FRÅN FRANSKA DOMSTOLAR
AV HOVRÄTTSFISKALEN LARS HJERNER
Den följande framställningen grundar sig huvudsakligen på personliga iakttagelser under hösten 1949 av franskt rättsväsen och franska domstolars arbetssätt samt på muntliga upplysningar av advokater, domare och andra jurister. Processen är visserligen — med några få mindre betydelsefulla undantag — densamma för hela landet, något som dock icke hindrar att en speciell praxis kan ha utbildats i Paris med dess stora domstolar, vilka lämnat det väsentliga materialet till denna artikel. Sålunda skiljer sig förfarandet vid handelsdomstolen i Paris i vissa avseenden från det vid övriga handelsdomstolar. Framställningen åsyftar därför endast att lämna en översikt av ämnet och introducera den som sedan själv vill studera den franska processen eller någon del därav.
De viktigaste processuella rättskällorna är Code de procédure civile och Code d'instruction criminelle men stadganden av processuellt intresse återfinnes i åtskilliga andra lagar såsom i Code civil, Code pénal och Code de commerce, samtliga från Napoleontiden. Litteraturen är omfattande. Svårigheten för en utlänning, som vill ägna någon tid åt studiet av fransk process, består icke så mycket i att finna en bok till handledning däri — de är ganska talrika — utan fastmera att finna någon som är tillräckligt kortfattad och översiktlig utan att därför lämna vissa franska egenheter oförklarade. Inledningsvis kan nämnas, att boktitlarna Manuel, Précis, Traité utmärker en stigande grad av utförlighet. Över straffprocessen finns en sådan utmärkt framställning i H. DONNEDIEU DE VABRES, Précis de droit criminel, Paris 1952, Dalloz. Därjämte avhandlas i detta arbete straffrättens allmänna del. För civilprocessrättens del ifrågakommer närmast D. PARISOT & A. JAUFFERT, Manuel de procédure civile, Paris 1951, Pichon et Durand-Auzias. Denna är emellertid i vissa stycken väl knapphändig, men för att här finna en lämplig framställning måste man gå till ett större verk som R. MOREL, Traité élémentaire de procédure civile, Paris 1949, Sirey. På svenska finns N. SIÖSTEEN, Den franska civilprocessen och dess brister, Örebro 1923. En kortfattad rättshistorisk översikt ger M. ROUSSELET, Histoire de la justice, Paris 1948, Presses Universitaires, och en samlad populär översikt av hela det franska rättssystemet lämnar M. KANNER, Le droit simple et complet, Paris 1952, Pichon et Durand-Auzias. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas en ehuru något föråldrad dock ännu ypperlig introduktion i fransk rätt och juridisk litteratur: E. BORCHARD & G. W. STUMBERG, Guide to the law and legal literature of France, Washington 1931. Arbetet ingår i en serie dylika översikter, som utarbetats och utgivits genom Library of Congress' försorg. Boken finns på Riksdagsbiblioteket. Bland de många olika lageditionerna kan Les Petits Codes Dalloz, en serie i fickformat (10 x 16), rekommenderas.
I. HUVUDDRAGEN AV DOMSTOLSORGANISATIONEN. JURISTKÅREN.
Civil- och straffdomstolarnas organisation är nära nog densamma. De har olika namn, ehuru de ofta består av samma domare eller blott är skilda delar av en och samma jurisdiktion. I varje canton finns sålunda som regel en fredsdomare, juge de paix. Dennes jurisdiktion i straffsaker kallas Tribunal de simple police. I varje arrondissement finns åter som regel en Tribunal d'arrondissement. Ledamöterna är fördelade på en Tribunal civil för civila saker och en Tribunal correctionnel för straffsaker. Om antalet ledamöter icke är tillräckligt stort för en sådan uppdelning, är domstolen vissa sessionsdagar Tribunal civil, andra åter Tribunal correctionnel. Ledamöterna cirkulerar årligen mellan civil- och straffavdelningarna. Appelldomstolarna, Les Cours d'appel, 28 till antalet, är organiserade på likartat sätt. Domar meddelade i första instans kan i allmänhet överklagas. Det vanligaste rättsmedel är appel, motsvarande vårt vad, men det finns även åtskilliga andra, såsom opposition, ett slags återvinning, som även kan förekomma i brottmål. Det är en princip i fransk process, att en part skall kunna få sin sak bedömd i två — men heller icke fler — instanser. Värdet med en appell anses ligga icke blott i att saken prövas i en högre instans utan även i att den blir bedömd av en annan domstol och nya domare. Sålunda förekom intill mitten på 1800-talet på sina håll s. k. appel circulaire, vilket innebar att klagan prövades av någon annan domstol i samma instans. Undantag från nämnda princip förekommer visserligen såtillvida att vissa mål ej kan fullföljas, men motsatsen, att ett mål prövas i flera än två instanser, förekommer aldrig. Högsta domstolen, Cour de cassation, anses nämligen icke som en instans i vanlig mening, den prövar endast rättsfrågor och dömer sällan i saken utan upphäver i stället den överklagade domen och förvisar målet till ny rättegång.
Domarna är med några få, nedan nämnda undantag, rättsbildade. De skall vara åtminstone licenciés en droit, vilken examen kräver tre års studier. Men även doktorsgraden är mycket vanlig — dock mindre nu än före kriget. Den kräver ytterligare något eller några års studier, beroende på avhandlingens kvalitet och torde få anses något mer kvalificerad än vår juris kandidatexamen. Härjämte finns en lägre juridisk examen, capacité, vartill åtgår två års studier. För att antagas till domare fordras utöver den akademiska examen minst två års advokatpraktik samt en viss ålder (23 år). Kandidaterna prövas i en särskild examen, där de konkurrerar om ett begränsat antal platser. Den som antagits, blir först juge suppléant för att sedan avancera. Karriären är gemensam för domare och åklagare. Underdomstolarna är indelade i tre olika klasser, bland appelldomstolarna intar den i Paris en särställning. En post i en högre domstol är som regel förmer än en i en lägre, men ordförandeskap i en domstol eller på en av dess avdelningar, klassindelningen, liksom skillnaden mellan landsort och huvudstad kan leda till omkastningar i detta förhållande. Ledamöterna i en appelldomstol och i kassationsdomstolen kallas conseillers. Président
är ordförande på avdelning, medan ordförande i domstolen kallas premier président. Domarna utnämns, de är oavsättliga men pensioneras. I kassationsdomstolen är pensionsåldern 70 år, i de andra domstolarna lägre. Även kvinnor kan numera bliva domare. För fredsdomarna, som dock är rättsbildade, och för ledamöterna av handels- och arbetsdomstolarna, vilka är lekmän, gäller särskilda villkor (jfr nedan).
Le ministère public, vilken i brottmål är åklagare, uppträder även i civila mål och där såsom ett slags representant för det allmänna. Denna uppgift fylls av en procureur de la République vid varje Tribunal, av en procureur général jämte avocats généraux vid varje appelldomstol och av Le Procureur général près la Cour de cassation jämte 10 avocats généraux vid kassationdomstolen, de senare ej att förväxla med dem vid appelldomstolarna. Underordnade åklagare, som biträder dessa, kallas substituts. Såväl domstolens ledamöter som le ministère public är magistrats, de förra kallas stundom magistrature assise, därför att de förblir sittande, då de skipar rätt, medan åklagarna kallas magistrature debout, därför att de reser sig, då de utkräver rättvisa. Åklagarorganisationen kallas också fortfarande le parquet. I äldre tider hade nämligen åklagaren ännu sin plats på golvet nedanför domartribunen, medan denne nu är placerad i jämnhöjd med domstolsledamöterna.
