RÄTTEGÅNGEN I SKIFTESMÅL
AV REVISIONSSEKRETERAREN HJ. NORDFELT
Sedan åtskilliga år tillbaka arbetar en kommitté, kallad fastighetsbildningssakkunniga, med den vidlyftiga uppgiften att utforma en tidsenlig ersättning för 1926 års lagstiftning om delning av jord å landet och om sammanläggning av fastigheter å landet, ett lagstiftningsuppdrag, som säkerligen i sitt slutskede, om inte förr, måste utvidgas att avse även fastighetsbildningen i stad.
Det synliga resultatet av de sakkunnigas verksamhet utgöres hittills av åtskilliga förslag till partiella ändringar i gällande lagar på fastighetsbildningens område1 med det dubbla syftet att höja lantmäteriets prestationsförmåga genom avskaffande av onödigt krångel och att underlätta den år 1947 beslutade rationaliseringen i statlig regi av landets jordbruk.
I en mot slutet av år 1951 avgiven promemoria i sex olika punkter ha de sakkunniga uttalat, att, såvitt då kunde bedömas, arbetet med partiella reformer i och med promemorian vore avslutat. Under fjolåret har också arbetet på en helt ny lagstiftning om fastighetsbildning — vilket arbete självfallet under tidigare år på olika sätt förberetts — inträtt i sitt avgörande skede. Ett spörsmål, som därvid synes böra ägnas alldeles särskild omsorg och som tillika torde vara av mera allmänt intresse, är metoden för prövning och bedömande av de stridiga meningar, som lätt uppkomma vid lantmäteriförrättningar, vilka ju intimt beröra och stundom tvångsvis omgestalta ömtåliga grannelagsförhållanden samt dessutom angå mycket viktiga allmänna intressen av skilda slag. När nu några synpunkter på detta problem framläggas torde böra understrykas, att fastighetsbildningssakkunniga ännu icke tagit ställning till problemet, varför författaren personligen är ansvarig för vad i det följande andrages.
Alltifrån de medeltida landskapslagarna fram till och med 1734 års lag är metoden för skifte av jord på landet densamma, nämligen det s. k. solskiftet eller tegskiftet, som det också benämnts.
Detta skifte utfördes av bönderna själva. Uppstod därvid tvist fick denna liksom alla andra rättstvister slitas vid häradstinget. Under 1600-talet, sedan konsten att upprätta kartor blivit känd i vårt land, synes så småningom ha kommit i bruk, att enskilda personer — även om tvist ej förelåg — vid häradsrätten företedde kartor över verkställda delningar, för att till framtida säkerhet få anteckning därom gjord i domboken.
Så småningom började lantmätare anlitas till att verkställa skiften. Enligt 1688 års lantmäteriinstruktion ägde lantmätarna rätt att på lediga stunder syssla med sådant och år 1725 utfärdades närmare bestämmelser om lantmätarnas uppgifter vid skiftena, därvid tillika föreskrevs, att verkställda delningar skulle vid ordinarie tingen uppvisas, överses och stadfästas innan de kunde bli gällande.
Senare hälften av 1700-talet karakteriseras av ett intensivt lagstiftningsarbete på jordbrukets område. Den första storskiftesförfattningen tillkom år 1749 och ersattes i rask följd av nya författningar under 1750- och 60-talen fram till 1783, då den sista storskiftesförordningen utfärdades. Samtliga dessa författningar föreskrevo, att tvister om skifte skulle prövas och avgöras av häradsrätt.
Under 1800-talets första decennium antogos förordningar om enskifte i vårt land. Till skillnad från vad som gällde om storskifte skulle tvister om enskifte »såsom andra hushållsmål» upptagas och avgöras av Konungens befallningshavande. Råskillnadstvister skulle dock avgöras vid domstol och den som var missnöjd med Konungens befallningshavandes beslut kunde anföra besvär i högsta domstolen. Enskiftesmålen utgjorde sålunda ett slags blandade domstols- och förvaltningsärenden.
