TILL FRÅGAN OM LAGTOLKNINGSMETODERNA.
AV
PROFESSOR ÅKE MALMSTRÖM.
Ramen för ett bidrag i ett festhäfte måste hållas snäv. Detta kunde synas göra det motiverat att som ämne för ett dylikt bidrag välja en klart begränsad specialfråga, som kunde behandlas något så när uttömmande. Arten av den gärning, som här skall hyllas, har emellertid för mig utgjort ett tillräckligt skäl för att i stället vidröra ett ämne ur den allmänna rättsläran, trots att dessa rader därigenom endast kunna innefatta några ytterst fragmentariska tankegångar.
En tillbakablick på de sista tre decenniernas diskussion i svensk och nordisk rättsvetenskap visar oförtydbart, vilken fruktbar och idégivande insats VILHELM LUNDSTEDT gjort genom den omfattande produktion, som utgör det förblivande vittnesbördet om vad han uträttat inom vetenskapen. Vid ett tillfälle som detta må det vara tillåtet för en av hans forna elever att också erinra om huru hans undervisning på ett sällsynt sätt verkat fantasieggande och tankestimulerande för de mångfaldiga årgångar av uppsalastudenter, som lyssnat till vad som sagts från hans kateder. Kombinationen av intryck från den muntliga undervisningen och från studiet av skrifterna har naturligtvis haft sin särskilda betydelse för dem av dessa studenter, som kommit att ägna sig åt vetenskaplig verksamhet. För denna grupp har resultatet blivit ett säkerligen mera intensivt engagement i debatterna om rättens natur, principerna för juridisk vetenskap, metoderna vid tolkning av lagar o. s. v., än som eljest skulle ha kommit till stånd. Detta engagement kan icke mätas enbart efter de direkt teoretiska debattinlägg, som från detta håll gjorts; det har haft sin inverkan vid alla former av rättsvetenskapligt arbete. Det har också medverkat till att diskussionen av sådana problem, som nyss berörts, sedan länge varit och alltjämt är levande och intensiv vid licentiatseminarier och i
andra dylika sammanhang, i och utom Uppsala. Av olika skäl ha därvid lagtolkningsprinciperna på sistone särskilt tilldragit sig uppmärksamheten.
Bland de framställningar av Lundstedt, som äro av särskild betydelse för rättsvetenskapens metodproblem och tillika för lagtolkningens svåra konst, skulle jag här vilja framhäva avsnittet Om metod för en från rättsideologien frigjord konstruktiv rättsvetenskap i Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten. IV. Grundlinjer i skadeståndsrätten. Senare delen. Strikt ansvar. Band 1 (1944). Liksom EKELÖF har jag det intrycket, att denna framställning hittills icke blivit så uppmärksammad, som den förtjänar.1
Nu är det ju ofrånkomligt — såsom Lundstedt också tydligt ger till känna — att något i och för sig normerande system av lagtolkningsprinciper icke låter sig uppställa. Det går icke att med vetenskapliga ånspråk utveckla en lära om huru lagtolkningen enligt något slags objektivt riktiga grundsatser bör försiggå. Men en realistisk blick för rättsverksamhetens karaktär och en klar insikt om denna verksamhets oumbärlighet för samhällets bestånd2 ger likväl en nödvändig grundval för diskussionen, som sedan har att gå vidare under beaktande av rättsinstitutens sociala sammanhang och av människornas skilda strävanden och ideal.
Domarens praktiska uppgift kan icke lösas enbart med historiska eller sociologiska undersökningar, logiska slutledningar o. dyl.; den kräver rättspolitiska överväganden, common sense och juridisk intuition, sålunda en art av verksamhet med starka inslag av värderingar. Hos oss börjar väl också numera den uppfattningen alltmera tränga igenom, att det finnes anledning att principiellt hålla isär den vetenskapliga problemställningen i trängre mening och de vidsträcktare praktiskt juridiska arbetsuppgifterna. Om man då med lagtolkning menar en verksamhet för att fastställa den normativt sett riktiga innebörden av lagens stadganden, kan uppenbarligen denna verksamhet icke vara rent vetenskaplig.3 Samtidigt är det lika uppenbart, att verksamhe-
ten är beroende av ett underlag, som är åtkomligt för strikt vetenskapliga undersökningar, de må vara historiska eller falla under någon annan vedertagen rubrik. Det är nämligen svårt att dispensera från kravet på vad Lundstedt kallat »kunskapskritiskt utredda saklägen».1
Det nu sagda är emellertid en sak; en annan sak är om de teoretiska juristerna (rättsvetenskapsmännen) skola i sitt arbete och sina yttranden begränsa sig till det som faller inom den strikta vetenskapens domäner. Frågan ligger naturligtvis nära till hands, och den har som bekant hos oss särskilt ställts av RODHE i flera uttalanden.2 För de flesta praktiska jurister torde en dylik begränsning förefalla främmande, och även de flesta teoretiker torde ha svårt att tänka sig begränsningen strängt genomförd. Den som ställer sig kritisk till tanken om en begränsning, kan låta sin kritik följa två olika linjer: dels kan han påstå, att det av allehanda praktiska (kanske även psykologiska) skäl sannolikt icke blir möjligt för teoretikerna att iakttaga begränsningsprogrammet, dels kan han hävda, att det vore praktiskt olyckligt, om de gjorde det. Den förra linjen innefattar en förmodan om framtiden, den senare innebär en värdering, byggd på vissa antaganden om programmets verkningar.
