning beträffande målsägandens talan om enskilt anspråk på grund av brott. Nedanstående anteckningar äro avsedda som ett bidrag till tolkningen av några av RB:s stadganden på ifrågavarande område, särskilt reglerna om målsägandetalans väckande och upptagande.
Talan om enskilt anspråk i anledning av brott skall enligt RB principiellt behandlas på samma sätt som varje annan talan av tvistemålsnatur. Avvikelser härifrån bliva emellertid nödvändiga, då adhäsionsprincipen skall tillämpas. Denna grundsats har lagfästs i 22: 1,2 enligt vilket lagrum talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband med åtal för brottet. Enligt motivuttalanden3 skola, då talan om det enskilda anspråket och åtalet på detta sätt behandlas tillsammans, brottmålsförfarandets regler tillämpas även å den förra talan. Denna regel kan indirekt utläsas t. ex. ur den i RB:s kapitel om omröstning i brottmål intagna bestämmelsen (29: 6) att beträffande omröstning i fråga, som avser enskilt anspråk, tvistemålsreglerna skola gälla.
Riktigheten av satsen, att brottmålsreglerna generellt gälla även för talan om enskilt anspråk, som handlägges gemensamt med åtal, kan dock ifrågasättas. Trots att intet därom stadgas skola i själva verket principerna för tvistemålsförfarandet äga giltighet i ett flertal betydelsefulla hänseenden, t. ex. vad angår parternas rätt att disponera över anspråket, i fråga om bevisning, utredning och tvångsmedel4 samt beträffande intervention.5 Att så förhåller sig är naturligt med hänsyn till talans civila natur. Huvudregeln om brottmålsreglernas tillämplighet gäller väsentligen blott i fråga om påföljd av parts utevaro samt i vissa på det hela taget mindre betydelsefulla processuella avseenden, där sambandet med brottmålstalan framtvingat modifikationer, t. ex. i fråga om domstolens sammansättning och forum. Då tydliga regler saknas — och det är ofta fallet — är det för den skull icke alltid klart, om tvistemåls- eller brottmålsreglerna skola tilllämpas å målsägandetalan. — Det kan dock knappast komma ifråga att å talan, som enligt 22:4 väckts av tredje man mot annan utom-
stående till gemensam handläggning med åtalet — se t. ex. NJA 1949 s. 620 — tillämpa brottmålsregler.1
Beträffande det enskilda anspråket förekomma uttryckliga särbestämmelser, som närmast anknyta till brottmålsprocessens regelsystem, bl. a. avseende sättet för väckande av talan om enskilt anspråk. Huvudregeln om sättet för väckande av en vanlig tvistemålstalan återfinnes i 13: 4, där det föreskrives, att talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat, samt att talan skall anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten, eller, om stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten. Även talan om enskilt anspråk i anledning av brott kan väckas i denna ordning och målet kommer då att handläggas som ett vanligt tvistemål, såvida icke rätten enligt 22: 3 förordnar att talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet för brottet. Grundar målsäganden sin talan uteslutande på brottet,2 kan talan väckas på ytterligare två sätt och då i samband med åtalet.
