NÅGRA STIFTELSERÄTTSLIGA ANTECKNINGAR I ANSLUTNING TILL EN DOKTORSAVHANDLING
AV JUSTITIERÅDET HJALMAR KARLGREN
Med docenten HENRIK HESSLERS arbete om stiftelser har svensk rättsvetenskap erhållit en omfattande monografi över stiftelseinstitutet eller rättare sagt vissa viktiga delar av detsamma. Avhandlingen sysslar i främsta rummet med vad som kan kallas den privaträttsliga stiftelsens yttre sida. Sålunda undersökas stiftelsebegreppet (kap. 2), rekvisiten för bildande av stiftelse samt för stiftare (kap. 3), stiftelseförordnandet (kap. 4), stiftelses ändamål (kap. 5), återkallelse och ändring av stiftelseförordnandet (kap. 6) — även ändring genom permutation, ett ämne som dryftas mycket utförligt (kap. 7) — samt stiftelses upphörande (kap. 8). Däremot har av hänsyn till nödvändigheten av en ämnesbegränsning — och det vittnar gott om en avhandlingsförfattares förstånd, att han icke söker täcka alltför stora områden — ansetts böra lämnas åsido stiftelsens »inre» sida, såsom förvaltningens organisation, förvaltarens skyldigheter och rättigheter, destinatärernas rättsliga ställning m. m.
Hesslers bok är, såsom redan anmärkts, omfångsrik. Men den är också kvalitativt betydande. Man får sällan i sin hand en doktorsavhandling, som verkar så gedigen och tilltalande som denna. Den utmärkes icke blott av grundlighet, vederhäftighet och gott omdöme utan även av juridisk fantasi och idérikedom, en egenskap som bör värderas särskilt högt. För egen del är jag glad över — det måste jag i min fåfänga bekänna — att förf. efter sina mångåriga studier på området funnit sig böra i så grundläggande hänseenden som här skett hävda en principiell inställning, med därtill anslutna resultat, som har starka beröringspunkter med den jag i mitt för kort tid sedan utgivna arbete Ändamålsbestämmelse och stiftelse, i viss mån även i min doktorsavhandling om Privaträttens juridiska personer etc. (1929), ansett riktig. Naturligtvis förekomma också — som väl är, höll jag på att säga — skiljaktigheter; de viktigaste av dem skola angivas nedan. Överhuvud och således även på de många punkter, som hittills icke alls dryftats i svensk doktrin, äro resultaten i flertalet fall på ett förtroendeingivande sätt motiverade. Framställningssättet är förtjänstfullt och med några undantag — såsom i avsnittet om företagsstiftelser, men där är ju lagen själv så krånglig — icke svårtillgängligt. Avhandlingen kräver dock en del av sin läsare, och fullt lär man knappast förmå uppskatta den, om man ej på förhand i någon mån intresserat sig för de problemställningar som möta på området. Formellt kan anmärkas, att upprepningar förekomma i stor mängd. Läsaren besväras ock av ett
otal hänvisningar framåt och bakåt. Så som dispositionen lagts har det dock icke varit lätt att undvika dem.
I första kapitlet förekommer en kortfattad lagstiftningshistorik på den svenska stiftelserättens område ävensom en översikt över stiftelseinstitutet i främmande länder. Mycket anslående skildras, vad den anglosaxiska rätten beträffar, trustreglerna, vilka också beröras i ett följande avsnitt (s. 75 ff.).