År 1818 avläto rikets ständer en skrivelse1 till Konungen, vari hemställdes om sammanförande av instituten storskifte och enskifte. I skrivelsen framhölls, att rättegångsordningen vid tvister om storskiftes- och enskiftesdelningar vore betydligt skiljaktig men i intetdera fallet den mest lämpliga. Den ordning, som dittills skolat följas vid stridigheter under storskiften eller vid klander mot dylika förrättningar, medförde, genom sakens dragande från den ena domstolen till den andra, en långsamhet, som dels hindrade förrättningens avslutande, dels försatte jordägarna i overksamhet vid jordens behöriga skötsel samt alltid utarmade de tvistande. Även med rättegångssättet i enskiftesmål vore svårigheter och
vådliga följder förenade, framför allt emedan landshövdingen vore nödsakad att avgöra dessa viktiga och grannlaga ärenden utan syn på stället. Sedan storskiftes- och enskiftesförrättningarna blivit sammanförda till en och samma förrättning borde, menade ständerna, alla i avseende därpå uppstående tvister upptagas utav särskilda ägodelningsrätter, under ordförande av häradshövdingen inom varje domsaga samt med tillkallade och genom hemmansägarna valda ledamöter bland män kunniga i lanthushållning. Dessa ägodelningsrätter skulle med eller utan syn behandla och avdöma ifrågavarande tvister, med rätt för missnöjd part att hos Kungl. Maj :t fullfölja sin talan.
År 1823 återkommo ständerna till frågan om inrättande av särskilda ägodelningsrätter1 och efter ytterligare två år upptogs ärendet till sist i statsrådet.2 Enligt det förslag till skiftesstadga, som då anmäldes, skulle både storskiftet och enskiftet avskaffas och ersättas med institutet laga skifte. Beträffande rättegången i skiftesmålen följde förslaget ständernas önskan och efter remiss till högsta domstolen utfärdades slutligen 1827 års skiftesstadga med nyss angivna processuella regler.3
Här kunde det nu tyckas, att man skulle kunna sätta punkt för historiken, ty liksom i en mångfald andra hänseenden är det, vad rättegången i skiftesmål angår, i sak ingenting annat än 1827 års skiftesstadga som tillämpas, den dag som i dag är. Detta förhållande betyder emellertid ingalunda, att vår ägodelningsrätt någonsin vunnit allmänt gillande.
År 1852 avlät lantmäteriets dåvarande chef, LUDVIG FALKMAN, en omfattande framställning till Konungen angående behovet av åtskilliga ändringar i skiftesstadgan.4 Att stadgan krävde en översyn förmäler sig Falkman ha kommit till insikt om under en vidsträckt ämbetsresa i södra och mellersta Sverige. De flesta lantmätare han råkat under resan, säger Falkman bland annat, hade klagat över långsam handläggning av ägodelningsärendena. Till detta i synnerhet för jordägarna högst menliga förhållande vore dock de flesta domare endast indirekt skuld, då långsamheten vore en nödvändig följd av ägodelningsrätternas organisation och häradshövdingarnas många och maktpåliggande bestyr. Falkman hade hört många önskningar om tillsättandet av en ägodelnings
rättsordförande för varje län och det syntes icke lida något tvivel, att sådant vore fördelaktigt för saken, emedan denna därigenom skulle med större skyndsamhet, erfarenhet och enhet bliva behandlad. Här gör emellertid Falkman en överraskande vändning i sin framställning. Han påpekar nämligen den intressanta bestämmelsen i skiftesstadgan, att föreskriften om ordinarie domaren i härad eller tingslag som ordförande i ägodelningsrätt kunde suspenderas, i fall invånarna anhölle och Kungl. Maj :t inåder funne för gott att för större eller mindre distrikter särskild ordförande utse, en bestämmelse, som märkligt nog också äger sin motsvarighet i nu gällande jorddelningslag.1 Falkman ansåg sig nu med hänsyn till detta stadgande ej böra framställa något förslag om länsdomare i ägodelningsmål, utan fråga därom, yttrar han, finge väckas på den väg, som författningen anvisat. I 1866 års skiftesstadga kvarstodo också samma bestämmelser om ägodelningsrätternas organisation som i dess närmaste föregångare.