1. Enligt 45: 4 andra st. äger åklagaren i samband med åtalets väckande även väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet genom att i sin stämningsansökan uppgiva anspråket och de omständigheter, varå det grundas, samt lämna bevisuppgift. Tidpunkten, då talan skall anses väckt, får antagas vara den, då åklagarens stämningsansökan inkom till rätten. Till detta resultat kommer man vid tillämpning av såväl brottmålsförfarandets regel i 45: 1 andra st. som det civilprocessuella stadgandet i 13: 4 tredje st.3 Har åklagaren själv utfärdat stämning, torde i enlighet med den inledningsvis nämnda huvudregeln vara riktigast att med tillämpning av brottmålsregeln i 45: 1 anse talan om det enskilda anspråket väckt redan vid delgivningstillfället och icke först då stämningen inkom till rätten. — Enligt lagens ordalydelse möter icke hinder, att åklagaren riktar talan om enskilt anspråk även mot annan än den tilltalade.4 Sådana fall torde dock vara sällsynta, då här endast är fråga om talan på grund av
brottet och sålunda regressfallen äro uteslutna. Läget kan dock vara det, att två personer gemensamt förövat ett brott men lagföras härför vid skilda tillfällen. Har målsäganden icke fört talan mot den förstlagförde, synes åklagaren kunna väcka talan om det enskilda anspråket mot denne i samband med att den andre ställes under åtal. Förespå detta sätt talan mot annan än den tilltalade, måste han få del av stämningen och vidare, oaktat intet stadgas därom i 45: 15, kallas till huvudförhandlingen. — Såsom torde få utläsas av 22:2, kan åklagaren blott föra målsägandens talan men icke annan intressents.1 Ur praktiska synpunkter kan det måhända visa sig lämpligt att i detta sammanhang som målsägande betrakta även dennes successorer, t. ex.hans dödsbo eller den, till vilken målsäganden överlåtit sitt anspråk.2— Någon skyldighet för åklagaren att, även om han icke vill väcka talan om det enskilda anspråket i samband med åtalet, i allt fall angiva detta i sin stämningsansökan torde icke föreligga.3
2. Under tiden efter det att åtal väckts för brott får jämlikt 45: 5andra st. åklagaren eller målsäganden själv utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet dock endast mot den tilltalade. Talan får i detta fall enligt stadgande i 45: 6 väckas antingen muntligen inför rätten eller skriftligen. »Muntligen inför rätten» måste anses innebära, att talan skall väckas vid muntlig förhandling som hålles i målet sedan åtal väckts. I allmänhet torde ingen annan sådan förhandling än huvudförhandlingen förekomma. Men om förhandling, som omförmäles i 45: 13,4 eller förhandling för muntlig förberedelse av annat enskilt anspråk hålles, kan talan då väckas liksom även vid en inställd huvudförhandling. Stadgandet att talan får väckas skriftligen innebär att åklagaren eller målsäganden när som helst under tiden från åtalets anhängiggörande till och med huvudförhandlingen5 kan väcka talan genom att ingiva en skrift till rätten eller dess kansli. Enligt 45: 6 skall talan i dessa fall anses väckt, då den framställdes inför rätten. Därmed måste förstås det ögonblick åklagaren eller målsäganden muntligen uppgiver anspråket eller skriften inkommer till rätten eller dess kansli. Det ankommer på rätten att tillse att den tilltalade erhåller del av anspråket. Därvid gälla vanliga delgivningsregler.6 Annan enskild än målsägande får ej väcka talan på detta sätt.
Då RB använder uttrycket talans väckande, förstås därmed i regel
anhängiggörande hos domstol av det anspråk, som avses skola bliva föremål för bedömande.1 Talans väckande är därvid en rättsföljd, som automatiskt inträder i och med att vissa fakta föreligga, t. ex. det faktum att stämningsansökan inkommit till rätten; se stadgandena i 13:4 tredje st. och 45:1 andra st. Talans väckande är sålunda då icke avhängigt av något rättens ställningstagande. Då åtal väckes genom att en av åklagaren själv utfärdad stämning delgives den tilltalade, är proceduren helt förlagd utanför domstolen. Rättens ingripande i händelseförloppet kommer först i nästa skede av förfarandet, nämligen då det gäller att avgöra huruvida den väckta talan skall upptagas till behandling eller om den skall avvisas. Väckt talan kanäven under vissa omständigheter förfalla; se t. ex. 22: 6.
Denna skillnad mellan att väcka talan och att upptaga talan iakttages dock icke konsekvent i RB. I 10:7—11 användas sålunda de båda uttrycken omväxlande utan att någon betydelseskillnad är avsedd; jämför även 19 kap. I andra fall t. ex. i 10: 19 synes terminologien i förevarande avseende vara mera konsekvent; se också 13: 1—3 och 20: 1. Den rättens prövning i fråga om målsägandes behörighetatt väcka talan som åsyftas i 20: 8 och 22: 8 torde rätteligen gälla spörsmålet om målsägandens talan skall upptagas eller icke.
