TORBEN LUND. Juridiske litteraturhenvisninger. Udg. af Juristforbundet. Kbhvn 1950. Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck. 229 s. H. dkr 14,00, inb. dkr 16,50.
Boken ger, enligt förordet, »henvisninger til dansk juridisk litteratur fra årene 1900 til 1949. Enkelte afhandlinger af udenlandske, navnlig nordiske forfattere, er dog medtaget, hvor de er skønnet særlig egnede til at kaste lys over danske retsproblemer, således en række afhandlinger i 'Tidsskrift for Rettsvitenskap'». Det är således inte fråga om någon dansk juridisk bibliografi — i egentlig bemärkelse — för halvseklet; det är i stället en sammanställning med det rent praktiska syftet att visa var det finns något skrivet av danska jurister.
Det sagda antyder en del av de problem som en utgivare av ett sådant verk ställes inför: skall författarens nationalitet vara avgörande för urvalet eller det ämne som behandlas? Eller skall man möjligen ta med allt vad landets författare skrivit plus vad utlänningar åstadkommit om landets rätt? Skall man dessutom ålägga sig den begränsningen att bara ta med litteratur om gällande rätt?
På sistnämnda sätt har prof. LUND delvis förfarit, nämligen såvitt an
går bokens Lovregister (s. 41—118). Detta anger rubriker på författningar alltifrån Kongeloven 14/11 1665, och under rubrikerna — i stor utsträckning också fördelat på författningarnas paragrafer — finns litteraturmaterialet redovisat. Men det synes bara vara den litteratur som direkt hänför sig till ännu gällande lagrum som redovisas, inte den som hänför sig till äldre lag, även om den är av betydelse för tolkningen också av den nya lagen (jfr anvisning s. 9). Så synes det förhålla sig betr. t. ex. 1932 års Veksellov och Checklov (se dock några litteraturhänvisningar till 1880 års Veksellov och 1897 års Checklov) och loven 13/4 1938 om gældsbreve, beträffande vilken väl så gott som all skuldebrevslitteratur, även äldre, är av intresse.
Emellertid går detta redovisningssätt väl samman med principen i avd. II Oversigt over retslitteraturens værker (s. 10—40), d. v. s. bokförteckning, inkluderande förteckning över lagsamlingar, domssamlingar och tidskrifter men ej tidskriftsartiklar. I denna avd. har nämligen av de böcker som utkommit i flera upplagor endast sista upplagan medtagits.
Bokens viktigaste avsnitt är nog avd. Emneregister (s. 119—120), där såväl böcker som tidskriftsartiklar fördelats efter sitt sakliga innehåll enligt ett ganska detaljerat schema (från I. Værker af almindeligt og blandet inhold och II. Almindelig retslære till XXII. Retshistorie och XXIII. Folkeret, med många underavdelningar inom envar avdelning. Emneregistret är dock inte fullständigt. En del litteratur, som uteslutande handlar om viss författning eller visst lagrum har man (jfr anvisning s. 9) att söka i Lovregistret. Se t. ex. »A. D. Bentzon i Jur. 1946 s. 84—85» under reskript 28/5 1735 ang. dødsdømtes benådningsansøgninger, vilken notis man ej finner under rubriken XV. Strafferet og Kriminologi. F. Straffene, 8. Benådning.
Till ytterligare hjälp finns ett mycket utförligt alfabetiskt Opslagsregister (s. 211—229).
En anmälare av ett verk som det förevarande får, för att visa att han läst igenom det något sånär, inte underlåta att komma med några små detaljanmärkningar. Nyss citerade notis rörande højesteretsdommer Bentzon ger anledning att beröra några spörsmål om författarnamnens återgivande. Full konsekvens har inte alltid iakttagits. De flesta gånger torde betr. nyssnämnde författare formen A. Drachmann Bentzon ha använts. Både K. Berlin och Knud Berlin förekomma (s. 190, 191). Om författaren har använt signatur, bör inte då hela namnet utsättas? »H. U.» s. 127 och »R. K.» s. 153 betyder väl Henry Ussing resp. Ragnar Knoph och »0. U.» s. 152 är kanske också tillräckligt genomskinligt, ehuru det genomstrukna ø måhända verkar förvillande vid första påseende.
