RUBEN JOSEFSON. Guds och Sveriges lag. Studier i den lutherska socialetikens historia. Uppsala universitets årsskrift 1950:8. 185 s. Kr. 7,oo.

 

    En av Uppsalas mest kända teologer docenten teol. d:r Ruben Josefson, sträng i dogmatiken, mild i förkunnelsen och smidig i administrationen, har berikat vår juridiska idéhistoria med en lärd avhandling om innebörden av uttrycket Guds och Sveriges lag i domareden. Den närmaste anledningen till hans undersökning var det lilla

 

104 ALVAR NELSONmeningsutbyte om uttrycket, som förekom på 1948 års riksdag. Då väckte nämligen K. G. Johansson i Stockholm i Andra kammaren motion (nr 30) med yrkande om lagändring i syfte, att den försäkran, som avgives av domare, icke finge religiös prägel. Domareden hade tidigare med en lätt retuschering av processlagberedningen klarat sig över från 1734 års lag såsom en erinran om dess en gång så stolta rättegångsbalk. Nu trodde herr Johansson sig vara mannen att betaga edens »borgerliga» motsvarighet domarförsäkran dess ännu bestående religiösa prägel. Den som så ville skulle enligt hans mening få döma blott efter Sveriges (och Johanssons) lag. Detta ståtliga projekt vann icke första lagutskottets gehör (utl. nr 8) men föranledde reservationer, förutom av motionären, av fruarna Gustafson och Lindström. Så skall det ännu någon tid i vårt land dömas efter Guds och Sveriges lag. Vad betyder då detta uttryck? Vilken var dess ursprungliga innebörd?
    Denna tidskrifts nuvarande redaktör BENGT LASSEN har i en intresseväckande notis (SvJT 1943 s. 814—6) påvisat, att Uppsalaprofessorn Olof Rabenius — enligt egen uppgift såsom den förste — gjort gällande att uttrycket avsåg 1608 års resolution, varigenom den mosaiska lagen ställdes i paritet med Sveriges lag och laga stadgar. Det blev icke Rabenius förunnat att själv i tryckt skrift utveckla sin uppfattning, ty hans stort anlagda verk De fatis litteraturæ juridicæ in Suecia nådde blott med en del av första bandet (Sthm 1772) tryckpressarna, när verkets utgivande måste genom hans död avbrytas. Långt senare ha andra förslag till tolkning av uttrycket framkommit. Senast har J. E. ALMQUIST (SvJT 1944 s. 44—53) påvisat, att uttrycket återgår på formuleringen av domareden i Kungl. brevet 11/2 1687 men att uttrycket i andra juridiska sammanhang brukats redan före 1608 års resolution. Almquist hävdar, att uttrycket Guds lag under 1500 och 1600-talen åsyftade varje uttryck för Guds vilja, evad denna återfanns i Gamla eller Nya testamentet. Tankegången har emellertid icke närmare utförts av Almquist.
    Nu påvisar JOSEFSON (s. 11), att Cronhielm i en av WEDBERG i Karl XII på justitietronen (Sthm 1944) s. 45, citerad brottsmålsprocess förklarat Guds lag avse Lex Dei positiva universalis. Josefson fäster särskild vikt vid Cronhielms uttalande, eftersom uttrycket skulle ha införts i domareden på dennes tillskyndan. Så är emellertid icke fallet, ty Almquist har övertygande visat, att denna åsikt om Cronhielm (f.1664), som i litteraturen framförts av HOLMBÄCK (i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, I, Sthm 1934, s. 65 n. 1) icke är fullt riktig. Däremot kan man icke underskatta betydelsen av Cronhielms insats, då han, såsom Holmbäck påvisat, lät uttrycket inflyta i lagkommissionens förslag till rättegångsbalk.
    Av det nu sagda torde framgå, att uttrycket Guds och Sveriges lag i vår domared kan ge upphov till undersökningar av skilda slag. Man kan — och har anledning att — diskutera, vad uttrycket bör betyda för den, som i våra dagar går eden. Man kan söka utleta, när och i vilka sammanhang uttrycket först kom till användning. Man kan slutligen beskriva den idéhistoriska och systematiska bakgrunden till uttrycket, sådant vi känna det från 1600-talets och det tidigare 1700

 