Beträffande uppläggningen av RB:s förfarande i allmänhet har emellertid den angivna uppdelningen i två led iakttagits. Talan väckes normalt genom att stämningsansökan inkommer. Rättens därpå följande prövning om talan skall upptagas företages regelmässigt innan stämning ännu utfärdats i samband med granskningen av stämningsansökningen. Då i 42: 4 andra st. och 45: 8 sägs, att stämningsansökan skall avvisas, då »målet» icke kan upptagas till prövning, avser »målet» just den genom stämningsansökans inkommande väckta talan. Vidare talas i 45: 8 i samband med frågan om stämningsansökans avvisande om »den som väcker åtalet». Granskningen av stämningsansökan kan, såsom framgår av 42: 4, 45: 8 och 47: 4 och 24, leda till att ansökan avvisas. Därmed har även den genom ansökan väckta talan avvisats. Granskningen avser i första hand stämningsansökans innehåll och avfattning men även behörighetsfrågor2 och andra liknande processuella spörsmål.3 Vid prövningen av om rättegångshinder föreligger t. ex. i form av res iudicata kunna emellertid även frågor, som uteslutande avse den väckta talan, komma upptill bedömning. Även om denna första granskning utfaller så att målet upptages till behandling, kan inträffa att målet senare avvisas, såsom följer bl. a. av reglerna i 34 kap. om rättegångshinder.
Om talan om det enskilda anspråket på grund av brott väckts av åklagaren i stämningsansökan jämlikt 45:4, får rättens prövning av frågan, huruvida denna talan skall upptagas till behandling eller avvisas, antagas ske i samband med den i 45: 8 föreskrivna granskningen av stämningsansökan, ehuru den synes skola gälla blott åtalsfrågan.Vid denna prövning, varom närmare föreskrifter saknas, kommer under bedömande bl. a. huruvida det enskilda anspråket är av sådan beskaffenhet, som avses i 6 kap. SL, och om den förfördelade, som åklagaren företräder, intager ställning av målsägande jämlikt 6: 8 SL. Det bör understrykas att rätten är skyldig upptaga talan till behandling, om icke rättegångshinder föreligger. Rätten äger icke i detta sammanhang taga hänsyn till den omständigheten, huruvida talan omdet enskilda anspråket lämpligen bör handläggas gemensamt med åtalet. Kan gemensam handläggning ej lämpligen komma till stånd, har rätten emellertid jämlikt 22: 5 möjlighet att förordna att talan omdet enskilda anspråket skall handläggas såsom särskilt tvistemål.1 Detta avgörande har icke något samband med frågan om målets upptagande till behandling.
Tänkbart är att rätten vid nyss nämnda prövning av stämningsansökan kommer till olika resultat beträffande åtalet och talan om det enskilda anspråket. Även om åtalet avvisas, kan enligt 22: 6 talan omdet enskilda anspråket upptagas till behandling. Så skall ske, om beträffande denna talan icke föreligger hinder, som föranleder avvisande, och om part2 yrkar dess upptagande.3 Målet kommer då att handläggas som ett särskilt tvistemål. Dylikt yrkande kan framställas såväl muntligen vid förhandling som skriftligen till rätten.4 Omvänt gäller självfallet att åtalet kan upptagas utan hinder av att talan om det enskilda anspråket måste avvisas på grund av förefintligt rättegångshinder.5
Från RB:s nu beskrivna system för talans väckande och upptagande har gjorts ett markant avsteg vad angår det nyss nämnda i 45: 5 andra st. stadgade formlösa förfarandet för väckande av talan om enskilt anspråk på grund av brott. Enligt detta lagrum får nämligen talan väckas på där angivet sätt, endast om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Om rättens beslut blir negativt, har sålunda överhuvud någon talan aldrig blivit
väckt. Blir det åter positivt, skall talan anses väckt redan vid den tidigare tidpunkt, då skriften inkom eller det muntliga yrkandet framställdes såsom nyss sagts. Talans väckande har sålunda här gjorts beroende av en lämplighetsprövning, som eljest icke förekommer. Prövningen kan t. o. m. resultera i att rätten föreskriver att talan skall väckas genom stämning.1
Vilka grundsatser skola tillämpas vid denna lämplighetsprövning? Besvarandet av denna fråga erbjuder ett flertal olika problem, som icke sakna praktisk betydelse.
