Revisionen av UL.

 

    I skrivelse d. 12 juni 1945 har riksdagen — med instämmande uttalanden av åtskilliga organisationer — begärt revision av utsökningslagstiftningen. En eventuell revision torde knappast kunna underlåta att överväga en omgestaltning av utsökningsmyndigheterna i första instans.
    Den exekutiva verksamheten har i Sverige tidigare — liksom fallet fortfarande är i främmande rättssystem — varit en judiciell angelägenhet; först på 1600-talet övertogos så småningom göromålen av den administrativa makten — Konungens befallningshavande — och denna praxis stadfästes i exekutionsstadgan 1669. Från samma tid härrör också den i svensk exekutionsrätt alltjämt härskande ordningen med uppdelning av första utsökningsinstansen i två myndigheter, överexekutor (KB, sedermera även magistrat) och underexekutor (i stad magistrat, sedermera utmätningsman).
    De båda myndigheternas sakliga kompetens i verkställighetsfrågor fördelar sig — vad angår magistratsstäder — i huvudsak sålunda, att överexekutor beslutar om verkställighet i ärenden, där alternativa verkställighetssätt eller fullgörelsevite ifrågakommer och där fråga är om skyndsam försäljning av utmätt egendom; vidare om verkställighet av skiljedom och av sådan utländsk dom, vari förpliktelse att gälda rättegångskostnad ålagts; slutligen håller överexekutor exekutiv auktion å fastighet. Utmätningsman beslutar om verkställighet av domstols avgöranden i övrigt ävensom av andra exekutionstitlar, även utländska, samt håller övriga exekutiva auktioner.
    Mot bakgrunden av de senare årtiondenas utveckling kan det knappast med fog sägas, att den verkställighet, som ankommer på överexekutor, skulle vara mera fordrande än utmätningsmans verkställighetsärenden. Utländsk exekutionstitel förekommer numera övervägande, ja uteslutande för uttagande av underhållsbidrag, och denna verkställighet har anförtrotts utmätningsman. Auktion å fartyg förrättas av utmätningsman, och reglerna härför äro jämförbara med stadgandena om exekutiv fastighetsförsäljning.
    I detta sammanhang må ock framhållas, att lagsökning och betalningsföreläggande innebära en exekution å skuldebrev eller räkning. Den summariska prövning, som föregår t. ex. ett beslut om betalningsföreläggande, är icke mera fordrande än den handläggning, som äger rum för exekution å auktionsprotokoll (55 § UL) eller å avtal om avbetalningsköp (lag om avbetalningsköp § 10). En ansökning om exekution å ett familjerättsligt avtal (införsel) medför i regel väsentligt mera ingående både saklig och formell prövning än en lagsökningsframställning. Det måste anses vara osystematiskt att förlägga nämnda exekutioner å skilda myndigheter. En icke obetydlig arbetsförenkling skulle vinnas genom en omgruppering.
    Redan vid tillkomsten av nu gällande utsökningslag gjordes vägande invändningar mot dubbleringen av den första exekutionsinstansen.

 

Sålunda föreslog ledamoten av nya lagberedningen dåvarande revisionssekreteraren August Östergren, att exekutionen skulle uppdragas åt litterat magistratsledamot, som i sig skulle förena såväl överexekutors som underexekutors funktioner, med hovrätt som närmast överordnade exekutionsinstans, alltså en anordning jämförlig med den gällande danska exekutionsrätten. Såsom exekutionsförfarandet hos utmätningsman i de medelstora och stora städerna i Sverige i praxis gestaltat sig med en för den exekutionsrättsliga prövningen och för ledningen av exekutionen ansvarig stadsfogde och en för det speciella fallet för förrättning å platsen utsedd dirigerad domsverkställare saknas icke jämförelsepunkter med såväl nämnda förslag som med flertalet främmande rättssystem med domstolen eller en domstolsledamot som ansvarig och övervakande exekutionsmyndighet och en i det särskilda fallet utsedd verkställare av myndighetens uppdrag (Fuldmægtig, Vollstreckungsbeamter, Gerichtsvollzieher, huissier etc.).
    En rationell lösning av förevarande problem måste få till följd vissa ingrepp i andra författningar, särskilt uppbördsförfattningarna. Genom uppbördsreformen har i högre grad än tidigare åtskilliga för den exekutiva verksamheten främmande göromål lagts å utmätningsman. Bl. a. har denne även att inkassera allmänna medel (skatter, böter m. m.), varvid vid bristande likvid han själv handhar de exekutiva tvångsmedlen. Det måste anses oegentligt, att det allmännas fordringar på detta sätt privilegieras framför andras. Härigenom måste också allmänhetens förtroende för exekutionsmyndigheten äventyras. Denna olägenhet visar sig också däri, att utmätningssökande i enskilda mål i mycket stor utsträckning missuppfattar exekutionsprocessen till en verksamhet, som helt består i att »tillvarataga» hans rätt, under det att gäldenären lika ofta identifierar exekutorn som sin motpart, en missuppfattning som någon gång t. o. m. kan vidlåda verkställaren. Indrivningen jämte de därmed sammanhängande kamerala göromålen torde därför böra tilldelas uppbördsmyndighet och allenast exekution (utmätning och införsel) på begäran av sådan myndighet såsom exekutionssökande ske genom utmätningsman.
    En anordning — företrädesvis i likhet med den danska — med en exekutionsdomare såsom ledare av exekutionen med biträde av särskilda domsverkställare och med uteslutande renodlat exekutionsrättsliga uppgifter bör vara ett mål för en framtida organisation.
 

Reinhold Eilard