SVENSK RÄTTSPRAXIS. 
RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

17.

Värnpliktig, som färdades med tåg för att inställa sig till militärtjänstgöring, blev på grund av sitt berusade tillstånd avvisad från tåget och insatt i förvarsarrest, till följd varav han inställde sig för sent. Det har ansetts, att han gjort sig skyldig till undanhållande.

 

Jfr SOU 1946 nr 83 s. 100 f. samt MO:s ämb.b. 1951 s. 184.

 

    Allmän åklagare yrkade vid Stockholms RR ansvar å värnpliktige vid Stockholms luftvärnsregemente S. E. G. Lövgren jämlikt 26 kap. 11 §, 11 kap. 10 och 11 §§ samt 10 kap. 4 § strafflagen för undanhållande, fylleri, förargelseväckande beteende och våldsamt motstånd. Åklagaren anförde: Lövgren, som inkallats till militärtjänstgöring vid Lv 3 med inställelse d. 11 sept. 1951 kl. 11.00, hade underlåtit att inställa sig vid nämnda tidpunkt och olovligen hållit sig undan tilld. 12 sept. kl. 09.00. Han hade därjämte d. 11 sept. 1951 i Alsikedels uppträtt så berusad av starka drycker, att det framgått av hans åtbörder och tal, dels ock uppträtt hotfullt mot flera personer och riktat slag mot dem, vilket varit ägnat att väcka allmän förargelse. Slutligen hade han, då han omhändertagits av fjärdingsmannen Sigfrid Einar Svensson, med våld sökt hindra förrättningen genom att rikta slag mot denne, sparka omkring sig samt söka bita Svensson.
    RR:n (hrr Nordlund, Gyllenhammar och Thornander) yttrade i dom d. 11 okt. 1951: Domskäl. Lövgren har erkänt, att han olovligen hållit sig undan d. 11 sept. 1951 från kl. 11.00 till kl. 13.00, men har förnekat, att han därefter olovligen hållit sig undan. Han har sagt sig icke minnas, huruvida han gjort sig skyldig till vad åklagaren i övrigt lagt honom till last. Härjämte har Lövgren uppgivit: I avsikt att i rätt tid inställa sig på regementet hade han d. 11 sept. 1951 avrest från Skyttorp med tåg som vid 08.30-tiden anlänt till Uppsala. Där hade han lämnat tåget i avsikt att kl. 09.01 fortsätta med tåg till Stockholm. Efter ankomsten till Uppsala hade han besökt två näringsställen samt ätit och druckit spritdrycker och pilsner. Han hade icke något minne av vad som därefter hänt förrän han vid 19-tiden funnit sig vara i förvar å I 8 i Uppsala. På grund av besöken på näringsställena hade han icke kunnat medhinna tåget som avgått kl. 09.01. Han hade erfarit, att han senare på dagen i Alsike avvisats från ett tåg, då han varit på väg till Stockholm. Det hade därför tydligen då varit hans avsikt att snarast inställa sig vid

 

834 SVENSK RÄTTSPRAXIS.regementet i Stockholm. Han trodde, att han från Uppsala med följttåg, som anlänt till Stockholm på sådan tid, att han kunnat vara på regementet kl. 13.00. Från Alsike hade han under dagen icke kunnat fortsätta till Stockholm, emedan han, enligt vad han senare erfarit, gripits av polisman och överförts till I 8, varest han tagits i förvar.
    Av vittnesmål avgivna av Svensson och f. lokföraren Axel Erik Mattias Ståhl måste anses framgå, att Lövgren från Uppsala medföljt ett tåg, som skulle hava anlänt till Stockholm kl. 15.13, ävensom att han i Alsike gripits av Svensson och avförts till I 8. Intet motsäger antagandet att Lövgren, då han avreste från Uppsala, avsåg att inställa sig vid Stockholms luftvärn sregemente snarast efter tågets ankomst till Stockholm. Åklagaren har vitsordat, att Lövgren i Alsike avvisats från tåget. Det måste antagas, att Lövgren, därest han ej avvisats från tåget, skulle haft möjlighet att inställa sig på luftvärnsregementet mellan kl. 15.30 och 16.00. På grund av vad nu upptagits är Lövgren icke förvunnen till undanhållande under längre tid än kl. 11.00—15.30 d. 11 sept. 1951.
    Genom Svenssons och Ståhls vittnesmål är bevisat, att Lövgren i Alsike gjort sig skyldig till fylleri, förargelseväckande beteende och våldsamt motstånd på sätt åklagaren påstått.
    Undanhållandet förskyller disciplinstraff och övriga brott förskylla böter. Vid sådant förhållande skall jämlikt 8 § disciplinstrafflagen gemensamt bötesstraff för samtliga brotten ådömas, om ej särskilda skäl föranleda till annat. Med hänsyn till krigslydnaden finner RR:n skäl föreligga att för undanhållandet döma Lövgren till arrest jämte bötesstraff för övriga brott.
    Domslut. RR:n dömer Lövgren med tillämpning av disciplinstrafflagen dels jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen för undanhållande till arrest 4 dagar dels ock jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§, 10 kap. 4 § samt 11 kap. 10 och 11 §§ strafflagen för våldsamt motstånd, för fylleri och för förargelseväckande beteende att utgiva 35 dagsböter å 4 kr. 50 öre.

 

    Åklagaren fullföljde talan under yrkande, att Lövgren måtte dömas för undanhållande jämväl för tiden från d. 11 sept. 1951 kl. 15.30 till nästföljande dag kl. 9.00.
    Svea HovR (hrr Hägglund, referent, Graffman, Backman och Odevall) yttrade i dom d. 21 dec. 1951: Domskäl. I målet är utrett, att Lövgren, sedan han d. 11 sept. 1951 i Uppsala förtärt spritdrycker och pilsner, samma dag avrest från Uppsala med ett tåg, vilket skulle hava anlänt till Stockholm kl. 15.13, att Lövgren vid tågets uppehåll i Alsike av tågbetjäningen avvisats från tåget på grund av att han varit berusad, att Lövgren, då han strax efter kl. 14.00 omhändertagits av polisen i Alsike, varit så berusad att han icke varit i stånd att taga vara på sig själv, att Lövgren i anledning härav förts till Uppsala, där han blivit insatt i förvarsarrest vid I 8, samt att

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 835Lövgren på morgonen d. 12 sept. 1951, då han varit nykter, frigivits ur arresten, varefter han inställt sig vid Lv 3 kl. 9.00 samma dag.
    Lövgren har genom att berusa sig på sätt som skett försatt sig i en situation, som — vilket Lövgren måste hava insett — inneburit risk för att han ej skulle bliva i tillfälle att inställa sig i tid vid regementet.
    Den omständigheten att Lövgren blivit avvisad från tåget och insatt i förvarsarrest kan förty icke fritaga honom från ansvar för undanhållande under den tid han till följd därav varit frånvarande från regementet.
    Med hänsyn till vad sålunda upplysts finner HovR:n Lövgren, såsom åklagaren påstått, hava gjort sig förfallen till ansvar för undanhållande under tiden från d. 11 sept. 1951 kl. 11.00 till d. 12 i samma månad kl. 9.00.
    För detta undanhållande förskyller Lövgren det av RR:n utmätta arreststraffet.
    Domslut. HovR:n fastställer RR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

 

18.

Fråga om förutsättning för ådömande av ansvar jämlikt 12 § 1 mom. 1) prisregleringslagen.

