J. HARTVIG JACOBSEN. Forlagsretten. Kbhvn 1951. Gyldendal Nordisk Forlag. Gyldendal Norsk Forlag. Bonnier. 288 s. Kr. 28,00.

 

    Den juridiska litteraturen befinner sig i regel på ett respektfullt avstånd från de sköna konsterna. Den är gärna litet torr och trist, präglad av vardag och humorlös saklighet. Men det finns undantag. Ett sådant är den litteratur som behandlar de sköna konsternas juridik — varje livsområde har ju sin juridik — ty den har inte undgått att smittas av den miljö den kommer i beröring med. I konstförfarna händer kan den drivas till mästerskap (inom juridisk litteratur) i fråga om underhållning, spiritualitet och förfining.¹ Men också den genomsnittliga litteraturen på området ger en ovanligt angenäm läsning. Marken är genompyrd av bon mots, av allmänintressanta eller pikanta rättsfall. Till och med de mest vardagliga förhållanden kan ha sin tjusning. Det tilltalar nämligen fantasin att få umgås i de stora konstnärernas värld, även om det inte så mycket är deras idésmedja som väl mer deras handelsbod man får inblick i.
    Det berättas om Holberg, att han själv förestod sin »handelsbod», dvs att han själv förmedlade sina verk till allmänheten. Detta hör till undantagen. Mellan upphovsmannen och hans publikum står i de allra flesta fall en mellanman. Enligt modern lag har upphovsmannen i princip ensamrätt att förmedla sina verk till allmänheten. Härigenom skapas förutsättningarna för ett ekonomiskt utbyte. Detta utbyte skaffar sig upphovsmannen vanligen genom att mot vederlag överlåta sin rätt till mellanmannen. Mellanmannen söker sedan ta igen vederlaget — och mera därtill — genom att handla med allmänheten.
    Bland olika typer av mellanmän är förläggaren den mest namnkunnige och åtminstone historiskt sett den dominerande. På grundval av ett s. k. förlagsavtal med upphovsmannen förmedlar han dennes verk till allmänheten genom att utge det av trycket eller på annat liknande sätt mångfaldiga det. De rättsregler som bestämmer förhållandet mellan upphovsmannen och förläggaren brukar sammanfattas under benämningen förlagsrätten. Till skillnad från mellanmansrätten i dess helhet och andra särskilda typer av mellanmansrätt (utom filmrätt) har förlagsrätten utbildats till en utpräglad specialdisciplin inom upp

 

¹ Som exempel från de sista 30 åren tillåter jag mig att nämna KNOPH och RUFFINI. 

hovsmannarätten¹ med en — utanför Norden — ganska rik speciallitteratur. Övrig mellanmansrätt tas dock icke sällan upp i inledning eller exkurs till förlagsrättsliga arbeten. Så har exempelvis skett i den nyligen avlidne danske advokaten J. HARTVIG  JACOBSENS bok Forlagsretten. Kring tio kapitel om den egentliga förlagsrätten grupperar sig två inledande kapitel, som berör allmänna frågor om upphovsmannarätt och överlåtelse därav, och två avslutande kapitel, som handlar om överlåtelse av »uppföranderätt» och om filmatiseringskontrakt.
    Liksom ett tidigare auktorrättsligt arbete av förf., Ophavsretten, 1941, är Forlagsretten av stort värde. Ett sådant specialarbete torde aldrig tidigare ha utgivits i Norden. De båda utomdanska förlagsnamnen på titelbladet antyder att boken i särskilt hög grad är av allmännordiskt intresse. Man behöver blott peka på det starkt utvecklade nordiska samarbetet mellan upphovsmän och mellanmän och den intima nordiska rättsgemenskapen på området,² markerad av det nordiska revisionsarbete inom auktorrättslagstiftningen som pågår. Det gemensamma lagförslag som har framlagts, »det nordiska förslaget»,³ har förf. i regel⁴ behandlat i slutet av varje kapitel, inte sällan på ett intresseväckande kritiskt sätt. Särskilt vägande är hans kritik av reglerna om utgivande av ny upplaga (s. 180 f.). Denna kritik har också väckt tillbörlig uppmärksamhet och kommer säkerligen att föranleda förnyade överväganden av de sakkunniga.
    Förf. är en erfaren praktiker och det är framför allt på det praktiska området som bokens värde ligger. Man får en god bild av förlagsverksamhetens villkor och arbetsformer. Boken är en guldgruva för den som vill orientera sig om praktiska detaljproblem. Även den enklaste skribent har nytta av att läsa om hur ett manuskript bör se ut,⁵ om ändringar i korrekturet⁶ och om följderna av att manuskriptet inte avlämnas på avtalad tid. En skrivande praktiker står oftast inför en svår uppgift, när han i sin dagliga gärning företräder den ena sidan i ett