När i en motion vid 1906 års riksdag väcktes förslag om revidering av 1866 års skiftesstadga framhölls i motiveringen ånyo, att behandlingen av tvister, uppkomna i sammanhang med jorddelning, vore högst otillfredsställande. I skiftesstadgekommitténs betänkande av år 1911 upptogs också frågan till behandling2 och det föreslogs dels att skiftesdomstolarnas kompetens skulle utvidgas och dels att deras antal skulle inskränkas till en i varje län, med en av häradshövdingarna i länet som ordförande och med överlantmätaren som självskriven ledamot. Förslaget om utvidgning av specialdomstolens kompetens väckte endast få gensagor och förverkligades också i och med jorddelningslagens tillkomst, men tanken att inrätta länsägodelningsrätter blev föremål för mycket skiftande omdömen. Medan en sådan åtgärd i vissa yttranden betecknades som en stor förbättring ifrågasattes dess lämplighet och behövlighet i åtskilliga andra. I skifteslagstiftningskommissionens betänkande av år 1918 hade tanken övergivits. Överraskande nog dök den upp igen i jordstyckningskommissionens betänkande två år senare för att dock för den gången definitivt avföras av 1922 års lagråd med bistånd av processkommissionen och lantmäteristyrelsen.
När nu fastighetsbildningssakkunniga ha att på nytt överväga problemet har detta, såsom förf. i det följande skall söka belysa, undergått stora förändringar.
Till en början må ånyo framhållas, att när vår ägodelningsrätt inrättades år 1827 syftet var att få bort skiftesmålen från länsstyrelserna och att få en specialdomstol, som kunde raskt och sakkunnigt bedöma målen, i mån av behov efter syn på stället. Ha de till den nya specialdomstolen knutna förhoppningarna infriats? Blev inte ägodelningsrätten en specialdomstol mera till namnet än till gagnet?
Så snart förslaget att ombilda ägodelningsrätterna till verkliga specialdomstolar kommer upp visar det sig vara intimt förknippat med spörsmålet om jurisdiktionsområdenas storlek. Såväl Falkmans drygt hundra år gamla funderingar som 1911 och 1920 års förslag togo sikte på en jorddomstol med länet som domkrets. De invändningar, som restes mot denna tanke vid jorddelningslagens tillkomst, synas kunna sammanfattas i sju punkter.
Den första invändningen var, att den rättssökande allmänheten skulle åsamkas ökade kostnader och besvär, om jorddomstolens ordförande bleve mera avlägset boende. På denna punkt torde emellertid kunna genmälas, att allmänheten har mycket större behov av att rådgöra med förrättningsmännen, som ju komma till ort och ställe, än med domstolens ordförande, att alla viktiga mål, som icke röra rena rättsfrågor, också böra handläggas på förrättningsstället och slutligen att kommunikationerna undergått en enorm förbättring under de senaste decennierna.
Den andra invändningen — vilken betraktades som en av de betydelsefullaste — var, att om en häradshövding i varje län skulle förordnas till ägodelningsdomare detta för ägodelningsrätternas del skulle strida mot principen om domares oavsättlighet och vidare innebära en högst olämplig utvidgning av vikariatsystemet vid häradsrätterna samt även i övrigt föranleda, att ägodelningsdomarens ordinarie ämbete bleve försummat. Invändningen varo tvivelaktigt riktig, men bortfaller, om ordförandeskapet i en ny jorddomstol — liksom i vattendomstolarna — göres till en ordinarie tjänst.
Den tredje anmärkningen innebar, att det skulle vara skadligt för prövningen av vissa till allmän domstol hörande tvister om fast egendom att frånskilja skiftesmålen från häradshövdingarnas ämbetsuppgifter. Frågan hur gränsen bör dragas mellan jorddomstolens och häradsrättens kompetensområden kan diskuteras och skall här lämnas öppen. Under alla förhållanden kan dock på denna punkt invändas, att det antal verkliga ägodelningsmål, som nu faller på varje häradshövding, är så ytterligt ringa, att hans därigenom vunna erfarenhet inte är mycket att mista. Det
är just en av huvudanmärkningarna mot den nuvarande ägodelningsrätten, att ordföranden icke äger möjlighet att förvärva någon nämnvärd erfarenhet i fastighetsbildningsfrågor. Flera häradshövdingar ha anförtrott förf., att de, varje gång de få ett skiftesmål till bedömning, på nytt måste sätta sig ned till ingående och tidsödande forskningar i den krångliga jorddelningslagen.
