MATHS HEUMAN och BENGT LASSEN. Brottets beivrande. Kriminologisk handbok utgiven av Karl Schlyter. Del IV. Sthm 1952. Wahlström & Widstrand. Pris häft. kr. 34,50, inb. kr. 41,50.
Detta arbete kan sägas bestå av ett flertal olika uppsatser, vilka alla behandla problem, som möta inom straffrättskipningen. Statsåklagaren GUSTAF PERSSON skriver om Kriminalpolisväsendet, överdirektören HARRY SÖDERMAN om Kriminalpolisens internationella arbete, byråchefen SIGVARD HERRLIN om Åklagarorganisationen, kriminalkommissarien NILS FAHLANDER dels om Kriminaltaktik och kriminalteknik dels om Förhör vid förundersökning, lagbyråchefen BENGT LASSEN dels om Förundersökning i brottmål dels om Brottsregistrering, riksåklagaren MATHS HEUMAN om Åklagarens uppgifter, advokaten WILHELM BRODIN om Försvararens uppgifter, skyddskonsulenten FOLKE SÖDERBERG om Personundersökarens uppgifter, presidenten JOEL LAURIN om Domarens uppgifter, fil. lic. WALDEMAR FELLENIUS dels om Vittnesutsagans psykologi, dels om Moderna experimentella hjälpmedel för utredning av brott, doktor GUSTAV JONSSON om Förhör med barn samt advokaten AXEL HEMMING-SJÖBERG om Förhör inför rätta.
Som framgår av denna innehållsförteckning är arbetet icke tänkt som en handbok i straffprocessrätt. Beteckningen »Kriminologisk handbok» tyder ju också på att det är vissa juridiska hjälpvetenskaper som stå i centrum för intresset. Tyngdpunkten i den nu föreliggande delen av handboken ligger inom kriminal- och förhörstekniken samt därmed sammanhängande kunskapsområden. Och då det gäller straffprocessen i mer inskränkt mening, skärskådas problemen väsentligen blott med hänsyn till de olika funktionärer, som delta i processen. Detta har medfört att många invecklade och praktiskt viktiga straffprocessuella spörsmål överhuvudtaget icke beröras i arbetet. På grund av bristen på systematiska framställningar av vår gällande straffprocess är detta att beklaga.
Emellertid kunna goda skäl anföras för den uppläggning som givits arbetet. Vad först angår kriminal- och förhörstekniken ha dessa varit ganska försummade i den juridiska universitetsundervisningen. I Uppsala — som jag bäst känner till — ges visserligen varje läsår kortare undervisningskurser i dessa hjälpvetenskaper. Men bristen på lämplig litteratur har medfört att studiet härav blivit mindre effektivt. Vidare medför den begränsade studietiden att de juridiska hjälpvetenskaperna endast kunna studeras högst översiktligt. Väsentligen har man fått lita till att domare och advokater förkovra sig häri under sin praktiska verksamhet. För en sådan ordning talar också det förhållandet att erfarenhet av hur problemen te sig i praktiken gör studier inom de ifrågavarande hjälpvetenskaperna mera fruktbärande. Det har emellertid varit dåligt med svenska framställningar, som kunnat nyttjas i detta syfte. De uppsatser i »Brottets beivrande» som behandla dessa hjälpvetenskaper, utgöra därför mycket värdefulla tillskott till vår juridiska litteratur.
Icke minst gäller detta FAHLANDERS uppsats om Kriminaltaktik och kriminalteknik, som ger en instruktiv och innehållsrik skildring av kriminalpolisens arbetsmetoder och tekniska hjälpmedel. Framställningen belyses av ett flertal exempel, hämtade från polisens spaningsarbete och brottsplatsundersökningar. Å andra sidan är uppsatsen icke skriven med tanke på det ovan berörda syftemålet. De kriminaltekniska problemen skärskådas nämligen ur kriminalpolisens och icke ur brottmålsdomarens eller försvararens synvinkel. De båda senare funktionärerna ha emellertid stundom att ta ställning till invecklade frågor om bevisvärdet av den kriminaltekniska utredning, som åklagaren åberopat, samt till spörsmål om dennas komplettering i det ena eller andra avseendet. Fahlander upptar ej sådana frågeställningar till behandling utan åtnöjer sig med att skildra hur kriminalpolismännen böra förfara i olika situationer. För dessa, som ju äro specialutbildade i kriminalteknik, antar jag hans framställning ej innehåller så mycket nytt. Uppsatsen har väl också tillkommit främst med tanke på domare och advokater. Och helt visst kunna dessa för sina ovannämnda arbetsuppgifter dra åtskilliga värdefulla lärdomar av Fahlanders framställning. Men enligt min mening hade det varit lyckligare om uppsatsen skrivits direkt med tanke på hur problemen ställa sig på domstolsstadiet. Å andra sidan är jag medveten om svårigheten att angripa frågorna från denna utgångspunkt. En kriminalpolisman har svårt att aktualisera för sig hur dessa te sig ur domarens och försvararens synvinkel. Och dessa sakna å sin sida den erforderliga kriminaltekniska sakkunskapen.
Om det är önskvärt att de olika domstolsfunktionärerna ha vissa insikter i kriminalteknik, gäller motsvarande i ännu högre grad vittnespsykologi och förhörsteknik. Kriminalpolisens expertis står ju alltid i större eller mindre utsträckning till buds, medan åklagare och försvarare ha att leda förhören samt rätten att bedöma utsagorna utan att man härvid annat än i undantagsfall kan söka bistånd av en skolad vittnespsykolog. Ur denna synpunkt tycks det mig fullt rimligt att närmare en tredjedel av framställningen i »Brottets beivrande» ägnas vittnespsykologi och förhörsteknik.