 

¹ »Det har ifrågasatts», skriver HEDFELDT (i TfR 1952 s. 152 n. 2), »om man inte även på svenska skulle kunna säga kortare 'upphovsrätt', och det tål att tänka på.» Denna term är bildad efter den dansk-norska termen op(p)havsret(t) och är alltså ett uttryck för nordism på lagspråkets område. Då få saker tycks irritera jurister i gemen mera än nya termer, avstår jag från att använda den kortare formen här. Det är för övrigt tänkbart att man i svenskt lagspråk till slut stannar för termen auktorrätt.

² Ur nordisk synpunkt vore det tacknämligt, om man i danska juridiska arbeten lade ner något större möda på den besvärliga uppgiften att göra citat på svenska korrekta. Sålunda är i förf:s arbete nästan varje längre citat på svenska utstyrt med någon danism i stavningen (jfr t. ex. s. 37, 128, 139, 241). Är det lika illa bevänt med danska citat i svenska framställningar?

³ De danska, norska och finska texterna har offentliggjorts, de danska och norska med motiv. I det följande citeras det nordiska förslaget efter den finländska texten (publicerad i det danska betänkandet av år 1951).

⁴ Undantag utgör kap. XI och XII.

⁵ »Hvad den ydre form angår, har forlæggeren krav på et egentligt manuskript. Lapper og strimler gør det ikke ud for manuskript. Og dog er det forbavsende, hvad forlagene undertiden modtager af den slags» (s. 103).

⁶ Åtskilliga skribenter skulle nog behöva begrunda ett av förf. citerat uttalande (s. 112 n. 2), att det är »tvivlsomt, om man nogensinde får så lidt for sine penge, som når mån giver dem ud på korrektur.» 

avtalsförhållande, såsom för förf:s del förläggarsidan¹: det gäller inte bara att vara objektiv utan också att övertyga andra om att man är objektiv. Förf. har löst denna uppgift bättre än många andra.
    På det mer teoretiska planet har förf. knappast haft några ambitioner att åstadkomma något nytt. I sitt tidigare arbete omfattade han den sedvanliga tanken på ett immateriellt objekt för upphovsmannarätten. Det kan noteras, att han nu tycks, i anslutning till Ross, ha övergivit denna tanke (jfr s. 16 f.). I likhet med en del andra praktiker är förf. stundom mer dogmatisk än vad samtida teoretiker brukar vara. I systematiskt avseende är han däremot högst praktisk. Han har — troligen medvetet — lagt huvudvikten vid sådana frågor som särskilt intresserat honom eller som har kunnat belysas med praktiska erfarenheter av värde för en större krets.

    I det följande skall jag i huvudsak diskutera några punkter i boken som syns mig vara av speciellt intresse med hänsyn till det pågående lagstiftningsarbetet och där jag i allmänhet inte helt kan följa förf.

Som sig bör tar jag först upp definitionen av begreppet förlagsavtal. Om man vill uttrycka sig mindre teoretiskt, kan man ställa frågan så: vilka mellanmansavtal faller in under de särskilda förlagsavtalsreglerna? Frågan är framför allt praktiskt betydelsefull, när dessa regler — såsom enligt det nordiska förslaget — till en del är tvingande.