Den som vill bliva advokat skall också vara licencié en droit och därefter ha genomgått en särskild kurs, som avslutas med en årligen återkommande examen. Den blivande advokaten skall avlägga ed. Under det första året får han vanligen icke plädera inför rätta. Advokaterna vid en Tribunal och/eller appelldomstol bildar en Ordre eller Barreau, under ledning av Le Conseil de l'ordre. Ordföranden kallas bâtonnier. I Paris har L'ordre des avocats sina lokaler och ett omfattande bibliotek i Palais de Justice. Befattningen som bâtonnier där är utomordentligt ansedd. L'ordre har flera betydelsefulla uppgifter, bl. a. disciplinära. För de yngre advokaterna, som ännu är en stage, anordnas vidareutbildning med bl. a. vältalighetsövningar, vid vilka stor vikt fästes. Advokaterna är ensamma berättigade att plädera inför Tribunaux civils och appelldomstolar. Parterna må visserligen själva plädera, om domstolen icke förbjuder detta, men utnyttjar sällan eller aldrig den möjligheten. Däremot är part skyldig att vid dessa domstolar — i civila saker — anlita avoué, som förbereder målet för plädering. Avouéerna bildar ett särskilt stånd vid sidan av advokaterna. De är rättsbildade, har avlagt juridisk examen, minst capacité, och en särskild yrkesexamen.
Vid kassationsdomstolen och den högsta förvaltningsdomstolen, Conseil d'État, finns ett särskilt gemensamt advokatstånd med 60 medlemmar. De är tillika avouéer åt sina huvudmän.
Le greffier har till huvudsaklig uppgift att vara domstolens sekreterare. En huissier är stämningsman och domverkställare men har även vissa uppgifter i domstolarnas interna tjänst. Under sessionerna är ofta både en greffier och en huissier närvarande.
Alla de nämnda tjänsterna, avoué, greffier, huissier, avocat à la Cour de cassation, är befattningar, som går i arv eller kan säljas på samma sätt, som man kan ärva eller köpa en läkarpraktik i Sverige. Vederbörande måste dock alltid besitta vissa kvalifikationer såsom akademisk
examen och särskild yrkesexamen samt viss praktisk tjänstgöring. Under sessionerna har dessa tjänstemän en svart, vid kappa med vida ärmar. Även domare, åklagare och advokater bär sådan dräkt. Domare och åklagare har stundom i stället röd dräkt och en särskild huvudbonad, vars utseende något varierar med olika befattningar.
II. STRAFFPROCESSEN.
Domstolsorganisationen.
Brotten, les infracions, indelas i contraventions, délits och crimes. Denna indelning är grundläggande för både fransk straffrätt och fransk straffprocessrätt och grundar sig på de straff, som kan ifrågakomma, peines de simple police, peines correctionnelles respektive peines criminelles. Fransk rätt uppvisar nu ett stort antal olika strafformer och gradationer av frihetsstraffet, varför det icke är möjligt att här räkna upp dem. De straff, som ifrågakommer för contraventions är emellertid huvudsakligen böter eller fängelse från 1—10 dagar, för délits böter eller fängelse 6 dagar—5 år. Ett stort antal brott, som motsvarar våra enkla förmögenhetsbrott och även några av de grova, straffas såsom délits.
Straffdomstolarnas inbördes kompetens i sakligt hänseende är grundad på denna indelning. Contraventions åtalas vid en Tribunal de simple police, délits vid en Tribunal correctionnel och crimes vid en Cour d'assises.
Tribunal de simple police finns som nämnts i allmänhet inrättad en för varje canton. I Paris finns en särskild för hela staden gemensam polisdomstol med särskilda domare.
En Tribunal correctionnel består av tre lagfarna domare. Vid förfall för en av dem kan en advokat eller en avoué intaga dennes plats. Efter lagändring år 1945 är en Tribunal correctionnell domför även med en ledamot. Åtgärden som framtvingades av domarebrist och arbetsanhopning har emellertid kritiserats och en återgång till det gamla anses trolig och vissa avdelningar av Tribunal correctionnel i Paris för mera invecklade mål består fortfarande av tre domare.
I varje departement finns en Cour d'assises. Den anses dock icke vara en fast domstol utan sammanträder med jämna mellanrum — vanligen var tredje månad — i departementens residensstad. Urtima sammanträden förekommer, och i Paris med dess höga brottsfrekvens pågår ständigt sessioner utom under de vanliga rättsferierna. Cour d'assises består av tre lagfarna domare jämte lekmän, juryn. Som ordförande tjänstgör någon av domarna i Cour d'appel. De båda övriga lagfarna ledamöterna tas antingen från Cour d'appel eller från någon Tribunal. Alla jurymän — les jurés — finns förtecknade på listor och utväljs genom lottdragning med rätt för åklagare och tilltalad att därefter göra vissa uteslutningar. Efter åtskilliga ändringar i olika riktningar av lagstiftningen ifråga består juryn numera av 7 personer. Den gamla kompetensfördelningen mellan jury och lagfarna domare har uppgivits, och numera deltar de alla på lika villkor i avgörandet av såväl rättsfrågor och bevisfrågor som straffmätning, och det nya systemet anses fungera tillfredsställande.
Undantag från den här angivna kompetensfördelningen kan stundom förekomma av processekonomiska eller andra skäl, så att en högre kvalificerad domstol kan uppta brott, som eljest tillhör en annan jurisdiktion.
Rätten till klagan över domar givna i Tribunal de simple police är i vissa avseenden beskuren. Detta gäller särskilt talan till den tilltalades nackdel. Fullföljden sker i Tribunal correctionnel, som här alltså tillika fungerar som besvärsinstans. Mot domar (i själva saken), som meddelats av Tribunal correctionnel i första instans, kan talan alltid föras i Cour d'appel, som numera består av minst tre, tidigare av fem, lagfarna domare, en ordförande och två bisittare.
Som en egendomlig motsägelse framstår förhållandet att någon fullföljd icke är medgiven vid de grövsta brotten, les crimes. Det har emellertid sin förklaring i att Cour d'assises genom sitt inslag av lekmän anses tala i folkets namn och ett sådant avgörande bör enligt fransk uppfattning icke få vidare prövas — åtminstone ej i bevisfrågorna. Vid fällande dom finns dock möjlighet att få rättsfrågan prövad av kassationsdomstolen.
Emellertid försiggår även förundersökningen — eller rättare l'instruction, den franska motsvarigheten till vår förundersökning i brottmål — inför domare eller domstol. Instruction förekommer aldrig vid contraventions, vid crimes är den obligatorisk och vid délits fakultativ, varom mera nedan. Den äger rum inför en ledamot av Tribunal d'arrondissement, vilken i denna sin egenskap kallas juge d'instruction. Vid crimes fordras — förutom inför undersökningsdomaren — instruction i ytterligare en instans, La Chambre des mises en accusation. Denna är en del av Cour d'appel och består av en ordförande och två bisittare därifrån. Därjämte är den besvärsinstans i fråga om beslut av undersökningsdomaren.
