III.

 

NAMN-, FIRMA- OCH VARUMÄRKESRÄTT. ILLOJAL KONKURRENS.

 

AV

 

PROFESSOR SEVE LJUNGMAN.

 

Beträffande rätten till släktnamn föreligger under nioårsperioden intet betydelsefullt avgörande i sista instans. Ännu har praxis sålunda icke uttryckligen godtagit den inom doktrinen hävdade meningen, att jämväl innehavare av oadligt, egenartat namn äger utverka domstolsförbud mot obehörig namnanvändning. Såsom en milstolpe i svensk namnrätt betecknar dock EBERSTEIN1 avgörandet i NJA 1946 s. 767 (Skidfrämjandet), där HD ansåg förbudet i varumärkeslagen 4 § 2) mot att i varumärke intaga annans namn även vara tillämpligt å ideell förenings namn i allmänt känd förkortning. Det kan synas som om avgörandet stode i strid med NJA 1938 s. 232, där en knapp majoritet icke ville tillerkänna en ideell förening, Malmö byggmästarförening, rätt att utverka förbud mot att ett förväxlingsbart namn begagnades av en senare bildad förening. I rubriken till 1946 års rättsfall har emellertid — möjligen till förklaring av att plenum icke tillgripits — betonats, att Skidfrämjandet även idkade »viss ekonomisk verksamhet». Det synes därför en smula tveksamt, huruvida man kan anse, att HD genom avgörandet bundit sig för att skydda en »rent ideell» förenings namnrätt och därmed även

 

    1 FestskriftförBirgerEkeberg 1950, s. 135 ff. med hänv. Jfr även LJUNGMAN i Festskrift för Gösta Eberstein, s. 151 f. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1942—1950. 825erkänt den s. k. materiella rätten till släktnamn (jfr dock Eberstein a. a., särskilt s. 142).
    Beträffande firmarätten har praxis ifråga om förbudstalan gentemot senare tillkommen firma, som påstås föranleda förväxlingsrisk, byggt vidare på kravet, att de båda rörelserna skola vara av samma eller liknande slag. I NJA 1944 s. 298 ansåg HD sålunda firmanamnen AB W. S. Törsleff resp. AB Törsleffco visserligen förete stor likhet, men enär bolagen drevo handel med »helt olika slag av varor» (modevaror resp. livsmedel) befanns likheten icke lända det äldre bolaget till »verkligt förfång». I målet hade styrkts, att likheten vållat åtskilligt trassel beträffande brev, telefonsamtal m. m., men detta ansågs tydligen icke innebära förfång enligt firmalagens 6 § (RR:n, som biföll förbudstalan, hade uppskattat skadan till 300 kronor). Det är svårt att uttrycka någon mening i frågan, huruvida HD fäst avgörande vikt vid att de inträffade förväxlingarna varit av ringa ekonomisk betydelse eller överhuvud endast velat hänföra olägenheter i form av minskad kundkrets o. d. till förfång. Måhända får man i rättsfallet NJA 1949 s. 368 (Silvanders), som behandlas nedan, utläsa en tendens att om möjligt undvika sammanställningen »verkligt förfång», vilken ju icke är lagens.1
    I NJA 1949 s. 362 (Druvan), som jämväl gäller varumärke (se nedan), återkommer bl. a. frågan om firmarättens hänförande till särskilda varuslag. Aktiebolaget Druvans ättikfabrik i Göteborg förde förbudstalan mot begagnandet av handelsfirman Saftfabriken Druvan Åke Holmgren i Gävle. Ättikfabriken tillverkade ättika, senap och soja, medan saftfabriken bl. a. bedrev safttillverkning. RR fann likheten mellan firmorna icke kunna — »med hänsyn till olikheten beträffande av parterna tillverkade produkter» — lätt leda till förväxling av firmorna eller eljest lända till förfång och ogillade därför käromålet. HovR:ns majoritet, som i denna del fastställde RR:ns domslut, betonade däremot, att ordet druva utgjorde ett så allmänt brukat namn inom företag som sysslade med födoämnen och njutningsmedel i flytande form, beredda av frukter, att ordet icke kunde godtagas såsom särskiljande slagord i ett dylikt företags firma. Om hela firmanamnen begagnades, kunde enligt HovR:ns mening sådan förväxling icke antagas uppkomma, att käranden lede förfång. Hovrätten synes m. a. o. närmast ha ansett ordet Druvan jämförligt med sådana verksamhetsord, för vilka monopolrätt icke medgives (jfr nedan vid NJA 1946 s. 650). Av två dissiderande ledamöter i HovR ville den ene bifalla käromålet allenast med stöd av kärandens varumärkesrätt, under det att den andre jämväl fann intrång i firmarätten föreligga, bl. a. med hänsyn till att båda firmorna vände sig till samma kundkrets. Det förefaller som om beträffande varuslagens likhet denna uppfattning skulle bättre överensstämma med tidigare praxis än RR:ns. HD gillade återigen NRev:ns betänkande, vari beträffande firmarätten framhölls, att ordet Druvan icke kunde anses