Lagrummet har blivit föremål för kommentar av bl. a. GÄRDE m. fl. (s. 655). Av framställningen där att döma synes den avgörande faktorn vara om rätten anser stämning erforderlig eller ej. Vid detta bedömande torde enligt kommentaren främst anspråkets art och omfattning samt behovet av bevisning få beaktas. Vid denna tolkning skulle rättens prövning närmast komma att avse den främst tekniska frågan, huruvida uppgifterna om det framställda yrkandet, grunden för detta och den bevisning, som åberopas, äro av så enkel beskaffenhet, att för deras lämnande i 42: 2 eller 45: 4 andra st. angivna former icke behöva krävas, och om det sålunda är tillräckligt att de ifrågavarande uppgifterna lämnas muntligen eller i en icke formbunden inlaga.2 Vid detta bedömande får hänsynen till den tilltalade även antagas inverka. Därest yrkandet är av mera invecklad natur och en omfattande bevisning åberopas, har den tilltalade ett berättigat krav på att få del av anspråket m. m. genom stämning.3 Däremot skulle frågan om talan om det enskilda anspråket lämpligen kan behandlas tillsammans med åtalet icke komma under bedömande i detta sammanhang. Denna tolkning av stadgandet — i och för sig rimlig med hänsyn till RB:s regler i övrigt — är emellertid svårförenlig med lagrummets avfattning.
Processnämndens kommentarer till stadgandet (Underrättsförfarandet s. 308—309) anknyta närmare till lagrummets ordalydelse. Som en orsak, varför talan icke skulle få väckas på det i 45: 5 andra st. angivna sättet, omnämnes där det förhållandet att det enskilda anspråket kräver vidlyftig utredning, som ej erfordras i brottmålet, och att därför skadeståndstalan och ansvarstalan icke lämpligen kunna handläggas gemensamt. Tillämpas stadgandet i enlighet härmed, måste ske en förhandsuppskattning om huru rättegången kommer att förlöpa. En sådan värdering kan emellertid ofta endast med svårighet företagas på detta inledande stadium. Måttet av den utredning, som erfordras beträffande det enskilda anspråket, blir självfallet beroende av motpartens ställningstagande. Medgiver denne kravet, är ingen utredning behövlig. Av sakens natur följer att rätten — innan den ännu själv tagit ställning till frågan om talan väckts — icke kan
påfordra att en blivande motpart skall yttra sig över anspråket. Ur praktisk synpunkt föreligger måhända icke alltid hinder mot att rätten underhand förhör sig hos den tilltalade, hur han kommer att ställa sig till ett vid huvudförhandlingen framfört enskilt anspråk, om rätten skulle tillåta att talan därom väcktes. Men lagreglerna kunna knappast byggas på en dylik anordning. Har anspråket angivits skriftligen före huvudförhandlingen, torde en underhandsförfrågan knappast kunna ifrågakomma. Målsäganden måste då kunna påräkna ett besked redan före huvudförhandlingen. Rätten kan knappast heller ställa till med ett särskilt förfarande för att avgöra frågan huruvida talan skall väckas på det ena eller det andra sättet.1
För rättens lämplighetsprövning enligt 45: 5 andra st. torde enligt DILLÉN (a. a. s. 275—276) i allmänhet bliva avgörande, om förberedelse tarvas eller ej. Hans resonemang bygger på den förutsättningen, att talan skall få väckas på detta sätt blott om åtalet och talan om det enskilda anspråket kunna antagas bliva avgjorda gemensamt.2 Det finnes emellertid inget skäl varför frågan på vad sätt talan skall väckas göres beroende av huru och när det slutliga avgörandet kan komma att ske, då sättet för talans väckande i och för sig icke medför några konsekvenser för målets vidare handläggning och icke inverkar på frågan om åtalet och talan om det enskilda anspråket skola handläggas gemensamt.