Den fjärde invändningen gick ut på, att skiftesmålens samband med inskrivningsväsendet utgjorde hinder för att upplösa personalunionen vid skiftesmålens och inskrivningsärendenas behandling. Detta samband är emellertid numera i stor utsträckning brutet genom tillkomsten av särskilda inskrivningsdomare, låt vara att dessa och häradshövdingarna ha gemensamt arkiv. Det torde ej vara omöjligt att i mån av behov finna utvägar till betryggande kommunikation mellan inskrivningsdomaren och jorddomstolens ordförande, även om dessa personer icke bo på samma ort.1 Vad speciellt sammanläggningsärendena angå, överväga fastighetsbildningssakkunniga en ordning, enligt vilken jorddomstolens ordförande skulle få med dessa att skaffa allenast i händelse av besvär.
Som en femte invändning gjordes gällande, att den tilltänkta omorganisationen i själva verket inte skulle medföra någon snabbare handläggning av jordmålen. Med en lösning i snålhetens tecken kan denna risk måhända ej anses alldeles obefintlig. Förf. känner sig dock övertygad om, att en ordinarie domare, som uteslutande sysslade med jordmål och helt behärskade detta område, skulle bli en utomordentligt effektiv arbetskraft.
Den sjätte invändningen tog sikte på kostnaderna för statsverket. Denna fråga är självfallet beroende på hur många jorddomstolar man inrättar. Förf. återkommer i det följande till denna fråga.
Raden av invändningar avslutades därmed, att en länsdomstol icke ansågs kunna besitta nödig ortskännedom. Förf. vill bestämt göra gällande, att denna invändning är obefogad. Ortskännedomen är dock väl representerad av både förrättningsmän och nämndemän och varför skulle inte jurist-ordföranden, som tänkes mer eller mindre kontinuerligt vara på resande fot, kunna förvärva kännedom om en större domkrets, när detta är möjligt för alla våra överlantmätare, länsarkitekter, lantbruksdirektörer, vägingenjörer och vad de allt heta? För övrigt finnes numera en
länsägodelningsrätt i vårt land, nämligen i Gotlands län, vilket icke är rikets minsta. I det minsta länet finnas däremot tre ägodelningsrätter.
Oppositionen hade nog också andra, mer eller mindre känslobetonade skäl för sin ståndpunkt, som mera sällan kommit till direkt uttryck i skrift. Vissa häradshövdingar äro helt enkelt särskilt intresserade av ägodelningsmålen och anse, att det skulle vara tråkigt att mista dem. Andra häradshövdingar hysa rakt motsatt uppfattning. Att jordmålens frånskiljande skulle så urholka häradshövdingeämbetet, att i framtiden rekryteringssvårigheter skulle kunna uppstå eller lantdomarnas kringsyn så beskäras, att men uppstode för den rättssökande allmänheten, vill dock förf. för sin del bestämt bestrida.
Med det nu sagda har förf. emellertid inte velat göra gällande, att samtliga invändningar mot jorddomstolar med större domkretsar i dagens läge skulle helt sakna fog. Men även om den ena eller andra invändningen fortfarande får anses innefatta ett korn av sanning, måste man tydligen ställa sig frågan, om inte möjligen skälen för en omorganisation dock väga tyngre. Vilka äro då dessa skäl? De ha med förebildlig koncentration uttryckts av Falkman: vad som eftersträvas av reformivrarna är större skyndsamhet, erfarenhet och enhet i rättsskipningen på detta område. I 1911 års betänkande åberopades just dessa skäl uttryckta med andra ord. I 1920 års förslag underströks särskilt kompetenskravet. Majoriteten inom 1922 års lagråd1 uttalade, att de förändringar i ägodelningsrätternas sammansättning och jurisdiktionsområden, som det remitterade förslaget innefattade, torde vara ägnade att göra dessa domstolar avsevärt bättre rustade för sin uppgift. Ordföranden i rätten vunne genom det ökade antal mål och ärenden, som den större domkretsen medförde, och genom det ständiga sysslandet med skiftesärenden av olika art och beskaffenhet vidgad erfarenhet och insikt på detta mycket speciella rättsområde. Överlantmätaren finge en annan ställning och ett helt annat ansvar om han gjordes till ledamot av ägodelningsrätten än om han endast hade att avgiva utlåtanden i ärendena; hans insats i arbetet torde därigenom bliva av väsentligt ökat värde. Den föreslagna sammansättningen av specialdomstolen syntes borga för att åt densamma skulle med trygghet kunna överlämnas den långt gående kontroll över jorddelningsväsendet,
som förslaget avsåge att införa. Dess företräde i sådant hänseende framför den nuvarande ägodelningsrätten syntes påtagligt. I och för sig torde alltså den föreslagna omorganisationen få anses medföra bestämda fördelar.