ANM. AV RUBEN JOSEFSON: GUDS OCH SVERIGES LAG 105talets svenska rättsliv. Det är denna sista uppgift, som Josefson påtagit sig. Såsom så ofta blir fallet med specimensarbeten har hans framställning blivit detaljrik och belastad med en lärd apparat. Att i detalj granska och värdera hans framställning kan icke ifrågakomma i denna recension. Det får räcka med några spridda reflexioner.
    Huru förhållandet mellan biblisk och världslig lag uppfattades av den ortodoxa teologien i vårt land under 1600-talet visar Josefson genom att inställa Strängnäsbiskopen Laurentius PAULINUS GOTHUS' stora kateketiska arbete (Strängnäs 1630) i dess sammanhang med lutherska ortodoxiens ledande verk. Paulinus skilde mellan två slags bibliska lagar: »1. En omskifftelig och owarachtig Lagh. 2. En Ewigh och oryggeligh Lagh, som uthi the Tiyo Budhorden är författadt.» Då Kristus kom till världen och det judiska samhället upplöstes, förlorade den förra lagen auktoritet, men de tio budorden fingo en evigt bestående giltighet. Dekalogen skulle vara all lagstiftnings grundval, ty det världsliga regementet var Guds bud underkastat. Den gudfruktiga överheten kunde emellertid även bruka och föreskriva de mosaiska lagar, som voro av det förra slaget. Därvid stod det monarken fritt att såsom Guds tjänare lindra de föreskrivna straffen. Dekalogen var den naturliga lagen, som jämte den kristliga kärleken var rättvisans rättesnöre. På denna grundval utgav KLOOT sin Synopsis causarum criminalium juxta seriem X præceptorum decalogi disposita (Göteborg 1651). I förordet framhåller LOCCENIUS, att när domaren har den gudomliga lagen och rättens bud som norm, leder det till, att han håller sig inom gränserna för billigheten och rätten.
    Läran om en Lex Dei positiva universalis, som åsyftades av Cronhielm, blev enligt Josefson icke i Sverige systematiskt framställd förrän i en dissertation av Simon Nauclerus år 1716 under J. Steuchius' presidium i Uppsala. Den var dock långt tidigare utvecklad i den sociala naturrätten på kontinenten av Grotius, Pufendorf och Thomasius. Nu har man kommit långt från den lutherska ortodoxien. Dekalogen utgör ej längre den naturliga lagen. I stället uppdelas den gudomliga lagen i naturlig och positiv; den förra härstammande från recta ratio, den senare från revelatio. Naturrättens källa är sålunda omdömesförmågan, en teknisk förmåga, vars norm måste sökas i de villkor under vilka människorna leva. Den naturliga lagens princip formuleras av Thomasius sålunda: Gör det som nödvändigt överensstämmer med människans sociala liv och undvik det, som strider däremot. Den mänskliga rätten är emellertid hänvisad även till Guds positiva lagar, uppenbarade i den Heliga skrift. Dessa universella lagar föreskriva människans plikter i förhållande till Gud (den eviga saligheten) och till andra människor (den timliga lyckan). Medan lex naturalis var indispensabel och oföränderlig. kunde lex Dei positiva universalis genom Guds uppenbarade vilja förändras.
    Denna lära om Guds positiva universella lag var vid tiden för antagandet av 1734 års lag icke längre allenarådande i vårt land. NEHRMAN, som ju utövade ett ännu icke i detaljerna utrett inflytande på den slutliga utformningen av lagen, menade, såsom Josefson påvisar, att lex Dei positiva universalis, icke hade rättslig karaktär. I sin Inledning til then Swenska iurisprudentiam civilem, af Naturens Lagh

 

106 ANM. AV RUBEN JOSEFSON: GUDS OCH SVERIGES LAGoch Sweriges Rikes äldre och nyare Stadgar uthdragen och opsatt (Lund 1729) säger han sig vilja visa » hwad Sweriges Lagh förmår; och thet på sådant sätt: at jag först lagt Naturens Lagh, som allom kunnig är, til grund; Men i the måhl, som thenna ey föreskrifwer något wist och oemothsäijeligit, har jag anfört Sweriges Lagh och Laga Stadgar. ». Nehrman uppfattar likväl naturrätten såsom ett utflöde av Guds rättvisa uppenbarade vilja. Detta justum (naturrätten) borde man skilja från de Guds påbud, som innefatta honestum eller decorum, vilka befallningar ligga utom rättsordningen. Så har Nehrman avvisat den fintliga läran om en lex Dei positiva universalis och skarpt dragit gränsen mellan rätt och moral, mellan den yttre tryggheten (justum), den inre sinnesron (honestum) och den anständiga sammanlevnaden (decorum). Dock framhåller Nehrman, att »öfwerheten har wid sina Stadgars vthfärdigande jemwäl stundom sit afseende på honestum och decorum, i så måtto, at Han ey befaller något, som ther emot strider, vtan offta förwandlar them til justum». Så blir den världsliga lagen bestående dels av jus necessarium, grundad på Guds lag (naturrätten) och jus voluntarium, beroende av överhetens behag. Någon konflikt mellan Guds lag och Sveriges Rikes fann Nehrman dock icke vara för handen. De likna varandra och »wåra Stadgar äga then förmåhn, at så wäl the äldre ännu brukeliga, som the nyare, grunda sig förnämligast på naturens Lag, så at emellan thessa bägge är et ogement öfwerensstämmande».
    Av det nu sagda torde framgå, att orden Guds och Sveriges lag,dana de i domareden bevarats från 1734 års lag, icke kunna få någon entydig tolkning med utgångspunkt från de under 1600-talet och 1700-talets början i vårt land härskande teologiska och juridiska teorierna. Sedan dess ha nya åskådningar undanträngt de äldre för att så själva sönderfalla. För lagutskottet stod det klart, att i uttrycket icke borde inläggas annat än en förpliktelse för domaren att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter iakttaga de allmänt humanitära moralbud, som utformats under den kristna etikens inflytande. Nu sakna vi Cronhielms säkra lagstil och Nehrmans mästerliga lagtolkning. Kanske ha också gränserna för lagstiftarens verksamhet förskjutit sig. Hotar ingen konflikt mellan Guds och Sveriges lag? Därom kunna endast de bära vittne, som söka att i domargärningen förverkliga sitt högtidliga löfte.

Alvar Nelson