Rättens lämplighetsprövning avser sättet för talans väckande. Med hänsyn härtill synes vara mest följdriktigt att låta de ovan anförda synpunkterna om behovet av stämning vara avgörande. Den hänvisning till utredningen, som lagstadgandet innehåller, synes närmastgiva vid handen att en avgörande faktor därutöver skall vara huruvida utredningen ifråga om åtalet och beträffande det enskilda anspråket är i väsentliga delar gemensam.
De svårigheter, som uppkomma vid tolkningen av detta stadgande, bottna i det förhållandet, att den bedömning rätten har att företaga enligt lagrummet rätteligen icke bort avse frågan om talans väckande utan om dess upptagande. Stadgandet hade ur nu anförda synpunkter bort innehålla att talan finge väckas på där angivna formlösa sättmen att det ankomme på rättens efterföljande prövning huruvida denväckta talan lämpligen borde upptagas.3 Denna anordning, enligt vilken rättens diskretionära prövning anknytes icke till sättet för talans väckande utan till nästa led i förfarandet, frågan om talan skall upptagas eller avvisas, är icke obekant för RB. En dylik regel finnes nämligen i 13: 3 andra st., enligt vilket lagrum rätten äger avvisa yrkande,
som väckts sedan målet företagits till huvudförhandling, om yrkandet icke utan olägenhet kan prövas i målet.
Emellertid synes icke heller en dylik avvisningsregel i och för sig ha varit erforderlig. Bakom särreglerna rörande talan om enskilt anspråk i anledning av brott ligger en strävan att låta målsäganden utan onödig omgång och kostnad få sitt anspråk bedömt. Denna synpunkt kunde utan risk ha tillgodosetts även i detta fall. Även om talans väckande och dess upptagande till behandling icke varit underkastad någon lämplighetsprövning, hade de praktiska hänsynen — framför allt kravet att det enskilda anspråket icke får uppehålla ansvarsfrågans avgörande — blivit tillräckligt beaktade genom den möjlighet rätten äger enligt 22:5 att skilja en vidlyftig eller icke förberedd talan om enskilt anspråk från åtalet att handläggas som ett särskilt tvistemål. En sådan ordning hade tillfredsställt målsäganden utan att träda andra intressen för nära och hade tillika stått i bättre samklang med RB:s övriga regler än den nu föreskrivna.
Då nu stadgandet i 45: 5 andra st. erhållit den utformning det fått, är desto mera angeläget att tillämpningen blir så liberal som möjligt. Om önskvärdheten härav tycks också enighet råda bland dem som uttalat sig i saken.1 Möjligheten att avskilja det enskilda anspråket till särskilt tvistemål utgör en säkerhetsventil mot olyckliga verkningar av en gentemot målsäganden välvillig tillämpning av stadgandet.
Det är att observera att sedan rätten tillåtit talans väckande på det formlösa sätt, som angives i ifrågavarande lagrum, den därefter har att pröva huruvida talan skall upptagas eller avvisas. Denna prövning, som avser frågan huruvida rättegångshinder föreligger, saknar i ochför sig samband med rättens nyssnämnda bedömande om sättet förtalans väckande. Den omständigheten att talan på grund av rättegångshinder skall avvisas är icke av beskaffenhet att inverka på spörsmålet om talan kan tillåtas väckas i förenklad form utan stämning. Det kan emellertid förmodas, att man i praxis förledes till att icke hålla isär de båda leden i förfarandet utan låter den ovidkommande omständigheten att rättegångshinder omöjliggör talans upptagande utgöra en anledning att icke tillåta talans väckande utan stämning. Liksom är fallet beträffande talan om enskilt anspråk som väckts genom åklagares stämningsansökan saknas i förevarande fallandra regler om prövningen rörande talans upptagande än de, som stå att finna i 34 kap. om rättegångshinder.