 

    Allmän åklagare yrkade efter stämning vid Stockholms RR ansvar å försäljningschefen Frans Petrus Källman i Bromma jämlikt 12 § 1 mom. 1) prisregleringslagen d. 30 juni 1947 samt priskontrollnämndens meddelande d. 22 aug. 1947 (nr 931) och anförde därvid följande: Källman hade i egenskap av försäljningschef hos Oscar Johansson Import- & Export AB, med vetskap om att normalpris gällt, vid försäljning i Stockholm i början av jan. 1948 av äpplen till partihandlare överskridit detta pris, i det att 5,811 kg äpplen av sorten »Königsaur» (även benämnd »King Red» och »Red King»), vilken jämlikt nämndens cirkulärskrivelse d. 28 okt. 1947 (nr 960) hänförts till dessertsort klass II med ett normalpris av 1 kr. 14 öre per kg, sålts för 1 kr. 28 öre per kg. Äpplena hade sålts såsom varande av sorten »Winesap», vilken enligt nämndens meddelande d. 19 sept. 1947 (nr 944) hänförts till dessertsort klass I och för vilken gällt ett normalpris av 1 kr. 28 öre per kg. Bolaget hade inköpt äpplena från Holland. Vederbörande holländska firma hade i faktura till bolaget av d. 8 nov. 1947 benämnt äpplena »Dutch Winesap». Åklagaren gjorde gällande, att denna benämning tillkommit på initiativ av bolaget för att för bolaget möjliggöra försäljning av äpplena till högre pris än sorten berättigat till. Det hade nämligen utrönts, att den holländska firman i en provsändning, som tillställts bolaget före leveransen, benämnt äpplena »Red King», samt att bolaget i brev av den 4 nov. 1947 till den holländska firman framhållit, att det vore av vikt, att äpplena benämndes »Dutch Winesaps», och uppmanat firman att vid leveransen åsätta äpplena detta namn.

 

836 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Åklagaren yrkade tillika åläggande för Källman jämlikt 12 § 3 mom. prisregleringslagen att till Kronan utgiva vid försäljningen uppburet vederlag, 7,438 kr. 8 öre.
    RR:n (hrr Askergren, Engfeldt och Wetterlundh) yttrade i dom d. 5 okt. 1950: Domskäl. Källman har vitsordat, att bolaget vid den tid, som åklagaren påstått, till partihandlare sålt uppgivna kvantitet äpplen till ett pris av 1 kr. 28 öre per kg och att han i egenskap av försäljningschef hos bolaget vore ansvarig för denna prissättning, men har bestritt åtalet samt vidare uppgivit: Bolaget, som handlade med frukt, företrädesvis utländsk, hade på hösten 1947 av den holländska firman offererats ett äpple, som i offerten benämnts »Red King». Något äpple med detta namn hade icke funnits upptaget i priskontrollnämndens vid denna tid gällande klassificeringslista, intagen i nämndens meddelande nr 931. Då bolaget icke velat underkasta sig det besvär och den tidsutdräkt, som varit förenade med en begäran hos nämnden om klassificering av den offererade fruktsorten, hade bolaget avböjt inköp av äpplesorten men i samband därmed frågat den holländska firman, om icke sorten möjligen hade även något annat namn. Den holländska firman hade därpå meddelat, att sorten även benämndes »King Red» och »Winesap». Under mellantiden hade från nämnden utkommit meddelandet nr 944, som i en kompletterande klassificeringslista upptagit sorten »Winesap» och hänfört den till dessertsort klass I. Källman hade då trott, att den sålunda upptagna sortbenämningen avsåge eller i varje fall omfattade det äpple, som offererats bolaget, och bolaget hade därför träffat avtal om inköp av ett parti av frukten. Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit vore innehållet i bolagets brev av d. 4 nov. 1947 icke anmärkningsvärt. Sedan äpplena blivit av bolaget försålda, hade vid besök, som tjänstemän från priskontrollnämnden d. 12 jan. 1948 gjort hos bolaget, Källman uppmärksammats på att de sålda äpplena vore av sorten »Königsaur», vilken av nämnden klassificerats såsom dessertsort klass II med ett fastställt normalpris av 1 kr. 14 öre per kg. Efter kontrollbesöket hade bolaget tillställt sina köpare kreditnotor å de för mycket erlagda beloppen. Källman ville framhålla, att först i nämndens meddelande nr 1,070, som utkommit d. 25 aug. 1948, fanns upptagen sortbenämningen »King Red» (»Königsaur»). — Sedan 1921 hade Källman varit verksam i fruktbranschen, och han hade 1934 blivit anställd hos bolaget såsom inköpschef. Det hade varit Källman bekant, att i handeln sedan länge förekomme en äpplesort, som benämndes »Winesap». Denna äpplesort hade brukat importeras från Amerika, och Källman hade själv i sin verksamhet ofta handlat med sorten. På grund härav hade Källman varit förtrogen med sortens utseende och smak. Enligt Källmans erfarenhet hade sorten ett varierande utseende, och det äpple, som bolaget köpt från den holländska firman, hade enligt Källmans uppfattning till såväl utseende som smak erinrat om nyssnämnda Winesapsäpple.
    Genom den i målet förebragta vittnesbevisningen finner RR:n ut-

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 837rett, att ifrågavarande av bolaget från Holland inköpta äpplen varit av sorten »Königsaur», för vilken vid tiden för de med åtalet avsedda försäljningarna gällt ett normalpris vid försäljning till partihandlareav 1 kr. 14 öre, samt att det för en branschkunnig person måste hava framstått såsom uppenbart, att äpplena icke voro av den sort, som enligt inom fruktbranschen gängse benämning kallas »Winesap». Källman har enligt egna uppgifter i sin mångåriga verksamhet inom branschen ofta handlat med äpplen av sistnämnda sort, och han har sålunda varit förtrogen med densamma. Med hänsyn härtill måste det för visst antagas, att Källman insett, att de av bolaget från Holland inköpta äpplena icke voro hänförliga till denna sort och att de därför icke heller kunde omfattas av den i priskontrollnämndens meddelande nr 944 upptagna sortbenämningen »Winesap». Källman är förty förfallen till ansvar för de prisöverträdelser, som ägt rum genom försäljning av äpplena till partihandlare för ett pris av 1 kr. 28 öre per kg.
    Domslut. RR:n dömer Källman, med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, jämlikt 12 § 1 mom. 1) prisregleringslagen d. 30 juni 1947 samt priskontrollnämndens meddelande nr 931 för överskridande av fastställt normalpris vid försäljning av äpplen att utgiva 60 dagsböter å 18 kr.
    Vidare åligger det Källman att till Kronan av uppburet vederlag utgiva ett med hänsyn till omständigheterna till 4,000 kr. nedsatt belopp.

