Tredje internationella kongressen för socialt skydd, anordnad av Société internationale de défense sociale, var utsatt att hållas i San Marinoi september 1951. Politiska förvecklingar mellan San Marino och Italien föranledde emellertid, att mötet måste inskränkas till en sammankomst av ett antal inbjudna med uppgift att förbereda en kommande generalsession av den tredje kongressen.
I denna förberedande session, vilken ägde rum d. 2—5 sept. i San Marino, deltog ett 50-tal kriminalister jämte damer, de flesta från latinspråkiga länder i Europa. Mötet leddes av föreningens ordförande, den genuesiskeadvokaten Filippo Gramatica. FN voro representerade av chefen för sin avdelning för socialt skydd fransmannen Paul Amor. Bland närvarande italienare märktes presidenten vid kassationsdomstolen Battaglini och kriminologen prof. di Tullio i Rom, bland fransmännen den även i Sverige för sina arbeten angående vittnesbeviset kände presidenten vid appellationsdomstolen i Poitiers Gorphe och presidenten vid appellationsdomstolen i Paris Marc Ancel, bland belgarna advokaterna Collignon i Liége, förutvarande båtonnier, och Sasserath i Bryssel.
Sammankomsten utgjorde ett planmässigt led i den vidare utvecklingen av den rörelse som tagit form vid de båda föregående kongresserna för socialt skydd, nämligen i San Remo 1947 och Liége 1949 (SvJT 1948 s. 140 och 1950 s. 74).
Såsom beteckningen anger, ser rörelsen straffrättsskipningens uppgift i att tjäna till skydd mot brottslighet. Rörelsen står i opposition mot dens. k. klassiska straffrättsskolan, vilken härskade under 1800-talet och för vilken svenska strafflagen av 1864 var en typisk exponent. Uppgiften att skydda mot brottslighet anses kräva en långt mera individualiserad straffrättsskipning än den klassiska skolans med dess mot brottet proportionella straff. Rörelsen opponerar emellertid också mot den s. k. positiva skolan, vilken under ledning främst av italienska vetenskapsmän, bland andra Ferri, velat ersätta den klassiska straffrätten med ett system av åtgärder avsedda att motverka brottslingens farlighet. Man menar, att den positiva skolan icke tillräckligt beaktat att brottslingen är en människa och därför bör behandlas med respekt för hans människovärde och med
appellerande till hans moraliska föreställningar. I parollen om det socialaskyddet ligger en utsträckning av skyddstanken utöver vad den positivaskolan avsåg: det gäller, menar man, att skydda icke blott samhället mot brottslingarna utan även samhällsmedlemmarna mot att bliva brottslingar. Något utformat idéprogram, kring vilket rörelsens anhängare samlat sig, föreligger emellertid icke, om än de resolutioner som antagits vid kongresserna ge besked om rörelsens allmänna syften. Upplysande är också enartikel av Ancel i Festskrift tillägnad Karl Schlyter, s. 32.
Till belysning av tänkesätten inom rörelsen må här återges några stycken ur en rapport av domaren Versele i Louvain till sammankomsten i San Marino:1
Det torde icke vara möjligt att upprätthålla den lära om moralisk ansvarighet som den klassiska straffrättsskolan omfattar. Sedan länge ha forskningarna rörande brottet och brottslingen visat, att en objektiv moralisk ansvarighet är en fiktion, en a-priori-konstruktion vilken motsäges av vad vi veta om människan.
Men icke heller den positiva skolans lära är hållbar. Den skiljer sig från den förra i själva verket blott genom att i stället för den moraliska ansvarigheten sätta en legal eller social sådan som icke ger utrymme åt människans förmåga till förbättring, icke tager med i räkningen den känsla av ansvar som finns hos människan och som är ägnad att avhålla henne från att tillfoga ont.
Likväl ligger i min åskådning ett drag både av spiritualism och av positivism. Man skulle med ett tillspetsat uttryck kunna karakterisera den som positivistisk före domen, spiritualistisk efteråt.
