Beslag eller kvarstad?

 

    Ganska ofta förekommer att en person gripen såsom misstänkt för förmögenhetsbrott vid anhållandet befinnes ha ett större penningbelopp på sig. Polismyndigheten har anledning tro att pengarna härröra från de brott, för vilka han misstänkes. Den vill gärna ordna så att de målsägande, som kunna finnas, bliva gottgjorda med tillhjälp av de ifrågavarande penningmedlen. Lämnas den anhållne i orubbad besittning av pengarna med möjlighet att förfoga över dem, kan på goda grunder antagas, att de aldrig komma målsägandena till godo. Vilka möjligheter stå polis och åklagare till buds att förhindra en sådan händelseutveckling?
    Möjlighet att taga pengarna i beslag föreligger enligt 27: 1 RB i tre fall, nämligen om sedlarna och mynten skäligen kunna antagas äga betydelse för utredningen om brottet eller vara avhända någon genom brott eller förverkade på grund av brott. Det första fallet torde endast sällan föreligga (t. ex. för den händelse numren på sedlarna kunna ha betydelse för utredningen). Blott i undantagsfall kan beslag ske på den andra grunden. Det måste då göras sannolikt att just de sedlar och mynt varom är fråga frånstulits eller eljest avhänts målsäganden.1 Förverkandegrunden torde icke vara aktuell i detta sammanhang. Av det anförda framgår att polis och åklagare vanligen sakna grund för att taga penningmedlen i beslag.
    RB har också anvisat en annan väg, Enligt 26: 1 må nämligen, om någon skäligen misstänkes för brott och det skäligen kan befaras, att han genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda skadestånd eller annan ersättning till målsäganden, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden. Beslut om kvarstad meddelas enligt 26: 2 av rätten, men fråga därom får, innan åtal väckts, upptagas endast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Ingendera av dessa båda får yrka kvarstad i anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning, med mindre anspråket anmälts hos honom. Just för att tillgodose fall av den brådskande art som inledningsvis angivits har emellertid i 26: 3 stadgats, att i avbidan på rättens beslut om kvarstad undersökningsledaren eller åklagaren må taga lös egendom i förvar. Även polisman kan vid fara i dröjsmål vidtaga sådan åtgärd, som då skall omedelbart prövas av undersökningsledaren eller åklagaren. Sist å femte dagen därefter skall åklagaren eller undersökningsledaren göra framställning om kvarstad till rätten. Göres icke framställning, skall egendomen återställas. Sedan framställningen inkommit till rätten, skall hållas förhandling enligt samma regler som gälla ifråga om häktningsframställning. Förordnar rätten om kvarstad, skall den, om åtal ej redan väckts, utsätta den tid, inom vilken

 

1 Så var fallet t. ex. i Svea hovrätt 1951 IV Ö 53.

 

176 GUSTAF PETRÉNåtal skall väckas. Tiden får icke bestämmas längre än som befinnes oundgängligen erforderligt. För att kvarstad skall kunna meddelas, måste målsäganden ha gjort sannolikt att skada tillskyndats honom ävensom till vilket belopp denna uppgår.1
    Åklagaren uppträder i detta fall såsom företrädare för målsäganden.Enligt 22: 2 RB är han dock icke skyldig härtill, med mindre målsäganden begärt hans hjälp. När åklagaren ingriper till förmån för målsäganden och beslutar om förvar innan denne ännu anmält sitt anspråk, handlar han på egen hand som en negotiorum gestor för målsäganden. Åklagarens benägenhet att på detta sätt oombedd gå målsägandens ärenden kan emellertid förmodas vara begränsad. Beslutar han förvar, har han nämligen endast fem dagar på sig att driva förundersökningen så långt, att han får kännedom om målsäganden, att taga förbindelse meddenne och från honom erhålla en anmälan samt att uppsätta och till rätten ingiva kvarstadsansökan. Bifalles denna, kan han hämmas i arbetet med förundersökningen av den tidsfrist för åtals väckande, som rätten föreskriver honom i anledning av kvarstadsbeslutet. Om åklagaren anser sig förhindrad företräda målsäganden, är denne under tiden före åtalets väckande hänvisad till att hos överexekutor begära kvarstad, en i vårt fall föga praktisk möjlighet.
    I och med att rätten beviljat kvarstad är emellertid icke träffat något avgörande beträffande det gods som tagits i förvar. Det ankommer nämligen på den som begärt kvarstaden — i detta fall åklagaren — att draga försorg om verkställighet av kvarstadsbeslutet.3 Denna torde åvila utmätningsmannen; se 26: 8 tredje st. RB samt 183 och 54 §§ UL. Kvarstadsbeslutet avser icke viss egendom utan allenast så mycket av den misstänktes egendom som svarar mot gälden. Vilken egendom som skall tagas i anspråk avgöres vid verkställigheten. Sannolikt torde väl i flertalet fall den i förvar tagna egendomen drabbas av kvarstaden, särskilt om åklagare och utmätningsman är samme person. I avbidan på verkställighet av kvarstadsbeslutet får enligt 26:4 tredje st. RB den egendom som tagits i förvar kvarhållas.4 Skulle emellertid annan egendom bliva tagen i anspråk vid verkställigheten, skall den i förvar tagna egendomen genast återställas till den misstänkte.
    Med detta omständliga kvarstadsförfarande skall jämföras förfarandet vid beslag, som enligt 27:4 RB för det fall, varom här är fråga, regelmässigt består endast i att undersökningsledaren eller åklagarenbeslutar om beslag å penningmedlen eller fastställer en av polisman eller annan redan vidtagen beslagsåtgärd. Det är under angivna omständigheter icke ägnat att förvåna att åklagaren undviker kvarstadsinstitutetoch föredrager beslag.
    Dessa rader ha föranletts av att det i några fall iakttagits, att åklagare i situationer sådana som den inledningsvis beskrivna använt sig av beslagsinstitutet i stället för att inleda det vidlyftigare kvarstadsförfarandet. Anmärkningsvärt är att domstolarna, som enligt 27: 8 tredje stycketRB i vart fall då målet avgöres ha att ex officio pröva frågan om besla

