II.

 

PATENT- OCH MÖNSTERRÄTT.

 

AV

 

PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.

 

Vilka krav som skola ställas på uppfinnarhöjd, sålunda för att en uppfinning skall kunna anses ny (1 § patentförordningen), är föremål för prövning i NJA 1949 s. 396. Ett vid tillverkning av karamellprodukter känt förfarande ansågs icke stå i vägen för patent å motsvarande förfarande vid framställning av choklad och andra fetthaltiga produkter. Trots det ofta föreliggande yttre sambandet mellan tillverkning av karamellprodukter och tillverkning av chokladvaror, fann HD — i överensstämmelse med patentverket men i motsats till underrätterna — med hänsyn särskilt till det av olikheterna mellan karamellmassa och chokladmassa beroende olika sättet för tillverkningen av de resp. produkterna, att det inte vid den tidpunkt som vari fråga legat nära till hands för en inom sötvaruindustrien verksam tekniker att använda det vid karamellfabrikationen kända förfarandet på chokladmassa.
    NJA 1946 s. 630 avser anställds — arbetstagares — rätt till av honom gjord uppfinning. Det gällde en konstruktion till granatkastare, som utförts av officer under tid då han var kommenderad att tjänstgöra vid arméförvaltningens tygdepartement. Kronan ansåg sig pågrund av anställningen äga bättre rätt till uppfinningen. I de med anställningen förenade arbetsuppgifterna hade icke ingått att utföra uppfinningar, men kostnaderna för försöksverksamheten hade bestritts av statsmedel. Den anställde ifrågasatte icke Kronans rätt att

 

för egen räkning utan ersättning utnyttja uppfinningen, men bestred att uppfinnarrätten tillkom annan än honom själv. På denna ståndpunkt ställde sig ock samtliga domstolar. Uttryckliga bestämmelser finnas numera i lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar.
    Fråga om patentintrång var uppe i NJA 1947 s. 692 I. Patent hade meddelats å förfaringssätt för framställning av tandproteser med användande av vissa ämnesföreningar som utgångsmaterial, men dessa senare inbegrepos icke under skyddet. Ett företag (AB Bofors) som planerade att upptaga tillverkning av ifrågavarande utgångsmaterial och försäljning av dessa, bl. a. direkt eller indirekt till tandläkare, yrkade att enligt 19 § 6 mom. patentförordningen måtte fastställas, att sådan tillverkning och försäljning icke utgjorde intrång i patentet. HD biföll — i motsats till underrätterna och majoriteten inom patentverkets besvärsavdelning — yrkandet i så måtto, att tillverkningen och försäljningen icke vore att betrakta som patentintrång i och för sig utan endast i den mån materialen kommo till användning vid olovligt utnyttjande av det patenterade förfarandet och bolaget enligt allmänna straffrättsliga regler vore att anse såsom medelbar gärningsman eller delaktig i det därigenom skedda. HD inlät sig ickeå de närmare förutsättningarna för ett sådant straffrättsligt ansvar. Däremot sökte man inom patentverkets besvärsavdelning något närmare klarlägga dessa. Bland annat uttalades av dess majoritet, att även om ett ingripande enligt patentförordningen icke kunde ske mot den direkte gärningsmannen, påföljd bör kunna drabba den, som på ett väsentligt och uppsåtligt sätt medverkat till att direkt intrång kommit till stånd.
    Talan om patentintrång kan enligt 19 § 1 mom. patentförordningen endast föras av patenthavaren. Såsom sådan är enligt 12 § i patentavseende den att betrakta som senast finnes i denna egenskap antecknad hos patentmyndigheten. I anslutning härtill har i NJA 1948 s. 256 den som fått patent på sig överlåtet icke ansetts berättigad föra talan om sådant intrång som skett innan han i patentregistret antecknats såsom patenthavare. (Jfr angående överlåtarens ställning SvJT:s rättsfallsöversikt 1943 s. 211).
    Tyskt aktiebolag (Telefunken) tillhörigt patent har enligt 1945 års lag om kontroll å viss utländsk egendom m. m. belagts med kvarstad, och enligt lagens tillämpningsföreskrifter har syssloman för patentet utsetts. Denne har i NJA 1949 s. 700 ansetts behörig att företräda bolaget även i fråga om sådant intrång i patentet som skett före förvaltningens anordnande, och detta vad beträffar såväl ersättnings som ansvarstalan.
    I två mål angående tvångslicens enligt 15 § patentförordningen har frågan gällt, huruvida licenshavarens rätt borde begränsas till att avse endast tillverkning för den svenska marknadens behov, vilket blev fallet i NJA 1943 s. 543, eller om tillståndet borde meddelas utan sådan begränsning, vilket skedde i NJA 1947 s. 89 och där motiverades med att »omständigheterna icke föranledde till» en sådan be-