 

    1 Jfr om innebörden av orden förfång och »verkligt förfång» LJUNGMAN i Festskrift för Gösta Eberstein, s. 134 ff., särskilt s. 145 f., med hänv. 

826 SEVE LJUNGMAN.innebära en särskiljande beteckning för rörelsen och sålunda betaga saftfabriken möjligheten att i sin firma använda samma ord. Då saftfabrikens firma i övrigt befanns med erforderlig tydlighet skilja sig från ättikfabrikens, ogillades talan om firmaintrång.
    Även vid talan i administrativ väg har firmarättens begränsning till särskilda varuslag tydligt erkänts. Sålunda ansågs i RÅ 1944 s. 4 (NIR 194344, s. 176) den tidigare registreringen av Baronet Aktiebolag i Malmö, vilket bolag handlade med bijouterivaror, icke utgöra hinder för att registrera varumärket »Baronet» såsom särskilt uppfunnen benämning för viner.
    Att man å andra sidan vid gemensamhet i bransch godtagit ganska lika firmanamn, visar NJA 1946 s. 651, där firman Konfektionsaktiebolaget Kerma icke ansågs förväxlingsbar med den tidigare registrerade firman Aktiebolaget Carma, som tillverkade och försålde konfektionsvaror. Avgörandet synes giva vid handen, att kravet på åtskillnad icke upprätthålles med samma stränghet beträffande firma som ifråga om varumärke. I NJA 1946 s. 650 ogillades också på grund av bristande likhet talan av Svenska Urcentralen C. O. Anjou om förbud mot begagnande av den i samma handelsregister införda firman Svenska Urkompaniet, Bröd. Wallin. Någon monopolisering av de föga särskiljande leden »Svenska» och »Ur» har tydligen icke medgivits. Jfr ang. verksamhetsord EBERSTEIN, Om skydd för individualiteten, s. 79 ff., och där anförd tidigare praxis.
    I NJA 1946 s. 648 kommer frågan om skydd för verksamhetsord i ett annat läge. Kärandens firmanamn, Stockholms stadshypoteksförening, hade nämligen tillkommit i enlighet med särskild författning och detta föranledde rätt att jämlikt grunderna för föreningslagen 80 § utverka förbud mot begagnandet av den senare tillkomna firman Stockholms Allmänna Hypoteksförening u. p. a. Ett till synes alldeles likartat fall, där den nya firman hette Stockholms hypoteksförening u. p. a., finnes referat i NJA 1929 s. 41; läsaren frågar sig i anledning av upprepningen, om någon petitess i sakläget beträffande de båda fallen undgått honom (jfr däremot SvJT 1938 rf s. 88, Göteborgs fastighetsägarförening, där någon offentlig auktorisation icke kunde åberopas). I samband med spörsmålen om förväxlingsbar likhet bör slutligen även observeras NJA 1946 s. 646, där förväxling ansågs lätteligen kunna uppkomma mellan AB Fruktcentralen och handelsfirman Stockholms Fruktcentrum, K. I. Bengtsson. Det må nämnas, att domstolarna här — liksom i några tidigare fall — sanktionerat förbudet med vitesåläggande.
    Ett bidrag till frågan om firmarättens lokala begränsning lämnas i NJA 1945 s. 269. AB Fruktcentralen med säte i Stockholm yrkade förbud mot användandet bl. a. av den i Göteborgs handelsregister införda firman Fruktcentralen Nils Hermanson. RR, vars dom överinstanserna fastställde, fann visserligen likheten mellan firmorna lätt kunna föranleda förväxling, men då, »såvitt i målet förekommit», Hermansons rörelse icke idkades å ort, där bolagets verksamhet bedrevs, ansågs likheten icke lända till förfång. Någon vägledning för