 

    Källman fullföljde talan under yrkande om frikännande, alternativt befrielse från skyldighet att utgiva vederlag. Han åberopade därvid bl. a., att han icke haft kännedom om priskontrollnämndens cirkulärskrivelse nr 960, vilken riktat sig till priskontoren.
    Svea HovR (hrr Jansson, Mellgard, referent, och Sjöberg) yttrade i dom d. 24 april 1951: Domskäl. I målet är utrett, att bolaget i jan. 1948 till partihandlare sålt 5,811 kg av de från den holländska firman inköpta äpplena för ett pris av 1 kr. 28 öre per kg. Källman har vitsordat, att han i egenskap av försäljningschef hos bolaget är ansvarig för denna prissättning.
    HovR:n finner lika med RR:n utrett, att äpplena voro av sorten Königsaur (Red King, King Red).
    Vid tiden för bolagets försäljning av äpplena gällde priskontrollnämndens meddelande nr 931, varigenom fastställts normalpriser å äpplen av 1947 års skörd. I meddelandet föreskrevs, att normalpriset vid försäljning av äpplen till partihandlare utgjorde 1 kr. 28 öre per kg för dessertsort klass I och 1 kr. 14 öre per kg för dessertsort klass II. En i meddelandet ingående klassificeringslista upptog ett stort antal äpplesorter, dock varken Königsaur eller Winesap. Enligt meddelandet skulle i fråga om äpplesorter, som ej funnes upptagna i listan eller som säljare och köpare ej kunde klassificera, på ansökan klassificering ske genom priskontorens försorg. Vidare stadgades, att im-

 

838 SVENSK RÄTTSPRAXIS.portör av frukt skulle vid försäljning till återförsäljare låta över försäljningen upprätta och till köparen överlämna skriftlig handling upptagande bl. a. fruktsortens namn och kvalitet samt nettovikt jämte tillämpat pris per kg. Nämndens meddelande nr 944 innehöll ett tilllägg till nyssnämnda klassificeringslista, enligt vilket Winesap-äpplen skulle hänföras till dessertsort klass I. I cirkulärskrivelse till priskontoren d. 28 okt. 1947 (nr 960) meddelade nämnden, att den godkänt klassificering av Königsaur som dessertsort klass II. Königsaur upptogs i nämndens meddelanden första gången d. 25 aug. 1948.
    Såvitt visats hade vid tidpunkten för den med åtalet avsedda försäljningen innehållet i priskontrollnämndens förenämnda cirkulärskrivelse till priskontoren icke bragts till allmän kännedom. Åklagaren har icke styrkt, att Källman ändock ägde kännedom därom. Det får därför antagas, att Källman vid försäljningen, ehuru han ägde vetskap om att normalprisreglering gällde för äpplen, saknade kännedom om vilket normalpris som fastställts för Königsaur-äpplen.
    I målet har upplysts att Winesap-äpplen, förutom i Amerika, odlas blott i Italien, att Winesap-äpplen länge förekommit på den svenska marknaden samt att äpplen av sorten Königsaur ej sålts i Sverige förrän hösten 1947. I målet får väl anses utrett, att sistnämnda äpplesort i Holland även benämnes bl. a. Dutch Winesap samt att Källman ägde kännedom härom vid inköpet av äpplen från Holland. Genom i målet avgivna vittnesmål är emellertid styrkt, att Winesap-äpplen, oavsett om de äro av italienskt eller amerikanskt ursprung, skilja sig så påtagligt i form och smak från äpplen av sorten Königsaur att förväxling är utesluten för en fackman. Källman har enligt egen uppgift sedan 1921 varit verksam inom fruktbranschen och ofta handlat med Winesap-äpplen. Även om Källman icke förrän i samband med inköpet av ifrågavarande äpplen sett Königsaur-äpplen och alldeles oavsett vilken benämning den holländska firman åsatt äpplena, måste det därför för Källman ha framstått som åtminstone synnerligen tvivelaktigt, huruvida de voro hänförliga till den sort, som i priskontrollnämndens meddelande nr 944 avsågs med beteckningen Winesap. Ytterligare stöd härför utgör den omständigheten, att bolaget i de över försäljningen till partihandlare upprättade fakturorna i strid mot föreskriften i nämndens meddelande nr 931 betecknat äpplena endast som holländska äpplen. Ehuru Källman känt till den i sistnämnda meddelande anvisade möjligheten att genom hänvändelse tillvederbörande priskontor skaffa sig kännedom om äpplenas klassificering, har han underlåtit att begagna sig därav.
    På grund av det anförda finner HovR:n lika med RR:n Källman icke kunna undgå ansvar för den prisöverträdelse, som ägt rum genom att bolaget sålt äpplena till partihandlare för ett pris av 1 kr. 28 öre per kg.
    Med hänsyn till omständigheterna i målet finner HovR:n det av RR:n bestämda vederlaget skäligt.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 839D o m s l u t. HovR:n fastställer RR:ns domslut.
    Hovrättsrådet Afzelius var beträffande domskälen av skiljaktig mening och anförde: Att Källman insett, att ifrågavarande äpplen icke kunde omfattas av den i priskontrollnämndens meddelande nr 944 upptagna benämningen »Winesap», anser jag framgå av utredningen i målet.
    Utöver de skäl härför, som RR:n upptagit, kan såsom stöd för denna uppfattning ytterligare anföras: Provsändningen från Holland uppgavs innehålla äpplen av sorten »Red King» och det var på föranledande av bolaget som äpplesorten sedermera i köpehandlingen mellan den holländska säljaren och bolaget betecknades som »Dutch Winesap». Vid återförsäljning till partihandlare upptog emellertid bolaget icke denna beteckning i fakturorna, utan angav äpplesorten endast såsom »Holländska äpplen», ehuru i priskontrollnämndens meddelande nr 931 i aug. 1947 föreskrivits, att fruktsortens namn och kvalitet skulle angivas i fakturorna.

 

19.

Fråga om förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för fordran på grund av bokföringsarbete m. m.

 

Jfr NJA 1904 s. 503 och 1905 s. 204 samt SvJT 1946 Rf s. 56 med hänvisningar.

 

    Sedan AB Gutekonserver försatts i konkurs vid Stockholms RR, bevakade revisorn Karl-Axel Dahlberg i konkursen, under yrkande om förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, fordran å 2,000 kr., utgörande lön såsom deltidsanställd hos bolaget för fullgörande av vissa kamerala göromål under tiden d. 1 maj 1950—d. 28 febr. 1951 efter 200 kr. i månaden.
    Förvaltaren i konkursen, advokaten Gunnar Kjällman i Visby, bestred i avgiven anmärkningsskrift yrkandet om förmånsrätt under påstående, att Dahlberg, som varit revisor i bolaget, icke innehaft anställning hos bolaget utan såsom självständig företagare utfört det arbete, för vilket han bevakat fordran.
    Vid förlikningssammanträde inför rättens ombudsman bekräftade bolagets verkställande direktör, att Dahlberg varit vald till revisor i bolaget men icke anställd hos detta.
    Vid förhör inför RR:n anförde Dahlberg: Han hade innehaft anställning som revisor hos arbetsmarknadsstyrelsen sedan 1943 och hos domänstyrelsen sedan d. 1 juli 1950. I maj 1948, då bolaget började sin verksamhet, hade Dahlberg erhållit anställning såsom kamrerare hos bolaget och i anledning därav tagit ledigt från sin tjänst hos arbetsmarknadsstyrelsen. Enär Dahlberg snart funnit bolagets ekonomiska ställning vara mindre god, hade Dahlberg emellertid redan efter två månader lämnat sin anställning hos bolaget och återgått till sin statstjänst. I samband därmed hade överenskommits mellan bolaget och Dahlberg, att Dahlberg mot en ersättning av omkring

 