Lundstedts plaidoyer för en konstruktiv rättsvetenskap utgör enligt min mening ett tungt vägande inlägg efter båda dessa linjer. »Rättsvetenskapens män ha», framhåller Lundstedt, »i alla tider företagit värderingar, och de komma förmodligen att fortsätta därmed i framtiden. Dessa värderingar ha företagits för angivande av rättsverksamhetens syftemål samt för anvisande av medlen för dessa syftens förverkligande. Både syftemålen själva och värderingarna innefatta frågor, för vilka samhället enligt sakens natur måste ha vitalt intresse och vari det har behov av största möjliga klarhet.»3 Visserligen »fungerar rättsvetenskapen just i dessa sina egna värderingar icke såsom vetenskap» men därför å andra sidan icke ovetenskapligt.4 Jag vill i detta avseende helt instämma med Lundstedt. Det finnes ett praktiskt behov av att teoretikerna taga detta steg utöver den
strikta vetenskapens gränslinje, och jag delar hans förmodan, att så också framdeles kommer att ske.1 Det är knappast nödvändigt att här referera alla de skäl, som göra ett dylikt steg önskvärt. Endast några omständigheter må understrykas. Om teoretikern icke alls skulle söka nå fram till den lösning, vilken han — beträffande problem de lege lata — skulle vilja såsom domare tillämpa, så skulle säkerligen den faran uppstå, att han icke tillräckligt energiskt ginge problemet i alla dess enskildheter in på livet och icke utnyttjade eller redovisade de slutsatser, till vilka han på mera intuitiv väg skulle komma. Men om han förutsättes ha »den bästa överblicken över och den grundligaste inblicken i samt följaktligen de tillförlitligaste föreställningarna om sammanhangen i rättsmekanismen»2 — åtminstone på det område där han är specialist — skulle då icke den antydda återhållsamheten betyda, att i själva verket mycket av hans kunskaper och erfarenheter bleve outnyttjat? Nu invänder någon kanske, att teoretikern icke har de grundliga inblickar, som i citatet antagas. Må vara att han icke helt når upp till idealet; verkligheten får väl dock förmodas motsvara åtminstone en del därav. Man må ytterligare beakta, att diskussionen om på vad sätt oklara problem de lege lata eller de lege ferenda skola lösas aldrig kan avstanna i ett kultursamhälle. Juristerna i allmänhet måste rimligen deltaga i denna diskussion, och ingen lär kunna förmå dem att därvid konsekvent avstå från värderingar. Skulle då de professionella rättsvetenskapsmännen ensamma draga sig undan och isolera sig i något slags elfenbenstorn eller åtminstone noga iakttaga, att deras vetenskapliga skrifter finge denna isolationistiska prägel?3
En konstruktiv rättsvetenskap i Lundstedts mening blir, om den arbetar med problem de lege lata, oundvikligen ställd inför spörsmålet om sättet att tolka lag. Den måste avgöra frågor rörande lagens innebörd; den måste bedöma, om en restriktiv eller en extensiv tolkning eventuellt skall rekommenderas o. s. v. Visserligen kan man, som förut nämnts, icke på vetenskaplig grund ställa upp något i och för sig normerande system av lagtolkningsprinciper. Men detta kan för den konstruktiva rättsveten-
skapen icke innebära, att lagtolkningsspörsmålen generellt skulle avvisas, utan kan endast medföra, att dessa spörsmål falla inom den del av verksamheten, där åtminstone de eftersträvade resultaten ligga utanför den strikta vetenskapens råmärken. Lagtolkningen förutsätter både kunskaper och värderingar.