    Förf. definierar förlagsavtalet som »den gensidige kontrakt, hvorved ophavsmanden overdrager forlæggeren eneret til for egen regning at mangfoldiggøre og offentliggøre værket, hvilket forlæggeren forpligter sig til» (s. 74). Definitionen skall diskuteras på tre olika punkter, som kan anges genom orden 1) »eneret», 2) »mangfoldiggøre værket», 3) »hvilket forlæggeren forpligter sig til».
    1) Som förlagsavtal vill förf. inte betrakta andra avtal än sådana där mellanmannen erhåller »eneret», dvs enligt förf:s terminologi en högst kvalificerad ensamrätt, som dels gäller mot alla, även mot upphovsmannen själv, dels är förenad med talerätt vid rättskränkningar. Som motivering härför nöjer sig förf., såvitt jag kan se, med en kategoriskt framförd dogmatisk synpunkt: förlagsavtal förutsätter överlåtelse av upphovsmannarätt och sådan överlåtelse sker blott när mellanmannen får en kvalificerad ensamrätt. I alla andra fall överlåts ingen upphovsmannarätt på mellanmannen; denne får bara en »licensrätt», en tillåtelse av upphovsmannen att nyttja verket (jfr bl. a. s. 44—49, 77). Förf. tycks anta, att denna uppfattning även är det nordiska förslagets (jfr s. 64); han nämner i varje fall intet om någon skillnad i detta avseende. Ett sådant antagande torde dock inte vara riktigt.
    Vad kan rimligen menas med att »överlåta upphovsmannarätt»?Upphovsmannarätt innefattar bl. a. upphovsmannens principiella ensamrätt att förmedla sitt verk till allmänheten. Någon total ensamrätt är det dock aldrig frågan om, när verket en gång har offentliggjorts; en viss tillgång att fritt nyttja verket står ju envar till buds (t. ex. citaträtt). Om nu upphovsmannen låter någon annan förmedla verket till allmänheten, har han faktiskt skurit ut en bit av sin upphovsmanna

 

 

¹ Samma ställning intar tysken RUNGE, författare till Urheber- und Verlagsrecht I—II, 1948—51. 

rätt och överlåtit den till en mellanman och detta oavsett hur stor bit mellanmannen har fått. Överlåter upphovsmannen inte all överlåtbar rätt, kan en begränsning ske på två principiellt olika sätt. Således kan överlåtelsen vara begränsad s. a. s. vertikalt, till en eller flera »förmedlingsformer» (framställning av tryckta exemplar, reproduktioner eller grammofonskivor, uppläsning, musikaliskt framförande, teateruppförande, filminspelning, filmframförande, radio- eller televisionsutsändning osv). Upphovsmannen överlåter exempelvis blott rätten till teateruppförande. Men begränsningen kan också ske s. a. s. horisontellt, dvs hänföra sig till »styrkan» hos den rätt som överlåts på mellanmannen. Styrkan varierar, om mellanmannen får fullständig ensamrätt att uppföra ett teaterstycke, om hans ensamrätt inskränks, ehuru blott av författarens rätt att själv uppföra stycket, eller om rätten att uppföra stycket delas med flera andra. Oberoende av om ensamrätt har stipulerats eller ej, kan i princip styrkan hos rätten varieras med hänsyn till om mellanmannen får talerätt mot tredje man eller ej.¹ Skall man nu överhuvudtaget inom detta myller av olika kombinationer göra en principiell skillnad mellan »licensrätt» och annan överlåten upphovsmannarätt, kan man lämpligen som skiljemärke ta om talerätt mot tredje man finns eller inte (»licensrätt»). Med talerätt uppträder ju mellanmannen utåt på ett helt annat sätt som självständig bärare av upphovsmannarätten. Det är visserligen mest naturligt att över hela fältet tala om överlåtelse av upphovsmannarätt, men vill man använda t. ex. förf:s terminologi, går det för sig, om man blott klart säger ifrån vad som innefattas under termen överlåtelse av upphovsmannarätt. Allrahelst gäller detta en lagtext.
    I det nordiska förslaget § 25 heter det: »Upphovsmannen må helt eller delvis överlåta sin rätt att förfoga över verket.» I de danska motiven till paragrafen sägs bl. a. (s. 136): »Ophavsmanden kan endvidere give andre tilladelse til at benytte værket i en eller flere nærmere angivne retninger, men uden eneret. Ophavsmandens medkontrahent siges i disse tilfælde at erhverve en licensret, ... Erhververen ... opnår ved licensaftalen ikke nogen eneret, d. v. s. at han ikke kan forhindre, at ophavsmanden giver andre den samme ret og ikke selv kan påtale krænkelser af ophavsretten. Der foreligger i dette tilfælde heller ikke nogen overdragelse af ophavsret ... Men ophavsmanden kan også overdrage andre en egentlig ophavsret, altså eneretten i visse henseender eller eventuelt i alle henseender.» Med Hartvig Jacobsens terminologi, som används boken igenom, skulle man i sistnämnda fall tala om »delvis» resp. »hel» överlåtelse.
    Tydligt är att de citerade uttalandena i danska motiven väl tycks stämma med förf:s uppfattning. Tolkas de så, stämmer de däremot inte med andra uttalanden i lagtext och motiv. Kap. III i lagförslaget bär rubriken »upphovsmannarättens övergång». Detta kapitel innefattar § 30, avtal om offentligt framförande, där licensrätt (i danska motivens mening) föreskrivs som huvudregel. Intet tvivel kan råda om att de allmänna bestämmelserna om upphovsmannarättens övergång (§ 25 f.) gäller även för dylika licensavtal. Vad förlagsavtalet beträffar