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1942—1950. 827det tänkta fall, att kärandens verksamhet vid stämningens delgivande redan utvidgats till den nya orten, ger rättsfallet icke.1 EBERSTEIN har — i viss polemik mot NJA 1936 s. 513 (Kardex) — hävdat, att frågan om förfång i sådant fall alltid måste bedömas med hänsyn till förhållandena vid den senare registreringens tillkomst.2 Egendomligt nog synes HD fortfarande icke ha fått tillfälle att här taga principiell ståndpunkt, detta emedan såväl i Kardex-fallet som i senare avgöranden3 förelegat ett visst medgivande till firmaregistreringen. Två rättsfall av sistnämnda typ förekomma under den nu föreliggande nioårsperioden. I det första, NJA 1948 s. 253 (Jala) var fråga om en vanlig handelsfirma, Jala Färg- & Droghandel i Luleå, vars innehavare på vissa villkor medgivit att en färghandelsfirma med samma dominant, Jala, för annan person registrerades i Haparanda. Sedan parternas affärsförbindelser upphört, stämde Luleåköpmannen den andra personen med yrkande om förbud att använda ordet Jala. Överinstanserna funno att Haparandafirman tillkommit enligt kärandens medgivande och att käranden icke visat någon rätt »att nu utverka förbud» mot ordets användande. Närmast tyder formuleringen på att ett förfång anses kunna uppkomma vid vilken som helst tidpunkt efter den senaste registreringen. Mera komplicerat var läget i det andra fallet, NJA 1949 s. 368 (Silvanders). Kärandeparten, Aktiebolaget Silvanders, drev herrekiperingsrörelse i Stockholm, medan svaranden, Silvanders i Göteborg aktiebolag, idkade samma slags rörelse i Göteborg och på senare tid även till en viss omfattning i Stockholm. Båda bolagen härledde namnet Silvanders från ett och samma äldre företag i Göteborg. Med den äldre registreringens företräde yrkade Stockholmsfirman, att Göteborgsfirman skulle förbjudas använda sin firma. Underinstanserna ansågo icke »verkligt förfång» styrkt, och hovrätten motiverade detta bl. a. med parternas gemensamma ursprung och därmed sammanhängande utfästelser. HD lade i sina domskäl särskild vikt vid, att Göteborgsrörelsen utgjorde fortsättning av en rörelse, i vars firma ordet »Silvanders» ingick såsom en dominerande och allmänt känd del. På grund härav ansågs stockholmsfirmans registrering icke utgöra hinder mot att namnet fick kvarstå i göteborgsfirman, vilken — om däri ingående ortsbestämning lojalt användes — befanns med erforderlig tydlighet skilja sig från stockholmsfirman. Att göteborgsbolaget vid sin verksamhet i Stockholm icke tillräckligt framhävt ortsbestämningen i firman ansågs icke heller kunna medföra bifall till förbudstalan. Man torde kunna antaga, att en skadeståndstalan — måhända även en talan enligt IKL 9 § — på den punkten skulle haft större framgång. Som synes har även i detta fall det föreliggande medgivandet — eller i varje fall sambandet med tidigare rörelse — medfört, att domstolen

 

    1 Jfr om rättsfallet även HEIDING, Om registrerade varumärken, s. 73 f.
    2 Se senast Om skydd för individualiteten, s. 74, med hänv.
    3 Bl. a. NJA 1937 Not. A 20 (Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm); se v. ZWEIGBERGK i SvJT 1943 s. 217, med hänv. 

828 SEVE LJUNGMAN.icke tagit position beträffande den relevanta tidpunkten för förfånget.1
    Frågan om skydd för ortsnamn såsom dominant i firma har varit uppe i NJA 1950 s. 365. En försäljare av glasvaror, vilka bearbetats inom Kosta poststationsområde, hade i annonser betecknat varorna såsom »Kostaglas» och »Glas från Kosta». Försäljaren fälldes av enhälliga domstolar till straff enligt varumärkeslagen 12 och 13 §§ för intrång i Aktiebolaget Kosta glasbruks firmarätt. Detta avgörande står helt i överensstämmelse med den uppfattning, EBERSTEIN utvecklat angående skydd för firmanamnet Ramlösa (se Om skydd för individualiteten, s. 94 ff., med hänv.).

