ROMERSK CIVILRÄTT
Ett radioföredrag
AV PROFESSOR EMERITUS V. LUNDSTEDT
Också om vi blott hålla oss till rättsutvecklingen i vårt eget land, har denna i betydande grad influerats av romersk rätt. Jag tänker därvid mindre på ett sådant rättsinstitut som exempelvis testamente, som dock från romerska rätten relativt tidigt vunnit insteg i vår och annan germansk rätt. Jag har framför allt hela förmögenhetsrätten i sikte, dess indelning i sakrätt och obligationsrätt, och äganderättsbegreppets influerande av romarnas dominium. De sakrättsliga instituten panträtt, hypotek och servitut ha utbildats med hjälp av romersk-rättsliga principer. Betydelsefullare är dock, att hela det obligationsrättsliga systemet, med dettas underlag i delikt, kontrakt och kvasikontrakt och, i fråga om kontrakten, med skillnaden mellan realkontrakt och konsensualkontrakt, de förra t. ex. deposition, saklån och penningförsträckning, bland de senare exempelvis köp, mandat, arbetsbeting, tjänstelega och saklega — betydelsefullare är, att allt detta, ja till och med själva innehållet i rättssatserna angående kontraktets förpliktande och berättigande verkan, genom vår rättsvetenskap från och med förra hälften av 1600-talet inkommit i den svenska rätten och där väsentligen hållit sig in i vårt nuvarande århundrade.
Emellertid är det nu hopplöst att i ett radioföredrag söka ge en bild av vad den romerska rätten är, vad den betytt i det förgångna och vad den alltjämt betyder för Västerlandet. Jag skall därför blott göra en del erinringar om ett rättssystem, som blivit till under en tidrymd av mer än tusen år, och som efter förloppet av ytterligare ett halvt årtusende började inarbetas i grundvalen för vår civilisation. Ty för denna är det romersk rätt, icke germansk, som haft den stora betydelsen. Och det är civilrätten, icke straffrätten, det rör sig om, ehuru man bör tillägga, att vissa delikt, såsom stöld, rån och skadegörelse, föllo inom den romerska civilrätten.
Man kan säga, att romarnas civilrätt, ius civile, började med de 12 tavlornas lag omkring 450 år f. Kr. och slutade med en lagbok i tre delar, färdigställd under kejsar Justinianus 534 e. Kr.
Hur långt tillbaka begreppet ius daterar sig kan jag icke uttala mig om. Men den ordning, i vilken de 12 tavlornas lag hade sina djupare rötter, ansågs vara av mera direkt gudomligt ursprung än ius och kallades fas. De 12 tavlornas lag var en rudimentär, om än stilfull lag. Den gällde urspungligen blott för staden Rom. Då och då skedde kompletteringar genom nya, i sig själva ofta ännu torftigare lagar än de 12 tavlornas. På basis av dessa primitiva stadganden växte småningom fram en rättsordning, under vilken den lilla stadsrepubliken utvecklades till ett världsvälde på omkring 80 miljoner människor, vilka kommo att lyda under den romerska rätten. Denna har sålunda en gång i tiden direkt tilllämpats, bl. a. i vidsträckta områden, som sedermera blevo härdar för den västerländska kulturen: Italien, Spanien, Frankrike, England upp till Glasgow och Edinburgh, Schweiz, Österrike samt delar av Würtemberg, Baden och Bayern. Detta nämner jag icke därför, att den romerska rätten härigenom kommit att spela någon påtaglig roll för vår kultur, utan på det att man må förstå vilken erfarenhet, klokhet och samhällsekonomisk blick som erfordrats för att uppbygga denna ordning, anpassningsduglig för alla dessa skilda folk.