Här har lagrådet i själva verket tagit avstånd från ytterligare en invändning, som framskjutits icke minst i den nu återupplivade debatten om denna fråga, nämligen att det skulle kunna anses vara förenat med en viss risk att överlämna jordmålen till specialister på området. Om nu i en demokratisk stat regering och riksdag enats om en viss jordpolitik, skall det då verkligen kunna anses vara en nackdel, att sakkunnigt folk får till uppgift att också realisera beslutet? Självfallet bör noga tillses, att ensidiga eller stereotypa facksynpunkter ej få dominans. Lokala förhållanden kräva sitt beaktande likaväl som den mänskliga faktorn. Men man borde inte på allvar kunna göra gällande, att vi böra behålla de nuvarande ägodelningsrätterna av den anledningen, att de förmenas i viss utsträckning kunna hejda förverkligandet av den utav statsmakterna fastställda jordpolitiken. En sådan uppfattning har dock stundom kommit till uttryck i mer eller mindre förtäckta ordalag, vilket är anledningen till att synpunkten alls ansetts behöva här beröras.
Lagrådet fann emellertid den i 1920 års förslag upptagna organisationen icke innefatta risk för ett ensidigt bedömande av skiftesmålen utan tvärtom skapa trygghet för en klok rättstillämpning. På grund av de förut redovisade sju invändningarna fann dock lagrådet, att man åtminstone då var nödsakad att låta förslaget falla. Förf. har nu försökt visa, att de olika skälen mot förslaget icke längre äga giltighet eller i vart fall väsentligt försvagats, men det viktigaste torde, som nyss sagts, vara att undersöka, vilken vikt man i dagens läge bör tillmäta de skäl, som åberopats för förslaget.
Man måste då konstatera, att ägodelningsrätternas verksamhet under senare år utsatts för en kritik av tilltagande styrka, en kritik — det må understrykas — vilken nu som på Falkmans tid riktar sig mot konsekvenserna av rådande organisation, icke mot innehavarna av våra häradshövdingämbeten. I fastighetsbildningsärenden gäller det nu i väsentligt högre grad än tidigare att bevaka allmänna intressen av skilda slag. En markant förändring härutinnan inträffade åren 1947 och 1948, då riksdagen antog dels nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, dels en ny byggnadslagstiftning och dels vissa grunder för en aktivare bostadspolitik. En kraftfullare insats från samhällets sida beträffande vat
ten- och avloppsanordningar på landsbygden torde vidare inom kort vara att vänta. Alla dessa för fastighetsbildningen högst betydelsefulla specialintressen företrädas numera av särskilda administrativa organ, i regel länsorgan, med vilka lantmäteriet har att samverka. Sålunda har länsstyrelsen hand om plan- och byggnadsfrågor, vägfrågor m. m., lantbruksnämnden jordbrukets yttre och inre rationalisering, länsbostadsnämnden de bostadspolitiska åtgärderna, distriktsingenjören vatten- och avloppsfrågor o. s. v. I fastighetsbildningsärendena måste hänsyn tagas till de synpunkter och krav, som alla dessa specialmyndigheter ha att hävda.
Utvecklingen har sålunda lett till att fastighetsbildningen blivit en process, i vilken dels enskilda markägares önskemål och intressen skola vägas mot varandra och dels dessa önskemål prövas gentemot det allmännas intressen, vilka kunna vara synnerligen mångskiftande och icke alltid äro lätta att förena. Skall avvägningen av alla dessa särintressen i sista hand ske vid domstol, måste dennas kompetens, likaväl som dess vilja och förmåga att raskt behandla ärendena, vara höjd över varje diskussion. Eljest utlösas utan ringaste tvivel krafter, som vilja helt fråntaga domstolarna dessa ärenden, något som förf. för sin del skulle anse högst olyckligt.