De nu omnämnda instanserna kallas med ett gemensamt namn la jurisdiction de droit commun. Vid sidan härav finns specialdomstolar, la jurisdiction d'exception, varibland märkes barndomstolarna, juges des enfants och Tribunaux pour enfants.
Förfarandet.
Processen i Tribunal de simple police är av mindre intresse. Den skiljer sig från förfarandet vid délits huvudsakligen därigenom att instruktion icke förekommer, varför åklagaren, en poliskommissarie, framställer sitt ansvarsyrkande direkt till domstolen. Skadeståndstalan kan föras, vittnen hörs inför domstolen och advokaterna pläderar. Målen angår vanligen polisförseelser, brott mot arbetarskyddsföreskrifter eller ringare våldsbrott. I Paris avgörs omkring 300—400 mål i en tretimmarssession. Två olika former av strafföreläggande förekommer, amendes de composition och oblation volontaire.
Förfarandet vid délits är mera invecklat. Åklagaren får kännedom om brotten genom anmälan från målsägande, andra enskilda eller genom tjänsteskrivelser från kriminalpolisen, la police judiciaire. Denna arbetar under ledning av i vissa fall le procureur de la République, i andra fall undersökningsdomaren eller prefekten samt under ett visst
överinseende av le procureur général. Kriminalpolisens uppgift är att spana och insamla bevis. Den håller förhör och upprättar rapporter däröver. Eftersom den blotta anmälan sällan är tillräcklig för att åklagaren skall kunna bilda sig en uppfattning i saken, har ett särskilt förfarande utvecklat sig utan stöd av lag, l'enquête officieuse. Det innebär att kriminalpolisen under åklagarens ledning hör personer, gör undersökningar på platsen etc. Härefter sänder åklagaren en skriftlig begäran till undersökningsdomaren att saken måtte upptagas, le réquisitoire, som vanligen bifalles genom ett beslut kallat ordonnance de soit informé. Instruktionen har till uppgift att samla och framlägga fakta i saken och därigenom förbereda målet för den dömande instansen. Talan hos undersökningsdomaren är väckt in rem, d. v. s. brottets närmare natur behöver inte — och kan ofta inte — angivas i le réquisitoire. Ej heller är det nödvändigt att utpeka någon viss gärningsman, utan detta blir då undersökningsdomarens uppgift. De medel, som står honom till buds härför, är syn på platsen — varvid åklagaren skall närvara — husundersökning och beslag — som icke får beordras av annan än undersökningsdomaren — samt förhör med misstänkta, målsägande och vittnen. Den misstänkte inställer sig inför undersökningsdomaren efter kallelse, mandat de comparution, eller hämtning, mandat d'amener. Kallelsen innebär, att den misstänkte med kort varsel måste infinna sig hos undersökningsdomaren. Han skall då underkastas ett kort förberedande förhör, vid vilket dock endast hans identitet konstateras och han får reda på de omständigheter, som anförts mot honom. Något förhör i egentlig mening förekommer icke, men den misstänkte skall underrättas om sin rätt att anlita försvarare. Efter hämtning tages den misstänkte tills vidare i förvar, détention provisoire, i avvaktan på det första förhöret. Detta förhör skall äga rum senast inom tjugofyra timmar därefter. Efter första förhöret beslutar undersökningsdomaren, huruvida häktning, détention préventive, skall ske eller icke. Beslutet härom, mandat de dépôt eller mandat d'arrêt, kan överklagas, men den misstänkte kan när som helst på nytt begära eller utan egen begäran försättas på fri fot. De fortsatta förhören med den misstänkte och med vittnen äger rum på undersökningsdomarens ämbetsrum under polisbevakning och i närvaro av den misstänktes advokat. Den misstänkte är vanligen häktad och ofta i handbojor. Åklagaren är däremot icke närvarande vid dessa förhör, och allmänheten har icke tillträde. Handlingarna är heller icke offentliga. Förhören sker med ledning av de polisprotokoll, som föreligger i saken. Förhören kunde — såvitt jag hade tillfälle iakttaga — icke anses pressande och liknade mer vittnesförhör än inkvisition. Det hindrar dock icke, att allvarliga anmärkningar mot instruktionen i ett mål kunde förekomma vid domstolsförhandlingen. Sålunda förklarade vid ett tillfälle flera vittnen (som saknade varje intresse i saken, ett dråp) att deras utsagor inför undersökningsdomaren på väsentliga punkter var oriktigt återgivna — till men för den misstänkte. I ett annat framkom att undersökningsdomaren såsom onödiga hade avvisat uppgifter om att den tilltalade — en underårig — under hot och slag förmåtts erkänna vid det förberedande polisförhöret, uppgifter som slutligen ledde till hans frikännande i appelldomstolen. Under instruk
tionen hörs även vittnen på ed. Uppteckningen sker under hand eller efter sammanfattning och diktamen av undersökningsdomaren. Uppteckningen genomläses och undertecknas av vittnet.
När undersökningsdomaren anser saken tillräckligt utredd, remitterar han handlingarna till åklagaren, som med ledning av dessa upprättar le réquisitoire définitif. Denna handling innehåller en kort brottsbeskrivning samt åberopade lagrum. Undersökningsdomaren beslutar därefter i åtalsfrågan, avslag genom ordonnance de non-lieu, bifall genom ordonnance de renvoi, varigenom målet anhängiggöres vid Tribunal correctionnel. Skulle undersökningsdomaren finna att det icke är fråga om délit utan om crime, meddelas i stället ordonnance de transmission des pièces, och handlingarna i saken överlämnas till La Chambre des mises en accusation för fortsatt instruktion där.
Detta förberedelseförfarande kan emellertid i vissa fall förenklas nämligen vid citation directe och flagrant délit.
Citation directe innebär, som namnet antyder, att talan anhängiggöres direkt hos domstolen. Detta är dock — till skillnad från de fall då undersökningsdomaren först upptager saken — möjligt endast när en bestämd gärningsman utpekats och brottet utan undersökningsdomarens hjälp redan är tillfredsställande utrett genom föregången enquête officieuse eller annorledes. Citation directe förekommer framför allt när ansvarstalan väckts av målsäganden.
Flagrant délit skulle kunna översättas med färsk gärning, men det franska uttrycket är något vidsträcktare än det svenska i det att såsom flagrant délit även anses, när någon inom nära tid efter brottet anträffas i besittning av föremål, vapen, verktyg eller handlingar, som tyder på att han är gärningsman eller delaktig. Anledningen till det särskilda förfarandet vid flagrant délit är, att man därigenom vill påskyndaden brottsliges lagförande vid klara och uppenbara brott. Den franska rättvisan — som annars i allmänhet är lika tidskrävande som den svenska — kan emellertid vid flagrants délits uppvisa anmärkningsvärt snabba resultat. Att märka är vidare att denna procedur icke är förbehållen de allvarligare brotten; även relativt obetydliga sådana som butikssnatterier kan snabbt avdömas enligt detta förfarande.
När ansvarstalan föres av åklagaren, är målsäganden utesluten från inflytande därå. Skulle åklagaren däremot icke alls uppta en anmälan, kan målsäganden beivra gärningen själv. Vid délits sker detta genom citation directe och vid crimes genom en särskild anmälan, plainte avec constitution de partie civile, till undersökningsdomaren.