Tyngst i denna del av framställningen — ja, måhända i hela boken— väger enligt min mening FELLENIUS' uppsats om Vittnesutsagans psykologi. Särskilt har jag fäst mig vid den balans i omdömet, som präglar denne förf:s behandling av sitt ämne. Fortfarande förekomma högst överdrivna påståenden om vittnesutsagans otillförlitlighet som bevis, för vilka allehanda extrema och sensationella fall bruka anföras som stöd. Fellenius understryker att vittnesmålet som bevismedel är bättre än sitt rykte, om blott förhöret leds på ett riktigt sätt och man undviker att pressa ur vittnena uttalanden angående sådant, som de strängt taget ej veta något om. Å andra sidan varnar förf. för att generaliserade resultat vittnespsykologien kommit till vid sina experiment, vare sig dessa bygga på några enstaka fall eller desamma avsett större persongrupper. Det är ju den allmänna psykologien som utgör den teoretiska grundvalen för experimenten och denna vetenskap har ännu ej förmått skänka oss några säkrare kunskaper om sitt föremål.
Trots att avsikten med denna recension ej är att ge någon redogörelse för innehållet i de olika uppsatserna, skall jag här försöka teckna
några huvudpunkter i Fellenius' uppsats, vilka synas mig vara av särskilt stort praktiskt intresse. Förf. understryker att ett vittnesmåls oriktighet sällan beror på att det förelegat något iakttagelsefel i egentlig mening. Det är väsentligen vid den centrala bearbetning sinnesintrycken underkastas i hjärnan samt genom tolkningen av dem i efterhand, som de felaktiga uppfattningarna uppstå. Av några fragmentariska intryck konstruera vittnena en sammanhängande helhetsbild och det är denna som de sedan återge under förhöret. Vad det gäller är sålunda att försöka fastställa vilka momenter härav som kauserats av de ursprungliga sinnesintrycken samt vilka som bero av vittnets kombinationsförmåga och hans produktiva bearbetning av dessa. Fellenius varnar för att försöka få ut för mycket av vittnena. Det är bättre att väcka en kritisk självrannsakande förhandsinställning hos dessa. Lyckas detta, bli vittnesmålen visserligen i allmänhet betydligt torftigare till sitt innehåll, men i gengäld får man större garanti för att vad som sägs är riktigt.
Detta synes mig vara av utomordentligt intresse. Detsamma gäller följande uttalande. » Allra störst är risken för omedveten interpretation (hos vittnet) i sådana fall, där det autentiska materialet från början är relativt kontinuerligt och fast integrerat t. ex. i form av ett slutet händelseförlopp, där emellertid något enstaka moment av någon anledning icke har blivit föremål för iakttagelse » (s. 255). Man bör m. a. o. vara särskilt på sin vakt gentemot vittnen, om vilkas allmänna tillförlitlighet man ej kan hysa någon tvekan och vilkas berättelser till stora delar uppenbarligen äro riktiga. Vittnet kan härvid ha särskilt svårt att bedöma om icke visst moment i det uppfattade händelseförloppet endast har sin grund i hans egen kombinationsförmåga. Och åtminstone förstahandsintrycket av hans vittnesmål är att detta är trovärdigt till alla delar.
Med avseende på Fellenius' förhörstekniska rekommendationer må man emellertid uppmärksamma en sak. Förf. talar endast om vittnen som äro i god tro. Det lögnaktiga vittnets psykologi berörs ej alls. Gentemot sådana vittnen synes man mig icke ha någon nytta av den av honom rekommenderade förhörstekniken. Svårigheten består emellertid framför allt däruti att man ofta saknar hållpunkter för att på förhand bedöma om ett vittne är av det ena eller andra slaget.
Förhörstekniken kan ju betraktas som tillämpad vittnespsykologi. Emellertid frågar man sig om dennas resultat alltid låter sig förenas med de former lagen stadgar för förhör. »Den naturligaste förhörsformen för barn i lägre åldrar består i lek» framhåller JONSSON i sin instruktiva uppsats om Förhör med barn. Ett annat uttalande av denne förf., som jag fäst mig vid, är följande: »Ur barnpsykologisk synpunktlyder mottot: Sexualförhör med barn är av ondo. När samhället ändå— främst med hänsyn till den vuxna partens rättsskydd — kräver att sådana förhör i vissa fall måste hållas, bör det för utfrågare av barnen vara angeläget att hela tiden hålla detta i sikte, nämligen att inte onödigtvis göra lidet ont värre» (s. 271).