840 SVENSK RÄTTSPRAXIS.700 kr. om året skulle i fortsättningen biträda med bokslutsarbete och vara revisor för bolaget. I enlighet med överenskommelsen hade Dahlberg därefter handhaft nämnda göromål. Enär bolagets ekonomiska ställning alltmera försämrats, hade Dahlberg troligen i maj 1950 hänvänt sig till ordföranden i bolagets styrelse, direktören Richard Allgårdh, med begäran om sådan anställning hos bolaget, att Dahlberg i händelse av bolagets konkurs skulle äga tillgodonjuta förmånsrätt för sin fordran å lön. Allgårdh hade samtyckt till denna begäran. Det hade därvid överenskommits dem emellan att, räknat från d. 1 maj 1950, Dahlberg skulle för sitt arbete hos bolaget erhålla lön å 200 kr. i månaden mot att han avskreve fordran, som han tidigare förvärvat hos bolaget, samt att han finge utföra arbetet dels i hemmet dels å bolagets kontor i Stockholm å tider, som passade honom. Hans åsyftade fordran hade avsett revisionsarvode för 1949 ävensom ersättning för resekostnader och mistade avlöningsförmåner samt uppgått till 1,220 kr. Vid tillfället hade det icke varit närmare tal om de arbetsuppgifter Dahlberg skulle hava hos bolaget. Enligt Dahlbergs mening hade det emellertid förutsatts, att Dahlberg i fortsättningen skulle hava samma uppgifter som tidigare, nämligen att övervaka bokföringen samt att upprätta årsbokslut och dessemellan med vissa mellantider utarbeta ekonomiska kalkyler rörande bolagets ställning. Vid samma tillfälle hade Dahlberg förklarat, att han icke ville kvarstå som revisor hos bolaget. Dahlberg hade sedan fullgjort angivna uppgifter intill dess bolaget försattes i konkurs. Under tiden efter d. 1 maj 1950 hade Dahlberg liksom tidigare för sitt arbete besökt bolagets kontor en eller två gånger i veckan, ibland oftare, ibland mera sällan. Under den tid Dahlberg varit verksam hos bolaget hade han utfört motsvarande uppgifter hos dess moderbolag, Alvarets konservfabrik AB.
    RR:n (hrr Staaff, Böre och Norrman) yttrade i slutligt beslut d. 12 juli 1951: Skäl. Vad Dahlberg uppgivit angående arten och omfattningen av det arbete han utfört åt bolaget under den tid bevakningen avser har av förvaltaren lämnats obestritt och förtjänar enligt RR:ns mening tilltro.
    Av dessa uppgifter finner RR:n framgå, att Dahlberg under nämnda tid innehaft sådan ställning hos bolaget, att han för sin fordran å betalning för det under samma tid utförda arbetet äger åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Emellertid måste av Dahlbergs uppgifter rörande den av honom åberopade överenskommelsen med Allgårdh i maj 1950 tillika anses framgå, att den bevakade fordringen till ett belopp av 1,220 kr. i verkligheten avser ersättning för arbete, som Dahlberg tidigare utfört åt bolaget. Omständigheterna utvisa icke, att fordringen i denna del är av beskaffenhet att vara förenad med yrkad förmånsrätt. På grund härav finner RR:n Dahlberg berättigad att i konkursen njuta utdelning med förmånsrätt enligt angivna lagrum för allenast skillnaden mellan sistnämnda belopp och det bevakade beloppet eller således för 780 kr.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 841    S l u t. Dahlberg förklaras berättigad att i konkursen njuta utdelning dels för 780 kr. med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken dels ock för 1,220 kr. i likhet med oprioriterade borgenärer.

 

    Dahlberg sökte ändring under yrkande, att han måtte åtnjuta förmånsrätt för hela den bevakade fordringen. Dahlberg gjorde gällande, att RR:n givit den mellan Dahlberg och Allgårdh i maj 1950 träffade överenskommelsen en felaktig tolkning såtillvida att det icke varit deras mening att beloppet å 1,220 kr. skulle ingå i Dahlbergs fordran å 2,000 kr. Angående arten och omfattningen av det arbete, Dahlberg utfört för bolaget, anförde Dahlberg bl. a.: Dahlberg hade under tiden maj 1950—febr. 1951 i genomsnitt ägnat cirka 10 timmars arbete i veckan åt bolaget, vilket motsvarade omkring 400 timmar för 10 månader. Under ifrågavarande tid hade Dahlberg haft översyn av den löpande bokföringen, upprättat 5 fullständiga bokslut, uppgjort kalkyler samt haft sammanträden med eventuella köpare av bolaget, bankmän, advokat m. fl.
    Kjällman bestred ändringssökandet under påstående, att RR:ns tolkning av överenskommelsen mellan Dahlberg och Allgårdh vore riktig. Angående det av Dahlberg utförda arbetet anförde Kjällman bl. a.: Dahlberg hade varit vald till revisor i bolaget med sin hustru som suppleant. Såvitt Kjällman kunnat finna, hade ej annan revisor utsetts. Då under 1950 bolagets ställning blivit allt sämre och kreditgivarna gång efter annan infordrat uppgifter ur bokföringen, hade synbarligen Dahlberg anlitats mer och mer för att biträda bolaget med upprättande av erforderliga handlingar. Den överenskommelse Dahlberg träffat med Allgårdh hade ej medfört annat än att Dahlberg varit revisor i bolaget, ehuru han anlitats mera än en revisor i allmänhet. Dahlberg hade utfört ifrågavarande arbete såsom självständig företagare.
    Svea HovR (hrr Hagendahl, Hägglund, Nordell och Backman, referent) yttrade i beslut d. 29 nov. 1951: Enär med hänsyn till vad som upplysts angående arten och omfattningen av det arbete, Dahlberg utfört för bolaget, Dahlberg icke kan anses berättigad att åtnjuta förmånsrätt för sin fordran å betalning för arbetet, finner HovR:n ej skäl att på talan av Dahlberg göra ändring i RR:ns beslut.

 

20.

I mål om ansvar för olaga jakt å en årskalv av älg uppkommer fråga om verkan av misstag beträffande djurets ålder.

 

Jfr THORNSTEDT i SvJT 1952 s. 104 f.

 

    Allmän åklagare yrkade vid Jämtlands norra domsagas HR ansvar å skogsarbetaren H. A. Håkansson jämlikt 13 § och 28 § 1 mom. 2 st. jaktstadgan under påstående, att Håkansson d. 12 sept. 1949 å Ängeskälen i Gåxsjö socken, då älgjakt varit lovlig, fällt en årskalv efter älg.

 

842 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Därjämte förde åklagaren ansvarstalan mot försäljaren A. H. Lundin, skogsarbetaren O. T. Danielsson, chauffören N. R. Haglund samt skogsarbetaren J. A. Wallin för att de tagit olovlig befattning med det fällda djuret, oaktat de haft skälig anledning misstänka, att det varit en årskalv.
    I dom d. 7 dec. 1949 fann HR:n (ordf. hovrättsfiskalen Grotander) utrett, att den fällda älgen var en årskalv, och yttrade vidare: Håkanssons uppgift, att han vid påskjutningen av älgen på 40 m:s avstånd känt sig säker på att den åtminstone var en ettåring, fastän han då tyckt att den såg en smula liten ut, framstår enligt HR:ns mening som trovärdig.
    Håkansson, som jagat älg sedan 1928, Danielsson och Haglund hava uppgivit, att de även vid styckningen av älgen bestämt varit av den uppfattningen, att älgen var en ettåring, ehuru någon anmärkt att den kanske var liten för sin ålder. Enligt vad utredningen i målet visar har denna uppfattning delats av Lundin och Wallin.
    Att de tilltalade varit i god tro beträffande älgens ålder bestyrkes av den ostridiga omständigheten, att Lundin, som själv är något slaktkunnig, efter att hava förvärvat älghuden av Danielsson i samråd med övriga jaktdeltagare hos landsfiskalen begärt att få huden märkt.
    De tilltalade hava likväl alla haft skälig anledning misstänka, att älgen var en årskalv.
    HR:n finner därför, att Håkansson gjort sig skyldig till olaga jakt och att de övriga tilltalade skola straffas såsom för olaga jakt.
    Domslut. HR:n dömer Håkansson jämlikt 13 § 1 mom. och 28 § 1 mom. 2 st. jaktstadgan för olaga jakt samt Lundin, Danielsson, Haglund och Wallin jämlikt 13 § 1 mom. och 28 § 2 mom. jaktstadgan, jfd med 28 § 1 mom. 2 st. samma stadga, såsom för olaga jakt att böta envar 30 kr.