I fråga om de många skilda lagtolkningsprinciper, som under tidernas lopp förfäktats, är det naturligtvis en rent vetenskaplig uppgift att analysera dessa och klarlägga deras konsekvenser. Den, som vill arbeta konstruktivt i Lundstedts mening, kan dock icke stanna härvid. Gäller hans uppgift att rekommendera en bestämd tolkning av ett särskilt lagrum, måste han ju bestämma sig för en eller annan tolkningsmetod, som han vill tilllämpa. Härav är det tydligt, att det finnes ett starkt behov även av en diskussion för och emot skilda tolkningsgrundsatser i allmänhet. Det jag nyss anfört till stöd för att rättsvetenskapsmännen — där de så anse lämpligt —också skola kunna göra rekommendationer har sin giltighet även i fråga om en dylik mera allmän debatt om tolkningsprinciperna. Det förefaller sannolikt, att analysen av och diskussionen om olika sådana principer blir mera fruktbar, om de därmed sysselsatta forskarna icke ängsligt avhålla sig från varje egen värdering eller rekommendation — förutsatt att de klart veta, när de analysera och när de rekommendera. Det måste nämligen bestämt vidhållas, att rekommendationen, valet mellan olika alternativ, är beroende av värderingar.
En efter nu antydda riktlinjer fullföljd debatt om lagtolkningens metoder är den naturliga och nödvändiga fortsättningen av de allmänna tankegångar om den konstruktiva rättsvetenskapen, vilka Lundstedt utvecklat. Samtidigt kan det sägas, att en debatt direkt inriktad på lagtolkningens olika tillvägagångssätt motsvarar ett starkt praktiskt juridiskt behov. Det torde nämligen icke vara svårt att iakttaga en stor osäkerhet i det praktiska livet rörande dessa tillvägagångssätt. Önskvärt vore naturligtvis att som underlag för debatten ha bättre kunskap än för närvarande om de faktiska tolkningsvanorna särskilt hos domstolarna. Att valet mellan olika metoder beror på värderingar torde göra det naturligt att redan från början förmoda, att debatten skall visa en tendens att mynna ut däri, att någon enhetlig mera preciserad tolkningsmetod icke låter sig uppställa. Snarare får man tänka sig, att med ledning av vissa allmänna värderingar,
för vaga för att kunna utkristalliseras i form av strikta metodiska anvisningar, en avvägning får ske mellan olika mera så att säga tekniska tolkningsmetoder, varvid denna avvägning kommer att utfalla olika på olika områden och i olika situationer. Att — även med det »konstruktiva» syftemålet i sikte — icke spänna förväntningarna högre innebär enligt min mening en sund realism.
De allmänna värderingar, som kunna tänkas ha praktisk genomslagskraft i våra dagar, äro genomgående av en social typ i detta ords vida mening. Det är denna deras inriktning, vilken Lundstedt — såvitt jag förstått honom rätt — velat framhäva genom sin tes om samhällsnyttan enligt de vid varje tid faktiskt rådande värderingarna såsom en ledande princip.1 I samklang härmed står, att en modernt arbetande konstruktiv rättsvetenskap, liksom modern praxis, lämnar ett dominerande inflytande åt den teleologiska tolkningsmetoden. Det är en allmän strävan att tolka lagarna efter vad som uppfattas som deras ändamål. Tages uttrycket teleologisk metod i en vid mening, kan det kanske rent av användas som en tämligen allmänt accepterad grundval för diskussionen. Det teleologiska sättet att tänka kräver, att sakläget är ordentligt utrett, och leder naturligt till att lagbestämmelser och rättsinstitut ses i sitt större sociala sammanhang, d. v. s. till att tolkaren söker undvika den »närsynthet», mot vilken Lundstedt kämpat. Att den teleologiska metoden måste begagna sig av värderingar är självfallet, men den kan utnyttja en mängd lätt konstaterbara, faktiskt rådande allmänna värderingar; många av dessa kunna utläsas ur lagar och lagmotiv.
Den teleologiska metoden i denna allmänna mening är emellertid icke någon fast utmejslad teknisk tolkningsmetod utan endast ett mera vagt allmänt program. Det är ofrånkomligen riktigt, när EKELÖF påpekar, att den teleologiska metoden förekommer i många varianter.2 Det är viktigt, att dessa närmare granskas och att de svåra avvägningar, som därvid måste ske, på så sätt bli dryftade. Ett dylikt syfte fullföljer, såvitt jag förstår, Ekelöf med den redan åberopade studien Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap? (1951).