Och dock vet man, att rättsföreställningarna hos romarna bottnade i djup mystik och övertro. Rätten — ius — uppfattades ursprungligen såsom en hemlig, opersonlig kraft, som gav lagarna effektivitet. I sig själv passiv, förutsatte ius för sin funktion,att människorna nalkades densamma efter en viss ritual. Denna utfördes genom stiftandet av lagar, leges. Romarnas rättsåskådning skiljer sig här i grunden från vår tids. Denna uppfattar rätten såsom befallningar till individer och myndigheter, varvid man föreställer sig, att rättsplikter att handla i enlighet med befallningarna uppstå och att därigenom rättigheter bliva till såsom korresponderande med plikterna. Enligt romarna åter kunde nuvarken ius eller egentlig lex innefatta befallningar till människorna. Visserligen kunde orden i en lag ha imperativisk form. Men sådana befallningar riktade sig icke till människor, utan voro lagarnas befallningar eller, om man så vill, rituella anmaningar till den opersonliga ius-kraften att i det eller det avseendet träda i funktion och utöva sin verkan. Idén med och effekten av en lag var densamma som bibelordet: »Varde ljus! och det vardt ljus!»
Vi förstå av det sagda, att allt det, som vår jurisprudens avser med sin lära om »rättsnormer» och om »rättsstridighet», var främmande för den romerskrättsliga grundåskådningen. I denna fanns därför icke heller plats för några rättsplikter. Förelåg en
obligatio, en fordran, så betydde detta icke, att den ene var skyldig betala något till eller eljest handla till förmån för den andre, utan det betydde, att ius-kraften hade verkat och åstadkommit en makt för borgenären över gäldenärens person, som dock till förebyggande av maktens ödesdigra aktualisering kunde utlösa sig från maktförhållandet genom att fullgöra den obligerade handlingen. På liknande sätt alstrade ius-kraften vid dominium ägarens makt över saken. Denna makt var dock av en högre art och därför slutgiltig. Den för romersk och vår tids rättsåskådning gemensamma övertron ligger i föreställningen om en rätt, som skall kunna ha en så att säga på sig själv vilande existens och som skall kunna åstadkomma effekter — t. ex. obligatio, dominium eller andra s. k. rättigheter — vilka sålunda tänkas vara till in abstracto, d. v. s. oberoende av det faktiska uppehållandet av lagar genom process och exekution. Vi skola emellertid längre fram få se, hurusom romarrätten genom en till synes oskyldig manöver efter mer än 600-årig utveckling fick, om jag så får säga, ett naturrättsligt påhäng, som för eftervärlden dolde den vidskeplighet i grundåskådningen, som jag nyss betecknade såsom den specifikt romerska.
Efter vad jag sagt frågar man: hur var det väl möjligt, att ett folk med denna primitiva rättsåskådning kunde småningom bygga upp detta hållbara rättssystem, som för eftervärlden ända in i vår tid — beträffande åtminstone förmögenhetsrätten — stått såsom ett mönster, såsom en förebild? Jag skall nu försöka besvara den frågan.
Den romarrätt jag berört var ius civile, civilrätt. Den var en skriven rätt och måste tillämpas strängt formellt, liksom också kontrahenters och andra parters rättshandlingar voro strängt formbundna. Ius civile var detta oaktat utvecklingsbar genom tolkning. Uppsvinget började därmed, att denna tolkning överflyttades från pontifikalkollegiet (d. v. s. prästerna) till särskilt utbildade jurister, de s. k. juriskonsulterna. Detta skedde redan i slutet av tredje århundradet f. Kr. Åtminstone från och med de sista 150 åren under romerska republiken kan man tala om en rättsvetenskap i Rom. Dessa jurister fingo med tiden en så stark och egenartad ställning, att deras responsa i rättsfrågor, ja, alla deras uttalanden i rättsvetenskapliga skrifter, helt enkelt betraktades såsom ius proprium civile, d. v. s. den egentliga civilrätten.
