Två sakrättsliga spörsmål.
Under handläggningen av ett ärende angående samäganderätt uppkom spörsmålet huruvida andelar i en ekonomisk förening omfattades av bestämmelserna i 1904 års lag om samäganderätt. Denna har som bekant en uppräkning som åtminstone till formen är exklusiv: fastighet, lös sak, aktie, obligation eller skuldebrev. UNDÉN (Svensk sakrätt I, 2:a uppl. s. 229) anser lagen tillämplig även på andra rättigheter och anger såsom exempel just andel i ekonomiska föreningar. I en not citerar Undén ett yttrande av lagutskottet, där den åsikten uttalas, att lagens tillämpningsområde, som i det ursprungliga förslaget omfattade endast fastighet och lös sak, skulle kunna utvidgas till »sådana bevis om rättigheter, som i den allmänna rörelsen behandlas i likhet med lösa saker». Härefter säger utskottet: »— — — och riksdagen har av denna anledning funnit sig böra i förslagets 1 § vidtaga ändring, åsyftande att med lös sak i nämnda hänseende likställa aktie, obligation och skuldebrev». Fråga torde väl vara huruvida emot ett dylikt, åtminstone till synes restriktivt uttalande i förarbetena en analog tillämpning av lagen på andra slag av egendom än de uttryckligen angivna kan äga rum.
Ett ytterligare skäl till tvekan i vad avser det speciella slag av »värdepapper» varom nu är fråga synes vara följande. I 1911 års lag om ekonomiska föreningar förekom överhuvud icke ordet »andel». Lagen talade i stället om insats. Med avseende å medlems rätt vid likvidation och skifte är att märka att enligt 60 § i 1911 års föreningslag medlem ägde utbekomma sin insats och att, om överskott uppstod, detta skulle skiftas mellan föreningsmedlemmarna, icke efter medlems innehav av eventuellt utfärdade bevis om insatser, utan efter huvudtalet. Då man vid stiftandet av 1904 års lag uppenbarligen synes hava velat begränsa dess tillämpningsområde till handlingar, vilka kunde betecknas såsom bärare av rättigheter, kunde det synas tveksamt om bevis om insats i ekonomisk förening omfattas av samäganderättslagens bestämmelser.
Emot detta resonemang kan invändas att samäganderättslagen tillkommit före 1911 års lagstiftning om ekonomiska föreningar, men det är då att märka, att 1895 års föreningslagstiftning stod på ungefär motsvarande ståndpunkt beträffande medlems rättigheter vid likvidation
och skifte av ekonomisk förening. Den nya föreningslagstiftningen synes icke i princip skilja sig från de äldre lagarna.
Stadgarna för en stor del av de existerande ekonomiska föreningarna torde innehålla bestämmelser, som beträffande skifte skilja sig från lagens konstruktion och stadga skifte efter medlems sammanlagda insatser e. d. I två rättsfall, NJA 1939 s. 162 och SvJT 1933 s. 50 som rört pantsättning av andelsrätt i ekonomisk förening, torde avgörandet av frågan om pantsättningens giltighet hava rönt inflytande av stadgarnas innehåll i detta avseende. Att märka är även att lagen om bostadsrättsföreningar sammankopplar medlems rätt i föreningen med det under medverkan av offentlig myndighet fastställda lägenhetsvärdet. Att till dylika andelsbevis utsträcka tillämpningen av lagen om samäganderätt vore givetvis mera naturligt, men frågan är om detta låter sig göra med hänsyn till ovan angivna formella synpunkter.
Ett annat sakrättsligt spörsmål, som kan inbjuda till diskussion är frågan om pantsättning och överlåtelse av andel i handelsbolag. Undén har i arbetet Panträtt i rättigheter, 2:a uppl. s. 152, yttrat att överlåtelse kunde ske allenast med övriga bolagsmäns samtycke. Förf. säger i samma arbete s. 90, att för giltig pantsättning från föryttringsprincipens ståndpunkt måste krävas övriga bolagsmäns medgivande. På först angivna ställe säges medgivandet »uppfylla även traditionsregelns krav». I Svensk sakrätt I omnämnes i motsats till vad som skett i Panträtt i rättigheter lagens stadgande om cessionariens rätt att, under bolagets bestånd, utbekomma sin förvärvade andel i bolagets behållna tillgångar, vilken är oberoende av bolagsmännens samtycke. Undéns omnämnda yttrande om bolagsmännens samtycke såsom nödvändigt för överlåtelse, synes giva intrycket att förf. menat, att samtycket vore att likställa med den denuntiation, som erfordras för en gentemot cedentens borgenärer giltig överlåtelse eller pantsättning av vissa rättigheter av obligationsrättslig natur. En sådan mening kunde ligga nära till hands då bolagsavtalet är av obligationsrättslig natur.
Denuntiation torde vanligen beteckna ett särskilt meddelande (31 § skuldebrevslagen) till cessus vid cession av en rättighet, som innebär, att cessus är pliktig att till rättighetens innehavare fullgöra en prestation. Bolagsavtalet torde icke, åtminstone icke i första hand, kunna anses innefatta en sådan skyldighet. Det samtycke från bolagssmännen varom Undén talar, skulle därför icke vara att hänföra till denuntiation i teknisk mening. Samtycket är ett av bolagsavtalets natur nödvändiggjort villkor för att förvärvaren skall kunna inträda fullt ut i överlåtarens ställe såsom bolagsman, men det erfordras icke för giltighet av en överlåtelse överhuvud taget. Denna medför emellertid vid bristande samtycke allenast den ovan omnämnda mindre omfattande verkan, att förvärvaren äger rätt att utbekomma andel i bolagets behållna tillgångar.
Denuntiation synes kunna förekomma endast i de fall, som ovan anges, och överlåtelse och pantsättning av andra rättigheter av obligationsrättslig natur, såsom bolagsandel, andel i ekonomisk förening, aktierätt etc., kan ske utan något slag av underrättelse.
Ivar Blanck