Den kritik, för vilken ägodelningsrätterna blivit utsatta, har i regel — förutom från lantmätarhåll — kommit just från de myndigheter, som företräda specialintressena. Bland annat har sagts, av allt att döma med fog, att olika ägodelningsrätter inom ett och samma län behandla likartade ärenden på olika sätt. Att jurisdiktionsområdena icke täcka de administrativa myndigheternas behörighetsområden har sålunda ansetts utgöra ett hinder för en fullgod samordning av de många intressen, som löpa samman i fastighetsbildningsproceduren. Härtill komma klagomålen över långsam handläggning, icke sällan illustrerade med drastiska exempel.1 Härutinnan deltaga de enskilda intressenterna i klagomålen, medan ägodelningsrätterna otvivelaktigt i övrigt åtnjuta stort förtroende från jordägarnas sida.
Vad är nu allt detta om inte Falkmans sekelgamla krav på
skyndsamhet, erfarenhet och enhet i handläggningen, ehuru nu framförda med helt annan styrka och med väsentligt större fog än tillförne?
Till det sagda kan fogas en rad andra omständigheter, som sammanhänga med lika många, nu aktuella reformprojekt inom detta vidsträckta rättsområde. De flesta av de nuvarande ägodelningsdomarna torde t. ex. aldrig ha handlagt ett vidlyftigt mål om ett stort och krångligt laga skifte. Om en ny lag medför ökad frekvens av omskiftena, vilket torde vara att förvänta, kan redan därigenom ramen sprängas för vad som står i mänsklig makt för en aldrig så skicklig häradshövding att orka med. En hel grupp av nya ärenden skulle tillkomma, om man — såsom föreslagits — för att städa upp vårt bristfälliga jordregister skulle i den nya lagen införa ett institut kallat fastighetsbestämning, o. s. v. Härtill komma andra spörsmål än de rena fastighetsbildningsärendena: expropriationsmål och vägmål, frågor om servitut, ägofred, betesreglering, ensittare o. s. v. Är det rimligt att räkna med, att varje häradshövding, vid sidan av brottmål och civilmål och domsagans administration, skall förmå att sätta sig in i allt detta på ett fullt tillfredsställande sätt och hinna med att behandla målen med erforderlig snabbhet?
Förf. förmenar alltså, att man kan sammanfatta läget så, att — om också icke de tidigare mot en omorganisation av ägodelningsrätterna åberopade skälen helt sopats undan — utvecklingen dock lett till att deras betydelse högst avsevärt reducerats, medan samtidigt skälen för omorganisationen så att säga lyfts upp till en högre dignitet.
Här må tillfogas ett par synpunkter, som på sistone framkommit i den muntliga diskussionen. Man har frågat, vad ordföranden i en jorddomstol skulle ta sig för på vintern. Härpå svaras, att åtskilliga efterarbeten torde kvarstå, sedan marken blivit snötäckt, likaväl som förarbeten för det kommande året, att mål, som röra rena rättsfrågor, kunna handläggas utan syn samt att i vissa fall syn med fördel kan äga rum, trots att marken är snötäckt. I fråga om skiftesläggning i skogsmark är t. ex. drivningsförhållandena det viktigaste, och dessa studeras bäst på vintern, då drivningarna pågå. Förf. har för övrigt själv vintertid deltagit i en besiktning i trakten av Sveriges nordligaste by, Karesuando, med en meter snö och tolv graders kyla. Det gick utmärkt bra att få grepp om de problem man den gången var ute efter.
Man har vidare uttalat farhågor för att, om början göres med skiftesmålen, häradshövdingeämbetet skulle löpa risk att »plockas
som en kronärtskocka blad för blad». Frånsett att statsfinansiella skäl torde utgöra en blott allför god spärr mot en sådan utveckling måste frågas: för vilken annan grupp av mål skulle skiftesmålens frånskiljande med fog kunna åberopas som prejudicerande? Kan inte snarare hävdas, att dessa måls frånskiljande skulle öka häradshövdingarnas möjligheter att sätta sig in i alla nyheter exempelvis på straffrättsskipningens område? För övrigt beslutade man redan för 125 år sedan att inrätta en specialdomstol för skiftesmål, ehuru erfarenheten enligt förf:s mening visat att den ej motsvarat förväntningarna. Det gäller alltså ej att nybilda en specialdomstol utan att ombilda en redan befintlig sådan. Om, såsom förf. förmenar vara riktigt, expropriationsmålen överföras till den nya jorddomstolen, kan rent av göras gällande, att förslaget innebär en minskning av antalet specialdomstolar.