Då hade emellertid redan tillkommit både ius gentium, folkens rätt, och det som småningom kallades ius honorarium, ämbetsmannarätten. Den i och för sig mycket begränsade ius civile
gällde blott för romerska medborgare, icke för utlänningar. Romarna ha dock måst begripa, att jämväl andra folk hade sina rättsordningar, ävensom att romarna, trots sin religiösa vördnad för ius civile, också måste ha sådana rättsmöjligheter, som funnos för andra folk. På detta sätt torde hos romarna kunna förklaras föreställningen om ius gentium, icke blott folkrätt utan framför allt folkens rätt, giltig icke endast för romarna själva utan även för utlänningarna på romerska republikens område samt i förhållandet mellan romare och utlänningar. Naturligtvis omhändertogs även ius gentium av rättsvetenskapen. I själva verket betydde ius gentium för eftervärlden vida mera än ius civile. Ius gentium var nämligen oskriven rätt. I juriskonsulternas händer var den därför mera utvecklingsbar än ius civile.
Även på den sedermera s. k. ius honorarium — en slags rättspraxis som plägar översättas med ämbetsmannarätt — utövade juriskonsulterna stort inflytande. I spetsen för rättskipningen stod en hög ämbetsman — i själva Rom var det i allmänhet prätorn, och jag nämner blott honom — en ämbetsman utrustad med imperium i fråga om rätten och därigenom betraktad såsom i rättegångarna förkroppsligande rättens makt. Prätorn dömde icke själv, men han instruerade auktoritativt domstolarna om den princip, som skulle tillämpas. Visserligen ansågs prätorn därvid icke kunna ändra själva rätten. Men faktiskt kunde han det. Man såg emellertid saken så, att prätorn — i kraft av sitt rätts-imperium — blott kunde hindra den verkliga rätten från att göra sig gällande i processen, eller att han kunde komplettera rätten med nya principer, vilka icke hade rättsnatur men likväl vore att tilllämpa i processen. Tillåt mig giva ett par enkla exempel.
Om, innan det formlösa köpets giltighet erkänts, en romersk medborgare av en annan på vårt sätt kontant köpt en sak, så förblev säljaren, trots köpet, ägare i kraft av ius civile, eftersom dennas formkrav icke iakttagits. Men denna säljarens fortbestående äganderätt hade intet värde. Ty prätorn gav, i sin instruktion till domaren, till köparens förmån en s. k. exceptio, d. v. s. en invändning, som här bl. a. betydde, att domaren måste ogilla säljarens talan om sakens återfående på grund av säljarens behållna äganderätt, därest köparen kunde bevisa, att det formlösa köpet ägt rum och att han mot betalning utfått saken. Likaså omvänt. Säljaren hade t. ex. blott på grund av köparens svek eller hot om våld sålt saken i laga former till köparen. Denne vart nu ägare till saken efter ius civile, trots sveket eller hotet. Men
prätorn instruerade domaren att likväl döma till säljarens favör,så att denne på sin talan återfick saken. I båda fallen ansågs det omöjligt att komma ifrån den på kraften i ius civile baserade äganderätten. Men denna blev genom prätorns makt över processen i båda fallen nudum ius, d. v. s. den rena, tomma rättigheten, alltså detsamma som ingenting.
Prätorerna utfärdade vid sitt ämbetstillträde kungörelser, edicta, angående principerna för sin nu berörda verksamhet. Dessa principer torde bl. a. kunna så karakteriseras, att prätorn genom sin instruktion till domaren inhiberade sådana rättseffekter, som icke skulle ha kunnat komma till stånd eller göras gällande, därest kontrahent eller annan part handlat som en bonus vir, d. v. s. som en bra och anständig människa. Denna princip betecknades därför också med skäl såsom grundad på aequitas, d. v. s. billighet. Det var för övrigt samma princip, som man enligt själva rätten hade att använda vid ius gentium. Edikten övertogos av en prätor från hans företrädare utan ändring, i den mån icke behov därav yppat sig. Vid utformandet av edikten har rättsvetenskapen på ett avgörande sätt medverkat.
