Emil Sundberg †.
    I den höga åldern av 89 år avled d. 13 okt. 1952 i sitt hem å den hans hustru tillhöriga egendomen Mostorp i Södra Halland f. d. justitierådet Emil Sundberg.
    Den levnad som därmed lyktats var långt upp i de sena åren präglad av ett sällsynt rörligt ingenium, mångsidiga intressen och en brinnande verksamhetslust.
    Emil Sundberg var värmlänning, son av kronolänsmannen L. G. Bengtsson. Sedan denne tidigt bortgått, tog sonen namnet Sundberg efter moderns styvfar. Mogenhetsexamen avlade han redan vid femton års ålder, men det dröjde ett år innan han kunde begynna sina universitetsstudier i Uppsala. Efter avlagd hovrättsexamen och förvärvad titel av vice häradshövding, tjänstgjorde han i Svea hovrätt, där han blev assessor 1898. Redan följande år fick han först förordnande, senare fast ställning som expeditionschef i ecklesiastikdepartementet till dess han år 1903, vid fyrtio års ålder, utnämndes till häradshövding i en Hallandsdomsaga. Tre år därefter inkallades han i Högsta domstolen, som han tillhörde i tjugusju år, alltså till dess han sjuttioårig »gick i pension».
    De administrativa värv, med vilka Sundberg sysslade omkring sekelskiftet, avsatte bl. a. två av honom författade tryckta skrifter, den ena om maltdryckslagstiftningen i Sverige och utlandet, den andra om lagstiftning rörande barnavård. På sociallagstiftningens fält blev han för en rätt lång tid framåt något av en auktoritet och var åren 1909—16 ledamot av Stockholms stads fattigvårdsnämnd. Efter utnämningen till häradshövding togs han vidare i anspråk på kyrkorättsligt område, nämligen som ledamot och sekreterare i den s. k. domkapitelskommittén.

 

    Som domare och än mera som laggranskare hade Emil Sundberg rätt ofta sitt huvud för sig. Men även där man ej kunde följa honom, utmärktes hans synpunkter av skarpsinne och voro ägnade att väcka intresse och eftertanke. Hans jämnåriga kollega Åke Thomasson, med vilken han utkämpade mången å ömse sidor livlig dust, yttrade vid ett tillfälle: Det finns hos Sundberg något av ett juridiskt geni.
    Nytt juridiskt arkiv ger ingen rättvis bild av det intensiva arbete han lade ned på sina vota i domstolen och anföranden i lagrådet. Sedan han läst upp dem, i flygande fart, såg han sig omkring: »Får jag ingen med mig? Jaså, jaså. Ja, då går det här i papperskorgen.» Och dit gingo i otaliga fall strax utförliga, med största omsorg utarbetade resultat av oavlåtliga tankemödor.
    En och annan tryckt uppsats har han dock lämnat från sig: »Om rätten till adliga släktnamn» (TfR 1929); »Röstberäkning inom högsta domstolen i plenimål»; »Högsta domstolen och den nya lagstiftningen om extra ordinära rättsmedel» (Festskrift resp. för E. Marks v. Württemberg och för Birger Wedberg).
    Efter avskedstagandet vid sjuttio års ålder sökte sig emellertid Emil Sundbergs rastlösa ande till arbetsuppgifter på annat håll: uppgifter som kunde ge honom besvär och kostnader, men utan skymt av hopp om vare sig berömmelse eller ens uppmärksamhet eller om ekonomisk ersättning. Resultatet blev fyra på egen kostnad tryckta böcker: »Tranebergsmysteriet», »Ätten von Segebadens krönika», »Den från Pommern härstammande svenska ätten von Braun» samt »Ätten Cronsjoe-Sjöcrona». Exemplar delades ut till fränder och vänner, men efter vad mig sagts, har intet av dessa verk ens distribuerats i bokhandeln. Bakom ligga emellertid mödosamma forskningar, fullföljda med hans vanliga iver och ihärdighet, i kyrkoböcker och andra lokala arkiv under resor i Sverige och Tyskland.
    »Tranebergsmysteriet» är ett detektivarbete rörande en gammal västgötsk mordgåta, där Sundberg sökte komma sanningen betydligt närmare än det på sin tid lyckats genom rättegångsförhandlingarna. De tre genealogiska arbetena gälla hans makas (f. Segebaden) och hans styvsons (v. Braun) släktregister. De sträcka sig över åtskilliga sekler och äro bräddfyllda av minutiösa detaljuppgifter.
    Emil Sundberg var en boksynt man och hade vissa samlarinstinkter, som stundom togo sig rätt oväntad inriktning. Av skämttidningen Strix ägde han t. ex. en absolut fullständig kollektion, sammanbragt nummer för nummer från början till slut.
    Till sitt väsen var Emil Sundberg brådsnabb, men älskvärd och hjärtlig. Inför det stundande avskedet år 1933 inbjöds hela högsta domstolen med damer av honom och hans maka till en lusttur med särskilt förhyrd ångbåt till Björkö i Mälaren. Den tog hela den strålande sommardagen i anspråk och värdfolkets glädje att kunna utöva denna gästfrihet — med middag m. m. ombord — var icke att taga fel på. — Till Mostorp, det vackra hemmet i Halland, var man alltid hjärtligt välkommen, både själv och ens familjemedlemmar.
 

Nils Alexanderson