Avsikten med att på angivet sätt anförtro den egentliga utredningen, däribland handhavandet av tvångsmedlen, åt en domare har otvivelaktigt varit att därigenom förhindra övergrepp och missbruk från polismaktens sida. Men man synes här ha tillgripit en farlig utväg. Tyngdpunkten i processen, som bör ligga i förhandlingen inför domstolen, har därigeom förskjutits till undersökningsdomaren och l'instruction préparatoire, vilken icke är offentlig. Det är blott naturligt att en person, vars enda uppgift är att utreda en sak, gärna blir benägen att tillmäta sådana omständigheter, som leder till att han kan redovisa ett »uppklarat» brott alltför stor vikt, medan sådana som kan fria en misstänkt men i stället lämnar skuldfrågan olöst lätt förbises. En un
dersökningsledare förblir en undersökningsledare, även om man kallar honom för domare. Den omständigheten, att utredningen skett under ledning av en »domare» gör, att domstolen sätter oförtjänt stor tillit till förundersökningsprotokollen och förhandlingen inför domstolen reduceras därigenom till en nästan tom formalitet jämte en registrering av straffet. Det är därför egendomligt att se huru man i fransk straffprocess bemödat sig om att skapa formella garantier för rättssäkerheten och den individuella friheten, men hur effekten härav blivit snarast den motsatta. Planer på reformer, varigenom instruktionen skulle överflyttas på åklagaren har visserligen framlagts, men om de kan genomföras är ovisst (härom se Festskrift till Schlyter, Sthm 1949, s. 90 ff.). En svårighet med en reform av sådant slag är, att handläggningen inför domstolen då måste bliva utförligare, oaktat domstolarnas stora arbetsbörda redan nu tvingar dem till en summarisk behandling av målen. Man bör ha detta i minne vid den följande redogörelsen för förhandlingen inför Tribunal correctionnel.
Domaren presiderar vid domarbordet på en upphöjd tribun. I jämnhöjd med men vid sidan av honom har åklagaren sin plats. Detta är signifikativt — enligt fransk uppfattning är nämligen även åklagarna magistrats, domare. Nedanför ordförandetribunen sitter le greffier och l'huissier och i ett särskilt bås vid ena långväggen de häktade. Häktningsprocenten är i jämförelse med den svenska mycket hög. De tilltalade häktas i allmänhet och förblir så intill avgörandet, vilket kan dröja avsevärd tid. Framför de främsta åhörarbänkarna några meter från domarbordet löper ett räcke, la barre, vid vilket advokaterna pläderar, därav benämningen barreau för advokatståndet. Anmärkningsvärt för en svensk är det liv och den rörelse, som nästan alltid råder i rättssalen. Allmänhetens intresse för rättegångarna är påfallande. Åhörarbänkarna är ofta fullbesatta. Ibland saknas bänkar men då kan folk timtals stå och lyssna till förhandlingarna. En livlig kommunikation brukar också pågå mellan de häktade och åhörarna. Blinkningar, hand- och ansiktsrörelser, små utrop o. dyl. utväxlas; däremot är demonstrationer mot domsluten sällsynta. Under allt detta passerar advokater ut och in i rättssalen, slår sig ned några minuter för att höra på en kollegas plädering, inväntar sin tur, växlar några ord med le greffier eller med åklagaren, lämnar några handlingar eller mottar kanske oväntat ett uppdrag av domstolen att försvara någon som saknar ombud. Alla häktade införs och avförs ur rättssalen samtidigt och inväntar i båset sin tur. Försvararen kan visserligen gå fram till detta och växla några ord med sin klient, men någon ostörd överläggning eller förtroligt samtal kan icke föras med den tilltalade i rättssalen. Dylika överläggningar måste alltså ske före sessionen.
Sessionerna börjar aldrig förrän efter kl. 12, men i gengäld kan de pågå till ganska sent på kvällen. Ordföranden har akten i målet framför sig. Handläggningen börjar med att den tilltalades identitet och tidigare bestraffningar konstateras. Därefter kommer ordförandens fråga: Vous connaissez les faits, expliquez-vous! Den tilltalade lämnar då sin berättelse i saken, vanligen mycket kortfattat i några meningar, ofta har han icke något alls att säga, och det anses heller icke nödvändigt, då domaren i vart fall har tillgång till dossiern med protokollen
från instruktionen. Vid försvararens plädering, som nu följer, lägger man däremot till synes långt större vikt. Det är givet att rent juridiska spörsmål icke kan dominera i erkända brottmål och att detta även måste sätta sin prägel på pläderingen, men det är ändå för en svensk påfallande så mycket denna spelar på det rent »känslomässiga». Sålunda torde en advokat sällan försumma att framhålla om hans klient deltagit i motståndsrörelsen under kriget och försäkringar att klienten är »un brave garcon et un bon travailleur» samt anspelningar på hans familjeförhållanden återkommer ständigt. Om man icke visste bättre, kunde man tro att här endast dömdes hyggliga tillfällighetsförbrytare. Det är också anmärkningsvärt så förhållandevis lång tid, som anslås åt pläderingen och hur domaren tålmodigt åhör även en långrandig plädering, medan han däremot med några ord kan avbryta eller avfärda en alltför utförligt berättande svarande. Åklagaren yttrar sig däremot nästan aldrig. I de fall då le requisitoire föredrages, gör ordföranden detta, och ehuru åklagaren naturligtvis har rätt att plädera, överlämnar han nästan alltid saken åt la sagesse du Tribunal, ja ibland gör han sig ej ens besvär med att uttala denna formel. Hans arbete under sessionen syns då inskränka sig till att föra av målen i sina listor. Någon egentlig förhandling förekommer alltså vanligen icke. Processen är helt i domarens händer. Den tilltalade är inte endast formellt i »underläge», det är också förvånande att finna ordföranden ironisera över den tilltalades svar och småle eller skämta åt hans invändningar, ett nöje, som ofta delas av de i rättssalen tillstädesvarande advokaterna, försvararen dock undantagen.
Även om detta är den vanligaste bilden av en rättegång i Tribunal correctionnel, förekommer dock stundom en utförligare handläggning med sakframställning och vittnesförhör. I den mån uppteckning sker — vittnet är ofta hört redan under instruktionen — ombesörjes den av le greffier utan diktamen av ordföranden. Kontroll av uppteckningen — såsom vid instruktionen — sker icke. En sådan utförligare handläggning förekommer framför allt, när instruktion icke föregått, såsom vid flagrant délit och citation directe. Domen ges oftast omedelbart. Även frihetsstraff på ett eller annat år kan man i samma ögonblick advokten slutat sin plädering, få höra avkunnas med orden »Deux ans! Un autre affaire!» Ibland meddelas dock samtliga utslag vid sessionens slut efter en överläggning, någon gång sättes ett mål på dom.
Appel mot domen skall anmälas i domstolens kansli, varvid le greffier upprättar en handling därom. Möjlighet till anslutningsvad finns. Reformatio in pejus är visserligen utesluten, men en åklagare försummar vanligen aldrig att göra anslutningsvad, för att domstolen vid sitt avgörande skall ha fria händer. De ojämförligt flesta appellerna gäller endast straffmätningen.