Prätorns betydelse för rättskipningen minskades emellertid i och med ediktens fullkomnande. På order av kejsar Hadrianus utredigerade den berömde juriskonsulten Salvius Julianus ett slutgiltigt edikt, i denna mening kallat edictum perpetuum, år 129 e. Kr. Flera senare juriskonsulters skrifter utgöra bl. a. kommentarer till detta edikt. Till ytterligare belysning av omgestaltningen av ius civile genom prätorns och rättsvetenskapens förenade verksamheter må nämnas, hurusom en högst primitiv, för nutida förhållanden fullständigt oduglig lag, lex Aquilia omkring 286 f. Kr., utbildades på ett sådant sätt, att den under namn av skuldregeln eller culparegeln över allt gäller ännu i dag och ända intill början av vårt sekel praktiskt taget täckt behovet av utomkontraktlig skadeståndsrätt.
Det var emellertid ungefär vid tiden för tillkomsten av edictum perpetuum som den klassiska juristrätten eller rättsvetenskapen var på väg mot sin höjdpunkt, på vilken den kan sägas ha hållit sig till och med några årtionden in på 200-talet. Digesterna, den väsentliga, den väldiga delen av kejsar Justinianus' stora lagverk, corpus iuris civilis, utfylles helt och hållet av juriskonsulternas uttalanden, som i den nämnda delen av lagverket systematiserats efter vissa principer. Denna del föregicks av de s. k. institutionerna, en inledande sammanfattning av hela lagverkets innehåll.
Den tredje delen, kallad codex, innehåller kejserliga förordningar av Justinianus själv och föregående kejsare.1
Detta lagverk kom till stånd i östromerska riket. Då — omkring början av 530-talet — hade västromerska riket, slutligen nästan begränsat till endast Italien, fallit sönder. Och dock; det var utifrån Italien och icke från det Bysantinska riket, som romarrätten skulle återerövra västerlandet. Grundvalen för denna återerövring lades genom glossatorskolan i Bologna från slutet av tiohundratalet till omkring 1250. Här klargjordes innehållet i den justinianska lagboken. Här fick det medeltida västerlandet se ett lagverk, i jämförelse varmed dess egna lagar tedde sig ytterligt ofullständiga och även i övrigt undermåliga genom sin primitivitet och bristfällighet. Genom glossatorernas bearbetning framstod över allt i den bildade världen romarrätten som ett fulländat lagarbete. Romerska rätten i glossatorisk gestaltning föreställdes ha allmängiltig karaktär. Den identifierades med rättsvetenskap. Den blev då och fortsatte att vara en uppenbarelse för alla dem, som insågo vikten för ett land av att ha en så fullständig och fullödig rättsordning som möjligt.
Mera behövde egentligen inte sägas till förståelse av den romerska rättens betydelse för hela västerlandet. Varifrån skulle man väl hämta nödiga rättsprinciper för att fylla luckorna i de olika ländernas defekta rättsordningar, om icke från den beundrade romerska rättsvetenskapen? Englands främste rättslärde under medeltiden, Henry de Bracton, död 1268, är starkt influerad av glossatorerna och har i sitt huvudarbete i vissa partier gjort nära nog direkta avskrifter av corpus iuris civilis. Vilken betydelse den romerska rätten i övrigt haft i England, särskilt för distinktionen mellan »common law» och »equity law» är nog en ännu icke fullt utredd fråga. — I det övriga västerländska Europa började romarrättens egentliga segertåg först efter dess förnyade, mera rent juridiska bearbetning av de s. k. post-glossatorerna, verksamma intill 1400-talet. Dessa lade grunden till en enhetlig utbildning av västerlandets rättsföreställningar. Under det att glossatorerna gjorde romerska rätten till något, om jag så får säga, teoretiskt allmängiltigt, så förlänades den av postglossatorerna praktisk allmängiltighet.
Det var den romerska rätten i post-glossatorernas utformning,
som småningom infördes såsom allmän subsidiär lag — das gemeine Recht — i Tyskland. Detta skedde under fjorton- och femtonhundratalen. Den gällde där ända till år 1900, då Tysklands civillagbok trädde i kraft. Denna lagbok bygger dock beträffande sakrätten och obligationsrätten väsentligen på systemet i den romerska rätten, som via Tyskland haft ofantligt stor betydelse för rättsvetenskapen, icke blott i Norden utan snart sagt i alla civiliserade länder. Nämnas bör dock, att civilrätten i icke blott Italien utan även Spanien och Frankrike rönt visst inflytande av den romerska lagboken, även oavsett den tyskromerska rättsvetenskapen.
