Ny engelsk lagstiftning om ärekränkning. Genom Defamation Act 1952 har den engelska lagstiftningen om ärekränkning, vilken i huvudsak vilar på regler utformade genom Common Law och uttolkade i rättsfall, undergått flera väsentliga ändringar. Lagstiftningsärendet bragtes inför parlamentet genom en enskild motionär, vilken alltså dragit en vinst i den lottdragning som varje session äger rum för att utvälja de parlamentsledamöter som bliva berättigade att väcka motioner. I motionen framlades flertalet av de reformförslag som tidigare upptagits i den s. k. Porter-kommitténs 1948

 

132 FRÄMMANDE RÄTTavgivna, efter engelska förhållanden ganska digra betänkande.1 Detta betänkande föranledde aldrig något regeringsförslag.
    Den nya lagen innebär icke någon kodifiering av ärekränkningslagstiftningen i dess helhet. Tanken härpå avvisades med skärpa av Porter-kommittén, som därvid anförde argument av det slag som i England ofta åberopas mot varje mer omfattande kodifiering på civilrättens eller straffrättens område. Kommittén uttalade sålunda att den fruktade den stelhet som skulle vara följden av en kodifiering samt sade sig föredraga att lämna vidsträckt utrymme åt domare och jury att inom ramen för prejudikaten lösa de mycket skiftande problem som ärekränkningsmålen erbjuda.
    Som bekant skiljes i engelsk rätt mellan ärekränkning i skrift, libel, och muntlig ärekränkning, slander. Endast libel kan föranleda ansvarstalan. I allmänhet föres dock både i mål om libel och i mål om slander endast skadeståndstalan, därvid skilda regler gälla beträffande rätten till skadestånd. I de senare målen kan skadestånd tillerkännas den kränkte i regel endast om han förmår visa att han lidit »special damage».
    Den nya lagen innebär bl. a. att ärekränkning som sker i radio blir att bedöma enligt reglerna om libel, även om det ärekränkande uttalandet icke grundar sig på skriven eller tryckt text. Av större praktisk betydelse är införandet av institutet oavsiktlig ärekränkning. Enligt den förut gällande rätten kunde även en oavsiktlig ärekränkning medföra att den kränkte tillerkändes betydande skadeståndsbelopp, särskilt om den ärekränkande uppgiften lämnats i en tidning. Som exempel på fall av denna typ omnämnes i Porter-kommitténs betänkande tidningsnotisen om »Harold Newsteed, 30 år gammal, från Camberwell, fick nio månaders fängelse, tyckte om att ha två hustrur». Utom den för bigami dömde Harold Newsteed fanns nämligen i Camberwell ännu en person med samma namn, okänd för tidningen, och denne blev tillerkänd skadestånd. I den nya lagen stadgas nu, att om någon ärekräkande avsikt ej förelegat och tidningen ej gjort sig skyldig till försummelse, så skall skadestånd ej utgå under förutsättning att ett tillrättaläggande och en ursäkt publiceras av den ansvarige.
    Slutligen innebär den nya lagen att uppgifter om lokala myndigheter, bolag, föreningar och andra organisationer skola få opåtalt publiceras även om de till någon del äro ärekränkande men ej lämnats av arghet.

S. R.