Vilhelm Topsøe-Jensen †.
Den 13 april 1953 avled i Köpenhamn förutvarande højesteretsdommer Vilhelm Topsøe-Jensen i en ålder av nära 79 år.
I en hyllningsartikel till hans 70-årsdag — SvJT 1944 s. 574, signerad K. J. S. och försedd med ett vällyckat porträtt — skildrades Topsøe-Jensens mångsidiga insats inom danskt, nordiskt och internationellt rättsliv. Han tillhörde den danska styrelsen för de nordiska juristmötena under ej mindre än 27 år och var dess ordförande åren 1937—1949. Många nordiska jurister minnas, hur han på mötet i Köpenhamn 1948 syntes räcka till för allt och alla.
Den första stora arbetsuppgiften lades på Topsøe-Jensen, då han 1918 utsågs till Danmarks förste riksåklagare och hade att organisera dess åklagarväsen. Man förstår nu klarare än någonsin, vilken betydelse det haft för danskt rättsväsen överhuvud att en man med hans starka personlighet, intellektuella kapacitet, rättspatos, mod och arbetsintensitet här ställdes i spetsen. Ej minst i det krävande målet mot Landmandsbanken, där han stod ensam mot tolv Højesteretssagførere, som voro försvarare för de många tilltalade, fick han användning för hela sin samlade andliga utrustning. År 1925 blev han medlem av Højesteret, där han kvarstod till 1944. Vid sidan av dessa båda huvuduppgifter medhann Topsøe-Jensen otroligt mycket: som ordförande i ett otal utredningar, som skiljedomare, bl. a. mellan arbetsgivare och arbetare, som censor vid de juridiska examina, som juridisk skriftställare m. m. m. m.
Under ungdomsåren närda planer att inträda på den akademiska banan lade Topsøe-Jensen åsido, men hans utpräglade forskarhåg, som även sträckte sig till det personhistoriska området — han publicerade ett par arbeten både om sin fars och sin mors släkter — drev honom under hans sista år till ingående arkivforskning angående äldre danskt rättsliv. Bland annat var tryckfrihetens historia föremål för hans särskilda intresse.
Topsøe-Jensens resliga gestalt och ädelt mejslade drag, som det är smärtsamt att icke mera få möta, bar vittne om den höga andliga resningen. Han satte spår var han gick fram. För den som blott tillfälligt träffade honom, gav kanske hans imponerande och respektingivande yttre främst intryck av allvar och stränghet, men därinnanför fanns glöd och strålande humor. Hans känsla för rätt och redlighet var så stark, att den, när undantagsförhållanden så krävde, bröt igenom formerna. Under ockupationstiden tog han med berått mod den oerhörda risken att låta sin villa få bli ett motståndsrörelsens hemvist i smått och att där ge en — åtminstone relativ — fristad åt ett par ivrigt efterspanade flyktingar.
»Om av det långa livet
en enda dag var kvar
då sökte jag det vackraste som
jordelivet har.