En session i Cour d'appel börjar med upprop av samtliga parter på dagens uppropslista. Målen tas sedan i den ordning advokaterna anmäler sig tillstädes i rättssalen; man har funnit detta vara mest tidssparande. Målet börjar med att ordföranden kontrollerar den tilltalades identitet. Klaganden tillfrågas, om han vidhåller appellen, och motparten yttrar sig häröver. Skulle ingendera ha något yrkande, avskrives målet. Vidhålles däremot appellen får klaganden i korthet uppgiva sitt
ändringsyrkande. Efter detta föredrager referenten, le rapporteur, en av honom uppgjord rapport, som oftast är rätt knapphändig och egentligen endast innehåller parternas yrkanden och en kort beskrivning av saken, eventuellt även några uppgifter om bevisningen. Ny bevisupptagning sker icke. Därefter höres svaranden — ganska summariskt — över brottet. Utförligare handläggning förekommer endast sällan, vilket försvaras med att klagan i allmänhet gäller endast straffmätningen. Försvararen pläderar och stundom även åklagaren, ehuru denne ofta nöjer sig med att överlämna saken åt la sagesse de la Cour.
Referenten måste givetvis ha läst målet före handläggningen, likaså ordföranden. Den tredje ledamoten däremot får i allmänhet förlita sig på att referenten fullständigt redovisat relevanta fakta. Domarna ges ofta i sittande rätt, man lutar sig samman och viskar något, varefter huvudsakliga innehållet i domen meddelas. Men domarna avfattas sedan givetvis skriftligen. Eftersom kassationsdomstolen endast avgör »rättsfrågor» måste, om icke förr så dock i appelldomstolens dom, tydligt angivas vad som anses styrkt i målet. Brist härutinnan kan utgöra kassationsanledning.
Cour d'appel i Paris är gemensam för ett flertal departement med sammanlagt 6—7 milj. invånare, därav omkring 4 milj. i Paris. Arbetet är fördelat på 10 kammare, som under år 1948 avgjorde sammanlagt c:a 18 000 mål, därav en kammare 3 800 mål. Det säger sig självt att arbetet under sådana förhållanden måste bli forcerat och synnerligen pressande. Det ger också en förklaring till processens struktur. Med en sådan arbetsbelastning blir det omöjligt med en utförligare handläggning, domstolen måste inskränka sig till att höra pläderingen samt avkunna domen, det övriga arbetet får förläggas till instruktionen eller särskilt delegerade ensamdomare och sedan inhämtas ur rättegångshandlingarna.
Rättegångsförfarandet vid crimes skiljer sig väsentligt från den övriga straffprocessen och torde representera något av det bästa i fransk straffprocess. Instruktionen är till en början densamma som vid délits. Efter l'ordonnance de transmission des pièces upptas saken av La Chambre des mises en accusation. Processen där är icke offentlig. Varken den tilltalade eller målsäganden inställer sig, men de kunna inkomma med skriftliga påminnelser. Domstolens beslut i åtalsfrågan, vilket alltid skall motiveras, kan vara antingen arrêt de plus ample informé, då instruktionen varit otillräcklig och behöver kompletteras, arrét de non-lieu, d. v. s. avslag, eller slutligen arrét de renvoi, vilket innebär att saken nu upptages av Cour d'assises. Härmed följer även skyldighet för den tilltalade att träda i häkte — senast dagen före förhandlingen i Cour d'assises. Före denna konstaterar ordföranden tillsammans med le greffier att svaranden fått del av l'arrèt de mise en accusation, att han känner till de omständigheter, som andrages mot honom, samt att han fått utse försvarare. Väntetiden innan målet företas i Cour d'assises kan bli mycket lång, ett eller annat år är ingen ovanlighet och under denna tid hålls som regel den misstänkte häktad. Möjligheten att få häktningstiden avräknad finns visserligen, men utnyttjas långt ifrån alltid av domstolen, och förslag har t. o. m. väckts att någon avräkning alls icke skall få ske.
Rättegången i Cour d'assises är offentlig och helt muntlig. Även här är åklagaren placerad i samma plan som domare och jurymän eller rent av vid samma bord, medan svaranden har sin plats i ett bås vid ena väggen i rättssalen. Det fästes emellertid vikt vid att svaranden icke här — såsom förekommer under instruktionen — uppträder i handbojor eller eljest fängslad; fiktionen, att han träder fri inför domstolen måste upprätthållas.
Sessionen börjar med att le greffier föredrager le requisitoire, som innehåller åklagarens yrkanden samt de omständigheter, varpå dessa grundas. Härefter ropas vittnena upp och får avträda. De har utvalts av ordföranden i samråd med åklagaren med ledning av uppgifter och uppteckningar under instruktionen. Även de enskilda parterna kan givetvis inkalla vittnen. Den tilltalade hörs först om sina levnadsomständigheter och därefter i saken med ledning av ordförandens frågor, vilka är så utförliga, att de vanligen kan besvaras helt kortfattat. Härpå hörs vittnena. Även bisittare och jurymän följer förhandlingarna uppmärksamt och ställer själva ibland frågor. Överhuvud kontrasterar procesen här på ett fördelaktigt sätt mot den i Tribunal correctionnel. Ofta anslås en sessionsdag eller mera för varje mål. Även erkända brott ägnas stor uppmärksamhet, och vittnen inkallas stundom för att höras endast om någon omständighet i den tilltalades privatliv, vilken blott avlägset kan inverka på straffmätningen. Åklagaren gör intryck av att genom sina frågor till vittnena vilja ha saken utredd och icke endast svaranden fälld. — Intrycket av advokaterna är mera blandat. Det fanns sålunda advokater, som ledde vittnesförhör på ett efter svenskt mått mönstergillt sätt. Men det fanns också målsägandeombud, som försökte tvinga ett vittne att svara endast ja eller nej med utelämnande av alla de detaljer, som kunde vara nödvändiga för att rätt bedöma svarets värde eller som i sin framställning använde en otrevlig insinuant ton, som illa passade till sakens allvarliga beskaffenhet (mord).
Innan pläderingen från målsägande, åklagare och försvarare nu vidtar, håller domstolen paus i cirka 30 minuter. Den tilltalade får slutligen själv ordet, varefter förhandlingarna avslutas genom att ordföranden läser upp de frågor, som skall besvaras av domare och jury. Dessa drar sig sedan tillbaka för överläggning, vilken icke får avbrytas förrän beslut fattats och under vilken de icke får stå i någon kontakt med yttervärlden. För fällande dom fordras en majoritet av minst sex röster av de tio avgivna. De tre lagfarna domarna och de sju lekmännen har i allo lika rösträtt. Avvikande meningar tillkännages icke. Domarenas anonymitet är i fransk rätt en lika fundamental princip som domarens personliga ansvar för sin dom hos oss. Efter befrielsen ifrågasattes utkrävande av ansvar för vissa politiska domar, som avkunnats under ockupationstiden, men man ryggade tillbaka just för ett brott mot principen om domarenas anonymitet. Efter överläggningen läser ordföranden svaren på frågorna samt meddelar straffdomen. Sedan behandlas den civila saken, skadeståndsyrkandena framställs och parterna pläderar åter samt inger envar sin dossier i saken. Dossiern skall dessförinnan ha delgivits motparten. Efter ytterligare överläggning meddelas så dom i det civila målet. Häri deltar dock icke jurymännen.
III. CIVILPROCESSEN.
De allmänna civildomstolarna. Organisation och förfarande.