I andra kapitlet framlägger förf. sin allmänna syn på vad stiftelsen juridiskt sett innebär (särskilt s. 31—47, 121 ff.). Han strävar därvid att lösgöra sig från användningen av begreppet juridisk person. Stiftelseinstitutet kan, menar han, bättre fattas med utgångspunkt från läran om fiduciariska rättsförhållanden och den anglosaxiska trustkonstruktionen. I avhandlingen anknytes här bl. a. till tankegångar, som återfinnas i en nyare tysk studie över juridisk-person-begreppet (RHODE, Juristische Person und Treuhand, 1932).1 Ett fiduciariskt rättsförhållande föreligger, säges det s. 34, »då egendom överlåtes till en person och därvid visst ändamål anges, som skall tillgodoses med egendomen, eller eljest vissa begränsningar i förfoganderätten däröver stadgas samt egendomen enligt dessa föreskrifter icke alls eller icke uteslutande skall få användas för mottagarens egen räkning». Dylika fiduciariska inskränkningar behöva icke, framhålles med allt fog (jfr min uppsats i SvJT 1936 s. 161), verka allenast obligationsrättsligt, efter romerskrättsligt mönster, utan kunna utöva omedelbar sakrättslig effekt, så att endast med visst ändamål förenliga rättsärenden få företagas av mottagaren-förvaltaren och så att endast ändamålsbestämda förpliktelser få belasta egendomen. Det vore just en sådan mot tredjeman verkande och för den anglosaxiska trusten karakteristisk »egendomsbindning», som i allmänhet kännetecknade de s. k. juridiska personerna, såväl associationer (bolag och föreningar)2 som stiftelser. Med utgångspunkt från detta betraktelsesätt, anses det, kunde innebörden av hithörande rättsförhållanden klarläggas utan utnyttjande av begreppet juridisk person, vilket innebure en fördel särskilt därför att begreppsjurisprudensiska slutsatser på dessa områden ofta förekomma.
Frågar man sig nu, vem som vid juridiska personer är ägare eller eljest berättigad till ändamålsbunden, å förvaltaren överlåten egendom, blir svaret, att det visserligen icke utan vidare är förvaltaren (när läsaren finner detta, torde han draga en lättnadens suck) men ej heller komplexet av intressenter, såsom bolagsmän, föreningsmedlemmar, stiftelsedestinatärer — och detta trots att förf. rörande stiftelser gör det förträffliga uttalandet, att det är meningslöst att tala om ett stiftelsens eget intresse i motsats till destinatärernas (s. 193, jfr s. 173). Att uppfatta destinatärskretsen som den egentliga eller yttersta bäraren av den äganderätt som tillskrives en stiftelse vore korrekt blott om man lägger tonvikten på det moment eller den funktion som utgöres av tillgodonjutandet av den ifrågavarande egendomen. Det rik
tiga vore fastmera att anse äganderätten uppdelad mellan förvaltaren och intressenterna. Tillgodonjutandet tillkommer intressenterna (destinatärskretsen, bolagsmännen o. s. v.) men den rättsliga förfoganderätten, sc. förfoganderätten inom ändamålets ram, förvaltaren. En äganderättsuppdelning föreligger på motsvarande sätt, framhöll förf. under disputationen, vid legalt ställföreträdarskap för fysiska personer, t. ex. vid omyndighet. Däremot vore, enligt vad han vid samma tillfälle underströk, läget ett annat vid fullmaktsförhållanden, eftersom huvudmannen där icke är berövad möjligheten att själv rättshandla.
Mot denna omändring av gängse begreppsbildning torde betänksamhet vara på sin plats. Berömvärd är visserligen förf:s kamp mot till juridisk-person-begreppet knutna »substansföreställningar»; ingen kan, mot bakgrunden av sina doktorsavhandlingsföregåenden, vara gladare däråt än anmälaren. Talet om att en viss juridisk person uppkommer eller upphör i ett visst ögonblick är naturligtvis på sitt sätt, utan närmare förklaring, ett bildspråk, lika väl som det är ett bildspråk när man säger att en rättighet upphör i en viss sekund. Men begreppet juridisk person är som tekniskt hjälpmedel — och mer än dylikt hjälpmedel är intet rättsbegrepp — så värdefullt, för att icke säga genialt, att det vore stor skada, om man gjorde sig av med eller starkt inskränkte detsamma, allra helst om det skedde till förmån för något för vårt hittillsvarande juridiska tänkande så främmande som den anglosaxiska trustkonstruktionen. Risken härför torde ej heller, uppriktigt sagt, vara överhängande.