 

¹ Förf. räknar med ensamrätt utan talerätt (jfr s. 49) men till synes inte med talerätt uta ensamrätt. 

talar definitionen av detta i § 31 inte om någon ensamrätt: »Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggaren rätt att genom tryck eller annat dylikt förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller musikaliskt verk eller alster av bildkonst.» Av de danska motiven (s. 146) framgår, att man med avsikt utelämnat ensamrätten i definitionen. Ensamrätt är visserligen huvudregeln men licensrätt kan enligt § 37 avtalas utan att fördenskull förlagsreglerna i princip blir otillämpliga. Lagförslagets anordning synes vara ändamålsenlig. Det finns t. ex. ingen anledning att sätta lagens tvingande regler ur kraft, därför att vid sidan av förläggaren någon, t. ex. författaren, har en begränsad rätt att använda verket i tryck. Man kunde dock ifrågasätta, om varje än så begränsad överlåtelse verkligen skall falla under de särskilda förlagsavtalsreglerna. Under alla förhållanden måste, såvitt jag förstår, orden »delvis överlåta» i § 25 syfta inte blott på »vertikal» utan även på »horisontell» begränsning av den överlåtna upphovsmannarätten. Med hänsyn härtill är de danska motiven till § 25 vilseledande. De torde bl. a. ha vilselett förf.
    2) Enligt förf:s definition tycks varje »mångfaldigande» av ett verk kunna bli föremål för ett förlagsavtal; till mångfaldigande kan räknas t. ex. att verket överförs på grammofonskiva, stålband eller filmremsa. I slutkapitlet undantar han avtal som har med film att göra (jfr s. 265), men i övrigt talar han inte om några inskränkningar. Inte heller upplyser han om att det nordiska förslaget på denna punkt har en betydligt inskränkande formulering: »... rätt att genom tryck eller annat dylikt förfarande mångfaldiga ...». Med denna formulering blir förlagsavtalsreglerna inte tillämpliga på t. ex. avtal om grammofoninspelning, men tvivel synes ha yppats om lämpligheten härav.¹ Problemet förtjänar i varje fall att diskuteras. Förf. diskuterar det inte, vilket hade varit önskvärt.²
    3) Förf. fastslår som en nära nog axiomatisk tes att förläggarens plikt att utge verket³ ingår i förlagsavtalets begrepp; ett avtal som befriar förläggaren från denna plikt är inte något förlagsavtal (jfr bl. a. s. 126, 183). Förf. är därför kritisk mot att utgivningsplikten inte återfinns i det nordiska förslagets definition. »Man kan diskutere nytten af at optage definitioner i loven, men skal de med, skal de være rigtige», slutar förf. sin kritik (s. 82). Vad menar förf. med sin reprimand? Menar han, att en sådan definition som det nordiska förslagets under alla förhållanden är oriktig? För en sådan mening har han inte framfört tillräckliga skäl. Han nöjer sig med att hänvisa dels till förlagsavtalets begrepp, vilket uppenbarligen är ett cirkelresonemang, dels till rättspraxis och några kända tyska författare, vilka inte behöva sitta inne med hela sanningen i frågan. Kanske menar han i stället att definitionen är oriktig, därför att förslaget i själva verket utgår från utgivningsplikten som conditio sine qua non för förlagsavtals

 

¹ Se HEDFELDT i Festskrift för Ekeberg s. 234.

² Ett rättsfall om grammofonrätt, som förf. refererar (s. 80) i det kapitel som berör förlagsavtalets omfattning, antyder möjligen att han räknar avtal om grammofoninspelning till förlagsavtalet.

³ Första gången. Ifråga om utgivande av ny upplaga ligger saken annorlunda till.