Härtill skulle jag vilja foga reflexionen att om det inte föreligger tillräckligt bevis mot en misstänkt »ful gubbe», så skall denne gå fri från åtal respektive frikännas. Vad som sägs inom tankestrecken i det cite
rade uttalandet skulle alltså ha betydelse endast i det sällsynt förekommande fallet att det föreligger tillräcklig bevisning mot den misstänkte, men denne förnekar gärningen och begär att barnet skall höras om hans skuld. För min del tror jag risken är större för att man vill höra barnet för att få fast den fula gubben. PERSSON framhåller i sin uppsats om Kriminalpolisväsendet det vara » ett i diskussionen om straffrättskipningens allmänpreventiva funktion ofta återkommande uttalande att det djupast återhållande motivet för undertryckande av brottsliga böjelser ej så mycket är att söka i själva straffhotet som fastmera i risken för upptäckt » (s. 25). Det är nog riktigt att man ofta ser saken på det sättet. Om man bortser dels från en del yrkesförbrytare och andra starkt amoraliska element samt dels från förseelser, vilka av allmänheten betraktas som indifferenta ur moralisk synpunkt, tror jag emellertid det citerade uttalandet icke stämmer med verkligheten. Detsamma synes mig bygga på samma missuppfattning som den klassiska avskräckningsläran, enligt vilken den allmänpreventiva effekten framför allt var beroende av reaktionens intensitet. De som känna frestelse att begå brott kalkylera i allmänhet icke över hur stor risken är att åka fast. Vad som härvidlag är av betydelse är främst deras moraliska hämningar mot brottsligt handlingssätt. Men i så fall förtjänar det understrykas att straffrättskipningens moraluppehållande effekt knappast kan vara i någon högre grad beroende av den omfattning i vilken brott bli upptäckta och beivrade.
I FAHLANDERS uppsats om Förhör vid förundersökning synes mig särskilt kommentarerna till RB 23: 12 vara av intresse. Enligt motiven till detta stadgande skulle det vara uppenbart att detsamma icke utgör något hinder för »ett framhållande för den misstänkte av sannolikheten att denne erhåller mildare straff i händelse av bekännelse». Fahlander invänder häremot att »det i en sådan förespegling ligger ett underförstått uttalande om att den misstänkte blir dömd, vare sig han bekänner eller icke» (s. 290). En förutsättning för riktigheten av uttalandet i motiven skulle därför vara, att bevisningen är mycket stark. Det förefaller mig vara en riktig invändning. Emellertid menar Fahlander att åklagaren »bör söka få till stånd ett sådant samarbete med försvararen att denne åtager sig upplysa den misstänkte om möjligheten att han får t. ex. villkorlig dom, därest han erkänner». Häremot skulle jag i min tur vilja uttala tvivelsmål. Att den tilltalade erkänt brottet kan visserligen utgöra ett viktigt skäl för att han bör erhålla villkorlig dom. Men detta gäller väl endast om motivet till erkännandet varit av annat slag än att han velat komma i åtnjutande av den ifrågavarande förmånen.
Angående tillåtligheten av »snärjande frågor» framhåller Fahlander följande: »En fråga är alltid otillbörlig och sålunda förbjuden om den är ägnad att förleda den hörde till ett oriktigt uttalande i något väsentligt. Risken härför är störst, när det gäller förhör med vittnen. Vad den misstänkte beträffar, torde man mestadels kunna bortse från suggestionsrisken och därför kunna använda snärjande frågor i syfte att framkalla en bekännelse» (s. 291). Och på ett annat ställe heter det: »Risken för suggestiv påverkan av den misstänkte genom olämpligt utfrågande är dock nära nog obefintlig, såvida den misstänkte ej
befinner sig i ett sådant tillstånd att han kan befaras erkänna det han ej gjort sig skyldig till» (s. 297).
Dessa uttalanden förefalla mig vara missvisande. Vare sig det är fråga om ett vittne eller en misstänkt, är avsikten med den ledande frågan att suggerera den hörde till ett uttalande, som strider mot vad han förut sagt. Om man bortser från användningen av sådana frågor som prov på den hördes suggestibilitet, bör förhörsledaren naturligtvis ej försöka förmå denne att avge svar, som han vet vara oriktiga. I allmänhet har förhörsledaren emellertid icke någon säker kunskap om det han frågar om. Han måste då räkna med risken att den hörde suggereras till ett oriktigt uttalande. Detta gäller även vid förhör med en misstänkt. Som exempel kan nämnas att den misstänkte är oskyldig och befinner sig i en deprimerad sinnesstämning eller att han är skyldig men gärna vill vara förhörsledaren till lags samtidigt som han ej begriper att svaret kan vara honom till men i bevishänseende. Då en ledande fråga lett till avsett resultat, återstår det sålunda förförhörsledaren att försöka utröna vilket av den hördes uttalanden som är det riktiga eller om denne till äventyrs helt saknar kunskap om det han uttalat sig om.
Slutligen skulle jag vilja fästa uppmärksamheten vid följande uttalande av Fahlander: »Det är ganska vanligt och för polisen kanske smickrande, att den misstänkte avstår från försvarare under den egentliga förundersökningen» (s. 290). Det vore intressant att få veta vad detta kan bero på. Fyller rätten att erhålla försvarare till en del sin uppgift på det sättet att densamma föranleder polis och åklagare att leda förundersökningen så, att behov av försvarare ej föreligger i det enskilda fallet? En statistik över hur ofta vid olika slag av brottförsvarare förordnas redan under förundersökningen skulle vara av stort intresse. Detsamma gäller en undersökning av de misstänktas motiv att vilja ha försvarare först under huvudförhandlingen. Att kostnadsfrågan härvid skulle kunna spela någon roll förefaller mindre troligt. Den misstänkte saknar väl i allmänhet utmätningsbara tillgångar.
HEMMING-SJÖBERG understryker i sin uppsats om förhör inför rätta att »det är svårare att vid förhör inför rätta få fram ett objektivt riktigt vittnesmål än det är vid de förberedande förhören» (s. 305). Samma synpunkt framhålles av Fellenius och Fahlander. Det kan inte hjälpas att detta ställer det traditionella sättet att organisera straffprocessen i en betänklig dager. De väsentligaste rättssäkerhetsgarantierna sättas in först under huvudförhandlingen, då vittnena redan genom uttalanden vid tidigare förhör så att säga låst fast sig i sina positioner. Men vem kan föreslå en bättre ordning?