Låt oss så kasta en blick på det fiduciariska betraktelsesätt, som försvaras i avhandlingen. Icke kan man väl med förf. säga, att vid stiftelser, bolag etc. egendom överlåtes (eller »avhändes», s. 36) till förvaltaren-mottagaren? Bolagsmän eller föreningsmedlemmar överlåta ej egendom till förvaltningsorganet, ej heller destinatärskretsen till stiftelsens styrelse eller den omyndige till förmyndaren. Visserligen är det riktigt, att vid en juridisk persons tillkomst »medlen utsöndras från den förmögenhet, i vilken de tidigare ingått». Men denna utsöndring är icke uttryck för en överlåtelse just till förvaltaren. Den försiggår lika väl, om egendomen sedermera kommer att omhänderhavas av intressenterna själva samfällt (med bristande förfoganderätt för varje intressent över hans andel i de särskilda tillgångarna); jfr t. ex. dödsbo, handelsbolag. Utsöndringen och överlåtelsen bero alltså på att egendomen icke längre tillhör varje enskild intressent för sig utan dem alla pånämnda sätt samfällt (resp. icke längre tillhör den utomstående givare, som en stiftare i allmänhet är). Det enda man kan säga är, att ifrågavarande egendom uppdragsvis överlämnas till förvaltaren, överlämnas antingen av kollektiviteten eller, såsom bl. a. vid stiftelser, för kollektivitetens räkning.1 Men skall detta »överlåtande» räcka till för att ett fiduciariskt rättsförhållande må anses föreligga, har man i alla händelser kommit vid sidan av det begrepp fiduciarisk, som eljest plägar
användas och vid sidan av trustbegreppet enligt anglosaxisk rätt. Om ett fiduciariskt rättsförhållande har hittills talats allenast, då åtminstone till synes ägt rum en överlåtelse i ordets vanliga mening, då förvaltaren i allt fall tager sig ut som ägare, i det han handlar i eget namn, både civilrättsligt och som part i process, alltså icke som en förmyndare eller en bolags- eller stiftelsestyrelse i en annan persons eller personflerhets namn. En sådan begränsning vill emellertid förf. icke veta av. Huruvida förvaltaren handlar i eget eller i huvudmannens namn avfärdas som betydelselöst för frågan om rättsförhållandets fiduciariska karaktär (s. 44). Kan emellertid en dylik vittfamnande bestämning av begreppen fiducia och trust vara praktisk?
Man undrar särskilt, om det innebär ett vetenskapligt framsteg att vid förmynderskap, stiftelser, bolag och andra juridiska personer tala om en mellan förvaltaren och intressenten eller intressenterna (intressentkomplexet) uppdelad äganderätt. Förf. hävdar som antytts, att det icke är skäl att »isolerat» fästa sig vid vem eller vilka tillgodonjutandet av egendomen i fråga tillkommer och på sådan grund tillskriva den omyndige, stiftelsen, bolaget o. s. v. full äganderätt. Ty lika viktig vore den dispositionsmakt, som utövas av förvaltaren; äganderätten vore följaktligen delad på sätt av det nyss refererade framgår. Ja, detta läte säga sig, om sagda dispositionsrätt vore i vad förhållandet till tredje man angår oavhängig av det åt intressenterna rättsligt säkrade tillgodonjutandet av egendomen. Men så är icke händelsen i hithörande fall. Dispositionsrätten är ju, såsom förf. ock vitsordar, även i förhållande till tredje man begränsad av vederbörande »ändamål». Den är med verkan mot singularsuccessorer och framför allt mot borgenärer utformad till ett instrument för intressenternas egendomsutnyttjande. Den påstådda motsättningen mellan dispositionsrätten och tillgodonjutandet existerar förty icke tillnärmelsevis så rent, som talet om delad äganderätt rimligen borde förutsätta. I viss mån motsvarande gäller för resten om man tänker på förvaltarens faktiska handlande, vilket med hänsyn till den straffrättsliga ansvarigheten absolut icke kan vid förevarande spörsmåls bedömande lämnas åsido. Både sakrättsligt och straffrättsligt är dispositionsrätten på grund avändamålets dominans förkrympt. Det rör sig om en handlingsmakt, som även utåt framstår som förknippad med de intressen den enligt rättsordningens intentioner skall tjäna. Särskilt pregnant kommer detta till synes i det förut berörda förhållandet, att förvaltaren i nu avsedda lägen normalt uppträder i intressentens eller intressenternas (intressentkomplexets) namn.1 Det är således icke enbart den omständigheten att den omyndige eller komplexet av bolagsmän, föreningsmedlemmar eller stiftelsedestinatärer åtnjuter rättsskydd beträffande tillgodonjutandet av egendomen, som föranleder att vederbörande betraktas som ägare eller eljest berättigade. Utan avgörande är att intressenten eller intressentkomplexet framstår som omedelbart gentemot tredje
