GEORG COHN. Eksistentialisme og retsvidenskab. Kbhvn 1952. Danske Boghandleres Kommissionsanstalt. 109 s. Dkr. 9,00.

 

    Trots sitt ringa omfång och det på sätt och vis enkla och lättfattliga framställningssättet är denna skrift svår att anmäla så, att läsaren kan få en någorlunda klar uppfattning om vad skriftens författare önskar säga. Skriften griper nämligen över vida områden och söker nå djupt. På grundval av en filosofisk åskådning, som omfattar kulturlivet i dess helhet och innefattar en från den vanliga avvikande syn på dess utveckling, framställer förf. mycket radikala förslag till en omläggning av lagstiftning, rättstillämpning och rättsvetenskap.
    Förf. är anhängare av existentialismen, vilken han ställer i motsättning mot essentialismen, begreppstänkandet. Existentialismen hävdar enligt förf. i olikhet mot essentialismen, att den levande verkligheten, och alltså även rättslivet, i grund och botten icke kan förstås eller behärskas med hjälp av normer och begrepp utan är en fri, oberäknelig utveckling (s. 12). Den konkreta rättskonflikten och dess lösning är enligt förf. den enda verkliga, levande rättskälla som finnes. Den auktoritativa tyngdpunkten, det som gör en handling juridiskt berättigad — lika väl som det som gör en handling moraliskt riktig — ligger nämligen i själva den konkreta situation det är fråga om (s. 20, 25). En norm kan icke lägga något ytterligare värde eller en ytterligare auktoritet till det konkreta fallet. Lagens giltighet är därför avhängig av lagens överensstämmelse med den riktiga lösningen av det särskilda fallet (s. 33). Om en sådan överensstämmelse icke föreligger, är det lagen som är oriktig, icke lösningen efter det särskilda fallets beskaffenhet.
    Detta utvecklas av förf. med argumentering och exempel. Förf. drager också slutsatser för det praktiska rättslivet. Lagstiftningen bör inskränkas till förmån för den rättsfinnande verksamheten i den konkreta situationen (s. 105 f.). Lagarna böra nöja sig med att fastslå de

 

huvudlinjer som lagstiftaren lägger vikt på och kräver beaktande av. Vid rättstillämpningen bör man taga hänsyn till den föreliggande lagstiftningen såsom statsmaktens befallning där den är en verklig och alltjämt aktuell befallning, men utan att känna sig bunden därav (s. 98). Ty vad det gäller är att finna den riktiga lösningen av rättsfrågan i det konkreta fallet. Detta sker bäst genom att fallet bedömes av folk med sakkunskap, under former som utesluta otillbörligt inflytande och under hänsynstagande till alla ifrågakommande offentliga och privata intressen (s. 94). Domarna, icke en utan flera, böra samlas kring det gröna bordet på lika fot med parter, vittnen, sakkunniga och representanter för skilda ifrågakommande intressen för att gemensamt dryfta fallet och komma fram till den riktiga lösningen (s. 92). Den traditionella rättsvetenskapen är föråldrad och bör småningom upphöra (s. 107). I stället för att från lagar och prejudikat hämta regler för kommande avgöranden — vilka icke böra träffas efter regler — bör rättsvetenskapen samla upplysningar om varjehanda som kan vara till nytta då det gäller att sedermera i ett särskilt fall finna den för det fallet riktiga lösningen.
    Men vad är då den riktiga lösningen? Det förefaller ibland som om förf. föreställde sig att det verkligen finns en riktig lösning för varje fall, en lösning som man med sunt förnuft och sakkunskap borde kunna finna. Detta måste emellertid bestridas. Eftersom det sällan ges lösningar som göra alla nöjda, måste man låta somliga önskemål stå tillbaka för andra. Men hur skall ett sådant val träffas? Det kan icke ske på annat sätt än genom ett på värderingar grundat beslut. Möjligen är detta också förf:s åsikt. Han säger, att det »rör sig om ett ingående och allsidigt inträngande i den föreliggande situationen företaget av sådana människor som ha långvarig övning och erfarenhet i att bedöma dessa problem, om vanlig människokännedom och livserfarenhet och först och främst om god vilja att finna en rimlig och förnuftig lösning» (s. 97). Men vilja vi verkligen överlämna åt ett antal personer, domare eller andra, att i varje särskilt fall fritt träffa valet efter vad de tycka är bäst? Förf. — envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire, ledamot av Fasta internationella skiljedomstolen i Haag och president för den permanenta förlikningsnämnden mellan USA och Polen — tycks vilja det. De som äro mera inställda på den interna rätten rygga väl i allmänhet tillbaka inför ett sådant hejdlöst kommissionsväsende. De flesta önska nog, att olika möjliga lösningar av uppkommande konflikter skola i huvudsak vara värderade på förhand, framför allt genom lagstiftning, så att valet av lösning icke blir helt beroende av domstolens värdering. Det är också att märka, att rättsväsendet utgör en viktig del av samhällslivets organisation och att denna ej kan bli planmässig om avgörandena skola träffas från fall till fall. Att domstolarna äro bundna av regler är därför, såvitt jag förstår, påkallat av skäl som icke kunna gendrivas med filosofiska argument.
    Och dock: Det kan knappast förnekas, att det ligger något i förf:s framhållande av det särskilda fallets betydelse för rättsskipningen. Man börjar mer och mer komma underfund med att rättsskipningen

 

icke består allenast av en logisk subsumtion av det särskilda fallet under en abstrakt regel.
    Man har sålunda mer än tidigare blivit uppmärksam på att orden äro vaga och att redan därför domstolen har — och hur än lagen skrives måsto ha — ett visst spelrum, inom vilket logiken icke ger svar utan avgörandet måste bli ett beslut. Insikten härom är ägnad att varna mot bokstavstolkning: man får ej pressa ordalagen för att avkräva dem ett svar som de icke innehålla. I stället bör man beakta ändamålet med den ifrågavarande lagregeln. Eftersom detta emellertid kan vara svårt att bestämma och i allt fall icke kan tillgodoses utan varje hänsyn till andra ändamål som rättsordningen får anses vilja främja, medför denna metod en viss frihet för domstolen. Vad metoden emellertid alltid kräver är, att domstolen fäster avseende vid att resultatet av dess rättstillämpning motsvarar de ändamålsföreställningar efter vilka den anser sig böra besluta. Att rättsfaktum sålunda tolkas under hänsynstagande till rättsföljden är, såvitt jag förstår, själva kärnan i metoden, den s. k. teleologiska lagtolkningsmetoden. Och detta hänsynstagande till rättsföljden vid rättsfaktums bestämmande äger rum vid bedömandet av det särskilda fallet. Den regel domstolen tillämpar bestämmer den i så måtto i det särskilda fallet för detta fall.
    Om än detta kan uppfattas som ett tillmötesgående mot förf:s synpunkter, är likväl att märka, att domstolen även enligt teleologisk metod är bunden av lagens ord. Den måste beakta dem, när den bestämmer efter vilka ändamålsföreställningar lagen skall tolkas, och ordalagen sätta en gräns mot godtycke också så, att avgörandet skall kunna presenteras som en logisk slutsats av det särskilda fallets subsumtion under den ifrågavarande abstrakta lagregeln.¹
 

Ivar Strahl