Överhuvudtaget trycker Hemming-Sjöberg starkt på vittnesmålens otillförlitlighet. Som stöd för att vittnen ofta — medvetet eller omedvetet — äro partiska anföres bl. a. följande: »En i Norge företagen undersökning visar, att bland cirka 13 000 bilkollisioner endast förekom 15 fall, där en betalande eller icke betalande passagerare uttalat sig emot föraren på den bil som han suttit i. Härvid har undantagits sådana fall, där bilpassageraren själv blivit skadad, då i regel passageraren vittnar emot den egna bilen» (304 not 1). Detta låter ju dys
tert. Vid bedömande av denna statistik skulle man emellertid vilja veta dels om det förekom passagerare i samtliga de 13 000 fallen, dels i hur många fall passagerarna uttalat sig emot föraren på den andra bilen.I åtskilliga fall bör det väl ha varit så att passagerarens uppgifter överhuvudtaget saknat intresse i målet eller åtminstone varit till men varken för den ena eller andra föraren.
Det är klart att Hemming-Sjöberg med den uppfattning han har om vittnesbevisets otillförlitlighet, måste särskilt intressera sig för motförhöret samt den användning man därvid får göra av ledande frågor. Denna teknik är ju det mest verksamma medlet man har på domstolsstadiet för att reducera vittnesmålen till deras rätta värde. På tal härom framhåller förf. följande: » Den omständigheten att vittnet är partiskt till förmån för motparen (d. v. s. den part som åberopat vittnet och hållit huvudförhöret med detsamma), utgör en garanti för att vittnet icke skall suggereras att säga något, som han vet vara oriktigt eller ej vet något om » (s. 310). Här skulle jag vilja sätta ett frågetecken. Det kan väl mycket väl hända att vittnet under ett skickligt lett motförhör inte kan i hastigheten bedöma vilket svar som är till förmån för den part som åberopat honom. Lyckas man härvid locka honom att säga något som strider mot hans tidigare uttalanden under huvudförhöret, har man rubbat tilltron till hans vittnesmål. Som tidigare påpekats blir det en uppgift för det fortsatta förhöret att utreda vilken av vittnets uppgifter om sin iakttagelse som är den riktiga eller om vittnet överhuvudtaget icke gjort någon iakttagelse av det ifrågavarande sakförhållandet.
Med detta problem sammanhänger frågan hur förhöret skall ordnas med s. k. fientliga vittnen. Som exempel nämner Hemming-Sjöberg »att i mål om testamentsklander, den part, som klandrar testamentet, anser sig böra inkalla ett testamentsvittne, även om han vet, att denne är partisk till motpartens favör» (s. 310). Och han säger att »domaren i ett sådant fall bör kunna medgiva den påkallande parten rätt att i huvudförhöret använda ledande frågor». Sker detta »förlorar motparten den rätt till sådana frågor, som han eljest skulle ha haft».
Såvitt jag kan se föreligger med denna ordning risk för att vittnet och motparten ej få åtnjuta ett reguljärt huvudförhör. Och som Hemming-Sjöberg understryker bör överhuvudtaget »ledande frågor icke tillåtas beträffande förhållanden, som icke berörts under huvudförhöret» (s. 310). Jag skulle därför vilja ifrågasätta om ej den riktiga gången borde vara att sedan käranden angivit vad han vill höra testamentsvittnet om, svaranden börjar med ett huvudförhör, varefter käranden får fortsätta med ett motförhör samt därvid framställa ledande frågor. Detta problem är av särskild betydelse i hovrätten, då part begär att ett av motparten i underrätten åberopat vittne skall höras ånyo. Enligt min mening tala härvid övervägande skäl för att den senare parten skall få hålla huvudförhöret med vittnet.1
Skulle tilltalad sakna försvarare, anser Hemming-Sjöberg att rättens ordförande skall leda vittnesförhören (s. 311 f.). Härom torde inga delade meningar råda. Däremot skulle jag vilja ifrågasätta riktigheten av följande uttalande: »Det behöver knappast påpekas, att ledande frå
gor icke böra framställas av domaren, dock med undantag för det fall att de användas för att pröva ett vittnes suggestibilitet» (s. 312). Antag att domaren hyser tvivelsmål om huruvida ett åklagarvittnes redogörelse för händelseförloppet stämmer med verkligheten. Bör domaren då icke kunna övergå till att underkasta vittnet ett motförhör samt därvid begagna ledande frågor för att såvitt möjligt klarlägga om vittnet misstagit sig eller rent av ljuger (jfr s. 202 st. 2) ? Och varför bör härvid ledande frågor som endast avse att pröva vittnets suggestibilitet stå i en särklass? En annan sak är att korsförhöret aldrig kan bli lika effektivt då huvudförhör och motförhör ledas av en och samma person.
I sin uppsats om Moderna hjälpmedel för utredning av brott berör FELLENIUS bl. a. användningen av »lögndetektorn» och narko-analys inom straffrättskipningen. Angående den sistnämnda metoden framhålla utgivarna i bokens inledning att densamma »med hänsyn till att den innebär att den som höres försättes i ett sinnestillstånd som omöjliggör normal självkontroll, icke står i överensstämmelse med de principer, på vilka vår processordning bygger» (s. 12). Som argument verkar detta inte särskilt övertygande. Då det är tillåtet att genom korsförhör locka ur folk vad de ej självmant vilja komma fram med, kan man fråga sig varför det under alla omständigheter bör vara förbjudet att härför begagna en medikamentspruta. Även i det förra fallet försöker man ju eliminera den misstänktes förmåga av »självkontroll». Fellenius synes luta åt den åsikten att narko-analys i framtiden kommer att tas i bruk inom rättskipningen. Men han uttalar ingen uppfattning om detta är önskvärt eller icke. På grund av bristande sakkunskap har jag själv ingen mening i frågan. Sedan det föreliggande arbetet utkom av trycket har denna som bekant fått förnyad aktualitet.
