JOHAN LØKEN. Forsikringskravet. Grenser og tapsregler. Oslo 1952. Johan Grundt Tanum. 167 s.
    JOHAN LØKEN tar i sin bok »Forsikringskravet» upp ett mycket omfattande ämne, nämligen hur man bestämmer de händelser, som utlösa försäkringsgivarens skyldighet att utgiva försäkringsersättningen, och de omständigheter, som medföra undantag från denna skyldighet. För

 

säkringsgivaren har ju i allmänhet frihet att själv bestämma vilka risker hans ansvar skall omfatta, men reglerna om upplysningsplikt vid ingående av försäkringsavtal, om fareökning, om försäkringshavarens framkallande av försäkringsfallet, om överträdelse av säkerhetsföreskrifter och om räddningsplikt äro till stor del tvingande. Løkens bok handlar dels om räckvidden av dessa olika regler, däribland också om det s. k. identifikationsproblemet och om kausalitetsregelns och prorataregelns tolkning, dels också, och häri ligger en huvudpunkt i undersökningen, hur man skiljer vad som faller under dessa delvis tvingande regler från de begränsningar i försäkringsgivarens ansvar, som icke kunna drabbas av tvingande regler.
    Såsom framgår hör en ganska avsevärd del av försäkringsrättens allmänna del inom det ämnesområde som Løken behandlar. Problemen ha i nordisk doktrin tidigare utförligt behandlats, dels i allmänna handböcker i försäkringsrätt, särskilt GRUNDTS Lærebok i norsk forsikringsrett, 1939, dels i monografisk form av SCHMIDT i hans bok Faran och försäkringsfallet, 1943. De behandlade frågorna äro alltså välkända men inte slutdebatterade. Man tager därför med intresse del av Løkens framställning.
    Løkens bok upptar först ett mera allmänt resonerande avsnitt, där han diskuterar vilka olika omständigheter som kunna ha betydelse för den fara försäkringen skyddar mot. Dessa kallar han »faromoment». Han uppställer därvid åtskilliga olika kategorier, »subjektiva» och »objektiva» faromoment, »konstanta» och »variabla» faromoment m. m. Han diskuterar också de olika intressen, som göra sig gällande i försäkringsförhållandet, och inför därvid ett begrepp försäkringsgivarnas »vitala» intressen, som få sin karaktär av nödvändigheten för försäkringsgivarna att bestämma sina förpliktelser så att de på grundval därav kunna beräkna premierna. De intressen som icke äro vitala kallas för »relativa» (s. 33 ff).
    På grundval av dessa och andra bestämningar diskuterar Løken i det följande avsnittet av boken de olika reglernas räckvidd, särskilt gränsen mellan tvingande rätt och området för avtalsfrihet. Det är dock svårt att finna att de många av Løken uppställda begreppen förmedla någon verklig klarhet i de diskuterade frågorna. De äro så allmänt definierade att de knappast kunna tillräckligt konkretisera resonemangen och slutsatserna. Det är ej heller alltid klart vart Løken syftar med sina resonemang. I diskussionen s. 59 ff om de tvingande reglernas räckvidd framgår det sålunda ej tydligt, om Løken blott avser att sammanfatta den norska rättens tvingande regler på hithörande område eller om satserna ha en mera allmän syftning. I vilket fall som helst förefalla resonemangen och teserna att vara alltför kategoriska. I och för sig finnes väl intet avgörande skäl som kan hindra en lagstiftare från att införa t. ex. en tvingande regel att brandförsäkring skall omfatta även skada genom åskslag, vilket Løken synes anse strida mot försäkringsgivarnas »vitala intressen» (s. 66 f, jfr s. 38, 39). En annan sak är att denna regel i de nordiska försäkringsavtalslagarna (81 §) ej är tvingande. Ytterligare en annan sak är att en bestämmelse i ett brandförsäkringsavtal, att skada genom åskslag ej ersättes, icke kan beröras av regler om upplysningsplikt,

 

fareökning osv, vare sig dessa äro tvingande eller ej. Denna allmänna diskussion innehåller emellertid flera intressanta iakttagelser och resonemang, t. ex. s. 71 ff i anslutning till ett norskt rättsfall.
    I fortsättningen passera ett stort antal försäkringsrättsliga spörsmål revy, t. ex. om försäkringstagarens skyldighet att korrigera upplysningar lämnade i god tro (s. 82 ff), om försäkringshavarens skyldighet vid försäkring av tredje mans intresse att lämna upplysningar (s. 85 f), om minderårig försäkringshavares framkallande av försäkringsfallet (s. 109 ff) och om försäkringsgivarens möjlighet att välja mellan att åberopa regler om fareökning och regler om överträdelse av säkerhetsföreskrift (s. 120 ff). Behandlingen är i allmänhet synnerligen kortfattad.
    Av störst intresse är enligt anmälarens mening diskussionen av identifikationsproblemet (s. 122 ff). Løken refererar HULTS restriktiva åsikt om när identifikation skall tillåtas enligt nu gällande rätt och Grundts resonemang, som leder till att identifikation bör tillämpas i större utsträckning. Hans egen huvudtanke är, att medan försäkringsgivarens intresse främst knyter sig till att få riktiga upplysningar vid avtalets ingående, försäkringstagaren (resp. försäkringshavaren) främst behöver vara skyddad mot fel av sina medhjälpare vid de tillfällen, då han icke kan ingripa själv. Då det gäller slutande av avtal har han sådan möjlighet, och bör följaktligen ansvara för sina medhjälpare. Vad beträffar handlingar under avtalets löptid vill Løken skilja mellan sådana fall, där det är möjligt och naturligt för försäkringshavaren att ingripa, och fall där han saknar sådan möjlighet. I de senare bör han enligt Løkens mening vara skyddad, även om handlingen företages av en person i överordnad ställning hos försäkringshavaren, och även om preventionen mot skador i viss utsträckning blir lidande som en följd av skyddets omfattning. Løken kommer härigenom framtill en ståndpunkt mellan Hult och Grundt, varvid dock huvudregeln anses vara att identifikation icke bör medgivas. Løken understryker emellertid att det på grund av lagens tystnad är omöjligt att de lege lata uppställa några bestämda regler. Ett par rättsfall som anföras synas emellertid bestyrka att de norska domstolarna icke äro benägna att medgiva identifikation annat än om särskilda omständigheter föreligga som tala därför.
    Även om det, såsom Løken framhåller, är svårt att de lege lata taga ställning till identifikationsproblemen, synas Løkens synpunkter vara beaktansvärda de lege ferenda. De utgöra därigenom ett värdefullt bidrag till diskussionen om ett centralt försäkringsrättsligt problem.
    Løkens bok är skriven i den lediga stil, som man gärna associerar med norska juridiska författare.

Jan Hellner