 

    Vad angår varumärken må till en början nämnas, att Patentoch Registreringsverket under nio-årsperioden fortfarande synes ha med RegR:ns sanktion upprätthållit en sträng tillämpning av förbudet mot deskriptiva märken.2 Ur den rika skörden av rättsfall — antalet tyder på en seg kamp från de registreringssökandes sida — må här såsom exempel anföras vägrad registrering av »Visit» för damstrumpor (RÅ 1942 Not. H22), »le rouge baiser» för bl. a. varuslag tillhörande parfymeribranschen (RÅ 1944 Not. H45), »Good Catch» för tobak m. m. (RÅ 1947 Not. H50). Däremot ansåg RegR, i olikhet mot Patentverket, ordmärket »Fortis» för ur icke vara beskaffenhetsangivande (RÅ 1947 Not. H90).3 Av visst intresse för den svårbedömda frågan, när ett fantasiord kan anses ha övergått till en allmän varubenämning, är rättsfallet RÅ 1943 Not H78 (närmare refererat i NIR 1943/4, s. 172), där ordet Nylon redan ett par år efter det de första nylonprodukterna salufördes i Sverige ansågs angiva varans beskaffenhet. Mest restriktiv förefaller praxis att vara beträffande ordmärken, som kunna tyda på geografiskt ursprung. Sålunda har t. ex. registrering vägrats å »Derby» för argentinska viner med den något sökta motiveringen, att vinet kunde tros härstamma från den engelska staden Derby (RÅ 1945 Not. H22; jfr NIR 1945, s. 80) ävensom under dissens å Rock River resp. Green River för fiskredskap (RÅ 1945 Not. H23, 24; jfr NIR 1945 s. 150), ehuruväl dessa för allmänheten tämligen okända floder knappast kunde utgöra tillverkningsort.4 Däremot undanröjde RegR Patentverkets beslut att vägra registrering av ordet »Vesuv» för vissa metaller och metailvaror, ett avgörande som synes gå något längre än fallet Montblanc för pennor (RÅ 1950 Not. H62); jfr NIR 1951 s. 67 f., där även en översikt av senaste praxis beträffande ursprungsangivande ord återfinnes i Patentverkets yttrande.
    I fråga om likhet mellan ordmärken kan ur en rik administrativpraxis5 pekas på RÅ 1944 Not. H122, där det sökta ordmärket »Trix»

 