Å ena sidan har jag nämligen av mina kolleger kriminologerna blivit övertygad om att brottsligheten är att tillskriva biologiska och sociala faktorer som oftast äro undandragna förnuftets och viljans kontroll. Jag kan därför icke finna riktigt att grunda det straffrättsliga ingripandet på ett antagande om ansvarighet. Jag saknar då också anledning att fördjupa mig i skillnaden mellan begreppen ansvarighet och farlighet. Till grund för det straffrättsliga ingripandet vill jag i stället lägga begreppet antisocialitet. Den mänskliga rättvisans enda uppgift är enligt min uppfattningatt »bota» sådan. De åtgärder som vidtagas i detta syfte böra gå ut på resocialiserande behandling utan att någon skillnad göres mellan straff och skyddsåtgärder, en skillnad som enligt våra bästa penalister icke längre existerar annat än på ytan och i vissa stadganden som stå kvar ehuru de förlorat sitt berättigande.2
Men å andra sidan: Man kan hos människan konstatera ett ursprungligt jag, försett med ett samvete och ett beslutande organ som väger och bedömer instinkterna och begären och bekämpar dem eller tvärtom underkastar sig dem. Enligt min mening bör det samhälleliga ingripandet gestaltas olika alltefter det den asociale får anses kunna eller icke kunna nåen nivå där han låter sig påverka av samvetet. Om han icke kan det, bör han ha medicinsk vård. Kan han det, bör han behandlas på sådant sättatt han kan återtaga sin plats i samhället.
Den neoklassiska straffrätten3 är redan helt impregnerad med tanken om det sociala skyddet: den utesluter barn och abnorma från straffrättslig repression, den tillåter att straffens verkställighet inriktas mera på behand-
ling än på sonande och avskräckning. Om juristen ännu tvekar att helt acceptera tanken, är det nog emedan han fruktar att man skall gå miste om den allmänpreventiva effekten av att brottslingar straffas.
Det är emellertid otvivelaktigt, att de exempel som ges genom straffrättsskipningen framför allt göra intryck på de laglydiga medborgarna, vilka icke behöva dem, och bliva utan varaktig effekt på asociala och antisociala, vilka i allmänhet äro likgiltiga för andras omdöme och för skammen att bli dömda. Och man bör icke förbise, att ett tillfredsställande system av åtgärder för socialt skydd måste omfatta en hel mängd preventiva åtgärder, såväl för att avlägsna brottsorsaker och brottstillfällen somför att förmå människor att bättre motstå frestelser till brott.
Till ämne för förhandlingarna i San Marino hade valts frågan hur straffrättsskipningen bör reformeras för att motsvara rörelsens principer. Straffrättsskipningens successiva faser behandlades under rubrikerna »1'observation, le jugement, l'exécution», var och en med en generalrapportör samt en directeur des travaux som tillika var ordförande vid förhandlingarna. Generalrapportörer voro för respektive ämnen Versele, advokaten de Vincentiis i Genua och prof. Mergen i Luxemburg, directeurs des travaux professorerna Strahl i Uppsala, Graven i Genève och Hurwitz i Köpenhamn. Stort intresse tilldrog sig ett förslag, framställt bl. a. från svenskt håll, om delning av straffprocessen i två etapper, den ena avseende frågan huruvida den tilltalade begått brottet och avslutad med sakerförklaring eller frikännande, den andra, som skulle följa därefter om domstolen sakerförklarar den tilltalade, avseende frågan om påföljden för brottet.1
Mötet slöts med en deklaration vari bl. a. konstaterades uppslutning kring tanken att utarbeta ett principprogram för en straffrättsskipning i rörelsens anda, ett allmänt system för socialt skydd, och att precisera systemets olika faser med tanke på ett successivt genomförande av systemet. Generalsessionen borde ägnas åt denna uppgift. Det uppdrogs åt föreningens direktionsråd att förbereda generalsessionen bl. a. genom att med ledning av förhandlingarna upprätta en arbetsplan för denna.
I. S.