Sextusenkronorsregeln och laglotten.
Diskussionen om rättsvetenskapens metodproblem har väl aldrig varit så livlig här i landet som under de senaste åren. Sålunda innehåller denna tidskrifts hyllningshäfte till Professor Vilhelm Lundstedts 70-årsdag (1952 h. 7—9) flera uppsatser angående de metodologiska grundproblemen, bland dem prof. ÅKE MALMSTRÖMS »Till frågan om lagtolkningsmetoderna» (s. 657 ff.). Det är emellertid icke min me
SVEN CELANDER 277ning att här försöka lämna några bidrag till denna debatt, avsikten med följande rader är istället att närmare skärskåda ett av Malmström i nämnda uppsats behandlat exempel rörande tolkningen av GB 13:122 st., den s. k. sextusenkronorsregeln.
Den tveksamma fråga, som fått Malmström att behandla nämnda regel, är huruvida en efterlevande make skall vara skyldig att å sin rätt enligt regeln avräkna, vad maken erhåller på grund av testamente. Malmström finner att sådan avräkningsskyldighet icke föreligger, medan en mera teleologiskt betonad tolkning enligt Malmström skulle ge motsatt resultat.
Enligt min mening är emellertid den av Malmström uppställda frågan ett skenproblem, som uppkommer endast vid den speciella bestämning av laglottsbegreppet, som Malmström utgår ifrån i sin uppsats och som utgör den bärande grunden för hans resonemang.
Men först till exemplet. Malmström antager att en man avlider, efterlämnande hustru och ett barn. Ingendera maken har enskild egendom. Makarnas sammanlagda giftorättsgods är värt 8 000 kr. Den avlidne har vidare insatt i ena fallet hustrun, i andra fallet en utomstående såsom universell testamentstagare. Enligt Malmström delas boet så, att hustrun först erhåller 6 000 kr. enligt det omdiskuterade lagrummet, därefter får barnet hälften av återstoden, d. v. s. 1 000 kr., såsom sin »laglott», medan testamentstagaren — vare sig det nu är hustrun eller en utomstående — erhåller 1 000 kr. Enligt min mening skall delningen istället ske så, att hustrun erhåller 6 000 kr. och barnet 2 000 kr., medan testamentstagaren blir helt utan. Är bobehållningen ceteris paribus 9 000 kr., får hustrun fortfarande enligt sextusenkronorsregeln 6 000 kr., barnet 2 250 kr. och testamentstagaren 750 kr. En lösning efter Malmströms regel skulle ha givit barnet och testamentstagaren 1 500 kr. vardera.
Orsaken till våra skiljaktiga resultat är icke svår att finna. Malmström utgår från att sextusenkronorsregeln »avsiktligt har gestaltats som en bodelningsregel» och anser denna begreppsbestämning vara »avgörande för regelns förhållande till laglottsreglerna, testamentsreglerna och principerna för borgenärernas tillgodoseende». Med utgångspunkt härifrån beräknar Malmström laglottsanspråket till hälften av den eventuella återstoden i boet, sedan efterlevande maken fått sitt enligt regeln.
Enligt min mening kan man varken av stadgandets ordalydelse, dess formella placering i giftermålsbalkens bodelningskapitel eller dess ändamål draga några sådana slutsatser beträffande laglottsbegreppet. Malmström påtalar själv, att — vid användning av den av honom förordade beräkningen av laglottsanspråket — en lösning innebärande avräkningsskyldighet för efterlevande maken skulle ge »det överraskande resultatet, att laglotten bleve olika stor vid testamente till make och till utomstående». Han synes emellertid icke beakta, att den av honom förordade beräkningen ger till resultat, att laglotten för ett och samma barn blir olika stor, beroende på om den efterlevande maken har enskild egendom eller icke, ett förhållande som ju eljest icke på något sätt påverkar bröstarvinges arvs- och laglottsanspråk. Lika litet fäster han något avseende vid att jämställdheten i fråga om
278 SEXTUSENKRONORSREGELNlaglottsanspråket mellan en makarnas gemensamma bröstarvinge och en särarvinge till den avlidne rubbas icke blott i förhållande till den efterlevande makens rätt enligt sextusenkronorsregeln utan även i förhållande till den utomstående testamentstagaren. Jag kan icke finna, att sextusenkronorsregelns formella placering i bodelningskapitlet bör medföra ett uppluckrande på denna punkt av arvslagens bestämmelser om obetingat företräde för laglottsanspråk framför testamentstagares anspråk.
Om man nödvändigtvis skall åsätta regeln en formell beteckning, synes det mig lämpligast, att man anser regeln vara en jämkningsregel avsedd att träda i kraft först sedan vid en preliminär bodelning konstaterats, att efterlevande makes lott ej uppgår till sextusen kronor, och då på sätt, att vad som brister i nämnda belopp i första hand utgår ur den disponibla kvoten och först om denna ej är tillräcklig (vilket inträffar då det sammanlagda giftorättsgodset understiger 8 000 kr. och efterlevande maken ej har enskild egendom) ur laglotten.
Den av Malmström befarade diskrepansen mellan efterlevande makes resp. en utomståendes rätt på grund av testamente kommer vid mitt betraktelsesätt icke att uppstå, då den eventuella disponibla kvoten blir lika stor, vare sig det är efterlevande make eller en utomstående som är testamentstagare. Icke heller uppkommer någon skillnad i det av Malmström (s. 673 not 2) behandlade fallet, att den döde jämväl efterlämnat enskild egendom. Vid de av Malmström valda värdena skulle delningen enligt min mening ske så, att hustrun ur det sammanlagda giftorättsgodset erhåller 6 000 kr. och barnet 2 000 kr., medan mannens enskilda egendom delas lika mellan barnet och testamentstagaren.
Frågan om avräkningsskyldighet för efterlevande make blir alltså såvitt jag förstår aldrig aktuell annat än i det av Malmström icke behandlade fallet, att sådan make och en utomstående insatts såsom universella testamentstagare vid sidan av varandra. De skäl, som Malmström anfört till stöd för sin åsikt, att avräkningsskyldighet icke föreligger, äro emellertid icke tillämpliga på denna situation. Det förefaller också uppenbart, att konflikten i detta fall icke bör lösas genom en allmän princip om avräkningsskyldighet utan i stället jämlikt testamentslagens bestämmelser om testamentes tolkning avgöras från fall till fall i enlighet med vad som »må antagas överensstämma med testators vilja».
Ehuru jag som sagt överlåter till andra att föra den metodologiska diskussionen, vill jag avslutningsvis endast peka på riskerna med en tolkningsmetod, som utgår från en klassificering av en viss lagregel som bodelningsregel, arvsregel etc. och utifrån denna begreppsbestämning drager slutsatser rörande regelns innebörd i andra konfliktsituationer.
Sven Celander