    1 Jfr LJUNGMAN, O. a. a. s. 146.
    2 Jfr om praxis på detta område HEIDING, O. a. a., s. 157 ff., med hänv.
    3 Jfr HEIDING, a. a., s. 162 f.
    4 Att ROCK RIVER och GREEN RIVER även utgöra namnen på amerikanska städer synes att döma av referatet ha undgått uppmärksamhet i målen.
    5 Jfr HEIDING, a. a., s. 88 f., med hänv. samt ett flertal senare avgöranden i NIR.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1942—1950. 829för skrivmateriel m. m. ansågs förväxlingsbart med de för samma eller liknande varuslag redan registrerade märkena »Fix», »Lix» och »Batrix» (jfr däremot NJA 1940 s. 161, där orden Pix och Trix för tabletter icke ansågos förväxlingsbara och härom v. ZWEIGBERGKSvJT 1943 s. 219). I NJA 1947 s. 502 ansåg HD:s majoritet — men icke underinstanserna — förväxlingsbar likhet föreligga mellan två mycket okomplicerade figurmärken (dessa finnas avbildade i NIR 1947 s. 213), innehållande det äldre som använts sedan många år bokstaven T och det yngre bokstäverna W och S och därunder bokstaven T inom en på spetsen ställd triangel.
    Vad åter angår varuslagslikhet, bör observeras RÅ 1947 s. 31, där registrering av »Triumph» för bl. a. reservoirpennor vägrades med hänsyn till att »Triumf» redan registrerats för bl. a. bläck, radergummi etc.1 En ledamot av RegR ville dock bifalla, bl. a. med hänsyn till att ordmärket Triumph vore ett mycket vanligt (och därigenom vad som brukar kallas svagt) märke, vilket icke gärna kunde framkalla uppfattningen, att produkten komme från samma håll som de angränsande varuslagen.
    Frågan om fordringarna på inarbetande av ett varumärke utan registrering kom upp i NJA 1944 Not. A161 (NIR 1943—44, s. 205), som gott kunde varit förtjänt av att refereras i NJA. Innehavaren av en år 1938 inregistrerad handelsfirma, Everest Maskiner, yrkade upphävande av det år 1941 registrerade varumärket »Everest», såvitt detsamma avsåge varor, som kunde anses falla under varugruppen kontorsmaskiner samt delar av och tillbehör till sådana, bland vilka särskilt nämndes färgband men uttryckligen undantogs karbonpapper. HD fann utrett, att varumärkeshavaren redan före 1938 inarbetat Everest om icke för färgband så i allt fall för karbonpapper, vilket utgjorde ett färgband liknande varuslag. På grund härav förklarades registreringens upphävande icke böra avse färgband. Angående omfattningen av den verksamhet, som ansågs konstituera inarbetande, lämnar notisen dessvärre icke närmare upplysning.
    Ett par av de tidigare under namn och firma behandlade rättsfallen äga jämväl betydelse ur varumärkessynpunkt. I NJA 1946 s. 767 (Skidfrämjandet) intresserar särskilt, att HD:s majoritet, ehuru föreningsnamnet principiellt tillerkändes skydd och svarandens varumärkesregistrering i följd härav upphävdes, dock icke ansåg sig kunna tillämpa varumärkeslagens straffbestämmelser för att sanktionera föreningens materiella namnrätt. Domen giver däremot på hand, att straffansvar enligt IKL 9 § hade kunnat ifrågakomma, om nämnda lagrum av föreningen åberopats.2 Vad åter angår NJA 1949 s. 362 (Druvan), bör ur varumärkessynpunkt särskilt observeras, att HD fann ordet Druvan såsom benämning å »saft och dylika varuslag»

 

    1 Ett rätt stort antal senare och måhända ännu mer representativa rättsfall angående varuslagslikhet finnas refererade i NIR.
    2 Jfr EBERSTEIN iFestskriftförBirgerEkeberg, S. 144 f., där det även göres gällande, att efter tillkomsten av IKL 9 § vore naturligt att i likhet med minoriteten inom HD tillämpa varumärkeslagens straffsanktion i fall som det förevarande.
 