Genom de nu behandlade reglerna har den, som för talan om enskilt anspråk i anledning av brott, beretts en gynnad ställning. Även under den fortsatta handläggningen av hans talan har han, om talan föres i samband med åtalet, erhållit avsevärda förmåner i förhållande till vad gäller beträffande käranden i ett vanligt tvistemål.
Sedan talan väl blivit väckt och rättegångshinder befunnits icke föreligga, måste talan på något sätt behandlas. Är det fråga om ett enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott och avgöres ansvarsfrågan i högre rätt utan huvudförhandling enligt 53: 2 punkt 4, d. v. s. på handlingarna, erfordras överhuvud icke vidare åtgärder från målsägandens sida. I allmänhet skall emellertid målet företagas till huvudförhandling. Men även i detta fall äger målsäganden få sin talan prövad och avgjord utan vidare egna åtgöranden.1 Företrädes målsäganden av åklagaren vad angår det enskilda anspråket, åligger det denne att vid huvudförhandlingen utföra målsägandens talan. Det måste därvid observeras att åklagarens behörighet endast består sålänge talan om det enskilda anspråket handlägges gemensamt med åtalet.2 Skiljes det förra från brottmålet, får målsäganden själv föra sin talan som varje annan kärande.3 Fullföljer åklagaren ej åtalet, äger han icke fullfölja talan om det enskilda anspråket och icke heller — därest målsäganden för sin del fullföljt denna sin talan — företräda denne i högre rätt.4
Men även om åklagaren icke utför målsägandens talan, behöver denne icke inställa sig vid huvudförhandlingen och framställa sitt yrkande. Hans utevaro anses nämligen icke utgöra hinder för prövning av hans talan5 något som enligt GÄRDE m. fl. (s. 693) skulle följa av allmänna regler. Huru därvid skall tillgå, om talan väcktst. ex. skriftligen eller muntligen före huvudförhandlingen, framgår dock vare sig av lagtexten eller av motiven. Då enligt regeln i 17:2 och 30: 2 endast vad som förekommit vid huvudförhandlingen får ligga till grund för domen, måste målsägandens talan — om den icke jämlikt 22: 5 skiljes ut från brottmålet utan göres till föremål för prövning i samband med åtalet6 — på något sätt framställas vid huvudförhandlingen. Detta torde knappast kunna ske på annat sätt änatt målsägandens anspråk framlägges genom rättens försorg genom föredragning ur handlingarna (jämför stadgandet i 46: 6 femte st.). Det finns här anledning till undran, om icke RB:s allmänna principer om muntlighet och omedelbarhet blivit eftersatta, då det tilllåtits part att få sitt yrkande framställt och bedömt vid huvudförhandling enbart genom att insända en skrift. Särskilt anmärkningsvärt blir läget, om svaranden är en annan än den tilltalade, t. ex. i fall som
5—527004. Svensk Juristtidning 1952.
omförmäles i 22:4. Från domstolshåll har också kunnat förmärkas visst motstånd mot denna anordning.1
Vad mera är, talan om enskilt anspråk kan avgöras utan att överhuvud någondera parten inställer sig vid huvudförhandlingen. Enligt motiven2 skall nämligen reglerna i 46: 15 om att brottmål kan avgöras i den tilltalades utevaro gälla även beträffande talan om det enskilda anspråket. Svårlösta situationer kunna härvid uppkomma. Möjligheterna att avgöra ansvarsfrågan i den tilltalades frånvaro bero i viss mån på graden av brottets svårhet, som på intet sätt behöver vara proportionell till storleken av det enskilda anspråket. I vart fall måste på denna punkt krävas att det enskilda anspråket, huru det nu framställts, åtminstone delgivits motparten.
Vid den översyn av RB, som nu företas, finnes otvivelaktigt anledning att ägna uppmärksamhet även åt de problem, som sammanhänga med talan om enskilt anspråk i anledning av brott. Önskvärt vore att regelsystemet på detta område kunde göras klarare och mera följdriktigt.
Gustaf Petrén.