man1 influerande även den rättsliga dispositionsmakten. En på detta sätt begränsad handlingsmakt för förvaltaren motiverar icke gärna, att det tillskrives denne någon som helst äganderätt resp. att man frånkänner intressenten eller intressentkomplexet den fulla äganderätten.2
Nu finns det emellertid ett opportunistiskt skäl för det ovan kritiserade ställningstagandet i ämnet, detta sagt utan att jag fördenskull vill alls beskylla förf. för att offra åt opportunism. Det är en genomgående tendens i avhandlingen, i väsentlig överensstämmelse med den inställning som dominerar min »Ändamålsbestämmelse och stiftelse», jfr SvJT 1953 s. 48, att såvitt gäller egendom ställd under förvaltning för visst ändamål anse de under ändamålet inbegripna intressenterna åtnjuta icke blott obligationsrättsligt utan även sakrättsligt rättsskydd, liksom att anse förvaltaren äga behörighet att belasta den ändamålsbundna egendomen med förpliktelser, som äro förenliga med samma ändamål. Tendensen går med andra ord ut på att uppfatta vederbörande egendom som en självständig förmögenhetsmassa i stil med vad som är för juridisk personlighet kännetecknande. Jämväl beträffande mycket efemära ändamålsbundenheter — också sådana som det aldrig skulle falla jurister i allmänhet in att beteckna som stiftelser eller juridiska personer — är förf. redo att godtaga berörda »fullständiga sakrättsliga rättsverkningar», och som jag alltså tycker på i princip vägande skäl. Om nu emellertid detta uttrycktes så, att i alla hithörande situationer måste anses föreligga en juridisk person, skulle måhända den rättsbildade menigheten bli obehagligt berörd och taga avstånd. Ty det hör nu en gång för alla till de härskande juridiska vanföreställningarna, att den juridiska personligheten är något så respektingivande och förnämligt, att den måste det umgås mycket försiktigt . Man kräver, om icke annat, säker förankring i vedertaget uppfattningssätt för att det skall få talas om särskild rättspersonlighet, och tanken på en »numerus clausus» såvitt avser de juridiska personerna vill åtminstone omedvetet tränga sig fram. Dylika bekymmer blir man kvitt, oni i stället dekreteras: här är icke fråga om att anse rättsbildningen vara ett särskilt rättssubjekt, det må vara hänt att äganderätten uppbäres av den eller de fysiska personerna, men vad som hävdas är, att den äganderätt som utövas är ändamålsbunden, att intressenten eller
intressenterna åtnjuta sakrättsligt skydd, och att förvaltaren har behörighet att ingå ändamålsbestämda förpliktelser på basis av egendomen. Det låter oskyldigt nog. Den gröten går kanske ner utan vidare.
Så långt vissa principiella ställningstaganden i avhandlingen, vad stiftelsebegreppet angår.
Som stiftelser i vidsträckt bemärkelse betecknas (s. 50) de fall av egendomsbindning, där organisationen blott består av en förvaltare, tydligen i motsats till de fall, då organ av typen stämma eller sammanträde med intressenterna förekommer.1 Enligt denna definition inrymmas inom stiftelsebegreppet egendomsbindningar icke blott när ändamålet är »opersonligt» eller destinatärerna äro generiskt bestämda utan även när den meddelade ändamålsbestämmelsen hänför sig till en eller flera individuellt bestämda destinatärer. Med ändamålsbestämmelse förstås åter »en av den disponerande meddelad föreskrift, som innebär, att förordnandets destinatär icke skall erhålla egendomen till omedelbar fri rådighet». Detta är onekligen en synnerligen omfattande begreppsbestämning. Och likaledes måste bestämningen av »stiftelse» enligt den återgivna definitionen sägas vara mycket vid — även om med förvaltare här skulle menas allenast särskild förvaltare, se nedan. Frågan är då, om stiftelselagen bygger på ett så omfångsrikt stiftelsebegrepp. Förf:s uttalanden i denna del äro rätt vaga. Man får veta, att stiftelselagen »i främsta rummet» avser endast stiftelser med opersonligt ändamål eller med generiskt bestämda destinatärer (stiftelser i inskränkt bemärkelse). Det är helt säkert riktigt. Men vilka fall gå in under stiftelselagen i andra hand? Spörsmålet torde ha ej ringa praktisk betydelse, och det är att beklaga, att i avhandlingen icke tages bestämd ståndpunkt till detsamma. Själv säger sig förf. komma att i de följande kapitlen utgå från det trängre stiftelsebegreppet (jfr dock s. 279, där med knapphändig motivering göres en viktig utvidgning av sistnämnda begrepp, varmed väl stiftelselagens otvivelaktiga tillämpningsområde skulle i motsvarande omfattning utvidgas).