Den skepsis mot möjligheterna att ställa upp några enhetliga
och strikta anvisningar för lagtolkningen, som jag redan ovan har antytt, torde delas av många, även om resonemanget skulle begränsas till att avse ett närmare utförande av den allmänna teleologiska tolkningsmetoden. I vart fall torde de flesta icke ha någon klart fixerad ståndpunkt om hur det teleologiska tolkandet skall ske. Själv är jag icke heller beredd att lägga fram någon exakt utformad sådan ståndpunkt. Det är svårt att bestrida, att skilda mera allmänna ändamålsskäl kunna tala än för en, än för en annan teknisk variant. Ekelöf har för sin del utvecklat vad han själv anser vara den mest renodlade varianten av den teleologiska metoden, en variant som han tillika betraktar som den ändamålsenligaste.1 Jag lämnar därhän, om han åsyftar, att varianten bör tillämpas oavsett hur det lagmaterial är beskaffat, som skall tolkas; läsaren får knappast full klarhet härom. Jag skall tillåta mig att här som ett inlägg i diskussionen knyta några kritiska reflexioner till den Ekelöfska metoden. Reflexionerna avse icke att vara uttömmande, och de mynna icke ut i någon bestämd annan variant, ehuru jag är en anhängare av den allmänna teleologiska inriktningen såsom något för modern konstruktiv rättsvetenskap ofrånkomligt. Mitt syfte är huvudsakligen att visa eller åtminstone antyda svårigheterna att finna en teleologisk standardmetod av mera tekniskt snitt; att det i många hänseenden vore bekvämt, om en sådan funnes och vore allmänt accepterad, skall därmed icke förnekas. Den allmänna bakgrunden för det följande är vad jag tidigare yttrat om den konstruktiva rättsvetenskapen i Lundstedts mening.
Det skulle föra för långt att här referera Ekelöfs framställning. Jag måste förutsätta, att denna är i huvudsak känd, och vill endast erinra om några punkter i densamma. Ekelöf åsyftar en teleologisk metod, användbar för tolkning av lagstadganden av vanlig modern typ. Det viktigaste momentet i metoden är fastställandet av ett stadgandes ändamål. Att fastställa detta spelar samma dominerande roll som fastställandet av lagtextens betydelse enligt andra tolkningsmetoder.2 För fastställandet av
ändamålet äro enligt Ekelöf motiven ofta vägledande, men de äro enligt hans uppfattning icke alltid avgörande. Så snart skäl därtill föreligger, bör man tvärtom, inskärper han, kontrollera om motiven riktigt angivit ändamålet.1 Hans utgångspunkt vid fastställandet synes vara »sådana situationer vilka med säkerhet kunna subsumeras under lagens — — — rättsfaktum»; han talar om »att fastställa stadgandets ändamål med hänsyn till några typiska fall vilka utan tvekan kunna subsumeras under lagtextens ordalydelse».2 Avgörande för ett lagstadgandes rätta tolkning skall sedan vara det sålunda fixerade ändamålet, vilket Ekelöf också beskriver såsom den praktiska funktion stadgandet fyller inom rättsordningens ram.3
Till en början skulle jag vilja rikta uppmärksamheten på frågan om lagtextens språkliga innebörd. Det är obehövligt att fördjupa sig i mera utförliga semantiska diskussioner; jag nöjer mig med att skilja mellan den avsedda meningen hos en sats, meningen hos samma sats enligt allmänt språkbruk samt satsens mening enligt ett speciellt juridiskt språkbruk.4 Utmärkande för
Ekelöfs metod skulle nu enligt hans egen utsago vara, att den till skillnad från de flesta andra lagtolkningsmetoder tilldelar analysen av lagtextens innebörd en mera underordnad roll. »Man söker ej genom studium av motiven och annat material fastställa någon speciell betydelse hos de ord, varav lagen består, utan nöjer sig med den vaga innebörd denna har enligt vanligt språkbruk.»1 I denna udd mot bokstavstolkning och textanalys ligger väl förklaringen till att Ekelöf betecknar sin tankegång som den mest renodlade varianten av den teleologiska metoden (se ovan).
Här är emellertid att märka, att Ekelöf dock måste utgå från lagtexten som språkligt dokument och tillägga texten en viss låt vara vag innebörd. Behovet av en viss analys av lagtextens mening står kvar, om än analysen tydligen icke skall drivas så långt, som eljest sker. Men huru långt? Var går gränsen? Det kan knappast vara rimligt att vid denna preliminära analys alltid bygga enbart på den vaga innebörd texten har enligt allmänt (icke-juridiskt) språkbruk. Skulle man icke redan här taga hänsyn till vedertaget juridiskt språkbruk, till eventuella lagmotivs utläggningar av terminologien o. dyl.? Jag har svårt att tänka mig, att man praktiskt skulle kunna avstå från att som ett första led i tolkningsförfarandet söka skissera ett omedelbart tillämpningsområde för lagens text, med beaktande av såväl den avsedda meningen som textens mening enligt vedertaget juridiskt språkbruk (om sådant finnes) och dess innebörd enligt allmänna språkvanor. Jag är medveten om att det redan här blir nödvändigt att göra avvägningar, beroende på mera allmänna värderingar, och att dessa avvägningar kunna utfalla olika på olika rättsområden. Bland de mera allmänna värderingarna ingår även sådant som uppfattningen om behovet av fasta, formellt lättillämpade regler, den praktiska vikten av enhetlig juridisk terminologi m. m. Vidare hör hit uppfattningen om i vilken grad rättslivet bör styras av skriven lag samt huru lagstiftaren skall få möjlighet att med sina ord verkligen dirigera tillämpningen. Uppluckras textens betydelse och skola tillika motivens ändamålsangivande kontrolleras genom ett självstän-
digt ändamålsfastställande på annan väg, kan måhända resultatet bli större i stället för mindre oklarhet, och samtidigt kunna betydande svårigheter inställa sig för dem, som skola skriva lagar. En avsevärd makt lägges i domstolarnas händer även i fall, där lagen kan synas tämligen klar.