Vad som givit det justinianska lagverket dess betydelse för vår civilisation är framför allt två saker. Jag nämner därvid först detta, att romarnas skarpsinnigaste intelligenser med utomordentlig blick för samhällsekonomiens behov under bortåt 450 år faktiskt haft fria händer att till sitt samhälles bästa tolka skriven och oskriven rätt i alla slag av förekommande fall. Där medlades en fast grund för utarbetandet av ett rättssystem — genom sin fullständighet och karaktär i övrigt — dugligt för de europeiska samhällenas utveckling till vad vi kalla västerländsk civilisation. För det andra nämner jag, vad som antyddes i början och nu skall ytterligare något beröras.
Romerska rätten stod ända in i högklassisk tid främmande för idén om en naturlig rätt, om ius naturae såsom tillhörande själva rätten. Väl anlade prätorerna billighetssynpunkter i sina edikt och i sina instruktioner till domaren, och detta gick igen i ius gentium (folkens rätt). Men föreställningen, att rätten, såsom stoikerna menade, hade sin grund i vad man kan formulera som människans sociala och förnuftiga natur, att rätten följaktligen vore uppburen av rättvisa samt att den bestod av härmed överensstämmande bud och befallningar till människorna — denna föreställning var en nyhet för den romerska rätten. Den nyheten infördes, under stoiskt inflytande, först i slutet av den högklassiska tiden (sannolikt i början av 200-talet e. Kr.). Juriskonsulterna upptogo då och proklamerade en del allmänt hållna, naturrättsliga satser, som dock inte stodo i något verkligt samband med de romerska rättsreglerna. Det var blott fråga om ett prydligt omhölje, ett utanverk. Billighets- eller rättvisesynpunkterna i prätorsedikten och i ius gentium hade icke naturrättslig karaktär. De innefattade ett på praktiska synpunkter beroende avståndstagande från den stränga formbundenheten i ius civile, låt vara att ius naturae sannolikt för både prätorn och juriskon
sulter med tiden gjorde sig gällande som ett etiskt krav, hurudan rätten borde vara.
Utan nämnda naturrättsliga utanverk skulle romarrätten icke, så som den gjort, ha kunnat bidraga till den västerländska civilisationen. Utanverket uppfattades senare som ett viktigt innehåll i den romerska rätten. I själva verket får nog också sägas, att naturrätten har varit av stor betydelse för den humanitet, som dock småningom kommit att utmärka västerlandet. Tron på rättens ursprung i rättvisa, tron på rättigheter och rättsplikter och på det rättvisa i deras realiserande har varit en mäktig hävstång till försvar emot och genombrytande av makthavares förtryck i olika former. Men medaljen har en frånsida, som borde verka avskräckande. Denna frånsida skall jag icke här skildra. Jag har ofta gjort det under de tre senaste decenniernas lopp, i såväl tal som skrift, både i och utanför riksdagen. Det synes mig vara på tiden, att de naturrättsliga föreställningar, som faktiskt alltjämt genomtränga rättsvetenskapen, helt avlägsnas. Rättvisekänslorna äro visserligen alltjämt oumbärliga. Men de äro farliga, om de icke hållas i schack. De måste vara rättens, det vill säga samhällets, tjänare, och icke dess herre. Om denna sak icke inses av de styrande i västerlandet, skola dettas folk fortfara att behärskas av sina nationalistiska suveränitetsföreställningar, d. v. s. av sina nationella rättvisekänslor, stundom uppeggade till det ena folkets fanatiska rättslidelser emot det andra. Om icke dessa suveränitetsideer neddämpas, komma Europas demokratier icke att kunna förena sig till ett verkligen effektivt försvar mot hotet från öster, och den västerländska civilisationen i vår världsdel kommer kanske att gå sin undergång till mötes.