I avhandlingens andra kapitel ingår nu emellertid en bred undersökning rörande olika former av egendomsbindning i sådana fall, där destinatärerna utgöras av en eller flera bestämda personer. Främst behandlas de rättslägen, där den disposition som innefattar föreskrift om egendomsbindning har benefik innebörd och den överlåtna egendomen tillika är av fungibel natur. Ifrågavarande ändamålsbestämmelser till förmån för bestämda individer kunna, säges det, uppdelas i två grupper. Den ena inbegriper de fall, där den disponerande genom sin föreskrift vill vinna att flera personer i angiven ordning (märk: icke nödvändigt i ordning efter varandra) skola åtnjuta förmån av egendomen: »fideikommissarisk substitution». Den andra omfattar de fall, där förvärvarens rådighet i närmare angivna hänseenden begränsats genom en ändamålsbestämmelse utan att fördenskull flera personer skola ha förmån av egendomen, såsom då denna under viss tid icke skall få
tagas i anspråk eller då under en angiven tidrymd eller destinatärernas livstid blott avkastningen därav skall få användas: »bandläggning». Fideikommissariska substitutioner utgöras i sin tur antingen av perpetuella fideikommiss eller av olika typer av »korta fideikommissariska substitutioner», såsom då genom testamente förordnats, att A skall få nyttjanderätt till egendom, vartill B samtidigt erhåller äganderätt, att viss egendom skall såsom legat vara föremål för successiva äganderättsförvärv, i det den skall övergå oförminskad från den ene »ägaren» till den andre, eller att A skall erhålla allenast avkastning av egendom, som tillerkännes B med ägandrätt; se 4 kap. testamentslagen resp. 2—9, 10 och 11 §§.
Beträffande samtliga nu antydda rättslägen intressera i synnerhet de fall, då till skydd för vederbörande destinatär eller destinatärer fungerar en särskild förvaltare, i motsats till dem där egendomen handhaves av destinatären eller en av destinatärerna själv. Undersökningen går rörande dessa fall ut på att klargöra, dels huruvida sakrättsligt skydd föreligger för destinatärsintresset, särskilt så att annan gäld än den ändamålsbestämda icke drabbar egendomen, dels huruvida förvaltaren har behörighet att belasta egendomen med förpliktelser inom ändamålets ram. Svaret går, på sätt redan antytts, i jakande riktning. Följden blir enligt förf., att oavsett destinatärernas bestämdhet och trots att man här icke plägar tala om stiftelser, det i själva verket bör anses röra sig om ett slags stiftelse, en rättsbildning med självständig rättssubjektivitet. Det är »tydligen helt meningslöst att hävda», heter det i ett sammanfattande avsnitt (s. 121 ff.), »att en grundläggande olikhet mellan nämnda egendomsbindningar och stiftelser föreligger däri, att det i ena fallet är fråga om särskilt rättssubjekt, i det andra om äganderätt för viss individ. Ty under egendomsbindningstiden är läget med avseende å de rättsverkningar som konstituera ett särskilt rättssubjekt analogt vid de bägge egendomsbindningsformerna. Även egendomsbindningar med individuellt bestämda destinatärer utgöra 'stiftelser' i den meningen att medel ställts under särskild förvaltning för tillgodoseende av visst ändamål och att bestämmelserna härom bli förenade med angivna verkningar [sc. fullständiga sakrättsliga rättsverkningar] i förhållande till tredje man». — För att vad nu sagts därom, att en juridisk person eller en stiftelse reellt sett föreligger även här, skall vara riktigt måste dock krävas, att skydd för destinatärsintresset mot annan än ändamålsbestämd gäld genomförts icke blott så, att egendomen ej häftar för förvaltarens enskilda förpliktelser, utan även så, att den icke häftar för av vederbörande intressent eller intressenter själva ådragen gäld, åtminstone icke för dylik gäld som ej faller inom ändamålets ram. Om nämligen den under särskild förvaltning stående egendomen visserligen är säkrad mot förvaltarens enskilda borgenärer och utgör basis för ändamålsbestämda av förvaltaren ådragna förpliktelser men tillika häftar för intressentens eller intressenternas egna förbindelser, är den ingen självständig förmögenhet; om ett med en juridisk person jämförligt rättsläge kan här ej talas (jfr förmynderskap).