Jag övergår härmed till bokens mer processrättsligt betonade delar. Av dessa intar LASSENS uppsats om förundersökningen såtillvida en särställning att den är skriven som en systematisk framställning i gällande rätt. Förf. redogör sålunda för ett stort antal stadganden i RB kap. 23 och i FuK samt framställer förslag angående deras tillämpning i olika avseenden. Jag skulle tro att dessa tolkningar komma att intressera polismän och åklagare. Visserligen äro de flesta problemen ganska enkla, men å andra sidan är det en känslig sak att tillämpa stadganden, vilka framför allt avse att tillgodose den misstänktes personliga trygghet. Av hänsyn till denna frestas man tolka reglerna om polisens befogenheter restriktivt, men då kommer man å andra sidan i konflikt med kravet på förundersökningens effektivitet. På mig göra Lassens tolkningsförslag på det hela taget ett övertygande intryck, ehuru jag måste medge att på grund av bristande praktisk erfarenhet min förmåga att bedöma dem är begränsad.
Särskilt utförligt behandlar Lassen protokolleringen och i samband därmed ges åtskilliga praktiska tips. Som exempel kan noteras en rekommendation att avfatta de ursprungliga förhörsanteckningarna med varaktig skrift samt sedan i detta skick intaga dem som delar i det slutgiltiga förundersökningsprotokollet. Att detta kommer att förete rättelser, överstrykningar och tillägg skulle ej utgöra något hinder (s.109). Det låter befriande.
Ett spörsmål av mera principiell natur, som beröres av Lassen, är
tidpunkten för åklagarens övertagande av ledningen av förundersökningen, ett problem som har praktisk betydelse i våra större städer. Enligt RB 23:3 st. 1 skall åklagaren överta ledningen »så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat». Frågan är vad dessa »särskilda skäl» skola anses innefatta. Lassen anser att härvid »i främsta rummet hänsynen till förundersökningens effektiva bedrivande» är av betydelse (s. 93). Som stöd för detta anföres ett uttalande av lagrådet, vilket dock, såvitt jag kan finna, icke tillåter några slutsatser i förevarande hänseende.
Innebörden av detta problem belyses av följande uttalande av PERSsON: »I praxis torde — med bortseende från sådana fall där polisman handlar på eget initiativ — utvecklingen tendera till att åklagaren kopplas in så snart fråga uppstår om tillämpning av något i RB angivet tvångsmedel» (s. 23). Persson ifrågasätter lagligheten härav och om ej »rätteligen skillnad borde göras mellan det fall, att skälig misstanke mot viss person för brott utgör laga förutsättning för att åtgärden må företagas, samt situationer, då sådant villkor ej är uppställt». Detta uttalande synes förutsätta att företagande av t. ex. husrannsakan ej skulle kunna vara ett sådant »särskilt skäl» varom talas i RB 23: 3 st.1. Varken lagen eller det ovannämnda uttalandet i motiven tycks mig emellertid kunna åberopas som stöd härför. Och om önskvärdheten av att det överlämnas åt åklagaren att besluta om mera omfattande och ingripande tvångsåtgärder kan det väl ej i och för sig råda några delade meningar. Fast fördelen härav naturligtvis får vägas mot olägenheten av att åklagaren inkopplas redan under det egentliga spaningsarbetet.
Även innebörden av det alternativa rekvisitet »någon kan skäligen misstänkas för brottet» behandlas av Persson för det fallet att den misstänkte är på fri fot. Han uppställer för sådana situationer följande rekommendation: »Åklagaren bör inträda som undersökningsledare så snart skyldighet (enligt BB 23: 18 st. 1) uppstår att giva den, som utredningen avser, underrättelse om att han är skäligen misstänkt» (s.23 f.). Jag skulle vilja ifrågasätta om ej denna regel innebär något av en cirkel.
I olikhet med förundersökningen behandlas domstolsprocessen i det föreliggande arbetet icke systematiskt utan såsom tidigare påpekats ges endast en beskrivning av de olika funktionärernas viktigaste arbetsuppgifter i rättegången. Om någon allsidig behandling av de lagstadganden som beröras är det sålunda icke fråga. Ibland undrar man om icke förf. gått väl radikalt fram i detta hänseende. Som exempel kan nämnas HEUMANS behandling av 10 § sekretesslagen i samband med åklagarens förhållande till allmänheten (s. 131 f.). Förf. berör ganska ingående när åklagaren under förundersökningen bör vägra att ge pressen några uppgifter enär detta kunde vara menligt »för rikets säkerhet eller för enskild person». Däremot omnämnes överhuvudtaget icke att sekretess också skall iakttagas då ett offentliggörande skulle kunna motverka »brottmålets utredning». Man undrar om anledningen härtill kan vara att stadgandet i denna del saknar praktisk betydelse?
Den begagnade framställningsmetoden har emellertid den fördelen att de ifrågavarande uppsatserna kommit att innehålla åtskilligt som
sannolikt icke tagits med i en systematisk behandling av gällande rätt. Särskilt gäller detta Heumans skildring av åklagarens arbetsuppgifter. Där återges många intressanta erfarenheter från åklagarnas arbetsfält och förf:s analyser avse också problem, vilka icke alls eller endast föga lösts genom någon legal reglering.