Om man då skulle antaga den arbetshypotesen, att vi böra inrätta rationellt arbetande specialdomstolar för jordmål under ordförandeskap av ordinarie domare, uppkommer därnäst frågan, hur många dessa domstolar borde bli, för att ordföranden i var och en av dem skulle få en lämpligt avvägd arbetsbörda och kostnaden för det allmänna så mycket som möjligt begränsas. Nu tillgänglig officiell statistik över antalet mål och ärenden vid ägodelningsrätterna och hos ägodelningsdomarna ger därvid föga ledning, då bilden otvivelaktigt kommer att helt förändras vid den nya lagens ikraftträdande. Det ligger då nära till hands att följa exemplet från vattendomstolarnas inrättande och avvakta några års erfarenhet, innan organisationen låses. Frågan om antalet jorddomstolar borde alltså icke besvaras i den nya fastighetsbildningslagen utan överlämnas till Kungl. Maj :ts bestämmande.
Finns det då ingen möjlighet att i förväg få någon uppfattning om, hur en sådan här ny jorddomstol skulle fungera? Jo, det finns verkligen mycket goda möjligheter i det avseendet: vi kunna inhämta erfarenheter från vårt östra grannland.1
Medan ännu sambandet med Sverige bestod kom utvecklingen i fråga om skiftesmålens behandling märkligt nog att gå sin egen väg i Finland. Ägodelningsrätter, mycket liknande dem vi fingo i Sverige år 1827 — i regel med ortens häradshövding som ordförande — tillkommo nämligen i Finland redan 1766, d. v. s. på
storskiftets tid. Vid mitten av förra århundradet utvidgades dessa domstolars kompetens, men i övrigt förblevo de oförändrade till 1916. På förslag av den finska lagberedningen ombildades då ägodelningsrätterna till ordinarie domstolar. Deras antal fastställdes till tre och deras domsområden sammanföllo med hovrättsdistrikten. Var och en av dessa domstolar omfattade sålunda flera län. Ordföranden blev likställd med häradshövding. Vid sin sida fick han överlantmätaren och två lekmän som ledamöter. För närvarande finnes i Finland en extra fjärde ägodelningsrätt.
I december 1951 utfärdades i Finland en ny lag om skifte,1 som trädde i kraft d. 1 jan. 1953. Under de långvariga förarbetena till denna lag har, såvitt förf. kunnat utröna, icke en röst höjts för ändring av domstolsorganisationen. Inte ens då denna infördes uppstod, såvitt förarbeten utvisa, någon strid om saken. Säkerligen förklaras detta av, att man redan då i Finland hade gynnsam erfarenhet sedan hundra år av en jorddomstol med större domkrets. Sedan den ryska delen av Finland, det s. k. »Gamla Finland», år 1811 under namn av Viborgs län återförenats med det övriga landet inrättades nämligen år 1816 för denna del av storfurstendömet en särskild ägodelningsrätt med en ordinarie ordförande och överlantmätaren jämte nämndemän som ledamöter. Reformen år 1916 gick ju dock ett steg längre och härom yttrade den finska lagberedningen:2 »Tanken på inrättande av länsägodelningsrätter har tidigare bemötts därmed, att en reform i dylik riktning, med avseende å det sålunda betydligt ökade antalet fasta ägodelningsrätter, bleve alltför betungande för statsverket samt ej heller läte sig förordas, enär skiftesmålens antal vore för ringa för att ge full sysselsättning åt ordförandena. Med hänsyn till kommunikationsväsendets utveckling förefinnes emellertid icke alls samma skäl som förr att låta domkretsen omfatta allenast ett län. Intet hinder möter att förena flera län och därigenom förfalla de betänkligheter, som tidigare med skäl kunnat anföras mot anordnandet av stående ägodelningsrätter.» Ja, detta yttrande fälldes verkligen om kommunikationerna i Finland år 1900. Vad skall man då säga om kommunikationerna i Sverige drygt ett halvt sekel senare!
Förf. hade våren 1952 under några mycket givande dagar tillfälle att följa arbetet inom Åbo ägodelningsrätt. Denna sammanträder ingalunda i Åbo, inte heller i Helsingfors, där ordföranden
bor, utan ordföranden sätter sig helt enkelt upp i överlantmätarens bil och far till förrättningsstället, där nämndemännen och distriktslantmätaren möta. Ordföranden i Åbo ägodelningsrätthar i tjugu år sysslat med jordmål och vad han inte vet om dem är faktiskt inte värt att veta. Det hela fungerade — enligt samstämmiga uppgifter från olika håll såväl som enligt förf:s egna iakttagelser — utomordentligt väl. I anslutning till vad ovan andragits må nämnas, att ordföranden på särskild fråga bestämt förnekat, att han skulle ha för vana att gå i ide på vintern.