11—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

reglernas tillämpning (jfr möjligen s. 273) ? I så fall torde han ha missuppfattat förslaget, åtminstone i dess danska och norska version.¹ De danska motiven (s. 147—148) upplyser om att utgivningsplikten givetvis är regel men att den inte kan påfordras vid sådana förlagsavtal, där förläggaren inte förvärvar ensamrätt (jfr ovan s. 160). Man kan också peka på § 38, av vilken framgår, att bestämmelserna i § 34 (om utgivningsplikt) inte gäller — men väl övriga förlagsavtalsregler — för bidrag till samlingsverk. Under sådana förhållanden har det alltså varit riktigt att utelämna utgivningsplikten i definitionen.
    En annan grundläggande fråga, där förf. åtskilliga gånger tillkännager sin oförgripliga mening, är lagstiftningens omfattning och mål inom förlagsrätten: Man bör vara högst återhållsam med att lagstifta och inte minst med att införa tvingande regler. Det är mest rationellt att låta parterna själva utforma förlagsrätten, särskilt som parterna normalt är representerade av starka och handlingskraftiga organisationer (s. 27—28). Argumentationen känns igen från det arbetsrättsliga området. Organisationerna har också uträttat ett gott arbete. Bl. a. har de gemensamt upprättat det betydelsefulla s. k. nordiska normalkontraktet, vilket fungerar som ett slags kollektivavtal för Nordens förläggare och författare.
    Utifrån sina utgångspunkter angriper förf. framförallt den generalklausul, som efter mönster av bl. a. försäkringsavtalslagen och skuldebrevslagen har upptagits i det nordiska förslaget § 27: »Har för rätt att förfoga över ett verk avtalats villkor, som strider mot god sed påupphovsmannarättens område, eller leder avtalet eljest till uppenbar obillighet, må avtalet jämkas efter ty prövas skäligt.» Klausulen är avsedd för sådana avtal utom räckvidden för avtalslagen § 33 »som tilsyneladene er all right ved aftalens indgåelse, men som senere viser sig at være særdeles skæbnesvanger for den ene af parterne» (danska motiven s. 139). Man menar att en dylik säkerhetsventil är särskilt behövlig vid avtal sådana som förlagsavtalet, där avtalets verkningar ofta sträcker sig över en längre tidrymd.
    Förf. befarar att generalklausuler av denna typ, som innebär att avtalslagens regler »urholkas», till slut kommer att leda till att domstolarna blir »forretningslivets overadministratorer» (s. 67). En sådan utveckling vill förf. stävja.² § 27 är »upåkrævet», ty organisationerna kan själva sörja för att en god praxis utbildas på förlagsrättens område. I visst sammanhang är förf. emellertid inte främmande för tanken att förlagsrättsliga lagregler, särskilt de tvingande, har till uppgift att förmå dem som inte tillhör någon organisation att iaktta godaffärssed (jfr s. 186). Eftersom förf. tycks medge att försäkringsavtalslagens generalklausul är ägnad att främja god försäkringspraxis (jfr s. 69), är det svårt att inse, varför inte en liknande gynnsam

 

¹ I det finska förslaget — i motsats till det danska och det norska — har regeln om utgivningsplikt i § 34 st. 1 gjorts tvingande.

² Förf. motsätter sig också i temperamentsfulla ordalag de krav som ofta framställts »om lovregler, der skal sikre ophavsmandens økonomiske eksistens ... Skal staten sikre ophavsmandens økonomiske eksistens, så er det forbi med den uafhængige skaben og ophavsmændene bliver statens livegne som under de totalitære systemer» (s. 153). 