830 SEVE LJUNGMAN.angiva beskaffenhet och ursprung, varför ordet utan hinder av kärandens tidigare ordmärkesregistrering för liknande varuslag, bl. a. hallon, lingon etc.,1 finge av svaranden användas för saft etc. Det kan ifrågasättas, om denna tolkning av VmL 7 § står i överensstämmelse med NJA 1928 s. 594 (Råttut) och NJA 1938 s. 48 (Påskbitar), i vilka mål straffansvar principiellt ansågs åvila den som använde ett registrerat varumärke, även om detta var beskaffenhetsangivande. I varje fall lärer knappast kunna hävdas, att ordet »Druvan» skulle ha övergått till allmänneligen nyttjad varubeteckning (jfr om tolkningen av VmL 7 § HEIDING, a.a. s. 175 ff.). Mera i linje med tidigare praxis synes ha varit att i 1949 års rättsfall hänvisa svaranden att föra talan om upphävande av ordmärkesregistreringen »Druvan». Med hänsyn till att de båda rättsfallen från 1928 och 1938 icke åberopats i referatet lärer dock vara tveksamt, om det nu föreliggande avgörandet kan anses såsom ett första tecken på en omsvängning i praxis, även om rubriken närmast pekar i sådan riktning.
    Under nioårsperioden har slutligen den svenska känneteckenrätten på ett mycket betydelsefullt sätt kompletterats genom tillkomsten 1942 av nuv. 9 § i lagen om illojal konkurrens med rubriken Illojal användning av kännetecken. I fyra refererade fall har HD haft att ge närmare vägledning vid denna paragrafs tolkning. I NJA 1946 s. 216 (Jubilee) förelågo åtskilliga frågor beträffande kravet på inarbetande. En stockholmsfirma hade sedan 1933 varit ensamförsäljare i Sverige av en engelsk slangklämma, saluförd under beteckningen »Jubilee». Efter avspärrningen 1940 igångsatte stockholmsfirman egen tillverkning av slangklämmor med beteckningen »Jubilee». En halmstadsfirma hade även under åren 1937—1940 sålt slangklämmor med beteckningen »Jubilee», till alldeles övervägande del levererade från stockholmsfirman. Vid avspärrningen 1940 började halmstadsfirman tillverka egna »Jubilee»-slangklämmor, vilka t. o. m. voro leveransklara före stockholmsfirmans. I okt. 1942 stämde stockholmsfirman med yrkande om ansvar och skadestånd enligt IKL 9 §, som ju trätt i kraft 1 juli samma år. RR ansåg stockholmsfirman hava här i riket inarbetat beteckningen »Jubilee», varvid uttryckligen hänvisades till omfattningen av firmans reklam och försäljning. Det torde dock knappast kunna antagas, att det härvidlag mycket fylliga bevismaterialet rörande riksannonsering, broschyrer etc. blott skulle motsvara minimifordran på inarbetande. Vidare ansåg RR halmstadsfirman icke ha i sin rörelse inarbetat kännetecknet Jubilee, detta tydligen särskilt med hänsyn till att halmstadsfirman före påbörjandet av den egna tillverkningen huvudsakligen köpt klämmorna från stockholmsfirman. Då även förväxlingsuppsåt ansågs föreligga, utdömdes böter och skadestånd, i sistnämnda hänseende (enligt åsämjande) för tiden efter d. 1 juli 1942.

 

    1 Av rev.akten framgår, att ordmärkesregistrering ursprungligen sökts även för »drycker (med undantag för sådana helt eller delvis beredda av vindruvor)», men att dessa varuslag sedermera fått utgå, enär märket här kunde bliva beskaffenhetsangivande. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1942—1950. 831HovR och HD:s majoritet fastställde i huvudsak RR:ns dom, men nedsatte såväl dagsböternas antal som skadeståndsbeloppet. Sitt egentliga intresse får rättsfallet genom de skiljaktiga meningar, som förekommo i HD. JR v. STEYERN ansåg icke stockholmsfirman utan den engelske producenten vara rätt målsägande enligt IKL 11 § 1 st. 4) (»den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva föremål för förväxling») och ogillade på denna grund kärandetalan. Majoritetens inställning får väl i belysning härav tolkas så, att en generalagent eller motsvarande, som nedlagt kostnader på ett inarbetande, kan uppträda såsom målsägande, låt vara att han vid en eventuell konflikt med uppdragsgivaren i sin tur måste träda tillbaka (jfr inom firmarätten Kardexfallet NJA 1936 s. 513). Denna lösning torde också stå i samklang med lagens huvudsyfte, nämligen att förbehålla resultatet av ett inarbetande åt den som nedlagt arbete och kostnader härå. Den andre dissidenten i HD, JR AFZELIUS, synes ha fäst särskild vikt vid att både stockholmsfirman och halmstadsfirman bidragit till inarbetande av beteckningen Jubilee. Vidare pekas i detta votum på det faktum, att halmstadsfirman redan under tiden före den 1 juli 1942 ernått betydande avsättning för sin tillverkning av Jubileeslangklämmor. »Vid dessa förhållanden» ansåg JR Afzelius stockholmsfirman icke hava åstadkommit sådant inarbetande att en företrädesrätt till varubeteckningen därigenom uppkommit. Möjligen avses härmed, att straff icke borde ifrågakomma, då inarbetandet av halmstadsfirmans egen slangklämma redan pågått i över två år, när lagändringen trädde i kraft och man således då kunde tala om tvenne lagligen uppkomna kännetecken, av vilka intet behövde stå tillbaka för det andra. En sådan ståndpunkt torde förutsätta, att före ikraftträdandet av 1942 års lagändring icke ens en förbudsdom kunnat ifrågakomma mot halmstadsfirmans användande av kännetecknet (jfr häremot uttalandet under förarbetena, Just.Dep. P. M. 1942: 1, s. 18). Tänkbart är emellertid även att huvudvikten i JR Afzelius' votum bör ligga på båda parternas ursprungliga ställning såsom blott återförsäljare, varvid alltså den enes inarbetande icke skulle kunna tillerkännas ett mera omfattande skydd än den andres. Sistnämnda uppfattning stämmer överens med patentverkets utlåtande i en av halmstadsbolaget gjord ansökan om registrering av Jubilee; både patentverket och RegR vägrade registrering (se om målet RÅ 1942 Not. H30 och NIR 1946 s. 206; jfr RÅ 1937 s. 14, Catronal, Quadronal). Slutligen bör måhända anmärkas, att RR liksom de fastställande överinstanserna helt förbigått frågan huruvida jämväl en amerikansk firma, Jubilee Mfg Co, kunde anses ha i Sverige inarbetat beteckningen Jubilee för slangklämmor. Dessa slangklämmor synas hava saluförts och inarbetats under namnet »Red top». Med hänsyn härtill torde varit av mindre betydelse, att firmanamnet fanns — på en mera undanskymd plats — anbragt å klämmorna.
    1946 års Jubilee-rättsfall har intresse även med hänsyn till de tämligen fria former, i vilka domstolarna beräknat skadeståndet. In-