Man kunde då tänka sig, att vi efter finsk förebild finge åtta à tio jorddomstolar i Sverige med en ordinarie jurist-ordförande, som antagligen i flertalet fall skulle kunna placeras i någon av hovrättsstäderna. Vid sin sida borde ordföranden enligt förf:s mening ha överlantmätaren från vederbörande län och två nämndemän från orten, utsedda exempelvis för varje domsaga. För att få jordbruks- och tätbebyggelsefrågorna tillräckligt belysta och beaktade torde domstolen böra förstärkas med ytterligare ett par ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t på förslag av lantbruksnämnden respektive länsstyrelsen i varje län. Förf. avser då icke lantbruksdirektören och länsarkitekten utan sakkunniga personer, som icke å tjänstens vägnar syssla med dessa ting. Jorddomstolen skulle då komma att bestå av sex ledamöter. Emellertid bleve det självfallet icke nödvändigt att alltid ha båda experterna med. I mål om rena jordbruksfrågor kunde tätbebyggelseexperten avvaras och vice versa. I sådana fall skulle alltså ordföranden och de två nämndemännen kunna bilda majoritet inom domstolen. Det kunde då övervägas, att öka nämnemännens antal till tre i de fall, då båda experterna äro med. Samma resultat nås emellertid om ordföranden erhåller utslagsröst.
Från denna högt kvalificerade domstol borde målen, liksom före d. 1 juli 1935, gå direkt till högsta domstolen, givetvis i den mån prövningstillstånd meddelades. När hovrätterna inskötos som mellaninstans — under starkt motstånd från lantmäteriets sida och sedan andra lagutskottet vid 1935 års riksdag avstyrkt propositionen i ämnet1 — åberopades som enda skäl högsta domstolens arbetsbalans. Genom kravet på prövningstillstånd torde detta argument ha eliminerats. Självfallet bör också övervägas att, såsom redan nu i viss utsträckning skett, generellt förbjuda fullföljd av talan beträffande vissa slag av frågor. Jorddomstolens sammansättning torde också medföra den högst önskvärda påfölj
den, att det bleve möjligt att slopa den besvärsrätt, som nu tillkommer överlantmätare, länsarkitekt, lantbruksnämnd och byggnadsnämnd. Det borde vara tillräckligt med en befogenhet att påkalla underställning av förrättningsmännens beslut inför jorddomstolen. Det är föga tilltalande att, såsom nu, en myndighet till de enskilda parternas oförställda häpnad å det allmännas vägnar processar instanserna igenom mot en annan myndighet eller mot någon av sakägarna. Ett sådant system må ha varit oumbärligt under en övergångsperiod med nya signaler inom jordpolitiken men synes icke böra på lång sikt bibehållas, i varje fall icke med den här föreslagna sammansättningen av jorddomstolen.
Huvudskälet för en återgång till den gamla instansordningen är, att vi ändå finge tre instanser i skiftesmål. Såsom förut framhållits, bl. a. i nyssnämnda utlåtande av andra lagutskottet och, i ett senare sammanhang, av processlagberedningen,1 få nämligen förrättningsmännen betraktas som en första instans och detta, synes det förf., icke blott i utrednings- och tekniskt utan även i rättsligt avseende. Man bör icke förbise, att lantmäteriundervisningen vid Tekniska Högskolan innefattar en hel del juridik och att en nyexaminerad lantmätare säkerligen kan minst lika mycket fastighetsrätt som en nybliven juris kandidat. Dessutom sysslar lantmätaren dagligen och stundligen just med dessa fastighetsrättsliga frågor, varigenom hans juridiska insikter på området efterhand fördjupas.
Förf. är väl medveten om, att opponenter mot hans teser ingalunda saknas. Själv har han kommit fram till sin övertygelse först efter åtskillig tvekan och vånda och vågar vädja till opponenterna att icke låta förhastade ståndpunktstaganden, vane- eller känslotänkande få fälla utslaget i denna för fastighetsbildningen så utomordentligt vitala fråga.