Tribunal civil består av tre lagfarna ledamöter men är numera liksom Tribunal correctionnel domför med endast en domare. Målen fullföljs i Cour d'appel civil, som består av tre, stundom fem domare. Klagorätten är dock i vissa mål begränsad med hänsyn till dels tvisteföremålets värde (höjt till 90 000 francs år 1951) dels ock dess egenskap av fast egendom (höjt till 8 000 francs i avkastning år 1951). Dessa domstolar sammanfattas under benämning la jurisdiction de droit cummun. Vid sidan av dem finns åtskilliga andra domstolar, la jurisdiction d'exception, varom mera nedan.
Förfarandet i tvistemål — särskilt den del som föregår domstolsförhandlingarna — är utomordentligt invecklat. Det kan därför icke bli fråga om annat än att här antyda huvuddragen.
Författningsenligt skall civila tvister föregås av ett medlingsförfarande, conciliation, inför fredsdomaren, men detta har nedsjunkit till en tom formalitet, och dispens från medlingen meddelas regelmässigt under hänvisande till sakens brådskande natur. Käranden har då att till en huissier inge en stämningsansökan, och denne utfärdar kallelse, exploit d'ajournement, på svaranden. Kallelsen skall innehålla domstolens och parternas namn, yrkandena och en kort beskrivning av saken. Käranden måste också utse avoué och uppgiva dennes namn i kallelsen, korrespondensen i målet går nämligen genom parternas avouéer. Biträde av avoué är obligatoriskt i civila mål. Avouéens huvudsakliga uppgift är att bestämma partens yrkanden, invändningar och bestridanden, les conclusions, han uppvaktar således icke inför domstolen och uppträder icke tillsammans med partens advokat inför rätta.
Efter att ha delgivits denna kallelse skall svaranden inom utsatt frist utse sin avoué. Försummar han detta, dömes han tredskovis, par défaut, även om han skulle infinna sig vid domstolen för att själv föra sin talan. Har han emellertid utsett avoué, kan han icke längre dömas par défaut, även om avouéen skulle försumma inställelser eller frister. Svarandens avoué kan emellertid icke på så sätt hindra målets avgörande; följden blir även här att målet avdömes, men det anses ha skett contradictoirement. Skillnaden har betydelse för valet av rättsmedel.
Avouéen överför härpå innehållet i ansökningen och kallelsen till en särskild handling, le placet (efter den latinska verbformen placet), Denna inges till domstolens kansli, och först härigenom anses domstolen få kännedom om tvisten. Det är nu svarandeavouéens uppgift att precisera svarandens ståndpunkt i målet, conclure. Svarandens conclusions skall delges kärandeavouéen i god tid före förhandlingen inför domstolen. Likaså skall alla skriftliga bevis delgivas motparten i god tid före förhandlingen. Målet uppföres härefter på en särskild uppropslista, och en viss dag utsättes för förhandlingen, varom avouéerna underrättas. Dessa underrättar i sin tur advokaterna, som har att inställa sig inför domstolen å den utsatta dagen. Före detta tillfälle har alltså domstol och advokater icke något med varandra att göra. Skulle den utsatta dagen vara oläglig, så att ingen eller blott den ene
av advokaterna infinner sig, betyder detta icke något, det medför blott, att målet utsättes till en annan dag. Det är heller icke nödvändigt, att advokaterna pläderar vid samma tillfälle eller ens i varandras närvaro. Svarandeadvokaten kan dock icke förhala saken hur länge som helst genom att dröja med pläderingen; målet kan avgöras utan hinder därav, sedan ett särskilt meddelande tillställts honom.
I alla civilmål deltar emellertid även en representant för det allmänna, le ministère public, såsom ett slags intervenient. Denna uppgift fylls av åklagarna. För sådant ändamål skall le placet redan på ett tidigt stadium delges vederbörande åklagare. Denne kan framställa egna yrkanden i målet och är ofta om ock icke alltid närvarande under sessionerna samt pläderar stundom. I Cour d'appel förväntar sig i svårare mål ordföranden, att åklagaren pläderar, eller uppmanar honom därtill. Skulle någon av parterna önska förebringa vittnesbevisning, beslutar domstolen härom efter framställt yrkande. Vittnesförhören, vilka icke är offentliga, äger rum inför en därtill särskilt utsedd domare. Över förhören upprättas protokoll, vilka — även om motparten närvarit vid förhören — delges med denne och sedan inges till domstolen såsom andra skriftliga bevis. Även parterna personligen kan höras, vilket i så fall sker inför domstolen — offentligen, i närvaro av endast motparten eller i enrum. Möjligheten att höra parterna utnyttjas emellertid mycket sparsamt. Bevisning genom sakkunnig är däremot vanligare. Sakkunnig utses av domstolen antingen ex officio eller på ena partens eller båda parternas gemensamma begäran. Samtidigt bestämmes och avgränsas föremålet för sakkunnigbevisningen. Den skall enligt lagen endast avse questions purement techniques, vilket emellertid icke hindrar att »techniques» här har en långt mera vidsträckt betydelse än »teknisk» i svenskan. Därunder hänföres t. ex. skadevärderingar vid olycksfall eller granskning av utfört arbete. Valet av sakkunnig tillkommer rätten. Genom att parterna alltså icke var och en å sin sida kan åberopa motstridande sakkunnigbevisning, får den av domstolen utsedde en alldeles särskild auktoritet. Slutligen kan syn på platsen förekomma.
Den franska bevisrätten karakteriseras i stort av en stark formalism. Mycket av vad vi skulle vara benägna att hänföra till de materiella förutsättningarna för en rättshandling eller till dess form hänföres till bevisrätten. I förmögenhetsrättsliga mål är det sålunda icke tillåtet med vittnesbevisning, när tvisteföremålets värde överstiger ett visst relativt lågt belopp (höjt till 5 000 francs år 1948; tidigare 500 francs sedan år 1928) och vid faderskapstalan är endast visst slag av bevisning tillåten och endast under vissa snäva villkor. Ställningen skulle väl för förmögenhetsrättens del vara ohållbar, om icke i handelsmål bevisreglerna var liberalare.
Eftersom bevisupptagning och målets förberedande i övrigt icke sker inför domstolen, upptas dennas sessioner huvudsakligen av advokaternas plädering. Parterna har visserligen rätt att plädera även personligen, men detta förekommer icke. Efter pläderingens slut överlämnar vardera advokaten sin dossier i saken till domstolen. Denna har dessförinnan icke haft tillgång till några handlingar i målet utöver le placet. Därest målet icke avdömes genast utan sätts på dom, kan skrift
liga påminnelser inges, sedan de först har delgivits med motparten. Någon annan form av skriftväxling förekommer icke.
Processen i Cour d'appel liknar i allt väsentligt den i Tribunal civil. Den dossier, som parten givit in i underrätten, återgår till honom, varför icke heller Cour d'appel får dossierna i målet förrän advokaterna har pläderat.
För vissa mål finns tillgång till ett snabbare eller enklare förfarande, la procédure sommaire och la procédure des référés.
Fredsdomarna. Organisation och förfarande.
Bland les jurisdictions d'exception må först nämnas fredsdomarna, les juges de paix. Fredsdomaren upptar huvudsakligen tvister angående betalningsskyldighet för fordran, där tvisteföremålet icke överstiger ett visst värde (höjt till 90 000 francs år 1951) dock icke handelsmål eller tvist om fast egendom. Dessutom upptar fredsdomaren vissa särskilt angivna slag av tvister, bl. a. sådana om hyra, arrende, skjuts eller logi. Även i dessa fall är dock domstolens kompetens jämväl beroende på tvisteföremålets värde.