Som exempel härpå kan nämnas Heumans utförliga behandling av den s. k. objektivitetsprincipen. Förf. understryker starkt dennas betydelse och säger åklagaren »böra sträva efter att intaga något av domarens opartiska förhållande till saken» (s. 127). Vidare citeras ett uttalande i en av Dostojevskijs romaner att »åklagaren också är försvarare». Heuman menar detta vara »en paradox som rymmer en kärna av sanning».
Jag skulle härtill vilja foga den reflexionen att ett radikalt krav på åklagarens objektivitet kan ha menliga verkningar i en process som präglas av förhandlingsprincipen. Denna bygger ju bl. a. på den uppfattningen att utredningen i målet blir fullständigast om vardera parten är så att säga verksam i sin riktning. Men hur blir det om åklagaren i lika hög grad är inställd på att samla bevis till förmån för den misstänkte som emot honom samt i sina yrkanden om påföljdens intensitet söker vinnlägga sig om samma objektivitet som rättens ledamöter böra iaktta? Kommer han i så fall att väl fylla sin svåra uppgift att åstadkomma bindande bevisning om begångna brott? Och föreligger icke risk för att försvararen slappnar till därför att hans uppgift i processen blir av så begränsad betydelse? Det kan vidare tänkas att rätten, såvida såväl försvararen som åklagaren äro intensivt verksamma för tillvaratagande av den misstänktes intressen, anser sig aktivt böra sörja för att det åstadkommes balans i utredningen samt särskilt uppmärksamma om ej reaktionen bör vara hårdare än vad parterna göra gällande. Slutligen må nämnas en synpunkt som understrykes av TROLLE i hans bok Procedure i Straffesager:1 Rättens anseende för objektivitet gagnas av att dess dom relativt ofta s. a. s. faller någonstans emellan vad åklagaren och försvararen förfäktat i målet.
Man må även lägga märke till att huvudanmärkningen mot den inkvisitoriska processen varit att domaren överlastades med arbetsuppgifter vilka dessutom delvis voro mycket svåra att förena. Föreligger ej i viss mån samma risk med avseende på åklagaren, såvida kravet på objektivitet ställes högt? Har den missstänkte icke försvarare, finns det visserligen icke någon annan lösning på problemet. Men åtminstone har jag sett en av fördelarna med att den misstänkte får försvarare på det allmännas bekostnad i att åklagaren ej behöver ålägga sig en objektivitet som kan inverka hämmande på hans kombinationsförmåga och handlingskraft.
Nu är det möjligt att dessa farhågor äro obefogade. Genom att processen är organiserad som en strid mellan tvenne parter, kan det snarare vara risk för att åklagaren rycks med av kampens spänning och agerar ungefär som käranden i en civilprocess. Pedagogiska skäl kunde i så fall tala för ett överdrivet framhävande av objektivitetsprincipen. Dessutom är det ju endast fråga om nyanser. Men jag tror ändock
det finns anledning att fästa uppmärksamheten vid det berörda problemet. Heuman säger på s. 126 i sin uppsats: » Vid åklagarens förhör (under huvudförhandlingen) med den tilltalade och med egna vittnen är det måhända, för att sanningen bäst skall utletas i enlighet med principerna om huvudförhör och motförhör, lämpligast att förhållanden, som tala till den misstänktes förmån, framdragas av försvaret » (s. 126). Någon som helst tvekan härom föreligger enligt min mening icke. — Vidare säges det »icke sällan lämpligt att åklagaren själv framdrager och medgiver de svaga punkterna i sin motivering — ibland kanske för att visa att svagheten är mera skenbar än verklig — i stället för att lämna åt försvararen att påvisa blottorna» (s. 156 f.). Med undantag för det inom tankstrecken nämnda fallet finner jag detta vara ett opåkallat ingripande av åklagaren i försvararens arbetsuppgifter. — Om åklagarens plädering i sakfrågan säges »god takt kräva, att åklagaren, därest han har anledning att räkna med att försvararen och han själv intaga samma ståndpunkt i fråga om påföljden — båda önska t. ex. enkel villkorlig dom eller lindrigt straff — nöjer sig med en kort förklaring om sin ståndpunkt samt överlämnar pläderingen åt försvararen» (s. 158 n. 1). Enligt min mening är detta icke endast en taktfråga. Arbetsfördelningen mellan åklagare och försvarare bör vara den att den förre i första hand har sin uppmärksamhet inriktad på att straffet ej blir för lågt och den senare på att det ej blir för högt. För undvikande av missförstånd vill jag emellertid angående alla dessa fall påpeka att om åklagaren finner försvararen ha underlåtit att åberopa en omständighet till förmån för den tilltalade, han självfallet skall fästa rättens uppmärksamhet vid densamma.