På en eller annan punkt synes nu avsedda framställning, fastän huvudtesen bör gillas, präglad av ett mindre hållbart eller dock onatur
ligt betraktelsesätt. Detta sammanhänger med att förf. talar om egendomsbindning för visst ändamål, om ändamålsbestämmelser och om destinatärer för sådana även då man snarare måste tycka, att det helt enkelt rör sig om att en begränsad sakrätt besvärar ifrågavarande egendom (jfr definitionen å ändamålsbestämmelse här ovan, vilken efter vad det synes inkluderar jämväl fall av dylika upplåtelser). Antag t. ex., att en testator tillägnat A visst kapital och B avkastningen därav samt därjämte — endast i syfte att säkerställa B:s avkomsträtt och icke alls för att hindra A att till sin egen skada lättsinnigt disponera över kapitalet — anförtrott förvaltningen därav åt C. Kan i detta läge, då alltså egendomsbindningens syfte blott är att skydda den avkastningsberättigade B, kapitalet anses utgöra en självständig förmögenhet sådan som en juridisk persons? — Säkert är att förvaltaren C:s borgenärer icke kunna komma åt egendomen. Men hur är det med A:s, ägarens, borgenärer? Under nämnda förutsättning böra väl de ha möjlighet att vända sig mot kapitalet. Detta bildar då icke en självständig, från A:s enskilda förmögenhet utsöndrad tillgång eller tillgångsmassa, jfr det i slutet av nästföregående stycke sagda.1 Visserligen bör icke genom borgenärernas ingripande den i B:s intresse anordnade förvaltningen kunna rubbas. Men detta är ej märkvärdigare än att om A till B eljest upplåter en begränsad sakrätt till viss egendom, A:s borgenärer måste respektera denna sakrättsupplåtelse, och här brukar man icke tala om egendomsbindning och ändamålsbestämmelse, lika litet som man kallar vare sig A eller B destinatär. Hur förhåller det sig sedan med förvaltaren C:s behörighet att belasta kapitalet med gäld? Ja, under den förutsättning varifrån vi fortfarande utgå, nämligen att syftet med den särskilda förvaltningen allenast är att skydda den avkastningsberättigade B:s intresse, bör C icke kunna ådraga kapitalet annan gäldsbelastning än den som i något undantagsfall må vara av nöden för säkerställande av just detta intresse. Och vidare bör förvaltaren icke, i sådan egenskap, ha någon rätt att på basis av kapitalet stifta gäld i ägarens, A:s, intresse. Han utövar icke, såsom däremot förf. antager (s. 98) — synbarligen i strid med sin egen utgångspunkt rörande ändamålet med egendomsbindningen (s. 95) — förvaltningen »i ägarens ställe».
Antag sedan, att enahanda förordnande meddelats men att förvaltningen föreskrivits enbart i syfte att skydda ägaren A mot denne själv, till förekommande av förhastade dispositioner över egendomen o. dyl., eller åtminstone även i sådant syfte. I detta fall föreligger tydligen — uteslutande eller vid sidan av en avkomsträttsupplåtelse — en till kapitalet knuten ändamålsbestämmelse i den bemärkelse detta ord eljest brukas (se mitt a.a. s. 19 och 20 not 22). Men har man en sådan utgångspunkt, bör i motsats till vad nyss antogs ägaren A anses sakna rätt att stifta gäld med verkan mot egendomen. Och vad förvaltaren C.
beträffar kan måhända frågan om hans behörighet härutinnan icke besvaras enhetligt; mycket hänger väl här på testators avsikter. — Det är således nödvändigt, för att man skall få någon reda i det hela, att skilja mellan olika fall allt efter syftet med förordnandet.
