HANS WELZEL. Das neue Bild des Strafrechtssystems. 2., erweiterte Aufl. Göttingen 1952. Otto Schwartz & Co. 61 s. DM 3,80.
I anslutning till sin lärobok i straffrätt av år 1949 (se SvJT 1951 s. 136) har förf. — numera prof. i Bonn — i detta arbete, vars första uppl. utkom år 1951, fortsatt den i tysk straffrättsvetenskap livliga diskussionen om den s. k. finala handlingsläran (se därom SvJT 1952 s. 305), varvid han särskilt lagt sig vinn om ett modifierat och nyanserat ställningstagande till det culpösa brottets problematik. En i Uppsala-skolans anda uppfostrad svensk jurist kan icke undgå att känna sig främmande inför den naturrättsliga åskådning, som förf. delar med många kolleger i sitt hemland och som tagit sig uttryck i bl. a. hans metodologiska utgångspunkt (s. 8) att såväl vetenskapsmannen i sin begreppsbildning som lagstiftaren vid sina avgöranden äro bundna av aprioristiska »logiska strukturer» i rättsstoffet, varav följer, att framställningens syfte för förf. blir att bevisa, att den finala handlingsläran stämmer bättre med dessa strukturer än den traditionella begreppsbildningen.
H. T.
BERNHARD REHFELDT. Die Wurzeln des Rechtes. Berlin 1951. Verlag Duncker & Humbolt. 72 s. DM 5,60.
Ej utan tvekan börjar man läsningen av en skrift som i den något pretentiöst klingande titeln lovar oss svar på frågan, vilka rötter rätten har, sedan man konstaterat att boken endast omfattar sjuttiotvå sidor.
Emellertid visa redan inledningsorden att förf., den vid Köln-universitetet verksamme rättshistorikern BERNHARD REHFELDT, begränsat sin uppgift på ett ovanligt men frestande sätt. Vad han vill visa läsaren, är den antropologiska bakgrunden till den positiva rätten. Han menar, att naturrättsläran endast kan ha att göra med rätten som den »bör» vara. Rätten som den »är» måste ha sitt ursprung i människan själv och »in der Tatsächlichkeit menschlicher Fähigkeiten und Verhaltungsweisen». Skriftens syfte är att bringa i dagen de antropologiska faktorer som bli aktiva genom sedvana, rättskipning och lagstiftning.
Prof. Rehfeldt anser sig kunna leda den positiva rätten tillbaka till tre konstitutiva element: mottagligheten för suggestion (suggestibilitet) som förmår människorna att influera på varandra och att utöva auktoritet, vedergällningsinstinkten som drift till tacksamhet eller hämnd och som osynlig grundval för vår rättskänsla samt språket som genom begreppsbildningar skapar principen om människornas formella likhet och härigenom kan förvandla sig från maktens verktyg till maktens betvingare (logos).
Förf. framställer sina idéer i en mycket stimulerande, spirituell, ibland aforistisk form. Varje mening visar hans tankerikedom, koncentrationsförmåga och skarpsinne. Metodens originalitet frapperar ofta. Att läsarens reaktion ständigt växlar mellan instämmande och kritik ligger i ämnets natur.
Uppenbart synes vara att förf:s betraktelsesätt är intressant och mycket givande men ensidigt. Som den positiva rättens upphovsmän äro människor