Finlands lagstiftning 1952.¹

 

    De olympiska spelen utgjorde den stora händelsen i Finlands samhällsliv under det gångna året. Under de fredliga spelen tego icke lagarna som fordom under krig, men föranledde de dock i lagstiftningsväg vissa jämkningar. Sålunda utfärdades undantagsbestämmelser genom lagar av d. 9 maj (193)² angående arbetslagstiftningen, d. 20 juni (251) i fråga om skattelagarna och d. 4 juli (279) beträffande lagen om alkoholdrycker. Vidare gavs d. 1 febr. (68) en förordning om temporär frihet för utlänning att i landet inresa och här vistas utan tillstånd.
    På den ordinära lagstiftningen område har d. 18 april (168) tillkommit en lag om ändring av 15 kap. Ärvda Balken beträffande utlänningars rätt till arv. Efter denna lagändring gäller, att utlänning äger i Finland lika rätt till arv som finsk medborgare. För medborgare i sådan stat, där finsk medborgare icke äger arvsrätt eller där han ifråga om rätten att taga arv intager en sämre ställning än inländsk medborgare, kan genom förordning stadgas motsvarande begränsning. — D. 20 juni (259) har efter svensk förebild utfärdats en lag om rätt för hantverkare att sälja gods, som icke avhämtats. — D. 9 maj (203) emanerade en ganska originell lag om kommanditbolags ombildande till aktiebolag. Vilja bolagsmännen ombilda i handelsregistret infört kommanditbolag till aktiebolag, skall beslut härom fattas vid stämma och biträdas av samtliga bolagsmän. Kan ändring av bolagsavtalet enligt där intagen bestämmelse beslutas med flertalets röster, må dock beslut om ombildning fattas med samma röstövervikt under förutsättning, att samtliga personligen ansvariga bolagsmän biträda beslutet. Då beslut om ändring av bolagsformen fattas, skall för bolaget tillika antagas en i överensstämmelse med lagen om aktiebolag uppgjord bolagsordning samt över beslutet upprättas en urkund av i lagen närmare angivet innehåll. De personligen ansvariga bolagsmännen bliva ej genom ombildandet befriade från ansvarigheten för bolagets tidigare gäld, med mindre borgenärerna givit sitt samtycke därtill eller efter erhållen underrättelse inom föreskriven tid icke motsatt sig ifrågavarande åtgärd. — Lagen om aktiebolag har d. 28 nov. (410) ändrats sålunda, att nedsättning av aktiekapital, utdelning av vad till dettas säkerställande finnes avsatt eller bolagets förening med annat bolag kan under i lagen angivna förutsättningar äga rum utan att årsstämning sökes. — Enl. en lag av d. 28 nov. (411) upphävas de ännu gällande stadgandena i förordningen om näringarna av år 1879. Dessa gälla huvudsakligast obligatoriska näringsföreningar, som till följd av näringslivets utveckling och tillkomsten av frivilliga sammanslutningar ansetts överflödiga. — D. 30 dec. (450) gavs en ny lag om försäkringsbolag.

 

¹ Närmast föregående översikt, avseende år 1951, se SvJT 1952 s. 311.

² Siffran inom parentes här och i det följande anger nummern i Finlands författningssamling. 