Ett annat spörsmål som Heuman utförligt sysselsätter sig med är organiserandet av huvudförhandlingen. Han understryker härvidlag »att det över huvud är lämpligt att så mycket som möjligt hålla huvuddelarna i processen i sakframställning, bevisning och plädering åtskilda» (s. 150). Det är en vanligt förekommande uppfattning mot vilken jag för min del alltid reagerat. Sakframställningens uppgift är ju enbart att underlätta för rätten att tillgodogöra sig bevisningen och pläderingen. Med den berörda uppfattningen föreligger risk för att sakframställningen göres så utförlig att den tar s. a. s. fraichören av de senare parts- och vittnesutsagorna. Vidare kan det i mera komplicerade mål vara lämpligt att i sakframställningen inflika brottstycken av argumentationen för att på så sätt klarlägga för rätten på vilka problem denna bör ha sin uppmärksamhet riktad under bevisningen och pläderingen. Sakframställningen bör i viss utsträckning kunna ges formen av ett schema över de olika spörsmål, vilka skola bli föremål för utredning och bedömning. Emellertid framhåller Heuman så många fall, då man enligt hans mening bör göra undantag från den av honom uppställda principen, att jag icke tror det föreligger någon större skillnad mellan våra åsikter i denna fråga (se t. ex. s. 150 st. 1, 151 st. 3 och 4 samt 153 st. 2).
Även BRODIN berör objektivitetsprincipen, nämligen i vad mån denna gäller för försvararen. Förf. uppställer den allmänna tesen att denne »aldrig får handla så att den misstänktes intressen skadas därav».
Detta problem kommer på sin spets om försvararen förstår att den tilltalade begått ett brott som denne förnekar. Brodin framhåller härom: »Har försvararen fått klart för sig att den misstänkte ljugit för honom, kan det icke begäras, att han mot bättre vetande skall fullfölja försvaret efter de av den misstänkte angivna linjerna. Han bör då — om den misstänkte vidhåller dessa — avsäga sig uppdraget eller om så icke lämpligen kan ske, vid det fortsatta förfarandet inskränka sig till ett passivt uppträdande» (s. 170). Av vad som här sägs skulle jag endast vilja ifrågasätta om försvararen i detta läge bör avsäga sig uppdraget. En förutsättning härför är naturligtvis under alla omständigheter att avsägelsen kan ske på ett sådant sätt att rätten ej förstår anledningen därtill. Men även om så skulle vara fallet, undrar jag om ej övervägande skäl tala för att advokaten förblir på sin post. Även om den tilltalade ljuger, har han ju rätt till försvarare och denne kan ha en viktig uppgift att fylla t. ex. med avseende på frågan om påföljdens art och intensitet. En avsägelse kan sålunda endast leda till att det utses en ny försvarare, som är sämre insatt i målet än den förre och därför icke lika väl kan tillvarata den tilltalades intressen. Och visserligen är det väl möjligt att den tilltalade lyckas bättre lura den nye försvararen och att denne sålunda kommer att plädera för hans oskuld. Men detta kan ju inte vara något skäl för att det bör ske ett utbyte av försvarare.
En av de intressantaste och mest glädjande nyheterna, som infördes genom processreformen, var att den misstänkte erhöll rätt att få försvarare redan under förundersökningen. Brodin understryker betydelsen härav samt vilken triumf det är för en advokat, om hans aktiva medverkan under förundersökning leder till att åklagaren avstår från att åtala och den misstänkte besparas det lidande en offentlig straffprocess ofta innebär för hans del. Som bekant förutsätter emellertid ett sådant aktivt deltagande från försvararens sida i stor utsträckning medgivande av åklagaren. Någon säker kunskap om hur dessa bestämmelser tillämpas i praktiken har tydligen icke Brodin. Helt säkert skulle här en stickprovsundersökning vara av största intresse. En sådan borde även omfatta frågan i vilken utsträckning försvararna utnyttja de möjligheter de ha att aktivt medverka i förundersökningen. Såvitt jag kan förstå måste en sådan medverkan ofta bli ganska tidskrävande, om densamma skall fylla sin uppgift.
Av särskilt intresse för domstolsjurister är LAURINS uppsats om Domarens uppgifter. För rätten vållar procedurens utformning i enskilda fall större svårigheter i brottmål än i tvistemål. Detta sammanhänger med att lagens upphovsmän velat med vår gällande straffprocess tillgodose olika intressen, vilka delvis äro mycket svåra att förena. Att processeen är »ackusatorisk» kan anses innefatta icke blott att densamma är kontradiktorisk utan även att förhandlingsprincipen skall tillämpas i ungefär samma utsträckning som i tvistemål. Parterna böra vara aktiva och rätten i stor utsträckning passiv. Med hänsyn till den tilltalades ställning har man emellertid ej velat ålägga denne någon aktivitet; att han förhåller sig passiv medför på det hela taget ej några för honom menliga rättspåföljder. Vidare har man nästan till varje
pris velat förhindra oriktiga straffdomar, något som saknar motsvarighet i tvistemål. För att uppnå detta resultat har man mobiliserat icke blott åklagarens utan även rättens aktivitet.
Laurin framhåller att »de domarens funktioner, som följa av officialprincipen, kunna väsentligen sägas vara subsidiära» (s. 191). Det är såtillvida riktigt att rätten ej skall ingripa, om åklagare och försvarare väl fylla sina uppgifter. Vad som vållar svårighet är emellertid att domaren kan bedöma om så är förhållandet endast såvida han före huvudförhandlingen ingående studerat förundersökningsprotokollet, varigenom å andra sidan hans objektivitet vid bevisbedömningen äventyras. Då det gäller rättens materiella processledning under huvudförhandlingen menar Laurin visserligen att » man härvid skulle röra sig i en cirkel: ju mer en ordförande underlåter att tränga in i målet i förväg, desto bättre komma åklagare och försvarare att fullgöra sina uppgifter, och desto lättare blir det för ordföranden att underlåta att tränga in i målet i förväg » (s. 206). Emellertid må man lägga märke till att problemet framför allt har praktisk betydelse när den tilltalade i ett eller annat avseende förnekar den brottslighet som lägges honom till last. Och just då kunna bevisfrågorna vara utomordentligt invecklade. Det förefaller mig icke tillfredsställande att den tilltalades öde i ett sådant fall skall bli beroende enbart av den energi och det skarpsinne åklagare och försvarare utveckla i målet. Åtminstone har jag ej kunnat underlåta den reflexionen vid åhörande av huvudförhandlingar i länder, där straffprocessen är ordnad på det sätt Laurin synes ha en viss sympati för. Å andra sidan är jag klart medveten om att även de skäl äro tungt vägande, vilka tala för att domaren ej bör ha studerat förundersökningsprotokollet i förväg.