 

1 Se processlagberedningen (SOU 1938: 44) — eit. PLB — s. 319.

2 Se PLB s. 321.

3 Se ibidem s. 322 ävensom 319.

4 Se ib. s. 321.

 

BESLAG ELLER KVARSTAD? 177get, icke alltid synas ha observerat det felaktiga i åklagarens förfarringssätt utan fastställt beslagen.1 De lege lata torde rättsläget vara alldeles klart.
    Det kan de lege ferenda ifrågasättas, huruvida målsägandens intresse att erhålla gottgörelse för liden skada blivit tillbörligen tillgodosett. Det lagstridiga bruket av beslagsinstitutet torde få ses som ett uttryck för behovet av mera smidiga regler för omhändertagande av pengar, som anträffas hos för brott misstänkta och som kunna antagas härröra från brottslig verksamhet.
    Den avsevärda skillnaden med avseende på förfarandet mellan beslags- och kvarstadsinstituten torde delvis ha sin förklaring i bestämmelsernas tillkomsthistoria. Beslagsinstitutet överfördes utan större ändringar till RB från 1933 års tvångsmedelslag. Det summariska förfarandet med åklagaren som beslutande bibehölls därvid. Det straffprocessuella kvarstadsinstitutet är däremot en nyskapelse för RB. Det mera invecklade förfarande, som uppbyggdes för häktningsinstitutet, fick tjäna som förebild även för kvarstadsförfarandet, då den prövning, som måste föregå ett beslut om kvarstad, ansågs icke lämpligen kunna anförtros åklagaren.2
    Ändamålet med kvarstads- och beslagsinstituten är delvis detsamma. Det centrala syftet med kvarstadsinstitutet, som har civilprocessuella förebilder, torde vara att trygga straffverkställigheten i fall då straffpåföljden är av ekonomisk natur. Därjämte har det fått till uppgift att säkerställa målsägandens ersättningsanspråk.3 Beslagsinstitutet tillgodoser myndigheternas behov i straffrättskipningen av att äga tillgång till föremål, som äro av betydelse antingen för utredningen t. ex. såsom bevis eller för säkerställande av kommande verkställighet.4 I sistnämnda avseende kan endast vara fråga om gods som skall förklaras förverkat eller återställas till målsäganden. Möjligen skulle den distinktionen kunna göras att kvarstaden närmast tänkes skola trygga målsägandens civila anspråk, medan genom beslaget den brottslige hindras att för egen räkning tillgodogöra sig vad han åtkommit genom brottet.
    Det måste beaktas att kvarstad riktas mot visst förmögenhetsvärde men beslag mot visst föremål.5 Den betydande skillnaden med avseende å förfarandet får antagas främst motiverad av denna olikhet. Genom kvarstad kunna den misstänktes tillgångar överhuvud angripas, medan beslag får läggas endast å föremål, vilka äro omedelbart tillgängliga. Även utan övergivande av angivna skiljelinje synes målsägandens ställning i det läge, som varit utgångspunkten för dessa anteckningar, kunna förbättras. Betänkligheter möta nämligen knappast mot att utvidga

 

1 Se t. ex. Svea hovrätt 1952 VI B 35 (NJA 1952 Not C 357).

2 Se PBL s. 319—320.

3 Se ibidem s. 318 samt N. GÄRDE m. fl., Nya rättegångsbalken, Sthm 1949, s. 353.

4 Se Mot. 1922 FK 80 s. 159, Processkommissionen (SOU 1926: 32) s. 103—104 samt N. GÄRDE, Nya rättegångsbalken, s. 362.

5 Se DILLÉN, Föreläsningar i straffprocessrätt, Sthm 1947, s. 205 samt 217—218, och Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken, utg. av Processnämnden, Sthm 1947, s. 279. — Se beträffande val av säkringsmedel vid talan om bättre rätt PLB s. 319.

12—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

178 BESLAG ELLER KVARSTAD?möjligheten att taga i beslag föremål som avhänts någon genom brottet till att avse även föremål som satts i stället för sådant föremål. Det kan förtjäna framhållas, att beslagsgrunderna icke synas ha blivit underkastade närmare överväganden vid RB:s tillkomst. De återfinnas redan i det 1920 inom justitiedepartementet upprättade förslaget till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. och ha via 1933 års tvångsmedelslag kommit in i RB.1 Den misstänkte måste anses i tillräcklig grad tillgodosedd genom den möjlighet han enligt 27: 6 RB äger att påkalla rättens prövning av beslagsbeslutet.
 

Gustaf Petrén