    Straffrätten har d. 7 nov. (365) undergått den ändringen, att minimistraffet för lägersmål med barn under 12 år utsatts till tukthus i 2 år. Denna lagändring, som tillkommit på riksdagsinitiativ, har föranletts av de i oroväckande grad ökade sedlighetsbrotten mot minderåriga. Maximistraffet har bibehållits vid tidigare 10 års tukthus.
    Då en helhetsreform av rättegångsväsendet icke är att förvänta under den närmaste tiden, har en del partiella reformer vidtagits. D. 6 juni (240) utkom en lag om handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden i stad (beträffande landsbygden se SvJT 1946 s. 301 ff.). Enl. den nya lagen, som träder i kraft den 1 juli 1953, handläggas i stad lagfarts- samt fastighetsintecknings-, lösöreintecknings- och skogsinteckningsärenden i rådstuvurätts ställe av en fastighetsdomare. Fastighetsdomare är borgmästaren eller, då i rådstuvurätten finnes en eller flera andra lagfarna medlemmar, antingen borgmästaren eller annan lagfaren medlem efter vad högsta domstolen förordnar. Där behovet det påkallar, må även flera fastighetsdomare förordnas. Lagfarts- och inteckningsärenden mottagas varje söckendag. Högsta domstolen äger likväl befogenhet att på stadsfullmäktiges framställning förordna, att mottagning sker endast å vissa dagar. Ärendena skola handläggas omedelbart eller, där detta av särskilda skäl ej är möjligt, senast inom sju dagar. — Genom en lagändring av d. 6 juni (238) har antalet tingssammanträden utökats i de domsagor, som omfatta fyra tingslag. Efter denna ändring gäller, att i sådan domsaga, som utgöres av ett tingslag, skola hållas under vintertinget 5 och under hösttinget 4 allmänna sammanträden, i domsaga, som omfattar två tingslag, resp. 3 och 2 sammanträden, i domsaga med tre tingslag 2 sammanträden under såväl vinter- som hösttinget och i domsaga, som utgöres av fyra tingslag, under vintertinget 2 och under hösttinget ett sammanträde. Finnes i domsaga flera, d. v. s. fem tingslag, hålles endast ett sammanträde vid varje ting. Det är emellertid att märka, att urtima ting förekomma i stor utsträckning och att även privata mål därvid kunna fås handlagda mot en förhållandevis ringa kostnad. — D. 14 nov. (376) ändrades bestämmelserna om hemställan i brottmål. Särskilt med hänsyn till det i Finland alltfort rådande vikariatsystemet har man ej ansett sig helt kunna överge hemställningsinstitutet, som torde vara av rent skandinaviskt ursprung, men har underrätts skyldighet att underställa sin rannsakan och domhovrättens prövning nu inskränkts till de fall, då allmän åklagare åtalat någon för brott, varå dödsstraff eller tukthus på livstid kan följa, eller ock för delaktighet i sådant brott. — D. 28 nov. (409) tillkom en lag om revisionsskilling. Revisionsskillingen leder sitt ursprung redan från landskapslagarnas tid. Den, som önskade draga underrätts dom under prövning av högre instans, skulle nedsätta ett visst penningbelopp. Enahanda åtgärd fordrades jämväl av den domare, som avgjort målet. Sedan den högre rätten avgjort saken, kunde den vinnande, således antingen ändringssökanden eller domaren, lyfta det nedsatta penningbeloppet. Det var alltså i själva verket fråga om vadhållning. Småningom utvecklades praxis därhän, att vadepenning nedsattes blott av parten. Sedan det blev tillåtet att söka ändring i hovrättens domar, upptogs systemet även i revisionsförfarandet. Är

 