 

    Åklagaren fullföljde talan till HovR:n för Nedre Norrland och yrkade, att Håkanssons straff måtte höjas.
    Håkansson bestred ändringssökandet.
    HovR:n (hrr Bennich och Henkow) yttrade i dom d. 19 april 1950: Enär såsom HR:n funnit den fällda älgen var en årskalv,
    samt Håkansson vid angivna förhållande — även om han misstagit sig beträffande djurets ålder — är förvunnen till ansvar för fällande av årskalv,
    alltså och med hänsyn till omständigheterna prövar HovR:n rättvist i så måtto ändra HR:ns dom, såvitt den överklagats, att det bötesstraff Håkansson jämlikt de av HR:n åberopade lagrummen förskyller av HovR:n bestämmes till 75 kr.
    Adjungerade ledamoten Dixelius, med vilken hovrättsrådet Graneli instämde, anförde: Jag finner ej skäl göra annan ändring i HR:ns dom, såvitt nu är i fråga, än att jag bestämmer det straff Håkansson jämlikt de av HR:n åberopade lagrummen förskyller till 75 kr.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 84321.

Vid handläggning av tvistemål inför Linköpings domsagas HR har part,boende invid Linköping, anlitat ombud från Jönköping. Fråga i anledning härav om beräkning av ersättningen för partens rättegångskostnad.

 

Jfr NJA 1949 s. 774 och 1943 avd. II s. 234 f., SvJT 1948 s. 565, Processkommissionens betänkande del III s. 211, GÄRDE m. fl.: Nya rättegångsbalkens. 211 f. samt betr. äldre RB NJA 1912 B 204 och WILDTE: Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande s. 252 f.

 

    Greve Nils Bielke, Sturefors, anförde efter stämning å disponenten Bengt R. Carlsson, Åhagen, Hjulsbro, vid Linköpings domsagas HR: Bielke, vilken sedan år 1940 vore innehavare av Sturefors fideikommiss, hade genom kontrakt d. 28 april 1947 till Sturefors AB utarrenderat samtliga till fideikommisset hörande fastigheter, bl. a. den i Landeryds socken belägna Landerydshagen med Åtorpet 11. Genom hyreskontrakt d. 7 juli 1948 hade bolaget i sin tur till Carlsson uthyrt den å sistnämnda fastighet uppförda villabyggnaden, benämnd Åhagen, med vissa uthus, trädgård och park m. m. för tiden d. 31 juli 1948—d. 31 juli 1951, med föreskrift tillika, att därest uppsägning icke skedde senast 3 månader före kontraktstidens utgång, kontraktet skulle förlängas ett år i sänder. I enlighet med en på senhösten 1949 eller någon av de två första månaderna 1950 inom Bielkes familj träffad överenskommelse, att Bielkes moder skulle nyttja Åhagen såsom änkesäte, hade bolaget anmodats tillse, att Åhagen bleve disponibelt för detta ändamål d. 31 juli 1951. Bolaget hade d. 14 nov. 1950 uppsagt Carlssons hyreskontrakt till upphörande d. 31 juli 1951. Carlsson hade överklagat uppsägningen enligt hyresregleringslagen, och genom beslut d. 15 mars 1951 hade hyresrådet förklarat uppsägningen ogiltig. Enligt Bielkes och bolagets tidigare överenskommelse hade Bielke d. 8 april 1951 skriftligen uppsagt arrendeavtalet med bolaget vad anginge åbyggnaderna och övriga nyttigheter vid Åhagen till upphörande d. 31 juli 1951. Å uppsägningsskriften hade bolaget tecknat, att det medgåve, att dess nyttjanderätt till sagda byggnader och nyttigheter upphörde sistsagda dag. Bielke yrkade fördenskull, att HR:n måtte förklara, att enär bolagets nyttjanderätt till Åhagen upphört sistnämnda dag, Carlsson icke ägde rätt att efter sagda dag nyttja Åhagen med uthus, trädgård och park.
    Carlsson bestred nämnda yrkande och anförde: Överenskommelsen mellan Bielke och bolaget om upphörande av bolagets nyttjanderätt till byggnaderna m. m. å Åhagen vore uppenbart riktad mot Carlsson och tillkommen blott för att söka omintetgöra verkan av hyresrådets beslut. Det vore stridande mot tro och heder att under sådana förhållanden göra överenskommelsen gällande mot Carlsson. För övrigt hade bolagets uthyrning av Åhagen till Carlsson skett med Bielkes medgivande. På grund härav vore bolagets nyttjanderättsupplåtelse till Carlsson bindande för Bielke, även efter det bolagets nyttjanderätt upphört. Slutligen vore Bielke bunden av bolagets upplåtelse till

 

844 SVENSK RÄTTSPRAXIS.Carlsson även på den grund, att bolaget praktiskt taget ägdes av Bielke och att dess enda ändamål vore att utöva Bielkes rätt till fideikommisset. Bielke vore följaktligen även bunden av hyresrådets beslut.
    Såväl vid första inställelsen inför HR:n å tingsstället i Linköping som ock vid huvudförhandlingen därstädes tillstädeskom Carlsson genom advokaten Pehr Tham, Jönköping, vilken jämväl vid avgivande av skriftligt svaromål under förberedelsen företrätt Carlsson. Advokaten Wilhelm Brodin i Linköping var ombud för Bielke.
    Förhandlingarna pågingo vid första inställelsen kl. 10—10.25 och vid huvudförhandlingen kl. 15.05—16.30. Muntlig bevisning förekom icke.
    Carlsson fordrade ersättning för rättegångskostnader med 1,097 kr. 20 öre jämte domslösen. Av det begärda beloppet utgjorde 187 kr. 20 öre Thams biljettkostnader och dagtraktamenten i anledning av resor till Linköping för konferens med Carlsson och inställelserna vid HR:n, 10 kr. Thams telefon- och portoutgifter, 500 kr. ersättning för Thams rese- och väntetid samt 400 kr. ombudsarvode.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Sjögren) ogillade i dom d. 27 juni 1951 på anförda skäl Bielkes talan samt yttrade vidare: HR:n — som finner att Bielke vid denna utgång av målet bör ersätta Carlsson hans skäliga kostnader å rättegången men att behov icke förelegat för Carlsson att anlita utom hemtrakten eller i dess närhet verksamt ombud med därav följande resekostnader och rese- och väntetider för ombudet — förpliktar tillika Bielke att ersätta Carlsson hans kostnader med 460 kr., därav 400 kr. utgörande arvode till ombudet, jämte vad Carlsson kan visa sig hava utgivit i stämpel för ett exemplar av HR:ns dom i målet.