Om den språkliga analysen i allt fall till en viss grad måste tagas i bruk, när man skall klarlägga själva grundvalen för Ekelöfs metod, nämligen ett stadgandes säkra tillämpningsområde, så måste man enligt samma metod vidare veta, att de sålunda funna tillämpningsfallen äro »typiska».1 Metoden har ju en innebörd, som skulle kunna åskådliggöras med följande bild:
Ändamålsplanet
Lagtexten
Tillämpningen
I denna figur betecknar linjen A—D lagtexten såsom språkligt dokument. B—C betecknar den innebörd, som antages vara »säker». Från fallen inom B—C framkonstrueras ratio legis = r—r1. Med hjälp härav utfinnes sedan genom ett slags deduktion tillämpningsområdet t—t1. Men hur vet man, att fallen inom B—C äro typiska, d. v. s. att området B—C är så att säga representativt (verkligen ligger »i centrum»)? Är lagen dåligt stiliserad, så äro de säkra fallen kanske mycket få. Blir icke då ändamålsanalysens grundval särskilt otillfredsställande? Huru ställer sig vidare hela frågan om typiciteten, när på detta stadium av resonemanget ändamålet ju ännu icke är slutgiltigt fastställt? Eller, annorlunda uttryckt, tyder icke typicitetskravet på att en föreställning om en på annat sätt fastställbar ratio legis också finnes med? Metoden kan svårligen bedömas, innan tankegången i detta hänseende utvecklats vidare. Än så länge måste här sättas ett bestämt frågetecken.2
Det måste också påpekas, att man icke kan utgå ifrån att de säkra tillämpningsfallen alltid skola leda fram till ett entydigt ändamål. Lagregler äro ju ytterst ofta resultatet av en kompromiss mellan tävlande ändamålssynpunkter. Mot detta kan visserligen invändas, att ändamålsfastställelsen enligt den diskuterade metoden icke skulle vara historiskt-»subjektiv» utan »objektiv». Men en kompromissvis tillkommen lagtext är säkerligen ofta en dålig grundval för en ändamålsanalys.
Till det sagda måste läggas en erinran om den svårighet, som ligger däri att man icke rimligen kan vid ändamålsbedömningen lägga hela den effekt till grund, som stadgandet kan ha på medborgarnas beteende. »Endast den del därav har betydelse som stadgandets ändamål», betonar Ekelöf, »vilken utgör ett moment i det helhetsresultat som förverkligas genom en harmonisk samverkan mellan detta stadgande samt andra i gällande rätt ingående regler.»1 Därmed försvåras högst väsentligt fastställandet av det givna stadgandets ratio, konstruerad på grundval av dess säkra tillämpningsfall.
I anknytning härtill skulle jag vilja framhålla, att den stora svårigheten vid ändamålsbedömningen ofta ligger just däri, att ett visst stadgande har ändamålet a och ett annat samtidigt aktuellt stadgande ändamålet b. En avvägning mellan ändamålen kan då bli ofrånkomlig, varvid man måste falla tillbaka på allmännare ändamålsföreställningar.
Man kan i detta sammanhang också fråga, om den av Ekelöf skisserade renodlade teleologiska metodvarianten ger klart utrymme åt någonting, som ofta förekommer i praktiken och som skulle kunna benämnas ett stadgandes nödvändiga (eller önskvärda) överskottseffekt. Denna effekt går alltså längre än stadgandets egen isolerade ratio och beror på allmännare överväganden. Ibland rör det sig om vederbörande större rättsinstituts praktiska handhavande, dess tekniska funktion och effektivitet i stort etc. Ibland är det drivande motivet den tekniska fördelen av enhetlighet i terminologi m. m. inom rättsordningen i dess hel-
het eller åtminstone på ett större område därav. Mången gång kunna bakom dylika motiv dölja sig viktiga rättssäkerhetshänsyn.