 

53—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

832 SEVE LJUNGMAN.ledningen till en dylik praxis gavs redan genom NJA 1945 s. 394 (Porla-Porlo), där fråga var om ett flagrant brott mot IKL 9 §. HovR ansåg här — särskilt med hänsyn till den olika beskaffenheten av de ifrågakomna båda läskedryckerna — skada icke styrkt, medan RR och HD utdömde ersättning efter skälighet.
    Att det icke behöver vara fråga om något i och för sig »starkt» märke, för att inarbetandeskydd enligt IKL 9 § skall medgivas, visar NJA 1948 s. 642 (jfr bilder i NIR 1949 s. 133 ff.). En firma, som erhållit registrering av ett figurmärke, innehållande bl. a. ordet »Bönan», för kaffe, dömdes till ansvar för att vid sin försäljningsverksamhet ha sålt kaffe i förpackningar med varubeteckningen »Bönan Extra lyx», vilken lätt kunde förväxlas med en annan firmas förut inarbetade varubeteckning »Bönan Lyx», ingående i det senare företagets registrerade figurmärke. Av särskilt intresse torde vara, att den nya beteckningen »Bönan Extra Lyx» med hänsyn till olika färg och utstyrsel icke ansågs ur utseendesynpunkt förväxlingsbar med varumärket »Bönan Lyx», varför ansvar för varumärkesintrång med all rätt ogillades. IKL 9 § erbjuder tydligen i dylika fall en beaktansvärd förstärkning av individualitetsskyddet.
    I NJA 1947 s. 450 uppkom frågan, huruvida boktiteln »Blod och Eld» vore så egenartad, att den kunde vinna skydd enligt IKL 9 § 2 st. Svaranden, som använt titeln för en film med helt annat innehåll än boken, gjorde bl. a. gällande, att titeln utgjorde ett inarbetat kännetecken för Svenska Frälsningsarmén. En ledamot i hovrätten instämde häri, men i övrigt funno eniga domstolar tydligen titeln ifråga vara tillräckligt särskiljande för att ansvar skulle kunna ådömas. Av särskilt intresse torde vara, att överinstanserna — trots avsaknad av närmare utredning — utdömde ett avsevärt belopp såsom skälig skadeersättning.
    Från IKL i övrigt må blott omnämnas NJA 1943 s. 685, där domstolarna fann en uppgift, att viss vara var patentskyddad, med hänsyn bl. a. till att patent sedermera beviljats icke innefatta illojal reklam. Ett i vissa avseenden längre gående skydd mot oriktig uppgift om beviljat patent har ju sedermera genom 1944 års lagändringar införts i patentförordningens 22 §. Ytterligare bör i förevarande sammanhang pekas på NJA 1950 s. 164, där ansvar enl. IKL 3 § andra stycket för obehörigt användande av yrkeshemligheter ådömdes en person, som använt en enligt anförtrodda ritningar utförd maskin såsom modell vid tillverkning av en ny maskin för annan beställare.