 

    Carlsson — ensam — fullföljde talan under yrkande att utbekomma ersättning för kostnader å målet vid HR:n med 607 kr. 20 öre utöver vad HR:n utdömt. Carlsson uppgav, att det vid HR:n för rese- och väntetid begärts 30 kr. för mycket, samt anförde vidare bl. a.: HR hade icke ägt ingå i prövning av vilket ombud Carlsson bort anlita. Konsekvensen av HR:ns uppfattning vore, att domstolarna ägde föreskriva parterna inom vilken mer eller mindre begränsad krets av advokater de skulle söka sina ombud. En sådan prövning tillkomme domstolarna endast vid förordnande av biträde enligt lagen om fri rättegång och offentlig försvarare samt kunde jämväl vara befogad i bagatellmål. Förevarande mål vore emellertid icke att anse som ett bagatellmål vare sig beträffande tvistens beskaffenhet eller i avseende å vikten för parterna, i vart fall Carlsson, att vinna bifall till sin talan. Carlsson hade därför ägt rätt att anlita det ombud, för vilket han hyste förtroende, oavsett ombudets verksamhetsort, och Carlsson borde vid bifall till sin talan erhålla full ersättning för det anlitade ombudets kostnader, tidsspillan och arvode. Det kunde för öv-

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 845rigt icke anses, att Carlsson genom anlitande av ombud från Jönköping föranlett oskäliga kostnader för motparten. Framhållas borde även, att varken arten av Bielkes talan eller hans ekonomiska förhållanden utgjorde ringaste skäl för att icke ålägga honom att ersätta Carlsson dennes samtliga kostnader.
    Göta HovR (hrr Brodén, referent, O. Svensson och M. Nilsson) yttrade i beslut d. 21 dec. 1951: Domsagans tingsställe, varest sammanträdena för förberedelse och huvudförhandling i målet ägde rum, är beläget i Linköping, som är den närmast Carlssons bostadsort belägna staden.
    Därest Carlsson anlitat ombud från Linköping eller ock från Norrköping eller annan ort i Linköpings närhet, skulle de ombudskostnader, som icke avsett arvode, hava blivit väsentligt mindre än som genom anlitandet av Tham varit fallet.
    Det kan icke på grund av målets beskaffenhet och i betraktande av omständigheterna i övrigt anses hava varit skäligen påkallat för tillvaratagandet av Carlssons rätt, att han anlitade ombud från annan plats än Linköping eller i närheten därav belägen ort.
    Ersättningen till Carlsson för ombudskostnader vid HR:n utöver arvodet bör bestämmas med hänsyn till det nu anförda och fastställas att utgå med 260 kr.
    HovR:n prövar förty rättvist att, med ändring av HR:ns dom såvitt nu är i fråga, förplikta Bielke att till Carlsson utgiva — utöver vad HR:n utdömt — ytterligare 200 kr.

 

    Adj. ledamoten Lundvik yttrade: Då parts möjlighet att fritt välja rättegångsombud icke utan tvingande skäl bör beskäras, må enligt min mening den omständigheten, att parten anlitat ombud från annan ort än den där domstolen sammanträder, icke föranleda reducering av den parten enligt allmänna regler tillkommande kostnadsersättningen annat än om och i den mån valet av ombud medfört att kostnaderna blivit högre än vad som kan anses skäligt.
    Vid bedömandet av vad som i detta sammanhang är att anse såsom skäligt bör hänsyn tagas bl. a. till målets beskaffenhet.
    I förevarande fall har målets utgång varit av stor betydelse för Carlsson och hava de i målet förekommande rättsfrågorna varit av svårbedömd art.
    Vid dessa förhållanden kan icke anses, att de kostnader, som följt av Carlssons åtgärd att för målet, som handlagts i Linköping, anlita ombud från Jönköping, överstigit den ovan angivna gränsen.
    Jag prövar förty rättvist att, med ändring av HR:ns dom såvitt nu är i fråga, förplikta Bielke att till Carlsson utgiva — utöver vad HR:n utdömt — ytterligare 537 kr. 20 öre.

 

846 SVENSK RÄTTSPRAXIS.22.

Makar, å vilkas egendomsförhållanden äldre giftermålsbalken var tilllämplig, överlämnade år 1949 gåvor av samfälld egendom till sina barn. Vid beräknande av skatt för gåva såsom för kvarlåtenskap hava båda makarna ansetts såsom givare, var och en beträffande hälften av gåvornas sammanlagda belopp.

 

Jfr NJA 1934 s. 559 och 1947 s. 259 I, NiTELIUS—SUNDSTRÖM: Kvarlåtenskapsskatten s. 60 samt BRATT i Svensk Skattetidning 1947 s. 235 f. och 1952 s. 170 f.

 

    Fabrikören Amandus Algot Carlberg anmälde i två särskilda, d. 11 jan. 1950 till KB i Kalmar län ingivna deklarationer — en för vardera av nedannämnda gåvotagare — att han d. 18 mars och d. 29 juni 1949 till ettvart av sina barn Lilly Kristina Viola och Gösta såsom gåvor överlämnat egendom till ett värde av sammanlagt 18,000 kr. Amandus Algot Carlberg uppgav vidare i deklarationen, att han vore gift med Augusta Carlberg och att äktenskapet ingåtts år 1902. Det upplystes, att barnen vid gåvotillfällena varit närmast till arv efter givaren.
    KB fastställde genom beslut d. 13 febr. 1950 kvarlåtenskapsskatt i anledning av gåvorna till 600 kr. (Skatten beräknades såsom om allenast e n gåva förelegat.)

 

    Makarna Carlberg anförde besvär i Göta HovR och yrkade att, enär gåvorna givits med ett belopp av 18,000 kr. av vardera maken samt förty kvarlåtenskapsskatt icke skolat utgå, HovR:n måtte förordna, att makarna skulle återfå uttagen skatt och därå erhålla ränta. Makarna Carlberg uppgåvo, att samtliga gåvor givits av samfälld egendom.
    Advokatfiskalsämbetet vid HovR:n hemställde, att besvären måtte lämnas utan bifall.
    HovR:n (hrr Lundin, Walberg, Ahlbom och Öhlén) yttrade i beslut d. 2 jan. 1951: I målet är upplyst, att makarna Carlberg ingått äktenskap före 1921 ävensom att de gåvor, om vilka i målet är fråga, givits av makarna Carlberg samfällt tillhörig egendom.
    Med hänsyn till utformningen av stadgandena om skatt för gåva såsom för kvarlåtenskap ävensom till syftet med nämnda stadganden finner HovR:n den bortgivna egendomens natur av samfälld egendom i äldre äktenskap icke böra föranleda därtill, att vid bedömandet av frågan, huruvida sådan skatt som nyss sagts bör utgå, allenast en gåva skall anses föreligga.
    Båda makarna böra därför i förevarande fall anses såsom givare, var och en beträffande hälften av gåvornas sammanlagda belopp.
    Enär vid sådant förhållande envar av makarna får anses hava givit egendom till värde av 18,000 kr., föreligga icke gåvor till skattepliktiga belopp.
    På grund härav prövar HovR:n lagligt att, med upphävande av

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 847överklagade beslutet, förklara, att skatt såsom för kvarlåtenskap ej skall utgå i anledning av gåvorna, samt berättiga makarna Carlberg att av statsverket i vederbörlig ordning återbekomma den för gåvorna erlagda skatten, 600 kr., ävensom att därå erhålla stadgad ränta.

 

    På samma sätt som i det refererade målet avgjordes genom beslut d. 7 mars 1951 ett liknande mål på besvär av fastighetsägaren Arvid Johansson i Vimmerby.

 

23.

A har till B utarrenderat vissa av A inköpta jordbruksfastigheter. Fråga om rättsverkan av detta avtal, då A icke erhållit tillstånd att förvärva fastigheterna och icke erhållit lagfart å dem.