 

gränsning. Detta torde böra förstås så att, enär bestämmelserna om tvångslicens avsåge att tillgodose såväl det allmännas som enskildas, icke minst den svenska industriens, intressen, någon dylik begränsning i regel icke borde förekomma utan givas blott, om särskilda omständigheter visades påkalla en sådan.
    Ett annat mål om tvångslicens, NJA 1947 s. 692 II, avsåg patent å förfaringssätt för framställning av tandproteser, därvid såsom utgångsmaterial användes vissa ämnesföreningar, vilkas tillverkande och försäljande emellertid föllo utanför patentet (jfr ovan s. 821). Det fastslogs att, ehuru vid framställningen av proteserna uteslutande kommit till användning utom riket tillverkade och hit införda utgångsmaterial, den patentskyddade uppfinningen likväl finge anses vara här i riket utövad. Då de på detta sätt framställda proteserna tillverkats i ett mot förhållandena härstädes väsentligen svarande omfång, kunde yrkandet om tvångslicens icke bifallas.
    Två med tvångslicens sammanhängande frågor ha även kommit under bedömande i NJA 1945 s. 110. Den ena är en variation av det senast berörda fallet. Patent hade meddelats å ett förfaringssätt för betning av utsäde och uppfinningen ansågs utövad här i riket, då det vid betningen använda preparatet tillverkats utom riket men därefter importerats hit och använts av svenska lantbrukare enligt det patenterade förfaringssättet. Den andra frågan avsåg, huruvida sådan utövning kunde anses utgöra giltig anledning att underlåta utövning avannat patent, avseende förfaringssätt för tillverkning av ett alster — i det föreliggande fallet förfaringssätt för framställning av torrbetningsmedel — en fråga som blev nekande besvarad.
    I NJA 1948 s. 256 har HD för första gången fastslagit den redan tidigare allmänt omfattade meningen att för användarrätt enligt 16 § patentförordningen förutsätter god tro hos föranvändaren. En hospatenthavaren tidigare anställd person hade redan före patentansökningen planlagt och även delvis använt det med uppfinningen avsedda förfarandet och ansågs på grund härav vid denna tidpunkthava för utövning av uppfinningen vidtagit väsentliga åtgärder. Då han icke heller under sin anställning hos patenthavaren så vitt visats insett eller bort inse, att patent å förfarandet skulle komma i fråga, ansågs föranvändarrätt tillkomma honom.
    I NJA 1950 s. 15 gällde frågan, om förvärvare av patenträtt vore av hänsyn till uppfinnaren skyldig upptaga tillverkning och försäljning av patenterat alster. Uppfinnaren hade till ett bolag överlåtit »patent-, tillverknings- och ensamförsäljningsrätten» till en av honom uppfunnen apparat (hållare för handduschar) mot ersättning avdels ett engångsbelopp dels visst belopp för varje levererad och betalad apparat och yrkade att bolaget, enär det icke igångsatt någon tillverkning, skulle på grund av denna underlåtenhet förpliktas utge skadestånd. Det mellan parterna träffade avtalet ansågs böra givas den tolkningen, att bolaget åtagit sig igångsätta tillverkning och försäljning av apparaten, varför skadestånd utdömdes. Detta synes angiva att ett avtal angående överlåtelse av patent icke i och för sig

 

ansetts medföra en dylik förpliktelse, i olikhet med vad fallet är vid upplåtelse av förlagsrätt (1919 års lag om rätt till litterära och musikaliska verk 17 §).
    I NJA 1944 ss. 220 och 695 förekomma frågor om resning och resjudicata. Resning beviljades, vad beträffar rätt till skadestånd, enligt 1 § 3 och 8 § lagen den 23 juni 1939 om särskilda rättsmedel, sedan underrätt genom utslag som vunnit laga kraft ogillat patenthavares talan om patentintrång. Sedan vid målets återupptagande intrång ansetts föreligga, utdömdes skadestånd men icke för tiden från att första underrättsutslaget vann laga kraft till den dag resningsutslaget delgavs vederbörande (utan allenast för tid före och efter nämnda tidsperiod). Res judicata har, sedan i tidigare mål förklarats, att vissa radiomottagningsapparater icke innefattade intrång i visst patent, ansetts föreligga i senare mål mellan samma parter, ehuru där såsom grund för intrångstalan åberopats andra anordningar i apparaterna än i det tidigare målet. Däremot har avgörandet icke ansetts prejudicerande i mål mellan andra parter i fråga om andra apparat typer, ehuru i dessa förekom samma anordningar som i de förstnämnda apparaterna.
    Fråga om prioritetsskydd skulle medgivas var uppe i RÅ 1942 s. 42. Patent söktes i Sverige den 13 april 1939 med begäran om prioritet från den dag då ansökan om patent på samma uppfinning den 6 maj 1938 ingivits i Tyskland. Härvid befanns, att patentskydd för anordning, som måste anses avse enahanda uppfinning, av sökanden begärts i Tyskland redan den 3 januari 1937. Då 1938 års ansökan därigenom icke vore den första som ingivits i något land tillhörande patentunionen, kunde prioritetsskydd icke ifrågakomma, och det på grundvalen av 1937 års ansökan beviljade tyska patentet, vilket offentliggjorts före den svenska ansökningen, utgjorde därigenom nyhetshinder för det svenska patentet.
    Från mönsterrätten föreligger icke något avgörande av principiell betydelse under perioden 1942—1950.
    Bland de patenträttsliga avgöranden som tillhöra perioden 1942—1950 men icke refererats i NJA eller RÅ utan där hänvisats till notiserna, hava flera blivit utförligt redovisade i tidskriften Nordiskt Industriellt Rättsskydd (NIR). Då det synes vara av intresse för SvJTs läsare att få anvisning även på dessa referat upptagas desamma medde i NIR angivna rubrikerna här nedan:

 

    NJA 1942 B 153—159 (NIR 1942 s. 63 »Intrångsmål. Patentskydd är inriktat på vissa förhandenvarande justeringsmedel; fråga om möjligheten av skyddetsprecisering till injustering på visst bestämt sätt av dessa medel. Fråga om öppen utövning»), NJA 1942 B 185—86 (NIR 1942 s. 82 »Intrångsmål. Fråga om ekvivalens. Fråga om åt ett patent kan givas vidare skyddsomfång än patentbeskrivningen i och för sig ger vid handen»), NJA 1942 B 851 (NIR 1946 s. 60 »Intrångsmål. Tolkning av patentanspråk i inskränkande riktning»), RÅ 1943 H 1 (NIR1943—44 s. 72 »Äldre rätt som patenthinder»), RÅ 1943 H 2 (NIR 1943—44 s. 73» Patentskydd omfattade genom patent med äldre rätt beviljat skydd»), RÅ H 123 (NIR 1943—44 s. 167 »Fråga om i vad mån en systematisering kan utgöra grundval för beviljande av patentskydd»), NJA 1944 B 345 (NIR 1943—44 s. 157 »In-

 

trångsmål. Sämre ekvivalent»), NJA 1944 B 511, 512 (NIR 1943—44 s. 158 »Ogiltighetstalan. Intrångsmål. Huvudanspråket tolkat mot bakgrunden av underanspråk. Upptäckt av viss egenskap hos ett förut känt alster ej patentgrundande. Partiell ogiltighetsförklaring. Sidoanspråkskaraktär» och s. 162 » Ogiltighetstalan. Intrång. Patentanspråk tolkat med ledning av beskrivningen. Skarp gräns för patentskyddets omfattning ej alltid möjlig att uppdraga. Dimensionsuppgifter. Fråga om enhetlighet vid partiell ogiltighet»), RÅ 1944 H 114 (NIR 1943—44 s.217 »Frågor om utbrytning av patentansökning»), NJA 1945 B 1062 (NIR 1945 s. 144 »Intrångsmål. Fråga om patents ogiltighet»), NJA 1945 B 1297 (NIR 1945 s. 191 »Intrångsmål. Betydelsen av att en i de ursprungliga handlingarna förefintlig material uppgift sedermera utgått. Ekvivalens»), NJA 1945 B 301 (NIR 1945s. 197 »Ogiltighet av patent»), NJA 1948 B 240 (NIR 1948 s. 78 »Intrångsmål. Fråga om patents ogiltighet. Tolkning av s. k. funktionsanspråk»), NJA 1948B 465 (NIR 1948 s. 160 »Intrångsmål. Tolkning av patentanspråk. Beroendeförhållande»), RÅ 1948 H 36 (NIR 1948 s. 166 »Fråga om tolkning av nyhetshinder»), NJA 1948 B 1262 (NIR 1949 s. 127 »Intrångsmål. Tillika fråga om vem som gjort uppfinningen, om rätten till arbetstagarens uppfinning och om föranvändarrätt»), NJA 1949 C 355 (NIR 1949 s. 170 »Imbert målen inför Högsta Domstolen av Arvid Lüzell»), RÅ 1949 H 116 (NIR 1950 s. 145 »Ansökning om återställande av försutten tid för erläggande av årsavgift ansågs icke kunna bifallas»), RÅ 1950 H 43 (NIR 1950 s. 205 »Sedan patentverkets anmälningsavdelning efter tekniskt föreläggande avslagit patentansökning, har besvärsavdelningen återförvisat ärendet för dess avförande, enär yttrande enligt 6 § 2 st. patentförordningen icke ansågs ha inkommit. Fråga om beräkning av återupplivningstiden. Yrkande att återfå besvärsavgiften kunde icke bifallas, och yrkande om ersättning för vissa kostnader kunde icke upptagas till prövning»).