1615 stadgades att revisionsskillingen skulle tillfalla hovrätten oberoende av, huru konungen avgjorde saken, men år 1680 återgick man till att part kunde återfå revisionsskillingen, om konungen ändrade hovrättens dom. Stadganden angående det sålunda utbildade revisionsskillingssystemet intogs sedan i 1734 års lag. Den nu stiftade lagen däremot innehåller den bestämmelsen, att revisionsskillingen, vars belopp f. n. utgör 2000 mark, skall tillfalla staten såsom rättegångsavgift. — D. 17 juli (288) utfärdades en ny förordning om hovrätterna. I denna förordning, som trädde i kraft d. 1 okt. eller samma dag som Helsingfors hovrätt vidtog med sin verksamhet, stadgas om en ny indelning av hovrätternas domkretsar. Varje hovrätt består av en president, Åbo hovrätt och Östra Finlands hovrätt dessutom av en vicepresident, samt Åbo hovrätt av 9 hovrättsråd och 10 assessorer, Vasa hovrätt av 8 hovrättsråd och 8 assessorer, Östra Finlands hovrätt av 7 hovrättsråd och 8 assessorer och Helsingfors hovrätt av 6 hovrättsråd och 6 assessorer. Som lagfarna tjänstemän finnes dessutom i varje hovrätt en sekreterare och en advokatfiskal samt fiskaler av högre och lägre löneklass. Förordningen innehåller den betydelsefulla nyheten, att division skall varje sessionsdag utföra av presidenten fastställt dagspensum och sålunda icke, såsom härintills, vara bunden av vissa arbetstimmar. — Under året har förordnats om inrättande av tvenne nya domsagor, efter vilken utökning antalet domsagor uppgår till 67. — D. 12 febr. 1932 stadgades om en del temporära ändringar i konkursstadgan, som bär ett så ärevördigt datum som d. 9 nov. 1868, och har giltighetstiden för dessa ändringar i avvaktan på ny konkurslagstiftning gång på gång förlängts, nu senast genom en lag av d. 14 nov. (378) intill utgången av år 1957.
    Den sociala lagstiftningen har under året tillförts en lag av stor betydelse i förening med dryga kostnader för staten. D. 15 febr. (88) utfärdades nämligen en lag om ålderdomsunderstöd, vilken lag har avseende å de understödsbehövande, som blivit födda år 1883 eller tidigare och vilka sålunda falla utanför folkpensionslagen. Antalet personer, som erhålla understöd på grund av den nya lagen, uppgår f. n. till omkring 195 000. — Sjuk- och sundhetsvården har även vunnit beaktande. D. 2 maj (187) tillkom en ny sinnessjuklag. Enl. denna ankommer organiseringen av sinnessjukvården i första hand på kommunerna. För detta ändamål indelas riket i vårddistrikt. Omfattar vårddistriktet flera kommuner, handhas sinnessjukvården av kommunalförbund. Staten bidrar med ansenliga belopp såväl i fråga om anläggningskostnader som beträffande vårdutgifter. — D. 25 jan. (52) utfärdades en ny lag om könssjukdomar och d. 31 okt. (362) en lag om läkarbefattning vid folkskolorna. Enl. den sistnämnda lagen är envar elev vid folkskola liksom även lärare och annan till skolans personal hörande person skyldig att underkasta sig undersökning av skolläkare, såvida han icke företer av hälsovårdsnämnden godkänt läkarintyg över sitt hälsotillstånd.
    I lagen om skattelättnad för ägare av vissa depositioner, obligationer och andelsbevis samt emottagare av vissa skuldförbindelser (se SvJT 1951 s. 229) har d. 29 dec. (460) införts en ny 1 a §, enl. vilken arbetstagare är berättigad att från sina ränteinkomster av medel, in

 

satta å intressekontor, vid beskattning, som på grund av inkomst för åren 1952—1955 verkställes till staten, kommun och församling, såsom skattefritt belopp avdraga högst 15 000 mark samt vid förmögenhetsbeskattning högst 250 000 av sagda medel.
    Riksdag och regering ha även fått sin beskärda del av lagproduktionen. D. 18 april (167) emanerade en lag om riksdagsmannaval. Däri stadgas bl. a. om en ny indelning i valkretsar. Det mest anmärkningsvärda härvid är, att Helsingfors stad nu utgör en egen valkrets medan staden tidigare varit förenad med det övriga Nyland. Huruvida denna omständighet medför en förskjutning huvudstadskandidaterna till nackdel återstår att se. — Lagen angående ministeriernas i statsrådet antal och allmänna verksamhetsområde har d. 21 nov. (369) ändrats sålunda, att en minister kan vara chef för flera ministerier. Med stöd härav har den nuvarande statsministern förordnats jämväl till utrikesminister.
    Giltighetstiden för den i dessa översikter återkommande lagen om reglementering av näringslivet under undantagsförhållanden har d. 29 dec. (445) förlängts till utgången av år 1953 med i huvudsak enahanda befogenheter för statsrådet som under år 1952.

Kurt Kaira