GUNTER HAUPT. Gesellschaftsrecht. 4. neubearbeitete Auflage von Rudolf Reinhardt. Tübingen 1952. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). VIII + 206 s. DM 9.60.

 

    Genom denna nya upplaga har Günter Haupts lärobok i associationsrätt förts à jour med rättsutvecklingen i Tyskland fram till början av 1952. Den nye utgivaren, Rudolf Reinhardt, professor i Marburg, har dessutomom arbetat framställningen på åtskilliga punkter. Inom sitt begränsade omfång ger boken en omfattande och innehållsrik översikt över den tyska rättens vitt förgrenade system av associationsformer. Den övervägande delen härav erbjuder icke mera stimulerande läsning än vad korta och detaljrika översikter bruka göra. Såväl den ursprunglige författaren som utgivaren ha emellertid strävat att giva en realistisk bild av hur de olika associationsformerna fungera, och notiserna härom ha, ehuru kortfattade, ofta intresse. Med tanke på det i Sverige ofta framförda kravet på en bolagsform för småföretagen, mindre komplicerad än aktiebolaget, är det intressant att se kritiken av »Gesellschaft mit beschränkter Haftung» (s. 157) och reflexionerna om enmansbolag (s. 169 ff). Det påpekas bl. a. att den reform av GmbH, som anses nödvändig, icke kan inskränka sig till en mindre teknisk nyreglering utan fordrar ett ställningstagande till frågan om och när överhuvud frihet från personligt ansvar bör förekomma vid småföretag. Det är f. ö. av intresse att finna att icke ens för GmbH den tyska rätten tillåter mindre »Stammkapital» än 20,000 DM (aktiebolag skall ha aktiekapital på minst 100,000 DM), medan i Sverige som bekant fortfarande ett aktiebolag, trots penningvärdets försämring, icke behöver ha mer än 5,000 kr. aktiekapital. Ett i annat sammanhang (s. 44) diskuterat, intressant spörsmål är konsekvenserna av att juridiska personer få deltaga som medlemmar i associationer som bygga på personligt ansvar för delägarna. Som avslutning gives en översikt över konkurrensbegränsande sammanslutningar och de associationsrättsliga frågor som dessa giva upphov till. J. H.

 

ALFRED WICHER. Handwörterbuch der französischen Rechtssprache, Frankfurt/M. 1951. Verlag Fritz Knapp. 400 s. DM 18.00.

 

    Juridiska ordböcker, såsom HAKULINENS där de svenska, finska och tyska rättsspråken direkt kan jämföras med varandra (se SvJT 1946 s. 305), är hos oss alltjämt lika oumbärliga som sällsynta. När det gäller att snabbt orientera sig om någon term eller institution i ett främmande rättssystem,

 

862 LITTERATURNOTISER.är vi tyvärr oftast hänvisade till att anlita ett tredje och större språkområdes hjälpmedel. Till fransk juridik går vägen då bäst över den tyska eller den schweiziska rätten, eftersom dessa båda länders rätt via Corpus Juris Civilis och Code Napoléon visar fler likheter med den franska än t. ex. den engelska rätten gör. Dessutom är Schweiz en självskriven clearingcentral också för juridiska definitioner och formuleringar; i Frankrike och Tyskland å andra sidan har seklets krigiska förvecklingar frambragt flera ömsesidiga fackordböcker för administration, näringsrätt och domstolsväsende.
    FEHNER-GANSER-HERRMANNS fra./ty. och ty./fra. Dictionnaire juridique et administratif, som utgavs 1920 i Strasbourg, har tyvärr inte omtryckts efter 3:e uppl. 1943. Detta utmärkt detaljrika arbete kan emellertid alltjämt anses fullt pålitligt vad beträffar terminologi och lagrum från tiden före andra världskriget. De hjälpmedel som efter 1945 efterträdde verket på den tyska bokmarknaden bär däremot ofta prägel av hastverk och har mött åtskillig fackkritik. Delvis fylldes tomrummet 1950 genom PICCARD-THILO-STEINERS i Zürich utgivna Dictionnaire juridique (I: fra./ty.). Detta digra och ytterst omsorgsfulla standardverk, som även omfattar den ännu gängse romersk-rättsliga terminologien, intar i Schweiz samma hedersplats som Hakulinens i Norden. Främst avsett för hemlandet, redovisar det emellertid enbart schweiz.-ty. termer för/mot schweiz.-fra. källor och lämnar således inte omedelbar tillgång till de egentliga franska resp. tyska lagrummen och rättsspråken.
    Först i och med WICHERS Handwörterbuch der französischen Rechtssprache föreligger ett verk, som utan förbehåll kan rekommenderas åt jämförande rättsvetenskap och utrikes tjänst, advokater och affärsjurister i Norden.
    Wicher överför franska termer till tyska (och inte omvänt) och inskränker sig därvid till sådana som har en juridisk innebörd i trängre mening. Dessutom skiljer han sig från Fehner-Ganser-Herrmann och från PiccardThilo-Steiner såtillvida som han inte tillämpar den vanliga ordbokens system där term sättes mot term, utan uppslagsbokens metodik såsom vi finner den i BORUMS & POPP-MADSENS Juridisk Ordbog (Gad, Kbhvn, 2:a uppl. 1943) och i CAPITANTS Vocabulaire juridique (Paris 1936). Hos Hakulinen — och likaså i INGA BERGS Femspråkig Handelsordbok (KF, Sthm 1951) — innebär kortheten föga risk, eftersom där det svenska rätts- resp. handelsspråket tagits med; i fackordböcker två kontinentala språk emellan torde däremot för en nordisk läsare ibland ett frågetecken blott utbytas mot ett annat. Just detta undviker emellertid Wicher genom att i den tyska texten sällan bjuda på bara termer utan mestadels på begreppsförklaringar eller rättsbeskrivningar. Dem förstår man alltid, även om man inte exakt känner till själva det tyska fackordets innebörd — något som nog inte med samma säkerhet kan påstås om Piccard-Thilo-Steiners system, där dylika tolkningar (huvudsakligen i citat från Capitant) lämnas på franska.
    Bokens pålitlighet ökas vidare genom att Wicher i inte helt analoga fall vid det tyska fackordet fogar ett »etwa» eller »ungefähr». Vid varje franskt stickord utsättes dessutom eventuella synonymer, medan olikhetstecken

 

LITTERATURNOTISER. 863varnar för missvisande associationer till förment besläktade franska termer eller till homonyma låneord i tyskt rättsspråk. Och till ytterligare klarhet bidrar att mången fransk term uppdelats på de skilda rättsområden där den förekommer i skiftande betydelse. Slutligen anges även de franska lagrum där begreppet ifråga främst hör hemma.
    Wichers gedigna verk kryddas av upplysningar om inströdda namn på märkliga personer och processer samt på säregna inrättningar i Frankrikes rättshistoria. R. Gr.