Vad jag i det föregående anfört ger naturligtvis endast en högst ofullständig belysning av lagtolkningsproblemet. Det sagda synes mig dock tyda på att det är svårt att i fråga om en »konstruktiv lagtolkningslära» på teleologisk grund komma längre — i dagens läge och med utgångspunkt i aktuella värderingar i svenskt rättsliv — än därhän, att den allmänna teleologiska inställningen kan och måste taga sig uttryck i olika tekniska tolkningsvarianter i olika sammanhang. Valet mellan dessa varianter måste ske på grundval av en avvägning med ledning av vissa allmänna värderingar, vilka äro så vaga, att det åtminstone stöter på stora svårigheter att konkretisera dem i gestalten av mera exakta metodiska anvisningar. I regel torde det dock — av allmänna ändamålsskäl—vara påkallat att skänka större beaktande åt lagtextens ordalydelse och en analys därav, än som synes antagas av Ekelöf.1 Men meningarna kunna naturligtvis vara delade, och det är självfallet, att en fortsatt diskussion, där tolkningsprinciper och tolkningsvanor redovisas och analyseras, är av största värde.
Avslutningsvis skall jag taga ett exempel för att belysa problemen. Jag är icke säker på att exemplet är idealiskt. Det tyckes mig dock i varje fall kunna i någon mån illustrera vissa sidor av tolkningsproblematiken. Exemplet, som nyligen blivit aktuellt för mig i min undervisning, gäller tolkningen av sextusenkronorsregeln (tidigare tretusenkronorsregeln) i GB 13: 12 andra stycket.2
Antag att en man avlider, efterlämnande hustru och ett barn. Ingendera maken har enskild egendom. Mannen har giftorättsgods till ett värde av 4,500 kr. och hustrun har giftorättsgods till ett värde av 3,500 kr. Hade sextusenkronorsregeln icke funnits, så skulle (om vi se bort från den eventuella förmånen enligt GB 13: 12 första stycket) av det sammanlagda giftorättsgodset (8,000 kr.) hustrun ha fått 4,000 kr. i giftorätt och barnet 4,000 kr. i arv. Tack vare sextusenkronorsregeln får hustrun nu i stället 6,000 kr., och barnets arv reduceras till 2,000 kr. Av lagen framgår omedelbart, att stadgandet gäller endast bodelning vid dödsfall. Lagstiftaren har icke funnit några skäl för att vid andra bodelningar gynna den ena maken på den andras bekostnad just på detta sätt. Vid dödsfall är den andra maken redan borta, och modifikationen av den vanliga hälftendelningsregeln drabbar här arvingarna. Nackdelen för dessa är dock icke alltför stor: deras lotter äro under alla omständigheter små, hemmets sammanhållande i makens hand betyder genomsnittligt sett också vissa fördelar för arvingarna, och dessa ha ju kvar sin arvsrätt efter den efterlevande maken, d. v. s. arvet blir i viss mån blott uppskjutet (låt vara att egendomen under tiden kan förbrukas). Att arvingarnas gemenskap med den efterlevande har ansetts vara av betydelse visar tredje stycket, enligt vilket sextusenkronorsregeln ej skall tillämpas, då det finnes en särarvinge (eller ett underhållsberättigat barn utom äktenskap) efter den avlidne maken.
Vad är då regelns syfte? Redan av lagtexten torde framgå, att syftet måste vara att undvika splittring av små bon. Detta utvecklas också med all önskvärd tydlighet i motiven.1 Man behöver icke här räkna med någon oöverensstämmelse mellan motiven och en direkt ur lagen härledd ratio. Samtidigt är det tydligt, att lagtextens upphovsmän icke velat driva åsidosättandet av hälftendelningsregeln längre än de ansett erforderligt för de små bonas sammanhållande. Detta framgår därav, att i beloppet 6,000 kr. skall inräknas den enskilda egendom, som den efterlevande eventuellt har (»jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom»). Antag att i exemplet nyss hustrun dessutom hade haft några aktier, värda 1,000 kr. och skänkta till henne med villkor, att de skulle vara hennes enskilda. Av det sammanlagda giftorättsgodset (8,000 kr.) skulle hon då haft icke 6,000 kr. utan
endast 5,000 kr.; barnets arvslott hade därigenom stigit till 3,000 kr.
Sextusenkronorsregeln kan på sätt och vis sägas ha en arvsrättsliknande effekt.1 Vid dess tolkning kan man dock icke undgå att fästa avseende vid att den avsiktligt har gestaltats som en bodelningsregel.2 Dess placering bland bodelningsreglerna måste uppenbarligen vara avgörande för regelns förhållande till laglottsreglerna, testamentsreglerna och principerna för borgenärernas tillgodoseende. Det skulle åstadkomma förvirring och oberäkneliga konsekvenser att bryta med det noga övervägda tekniska schema, vari lagförfattarna satt in regeln.