Vilken ståndpunkt gällande rätt intager till det ifrågavarande problemet kan det ej råda någon tvekan om. Som Laurin påpekar »ankommer det på rätten att efter att ha tagit del av handlingarna pröva om för huvudförhandlingens genomförande kräves ytterligare förberedelse» (s. 193). Att rätten skulle i invecklade mål kunna bedöma om »förundersökningen bör fullständigas» utan att ha noggrant studerat protokollet över denna, får väl betraktas som uteslutet. Och särskilt svårlöst är ifrågavarande probem i nämndmål, såvida man med Laurin menar det »vara bra om samme domare som skall leda huvudförhandlingen får hand om målets handläggning så snart detta inkommit till rätten» (s. 195).
En annan intrikat fråga i vår straffprocess är hur förhöret med den tilltalade skall ordnas under huvudförhandlingen. Enligt RB 40: 6 skall rätten »uppmana den tilltalade att i ett sammanhang redogöra för saken». Detta är denne emellertid sällan mäktig. Frågan är om i sådant fall rättens ordförande skall fråga ut honom eller överlämna förhöret åt åklagaren?
Laurin säger härom att »ordförandens uppmaningar till den tilltalade att redogöra för saken över huvud icke böra betraktas som ett förhör» samt »att om uppmaningarna ej skulle leda till avsett resultat, han bör överlämna åt åklagaren att hålla ett verkligt förhör» (s. 199).Ungefär samma ordalag begagnas även av Hemming-Sjöberg (s. 316 f.).
Att detta utgör ett svårlöst problem beror på att lagen med avseende på organisationen av huvudförhandlingen dragit så vittgående konsekvenser av att någon aktivitet ej åligger den tilltalade. Försvararen skall ej avge någon sakframställning utan den tilltalades ovannämnda redogörelse får fylla denna uppgift. Emellertid må man lägga märke till att denna redogörelse samtidigt är en bevisutsaga av stor betydelse i målet. Hemming-Sjöberg understryker att åklagaren i sitt förhör skall framgå »med skärpa och noggrannhet». Alla de tillvägagångssätt, som äro tillåtna vid ett reguljärt motförhör, kunna härvid komma till användning (se s. 199).1 Under sådana omständigheter synes emellertid den tilltalades trygghet motivera att han tidigare kommit i åtnjutande av ett generöst huvudförhör. Även den tilltalade kan kräva att han ej utsätts för motförhörets korseld annat än om sådant som han tidigare yttrat sig om under ett huvudförhör.
Detta talar för att rättens ordförande, innan han överlämnar förhöret till åklagaren, borde göra allvarliga ansträngningar att få den tilltalade att avge en så fullständig redogörelse som möjligt för sin syn på vad som förevarit. Jag är emellertid icke fullt på det klara med om detta överensstämmer med Laurins uppfattning så som denna framkommer i följande uttalande: »Domarens verksamhet bör begränsas till att genom uppmaningar få fram den tilltalades egen ståndpunkt till åtalet. Det får från domarens sida icke bli ett förhör som inriktas på att få fram omständigheter för eller emot honom» (s. 199).
Även SÖDERBERGS uppsats om Personundersökarens uppgifter innehåller åtskilligt av intresse. Av utrymmesskäl skall här uppmärksamheten fästas endast vid ett förslag, som Söderberg framställer och vilket torde särskilt intressera de yngre juristerna. Det gäller tingsnotariernas befattning med personundersökningarna vid häradsrätterna. Att sådana undersökningar anförtros notarierna har ju utsatts för kritik. Å andrasidan äro dessa uppdrag värdefulla ur utbildningssynpunkt, liksom det är önskvärt att notarierna anförtros så många kvalificerade arbetsuppgifter som möjligt. Söderbergs förslag går ut på att »notariernas undersökningar skola bedrivas under ledning av någon erfaren socialarbetare eller i vart fall i kontakt med någon skyddskonsulent eller skyddsvärnsförening» (s. 189). Det förefaller mig vara ett förslag som är värt att närmare undersöka. Söderberg uttalar sig emellertid icke om en sådan kontakt går att åvägabringa överallt på landsbygden.
Till slut får jag uttrycka den förhoppningen att varje jurist, som sysslar med brottmål, måtte skaffa sig »Brottets beivrande». Ett studium härav torde visserligen icke skänka den tränade yrkesmannen så många nya kunskaper, värda att betunga minnet med. För att vara en god jurist bör man emellertid icke blott ha ett visst mått av vetande utan även ha ägnat kritisk eftertanke åt de problem som möta i det dagliga arbetet. Min recension har fyllt sitt syftemål om jag kunnat ge en föreställning om att ett stort antal dylika spörsmål behandlas i det föreliggande arbetet samt att ett studium av detta bör kunna ge åtskilligt stoff för sådan eftertanke.
Per Olof Ekelöf