Rättegången inför fredsdomaren erbjuder en helt annan anblick än den i Tribunal civil. Parterna kan uppträda personligen eller använda sig av sakförare, men även advokater uppvaktar. Le ministère public saknas. Genom att ofta någon av parterna för sin egen talan får rättegången här en omedelbarhet, som annars helt saknas. Ordförandens handläggning blir därför också mer patriarkalisk än man eljest får se. I Paris, där det finns en fredsdomare för varje arrondissement, har varje domstol därtill sin speciella karaktär beroende på att i skilda stadsdelar olika slag av tvister och tvistande dominerar.
Klagan över domen kan icke föras, när tvisteföremålets värde icke uppgår till visst belopp (höjt till 35 000 francs år 1951). Appell upptas annars i vederbörande Tribunal civil, som alltså i dessa fall är andra och sista instans.
Handelsdomstolarna. Organisation och förfarande.
Lekmannadomstolarna i handelssaker, les Tribunaux de commerce, utövar en mycket viktig jurisdiktion. En artikel härom publicerades i SvJT redan år 1922 (s. 127), och även om vissa ändringar skett sedan dess, gör artikelns utförlighet det överflödigt att här annat än för sammanhangets skull antyda några huvuddrag. Domstolens ledamöter utses efter val av och bland köpmän eller andra personer i affärslivet. I realiteten är emellertid ett stort antal av ledamöterna rättsbildade, vid handelsdomstolen i Paris lär ungefär 55 av 80 vara licenciés eller doctuers en droit. De kan omväljas. Domstolen är uppdelad på avdelningar, bland vilka målen fördelas efter svårighetsgrad, varjämte ledamöterna med stigande tjänstgöringsålder indelas på avdelningar för svårare mål, vilket allt bidrar till att ledamöterna, åtminstone i Paris, juridiskt är högre kvalificerade än man i förstone skulle vara benägen att tro. Domstolen är domför med tre ledamöter, antalet närvarande ledamöter därutöver varierar. Domstolen har som regel samma jurisdiktionsområde som vederbörande Tribunal civil. Skulle domkretsen icke förmå hålla egen handelsdomstol fungerar Tribunal civil även som handelsdomstol men under iakttagande av handelsdomstolarnas
processregler. Detta är av särskild betydelse, därför att bevisrätten som nämnts är avsevärt liberalare i handelsmål än vanliga civila mål. Överstiger icke tvisteföremålets värde ett visst belopp (höjt till 90 000 francs år 1951) kan domen icke överklagas, i övriga fall sker fullföljd i Cour d'appel.
Handelsprocessen skiljer sig från den ordinära civilprocessen framför allt därigenom att parterna icke är skyldiga att anlita vare sig avouéer eller advokater utan kan föra sin talan själva samt att le ministère public icke förekommer. Emellertid finns ett särskilt stånd, les agréés, vilka utan att äga något monopol särskilt anlitas som ombud i handelsprocessen jämte advokater, avouéer eller sakförare. Ibland anlitar en agréé i sin tur en advokat för att till en viss dag komma och plädera i målet.
L'exploit d'ajournement eller l'assignation, som handlingen även kallas, redigeras och uppsättes av l'huissier, delges med motparten och överlämnas till domstolen. Svaranden kallas i denna att inställa sig viss dag inför domstolen. Sessionerna är offentliga, och ombuden talar i allmänhet från sina platser i rättssalen. Någon handläggning i egentlig mening förekommer icke. Eftersom domarna är oavlönade lekmän med yrken att sköta vid sidan av domarämbetet, måste tidskrävande uppgifter i största möjliga utsträckning delegeras till särskilda personer för att spara domarnas tid. Vid sessionerna förekommer därför egentligen endast följande slags förfaranden: meddelande av tredskodom då svaranden uteblivit, hänvisande av målet till särskild handläggning av domare eller arbitre, plädering i mål, som skall överlämnas samt meddelande av domar i uppskjutna mål. De under en eftermiddag handlagda målens antal kan variera mellan några hundra och 1 200. Målen hänskjuts vanligen först — åtminstone i Paris — au délibéré d'un juge. Denne försöker förlika parterna. Lyckas icke detta, fårparterna utveckla sin talan inför honom. Ofta hänvisas också parternaatt inför en arbitre framlägga sin sak. Ursprungligen fanns sådanaendast för vissa begränsade uppgifter såsom vidräkningsförfarande,men numera finns arbitres utsedda av domstolen en eller flera förvar och en av en mängd olika specialiteter, från bilar till frimärkenoch smycken. — Bevisning genom sakkunniga föredras framför vittnesbevisning. L'arbitre upprättar en rapport i saken, vilken tillställs referenten. Även denne skall upprätta en rapport och ett förslag till dom. Rapporterna föredras, och sedan domstolen åhört parternas plädering avkunnas domen. Fullföljd sker i Cour d'appel, varvid är att märka, att parterna här även i handelsmål måste utse avoué.
Arbetsdomstolarna.
Slutligen bör också nämnas les conseils de prud'hommes. Ledamöterna i en arbetsdomstol, sammanlagt minst 12, är lekmän valda av och bland arbetsgivare och arbetare till halva antalet vardera. Domstolen upptar tvister mellan arbetare och arbetsgivare i handel, industri och jordbruk och finns upprättad för varje ort, där större antaltvister av detta slag kan tänkas uppkomma. Skulle sådan domstol saknas på platsen, får parterna vända sig till fredsdomaren eller i vissafall till handelsdomstolen. Klagan över domstolens domar upptas vidvederbörande Tribunal civil, vilken här är andra och sista instans.
IV. KASSATIONSDOMSTOLEN OCH FÖRFARANDET DÄR.
Som förut anmärkts, anses Cour de cassation icke vara en instans ivanlig mening. Den prövar sålunda icke bevisningen eller straffmätningen utan endast »rättsfrågor». Denna många gånger ohållbara distinktion har dock börjat undermineras av den under senare år genomförda ändringen, att juryn tillsammans med de lagfarna domarena bedömer både rätts- och bevisfrågor.
Fullföljd till kassationsdomstolen, le recours (pourvoi) en cassation,förekommer i två olika former, le pourvoi commun och les pourvoisréservés.
Le pourvoi commun står öppen för parterna, även le ministè republic om denne uppträtt som part i målet. Alla slags domar meddelade i sista instans kan på detta sätt överklagas med undantag förfriande utslag av Cour d'assises.
Med les pourvois réservés avses sådan talan, som är förbehållen le procureur général près la Cour de cassation. Hit hänföres i första hand le pourvoi dans l'intérêt de la loi. Den i ett sådant fall begärda ändringen av domen har till enda uppgift att vägleda rättsskipningen. Den medför inga rättsverkningar för parternas del. Le procureur kan också efter order av justitieministern i sådana fall, då den beslutande myndigheten har överskridit sina befogenheter, inleda pourvoi en cassation. I sådant fall får en eventuell ändring i vissa avseenden rättsverkningar för parterna.
Kassationsdomstolen består av fyra avdelningar, varav en Chambre criminelle och tre Chambres civiles. Domarna utgörs av en ordförande i domstolen, fyra avdelningsordförande och sextio conseillers, femton på varje avdelning. Avdelning är domför med nio ledamöter.