 

Jfr NJA 1923 s. 485 och 520 samt 1907 avd. II nr 3 s. 29 f., ANDERBERG: PM ang. fastighetsköpets rättsverkningar s. 25—38, NIAL: Om förvärv i strid mot legala förbud i TFR 1936 s. 21—24, 26—29, 36—41, UNDÉN: Svensk sakrätt II, andra uppl. s. 137, KARLGREN: Avtalsrättsliga spörsmål s. 67 f., RODHE: Fastighetsindelningen och dess betydelse s. 308 f. och 323 f. samt Lantbruksstyrelsens meddelanden 1949 nr 3 s. 32 f.

 

    Trävaruhandlaren Hjalmar Nilsson köpte d. 14 jan. 1947 för 100,000 kr. jordbruksfastigheterna 1 mtl Norra Förlösa 22 och 1/2 mtl Norra Förlösa 23 i Åby socken.
    Genom arrendekontrakt d. 13 mars 1947 utarrenderade Nilsson och h. h. fastigheterna till arrendatorn Bertil Thunberg för en tid av 5 år, räknat från d. 14 mars 1947.
    Mannen Nilsson underlät att iakttaga föreskrifterna i lagen d. 21 dec. 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet — numera ersatt av den likabenämnda lagen av d. 17 juni 1948 — i följd varav hans fång å fastigheterna blev ogillt.
    D. 13 mars 1951 uppsade mannen Nilsson hos Thunberg arrendet till upphörande d. 14 mars 1952.
    Efter stämning å makarna Nilsson anförde Thunberg vid Norra Möre och Stranda HR: Bestämmelserna i 2 kap. 50—69 §§ allmänna nyttjanderättslagen vore tillämpliga å arrendeförhållandet. Thunberg hade därför optionsrätt enligt 51 § samma kap. Den av mannen Nilsson gjorda uppsägningen vore utan verkan, dels enär han underlåtit att samtidigt lämna Thunberg i 2 kap. 53 § föreskriven uppgift att denne, därest han icke åtnöjdes med att flytta, hade att inom en månad instämma talan om bibehållande av rätten till nytt arrende och dels emedan uppsägningen skulle verkställas av jordägaren men mannen Nilsson icke vore ägare till fastigheterna. På grund härav yrkade Thunberg, att HR:n måtte förklara att hans optionsrätt icke brutits genom uppsägningen utan att han gentemot makarna Nilsson vore bibehållen vid rätten till nytt arrende.
    Makarna Nilsson bestredo bifall till käromålet och genmälde: De medgåve, att bestämmelserna i 2 kap. 50—69 §§ allmänna nyttjande-

 

54—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

848 SVENSK RÄTTSPRAXIS.rättslagen vore tillämpliga å arrendeförhållandet samt att Thunberg vid uppsägningen ej erhållit sådan uppgift, varom stadgades i 2 kap. 53 § sagda lag. Anledningen till uppsägningen vore den att de ämnade själva bruka fastigheterna.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Lundström) yttrade i dom d. 19 maj 1951. D o m s k- ä l. Makarna Nilsson hava uppgivit, att de efter Thunbergs avflyttande hava för avsikt att själva bruka fastigheterna. I målet har icke förebragts någon omständighet, som ger stöd för ett antagande, att skälet till uppsägningen varit annat än vad makarna Nilsson uppgivit.
    På grund härav och då HR:n icke finner makarna Nilssons åsidosättande av 2 kap. 53 § allmänna nyttjanderättslagen böra tillmätas annan betydelse, än att Thunberg är bibehållen vid sin rätt att genom stämning underställa uppsägningen HR:ns prövning samt frågan huruvida mannen Nilsson sökt förvärvstillstånd uppenbarligen saknar betydelse i det interna förhållandet mellan parterna, finner HR:n, att den av mannen Nilsson verkställda uppsägningen äger laga verkan.
    Domslut. HR:n ogillar käromålet.

 

    Thunberg vädjade mot domen med yrkande om bifall till sin vid HR:n förda talan. Thunberg gjorde nu gällande bl. a., att makarna Nilsson icke ämnade själva bruka fastigheterna.
    Göta HovR (hrr Löthner, Lilja och Olsén, referent) yttrade i dom d. 24 okt. 1951. Domskäl. Enligt köpekontrakt d. 14 jan. 1947 förvärvade mannen Nilsson av Julius Karlsson och A. Carlsson i Melby, Läckeby, jordbruksfastigheterna 1 mtl Norra Förlösa 22 och 1/2 mtl Norra Förlösa 23 i Åby socken.
    I målet är ostridigt, att mannen Nilsson icke inom den i 2 § 1 st. lagen d. 21 dec. 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet föreskrivna tid av 3 månader från det fånget skedde sökt Konungens tillstånd att förvärva fastigheterna samt att mannen Nilsson icke heller begagnat den i 5 § 3 st. samma lag angivna möjlighet att utan nämnda tillstånd erhålla lagfart å fånget.
    Fånget är alltså, jämlikt bestämmelse i samma lag, ogillt och skall därför mannen Nilsson anses icke hava kunnat som ägare disponera över fastigheterna.
    Thunberg kan förty icke ur det mellan parterna d. 13 mars 1947 ingångna avtalet härleda någon arrenderätt till fastigheterna.
    Vid sådant förhållande kan Thunbergs talan, vilken innebär, att han gentemot makarna Nilsson skall utan hinder av uppsägningen äga rätt till arrende, icke bifallas.
    Domslut. HovR:n fastställer HR:ns domslut.

 

    E. o. assessorn Schnell var av skiljaktig mening och anförde: Thunberg har som grund för sitt påstående, att hans optionsrätt icke brutits genom uppsägningen, åberopat, att uppsägningen saknade verkan, dels enär mannen Nilssons fång till fastigheterna vore ogillt och denne för-

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 849ty icke vore jordägare, dels enär mannen Nilsson icke meddelat, att Thunberg, därest han icke ville avflytta, hade att inom en månad från uppsägningen instämma talan om bibehållande av rätten till nytt arrende. Dessutom har Thunberg gjort gällande, att mannen Nilsson icke ämnade bruka fastigheterna själv.
    Makarna Nilsson hava bestritt bifall till Thunbergs talan under åberopande av — förutom att mannen Nilsson själv ämnade bruka fastigheterna — att mannen Nilsson vore ägare till fastigheterna eller i allt fall innehade en sådan ställning, att han vore att jämställa med jordägaren, samt att mannen Nilssons underlåtenhet att hänvisa Thunberg att instämma talan, därest Thunberg icke ville avflytta, saknade betydelse, enär Thunberg ändock stämt inom en månad från uppsägningen.
    Makarna Nilsson hava däremot som grund för sitt bestridande icke åberopat, att arrendeförhållandet är sådant, att Thunberg oavsett uppsägningen icke äger rätt till nytt arrende. De hava tvärtom medgivit, att bestämmelserna i 2 kap. 50—69 §§ allmänna nyttjanderättslagen äro tillämpliga i förevarande fall. Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra ingå i bedömande av frågan huruvida Thunberg ur det mellan parterna d. 13 mars 1947 ingångna avtalet kan härleda någon arrenderätt till fastigheterna utan utgår från, att för Thunberg förelegat den optionsrätt, som han påstår.
    Frågan i målet blir därför endast om den optionsrätt, som Thunberg påstår sig hava, brutits genom uppsägningen d. 13 mars 1951.
    Beträffande denna fråga finner jag på de skäl, som majoriteten anfört, att mannen Nilssons fång till fastigheterna är ogillt och att han förty icke är ägare till desamma. Han har därför icke i egenskap av ägare kunnat bringa optionsrätten att upphöra genom uppsägningen. På grund härav och då i målet icke visats, att mannen Nilsson genom fullmakt från jordägaren eller av annan anledning varit behörig verkställa uppsägning med den verkan, som avses i 2 kap. 53 § allmänna nyttjanderättslagen, finner jag uppsägningen vara utan inverkan på den optionsrätt, som kan föreligga för Thunberg.
    Med upphävande av HR:ns dom i huvudsaken förklarar jag, att Thunbergs optionsrätt icke brutits genom uppsägningen.