Nu till den tveksamma fråga, som orsakat att exemplet tagits med här. Antag att boet endast bestod av mannens giftorättsgods 4,500 kr. och hustruns giftorättsgods 3,500 kr. Men antag också, att makarna upprättat ett inbördes testamente, enligt vilket den efterlevande av dem skulle erhålla all egendom, som icke utgjorde bröstarvinges laglott. Hade testamentet satt in annan än hustrun som testamentstagare på likartat sätt, så hade resultatet blivit följande. Hustrun hade vid bodelningen fått 6,000 kr. Av återstoden (2,000 kr.) hade barnet tagit 1,000 kr. som laglott, och 1,000 kr. hade tillfallit testamentstagaren. Men här var det hustrun, som var testamentstagare. Skall sextusenkronorsregeln då alls tillämpas?
En bokstavstolkning av lagen (efter såväl allmänt som sedvanligt juridiskt språkbruk) kan icke gärna leda till annat än ett resultat. Bodelningen är i lagen formellt behandlad som en särskild delning, primär i förhållande till arvskifte och testamentsverkställighet.3 Hustrun skall vid bodelningen ha så mycket, att hon — egen enskild egendom inräknad—får 6,000 kr. Hon har ingen enskild egendom. Någon annan modifikation än
den, som avser enskild egendom, gör lagen icke i sitt påbud omtilldelning av 6,000 kr. Hustrun skall alltså ha 6,000 kr. vid bodelningen; sedan får barnet laglotten 1,000 kr. och hustrun i testamentslott ytterligare 1,000 kr. (lösning A).
På teleologisk grundval skulle emellertid en annan lösning måhända också kunna läggas fram. Den skulle kunna utföras ungefär på följande sätt. Stadgandets ändamål är att hindra splittring av små bon, men lagen anser det vara nog, om den efterlevande genom bodelningen får så mycket, att detta i förening med annan egendom uppgår till 6,000 kr. Detta är en i lagens ändamålsbetraktelse inbyggd begränsning. Visserligen beaktar texten i detta avseende endast det fall, att den efterlevande har enskild egendom, men alldeles samma skäl tala för en likartad lösning, om den efterlevande på annat sätt har eller får egendomen utöver bodelningslotten. För just detta stadgandes ratio bör det vara likgiltigt, om egendomen är enskild eller tillfaller den efterlevande genom testamente.1 En provdelning utan förhöjning enligt sextusenkronorsregeln visar, att hustrun skulle få 4,000 kr. såsom bodelningslott, därefter barnet 2,000 kr. som laglott och slutligen hustrun 2,000 kr. som testamentslott (lösning B). Hustrun får ändock sina 6,000 kr. sammanlagt; hon får tåla avräkning av testamentslotten på »sextusenkronorslotten» (jfr 7 kap. 2 § lagen om arv), och avvikelsen från det normala blir den minsta möjliga. (Detta skulle naturligtvis betyda, att hon saknade intresse av att åberopa testamentet, så snart behållningen icke överstege 8,000 kr.)
Med en teleologisk metod, som tager sin utgångspunkt i och lägger tonvikten vid ett fastställande av den aktuella bestämmelsens (sextusenkronorsregelns) speciella ändamål, kan lösning B synas vara bestämt överlägsen. Icke desto mindre torde detta dock vara en otillåten förenkling av läget. En närmare prövning leder enligt min mening till att lösning A bör tilllämpas, om man beaktar samtliga ändamålshänsyn och icke blott ser på just detta stadgandes isolerade ratio.
Till en början ett påpekande med anledning därav, att lagens bokstav tämligen klart utpekar lösning A. Detta gör det motiverat att ställa krav på en tydlig teleologisk övervikt för lösning B, för att denna skulle kunna rekommenderas. Sådan övervikt förefaller mig saknas, om man ser frågan i större sammanhang och därvid lägger vikt också vid ändamålsskäl, som knyta sig till den tekniska uppbyggnaden av lagens delningssystem samt till vissa särskilda regler däri. Utan anspråk på fullständighet vill jag erinra om följande.