Kassationsbegäran skall inges till domstolens kansli, som delger denna med svaranden, parterna avger var sin skrift i målet, som om det är tvistemål lottas på avdelning, referent utses, vilken upprättar en rapport, och handlingarna delges med le procureur général vid kassationsdomstolen. Vid den följande domstolsförhandlingen pläderar icke blott partsombuden utan även le procureur eller någon av hans avocatsgénéraux. Viktigare principfrågor i civila mål kan avgöras av de trecivila avdelningarna gemensamt. Domstolens överläggningar är icke offentliga men det förekommer i civilmål, att domarna samlas till överläggning mitt på golvet i rättssalen, så att man utan större svårighet kan höra vad som yttras.
Kassationsdomstolen dömer emellertid icke i saken — annat än ivissa undantagsfall såsom vid pourvois dans l'intérêt de la loi — den endast kasserar underdomstolens dom och förvisar målet till en annan domstol av samma ordning som den, vilken fällt den kasserade domen. Skulle den nya domstolen döma på samma sätt som den första — vilket är möjligt — kan denna dom i sin tur angripas genom pourvoi encassation. Målet avgörs då av kassationsdomstolen in pleno, varefter det förvisas till en tredje underdomstol av samma slag som de förra. Men denna domstol är då skyldig att i sin blivande dom ställa sigkassationsdomstolens beslut i rättsfrågan till efterrättelse.
V. FÖRVALTNINGSPROCESSEN. CONSEIL D'ÉTAT.
Den rättsskipning i administrativa saker, som utövas av Conseil d'État, är av stort intresse och har varit av betydelse även för utlandet. Bl. a. har 1946 i Belgien och Egypten inrättats liknande institutioner, delvis efter fransk förebild. Ledamöterna är omkring 40 till antalet. Ordförande är justitieministern, men domstolen ledes av en vicepresident, varjämte finns flera avdelningsordförande. Ledamöterna rekryteras dels karriärvägen bland andra befattningshavare vid domstolen dels diskretionärt efter regeringens val främst bland ämbetsmän ur administrationen. Conseil d'État är dels remissinstans åtregeringen, framför allt i lagärenden, dels domstol. Den dömande avdelningen — Section du contentieux — består av omkring 20 ledamöter, fördelade på avdelningar. Den är i vissa avseenden appelldomstol,i vissa andra kassationsdomstol, men den är även första — och enda— instans i en mängd viktiga avseenden. En enskild part kan sålundainför domstolen beivra varje beslut av offentlig myndighet eller tjänsteman, som icke varit behörig i saken eller överskridit sin befogenhet. Det är endast rättsskipningen och lagstiftningen, som undgår dennakontroll. T. o. m. författningsenligheten av beslut av republikens president kan prövas här. Domstolen och dess jurisdiktion åtnjuter med allrätt ett mycket högt anseende, och Conseil d'État har även förmåtthålla sig självständig gentemot de politiska maktutövarna, trots att denrekryteras efter andra principer än de allmänna domstolarna. Betecknande är ett uttalande om domstolens verksamhet av Stumberg i hansi inledningen omnämnda bok: »— — — it may seem to an Anglo-Saxonsomething of a paradox to say that the individual is probably betterprotected against the arbitrary acts of administrative officials than inany other country».
Rättegångsförhandlingarna är offentliga och processordningen föredömligt enkel.
Parterna behöver icke använda sig av advokater, även om detta naturligt nog vanligen blir fallet vid en så högt kvalificerad domstol.En rapporteur föredrar målet och avger yttrande men deltar icke i avgörandet. Representant för det allmänna, ministère public, är en commissaire du Gouvernement. Att märka är emellertid att denne — trotsnamnet — icke är ombud för den angripna myndigheten eller tjänstemannen utan har en ställning motsvarande åklagarens i civila mål.Advokaterna bär här den vanliga domstolsdräkten, medan ledamöternaär civilklädda. För att avgöra kompetenstvister mellan de allmännaoch de administrativa domstolarna finns en särskild Tribunal desConflits, sammansatt av domare från kassationsdomstolen och Conseild'État.
Något må också till slut nämnas om rättegångskostnaderna. Den tappande partens skyldighet att gälda rättegångskostnader fastställs i domen, medan däremot utdömandet av det slutliga beloppet sker senare.Rättegångskostnaderna kan indelas i två huvudgrupper, tarriffsattaoch sådana vars debitering icke på något sätt är reglerad. Till de förra
hänförs bl. a. alla stämpelavgifter men även avgifter till avoué, huissiereller greffier för deras arbete. Alla sådana utgifter upptas som regelbland dem, vilka den tappande skall gälda den vinnande parten. Tillden senare gruppen hör först och främst advokatarvodet. Detta får denvinnande parten stå för själv. Det finns dock en benägenhet bland parter och domare att kringgå detta genom att låta arvodet döljas i någotskadeståndsbelopp, när detta är möjligt. Det är en undantagslös regelatt en advokat aldrig indriver en arvodesfordran genom rättegång. Denyttersta anledningen härtill skall vara att man icke vill låta domarnai pengar värdesätta advokternas arbete. Arvodet debiteras med hänsyntill flera omständigheter, arbetets omfattning och art, sakens vikt,huvudmannens person etc. Tanken på fasta normer för debitering avvisas bestämt och uppfattas nästan som en förnärmelse. Uppdrag ibrottmål anses — mirabile dictu — mer lukrativa än i civilmål. Likväl är de senare mera uppskattade. Rättshjälp och fri rättegång kanbeviljas mindre bemedlade efter framställning hos le ministère public.Advokaterna erhåller icke någon ersättning härför, och ändå uppfattas sådana uppdrag icke enbart som en börda. För en ung advokatär det ett sätt att genom pläderingar i brottmål göra sig känd, uppskattad och eftersökt.
Trots — eller kanske just på grund av — att den franska processenär så fundamentalt olik den svenska, ger den tillfälle till många intressanta och givande jämförelser. Själv hade jag mest utbyte av barndomstolarna, Cour d'assises och Conseil d'État. Även om nu en rättegångsordning som den franska med särskilda avouéer till förberedandeav målet, bevisupptagning utom rätta och en huvudförhandling, sombara består av plädering, är för oss helt främmande, saknar den dockicke sina bestämda fördelar. Genom att särskilda ombud och domare fårombesörja förberedelsen och bevisupptagningen, tvingas advokaterna attägna rättsfrågorna större uppmärksamhet. I pläderingen, vilken —eftersom domstolen åtminstone i civilmål icke känner till mer om målet än yrkandena — tenderar att bli en fullständig föredragning, harombudet ett värdefullt tillfälle att få presentera alla fakta i just detsammanhang och den belysning, vari han ser dem. Man kan visserligensäga, att varje ombud har den möjligheten, men det är dock en väsentlig skillnad att få göra en sådan föredragning innan domstolen hartagit del av bevisningen och att behöva göra det efteråt, när domstolenkanske redan har bildat sig en egen uppfattning om bevisningens innehåll och domstolens intresse för parternas olika versioner av saken naturligt nog icke längre kan väckas på samma sätt. Avigsidan är, attdet franska systemet framhäver pläderingens avgörande betydelse förmålets utgång, medan man gärna vill föreställa sig, att rätt är rätt, oavsett advokatens vältalighet. Denna tillmätes också en enligt svensk uppfattning oproportionerligt stor betydelse. Allt detta ger den franskaprocessen ett drag av spel, ja skådespel, med dramatiska höjdpunkterföre en tragisk upplösning, lysande aktörer i suggestiva dräkter ochen tacksam publik.