 

24. 

Tolkning av begreppet »sinnesslöhet» i 5 kap. 5 § strafflagen.

 

Jfr NJA 1946 avd. II s. 275—276 och 286 samt RYLANDER och BENDZ: Rättspsykiatri S. 86-99 och 140—141.

 

    Allmän åklagare yrkade vid Norra Hälsinglands domsagas HR ansvar å sågverksarbetaren Johan Harald Wigg från Bergsjö socken för följande brott:
    1) snatteri;
    2) resande av livsfarligt vapen;

 

850 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    3—4) fylleri bestående däri, att Wigg uppträtt överlastad av starka drycker å allmän plats d. 23 och d. 25 juni 1950;
    5) olovlig befattning med spritdrycker bestående däri, att Wigg vid sistnämnda tidpunkt olovligen innehaft hembränt brännvin;
    6) snatteri;
    7) fylleri bestående däri, att Wigg natten till d. 7 okt. 1951 uppträtt överlastad av starka drycker; samt
    8) grovt egenmäktigt förfarande bestående däri, att Wigg vid samma tillfälle olovligen tagit och brukat en annan person tillhörig cykel, som brukats vårdslöst och ej återställts.
    Vid huvudförhandling d. 15 maj 1951 förordnade HR:n (ordf. häradshövdingen Holmberg), att Wigg skulle undergå sådan undersökning, som avses i 41 § sinnessjuklagen.
    Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen å Sidsjöns sjukhus i Sundsvall N. Ohlsson avgav utlåtande d. 15 okt. 1951. Av utlåtandet inhämtas bl. a. följande: Wigg är född d. 10 mars 1927 i Bergssjösocken. Han är yngst av 6 syskon. Enligt uppgift äro samtliga övriga skötsamma. Han är ogift, har hela sitt liv vistats i Bergsjö socken och bor nu hos modern. Han har gått i folkskola, vari han satt kvar i första och tredje klasserna. Vid skolålderns slut avgick han jämlikt 48 § 2. folkskolestadgan. Han blev frikallad från militärtjänst efter icke fullt 3 veckors tjänstgöring på grund av imbecillitet och psykasteni. Enligt uppgifter från arbetsgivare och andra ortsbor har han haft olika arbetsanställningar samt tidvis varit hemfallen åt ett kraftigt spritmissbruk. Arbetsgivarnas omdömen växla. En kvarnägare ansåg honom icke vara att lita på och icke heller arbetsam samt farlig, då han ibland genom sitt handlingssätt skadade redskap och maskiner. En sågverksägare förklarade, att Wigg var slarvig i arbetet men det »gick ju». En tredje ansåg, att Wigg frånsett sitt spritmissbruk skött sig bra. — Undersökningen av Wiggs psykiska tillstånd utvisade följande: Uppfattningsförmågan var mycket dålig och uppmärksamheten låg långt under det normala i fråga om tenacitet och vigilitet. Både när- och fjärrminne lågo långt under normal medelnivå. Multiplikationstabellen kunde han endast till en mindre del. Han kunde ej förklara några abstrakta ord. Han nådde en intelligenskvot av 67, vilket värde ganska bra överensstämde med det allmänna intrycket av djup undermålighet. — I sitt sammanfattande utlåtande uttalade undersökningsläkaren: Uppfattningsförmåga, uppmärksamhet och minne vore dåliga och Wigg saknade i betydande utsträckning sådana högre intelligensfunktioner som abstraktions- och generaliseringsförmåga, varför någon tvekan inte rådde om att han borde räknas till de i strafflagens mening sinnesslöa. Det vore både olämpligt och utsiktslöst att placera Wigg på alkoholistanstalt. Det syntes läkaren som om den bästa behandlingen i Wiggs fall vore att han för någon tid placerades på sinnessjukhus och där avvandes från sprit, sattes på abstinylkur och eventuellt steriliserades. — Läkaren avgav det utlåtandet, att Wigg lede av sinnesslöhet (imbecillitas med

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 851intelligenskvoten 67) och att han vore i behov av vård å sinnessjukhus.
    HR:n (ordf. t. f. tingsdomaren Ahlgren), som meddelade dom i målet d. 6 nov. 1951, fann i sina domskäl att Wigg gjort sig skyldig till de under 1) och 3)—8) ovan angivna gärningarna, dock att gärningarna under 1) och 6) vore att bedöma såsom bodräkt och gärningen under 8) icke vore att anse såsom grov, samt yttrade vidare: Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid Sidsjöns sjukhus, Sundsvall, Nils Ohlsson, som verkställt sinnesundersökning av Wigg, har avgivit ett d. 15 okt. 1951 dagtecknat utlåtande, enligt vilket Wigg lider av sinnesslöhet och är i behov av vård å sinnessjukhus.
    Medicinalstyrelsen har enligt ett till HR:n inkommet meddelande granskat utlåtandet utan åtgärd.
    På grund härav finner HR:n Wigg icke kunna fällas till ansvar i målet.
    D o m s l u t. HR:n, som ogillar åtalet för resande av livsfarligt vapen, förklarar Wigg jämlikt 20 kap. 3 § och 6 § 1 st. samt 11 kap. 10 § strafflagen ävensom 10 § lagen d. 20 juni 1924 ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin saker till bodräkt, egenmäktigt förfarande, fylleri och olovlig befattning med spritdrycker.
    Jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarar HR:n Wigg fri från ansvar.

 

    Wigg fullföljde talan och yrkade, att han måtte dömas till tidsbestämt frihetsstraff och komma i åtnjutande av villkorlig dom. Åklagaren bestred ändringssökandet.
    Svea HovR (hrr Hagendahl, E. Falk, referent, Petrén och Odevallfann i dom d. 1 febr. 1952, att åtalet under punkterna 1) och 6) icke bort upptagas till prövning samt yttrade i sina domskäl vidare: Beträffande åtalspunkterna 3), 4) 5), 7) och 8) finner HovR:n, lika med HR:n, att Wigg gjort sig skyldig till fylleri, olovlig befattning med spritdrycker och egenmäktigt förfarande.
    Av utredningen angående Wigg framgår väl att Wigg är i intellektuellt avseende efterbliven. Med hänsyn särskilt till hans förmåga att reda sig i samhället och till det allmänna intryck HovR:n erhållit av Wigg finner HovR:n emellertid hans efterblivenhet icke vara så höggradig, att han är att anse såsom sinnesslö. Wigg skall förty ådömas straff för ifrågavarande brott.
    På grund härav meddelar HovR:n, med ändring av överklagade domen, följande
    D o m s l u t. Åtalet under punkterna 1) och 6) varder av HovR:n avvisat.
    HovR:n dömer Wigg dels jämlikt 20 kap. 6 § 1 st., 11 kap. 10 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för egenmäktigt förfarande och fylleri att utgiva 40 dagsböter å 4 kr. dels ock jämlikt 10 § 1 mom. lagen d. 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin att böta 30 kr.