Frågan hör hemma på ett område, där lagstiftningen är modern och noga genomtänkt samt präglad av strävan till formell exakthet. Att den har denna utformning hänger i någon mån samman också med det önskvärda i att lagen skall kunna något så när efter bokstaven tillämpas även av lekmän. Det möter då betänkligheter att rubba på genomgående tekniska principer, utan att man har starka skäl. Till dessa tekniska principer hör, att bodelningen är en förrättning, som är primär i förhållande till arvskifte och testamentsverkställighet (låt vara att GB 13: 11 a innebär en viss modifikation av det sagda). I linje härmed ligger att låta bodelningen utfalla på samma sätt, oavsett vem som är testamentstagare.1 Därigenom vinnes också den tekniskt enklaste lösningen.2
En analogi med 7 kap. 2 § lagen om arv håller icke. Sistnämnda lagregel är enbart en tolkningsregel och grundar sig på helt andra förhållanden än dem, som föreligga i sådana fall som exemplet ovan. Regeln bygger på en presumtion om att avräkning på laglotten i allmänhet motsvarar testators önskningar.3 Ett motsvarande antagande skulle säkerligen vara helt oriktigt beträffande vårt här debatterade fall med testamente till make. Skulle man våga ett generellt antagande, vore det förmodligen riktigare att räkna med att makar, som göra inbördes testamente, vilja tillförsäkra varandra maximum inom lagens gränser.
Lösning B skulle ge det överraskande resultatet, att laglotten
bleve olika stor vid testamente till make och till utomstående (se ovan). Vid testamente till X bleve laglotten för barnet endast 1,000 kr. (på denna punkt kan icke minsta tvekan råda). Däremot skulle den, om maken vore testamentstagare, stiga till 2,000 kr. Detta förefaller onekligen besynnerligt, då det icke gärna kan finnas några ändamålsskäl, som tala för en höjning av laglotten just i denna situation. Skulle en skillnad bestå, borde den väl snarare gå i motsatt riktning. Tillämpas i stället lösning A, kan mannen genom testamente flytta över på hustrun allt det, som han kan taga ifrån barnet, när han testamenterar till en utomstående. Den syn på problemet, som nu sist anlagts, är av principiell betydelse därför, att den visar, att i själva verket i vårt exempel föreligger en konkurrens mellan olika ändamål. Man kan icke stanna vid att fråga efter ratio för GB 13: 12 andra stycket. Saken rör i lika hög grad laglottsreglerna, eftersom den gäller avvägningen mellan laglottsanspråket och mannens testamentsfrihet, såvitt angår hans möjlighet att testamentera till hustrun. De allmänna ändamålssynpunkterna bakom laglottsgrundsatsen förutsätter jag såsom kända. Laglottsreglernas ändamål har emellertid den inneliggande begränsningen, att laglottsanspråket i princip får vika för sextusenkronorsregeln.1 Barnet i exemplet är enligt lagen tillräckligt tillgodosett i sitt laglottskrav, om det får 1,000 kr., när fadern gjort testamente till förmån för X. Det finnes intet rimligt skäl, varför icke denna laglottskravets begränsning skulle från ändamålssynpunkt kunna godtagas, även om testamentstagaren i stället vore maken.
Det nu sist anförda utgör ett starkt vägande argument, som sluter sig till de övriga skäl, som tala för lösning A. Jag föredrager därför denna tolkning, ehuru den onekligen i vissa ovanliga fall kan synas ge egendomliga resultat, nämligen om den avlidne skulle ha haft betydande enskild egendom. Även i sådana fall gäller dock den till laglottsskyddets begränsning anknutna argumentering, som nyss framlagts.2 Jag vill tillägga, att den
diskussion, som förts angående förhållandet mellan den hittillsvarande tretusenkronorsregeln och 104 § försäkringsavtalslagen, icke synes mig rubba det som här sagts.1
Väljer man lösning A, kan man därmed icke utesluta möjligheten, att sådana praktiska erfarenheter kunna uppkomma, att man sedermera börjar tveka därom, huruvida den är idealisk. En ändring synes emellertid i så fall bli en lagstiftarens angelägenhet. Överhuvud taget tvingas man i stor utsträckning vid lagtolkningsspörsmål att i resonemanget även draga in allmänna ändamålssynpunkter på frågan, om en viss tämligen fri teleologisk tolkning bör godtagas eller om praxis bör följa en mera texttrogen tolkning och hänvisa större modifikationer till lagstiftarens arbetsfält, varigenom för övrigt kanske just en önskvärd precisering framtvingas, som är svår att nå i praxis.2 Det är omöjligt att framlägga något universalrecept för denna allmänna avvägning, som väl att märka även den faller inom ramen för en allmän teleologisk metod. Avvägningen kan och måste utfalla olika i olika länder och vid olika tider; den måste ske under beaktande av sådant som landets juridiska traditioner, medborgarens större eller mindre krav på förutberäknelighet inom rättsverksamheten, domstolsväsendets beskaffenhet och domarpersonalens utbildning och skicklighet, den större eller mindre svårigheten att sätta lagstiftningsmaskineriet i rörelse m. m.