verkan kan uppnås på förlagsrättens område.¹ Vid rättstillämpningen måste man dock beakta en viktig omständighet som förf. erinrar om (s. 68): Ett enskilt förlagsavtal får inte bedömas som ett isolerat fall. Förläggaren är tvungen att tjäna på gungorna vad han förlorar på karusellerna.
    På en och annan punkt är förf. emellertid beredd att ge kompensation för bortfallet av generalklausulen genom att införa nya, fastare regler i lagen. Ett konkret förslag är särskilt värt att nämnas. Det nordiska förslaget innehåller i § 25 st. 2 en tvingande regel om att överlåtelse av upphovsmannarätt inte omfattar nya rättigheter, som kan uppkomma genom lag eller överenskommelse med främmande stat.² Förf. vill nu utsträcka denna regel till att avse även sådana fall då teknikens framsteg leder till att nya medel att mångfaldiga eller framföra verk tas i bruk (s. 65—66). Enligt de danska motiven (s. 138) har de sakkunniga varit inne på samma tanke men avvisat den med hänsyn till svårigheten att avgöra om ett dylikt medel är nytt eller inte; man har nöjt sig med att låta domstolarna lösa svårigheten med hjälp av generalklausulen. Det är möjligt att det finns avgörande skäl mot en sådan tanke, men det skäl som de sakkunniga anfört förefaller mig inte helt övertygande. Svårigheten att avgöra om någonting är nytt eller ej har inte hindrat lagstiftaren från att i andra liknande sammanhang använda ett nyhetskriterium (ehuru av något annan innebörd) i lagtexten. Viktiga rättsverkningar knyts sålunda till det faktum att ett auktorverk är nytt och självständigt eller att en uppfinning är ny.
    I många andra fall är det däremot säkert så, att de ständiga ropen på fastare regler i stället för generalklausuler inte kan leda till några godtagbara konkreta resultat. Därom är förf. säkert medveten. Vad han vänder sig mot är nog inte i första hand generalklausuler i allmänhet utan sådana generalklausuler som har instiftats blott för vissa avtalstyper och som därför sätter dessas parter på något sätt i skamvrån. Allra minst tilltalar honom en sådan särställning, när den som vid förlagsavtalet drabbar starka organisationer med deras väl utvecklade självkänsla i umgänget med lagstiftare och domstolar.
    Till slut skall jag ta upp en fråga som visserligen inte direkt berörs av lagstiftningen men som dock har ett visst samband med vad som nyss diskuterats: skall honorar utgå eller ej, när bestämmelser härom saknas i förlagsavtalet? Enligt förf. (s. 155—156) får frågan i första hand avgöras efter parternas förutsättningar i varje enskilt fall. I princip har dock upphovsmannen bevisbördan för att honorar skall utgå. »Bestemmelsen om honorar er et så vigtigt led i kontraktsmellemværendet, at ophavsmanden er opfordret til i selve kontrakten at se spørgsmålet udtrykkelig afgjort» (s. 155). Försummar han detta, får han tydligen nöja sig med glädjen att utan särskild kostnad se sin bok i tryck; det är förvisso inte alla som får ens ett sådant vederlag för sina litterära mödor. Det är nu inte så lätt att avgöra vart förf. förut

 

¹ De olikheter mellan försäkringsavtal och förlagsavtal som förf. antyder (s. 69) förefaller inte vara av någon större principiell betydelse i detta sammanhang.

² Förf. uppger (s. 65) att den finska texten inte tar med regeln. I själva verket är regeln flyttad till § 61. 

sättningssynpunkter leder i praktiken, men oavsett detta tycks mig en annan in dubio-regel ligga närmare till hands. Vad vet en debutant, som får sin bok antagen till utgivning, om hur den ekonomiska uppgörelsen brukar gestalta sig? Ja, han vet att förläggaren skall betala kostnaderna för utgivningen, och vet han något mer, så är det väl att honorar brukar utgå efter vissa bestämda normer (dvs efter de tvingande reglerna härom i det nordiska normalkontraktet). Tar förläggaren inte upp honorarfrågan, förmodar väl författaren att dessa normer utan vidare kommer att tillämpas, ungefär som det sker på arbetsrättens område.¹ Är det inte rimligt att åtminstone i regel anknyta till en sådan förmodan och låta förläggaren ta initativet, om han vill bli befriad från skyldigheten att utge sedvanligt honorar? Härmed undviker man att mindre nogräknade förläggare — och sådana förekommer otvivelaktigt — begagnar sig av okunnigheten hos många författarnoviser om de affärsmässiga och rättsliga konsekvenserna av ett förlagsavtal.²
    Efter läsningen av detta innehållsrika arbete är det bl. a. två reflexioner som tränger sig på. Den ena är, att danska författare ofta tycks ha så många fler rättsfall att ge tyngd åt framställningen med än sina svenska kolleger. Inte minst inom upphovsmannarätten är skillnaden påfallande. Vad beror detta på? Beror det kanske på att danskarna är mer processlystna (och har förhållandevis fler advokater) och på att högsta domstolens domar i större utsträckning refereras och ordnas systematiskt? En andra reflexion är, att skickliga danska praktiker tycks ta sig mer tid till juridiskt författarskap än vad vi är vana vid i Sverige. Hur mycken värdefull praktisk erfarenhet går inte förlorad hos oss genom att den aldrig upptecknas i skrift! De danska praktikernas flit förklaras måhända av att juridiskt författarskap är en påtaglig merit även för praktiker i Danmark. Detta kan väl i sin tur bero på att Danmark trots allt ligger närmare kontinenten och kontinental tradition än vårt land.

Svante Bergström