»Utländska» namn stavas inte alltid alldeles rätt (Karlgreen s. 83, rätt s. 161, Niels Herlitz s. 189, 192). I allmänhet står nationaliteten angiven betr. icke-danska författare, men undantag ges (jfr betr. Herlitz s. 189 och s. 192, Holmbäck s. 202 och s. 203, Lundstedt s. 137, Knoph s. 130 och s. 166). Bergelmer anges s. 176 vara norrman. Att Birgitta von Hofsten inte har (sv) efter namnet s. 119 beror kanske på att man tagit henne för dansk. Det är väl den enda förklaringen till att hennes Hvad familien bør vide, 1944, tagits med?
Icke-danska författares verk ha nämligen, som framgår av förordet, endast undantagsvis kommit med. Det är dels avhandlingar i TfR, dels sådana arbeten som anmälts i danska tidskrifter (och TfR). Med denna urvalsmetod har resultatet ett drag av — låt oss säga — tillfällighet över sig. Under avbetalningsköp (s. 141) har sålunda redovisats »Martha Björnblom (sv.) i TfR 1935 s. 135—39» som enda svenska arbete.
Prepositionen »i» förekommer ymnigt, sålunda vid varje hänvisning till tidskrift. Den hade kunnat utelämnas utan olägenhet. Dessutom hade man undgått sådana halva tvetydigheter som »C. Bang: Passivitetsvirkninger i UfR 1944 s. 101—25», »O. H. Krabbe: Lodtrækning i Jur. 1944 s. 157 ff.» eller »H. Ussing: Anm. af R. Knoph (No.): Rettslige standarder i UfR 1939 s. 181—87» (s. 120).
Citeringen av tidskrifter är ett särskilt kapitel. S. 12 f. anger Lund i förteckningen över tidskrifter även citationsförkortningar. Men lyckligtvis motsvaras hans uppgifter där inte av praxis i boken. Ugeskriftet citeras sålunda vederbörligen UfR, inte U.f.R. På samma sätt slipper TfR punkterna (dock inte överallt, se t. ex. s. 173). Men varför kan inte NTfK räcka som förkortning för Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab? Dess föregångare citeras s. 172 Nord.T.f.Str. men skulle enl. uppgift på s. 12 citeras bara T.f.Str. Förhandlingarna vid de nordiska juristmötena kunde väl citeras NJM kort och gott. S. 12 anger att de skola citeras Nord.Jur.M. men det blir, se s. 173, Nord.Jur.møde. Också andra diskrepanser mellan uppgiven citeringsmetod och praxis förekomma. Frågan om åstadkommande av en enhetlig metod för citering av nordiska tidskrifter är alls inte oviktig; en enhetlig lösning är tvärtom en trängande viktig angelägenhet. Ack om man kunde nå en engelskt fast tabulatur! SvJT är inte citerad och därigenom slipper anm. bråka om sättet att citera den. Men det förhållandet pekar väl också på den viktigaste ofullständigheten i boken: intet av det myckna som danska författare skrivit i SvJT har kommit med, inte heller vad svenska författare någon gång skrivit där om dansk rätt. I gengäld är boken på annat håll något fullständigare än den uppger sig vara. Torp har en bok med från 1898 (s. 38) och tidsbegränsningen gäller givetvis inte beträffande Lovsamlinger.
Anmärkningarna förefalla onekligen bagatellartade. Det väsentliga intrycket man har efter att ha tagit del av det verk som Lund och hans medhjälpare — av vilka en bär det av en tidigare innehavare inte minst i bibliografiska sammanhang ryktbargjorda namnet FRANTZ DAHL — sammanställt är beundran inför arbetsprestationen. Har man själv i någon mån fuskat i genren känner man dessutom en smula avund. Och sedan längtar man efter den stora svenska bibliografin.
Bengt Lassen