Även bortsett från vad nyss yttrades om möjligheten av att viss av särskild förvaltare handhavd egendom häftar jämväl för av intressenten själv ådragen gäld, är det tveksamt om nu berörda lägen alltid ha den påstådda likheten med juridisk-person- eller stiftelsefall. Man kan härvid ånyo tänka på hur det ställer sig med egendomens utnyttjande som kreditbasis för ändamålsbestämd gäld. Förf. gör visserligen som vi sett gällande, att förvaltaren äger behörighet att belasta egendomen med dylik gäld. Samtidigt anses emellertid denna behörighet vara så begränsad att den egentligen blott avser förpliktelser i »förmögenhetsbevarande» syfte, alltså ungefär motsvarande sådana gäldsåtaganden som en negotiorum gestor äger göra å en frånvarande eller eljest till eget handlande inkapabel persons vägnar. »Ändamålet» säges kräva dylik begränsning. Men om behörigheten att ikläda egendomen gäldsansvar är så utomordentligt starkt reducerad och om ändamålsbestämd gäld till följd härav sällan förekommer, blir det reellt icke mycket kvar av talet om att egendomen utgör gäldsbasis, och det krav på »fullständiga sakrättsliga rättsverkningar», som förf. uppställer s. 39 f., är de facto icke uppfyllt. Det saknas i stort sett den sida av rättspersonligheten, som består däri att rättsbildningen framträder i rättslivet som ett subjekt icke blott för rättigheter utan även för förpliktelser (med konsekvenser i konkurshänseende m. m.). Olikheten i jämförelse med de rättslägen, för vilka beteckningen juridisk person plägar användas, är betydande, och det synes när allt kommer omkring icke vara så underligt, att man för de ifrågavarande situationerna hittills icke utnyttjat denna beteckning. Att märka är ju ock, att den till sin omfattning så blygsamma behörighet att för annan eller andra intressenters räkning ingå gäldsförbindelser i förmögenhetsbevarande syfte, som nu berörts, rimligen måste kunna tillkomma även andra än verkliga förvaltare, t. ex. den som blott till förvaring mottagit främmande egendom eller eljest blott innehar sådan. Detta följer av allmänna regler om negotiorum gestio. Behörigheten i fråga har således ett tämligen lösligt samband med det ändamål, som brukar normera ett fiduciariskt förvaltningsförhållande (eller förvaltningen vid en stiftelse eller annan juridisk person).1
Även när en särskild förvaltare icke utsetts för ändamålet utan förvaltningen av den fungibla egendomen handhaves av destinatären eller en av destinatärerna själv — det gäller främst testamentarisk nyttjanderätt, perpetuellt fideikommiss i vad angår dylik egendom och successivt legat — tenderar förf., beträffande spörsmålet om egendomsbindningen verkar sakrättsligt, i samma riktning som i de ovannämnda fallen där särskild förvaltare fungerar; bl. a. betonas med allt fog, att den omständigheten att en fideikommissarie eller en tidigare innehavare av ett successivt legat må tituleras »ägare» icke bör föranleda några slutsatser i motsatt riktning. Men i de sammanfattande uttalandena rörande spörsmålet, huruvida i hithörande fall inträda samma rättsverkningar som vid en juridisk person, säges läget »möjligen åtminstone delvis» vara ett annat; härmed torde sammanhänga att man knappast får klart för sig, huruvida fallen inordnas under det ovanberörda begreppet stiftelse i vidsträckt bemärkelse. Tvekan synes närmast gälla frågan, huruvida förvaltaren i nu omtalade situationer äger ikläda egendomen förpliktelser i och för ändamålet med egendomsbindningen, varmed väl här åsyftas förpliktelser för blivande fideikommissaries resp. blivande ägares räkning.
I kap. 3—5 i avhandlingen undersökas en mängd både teoretiskt och praktiskt viktiga frågor, som gälla stiftelses bildande, dess ändamål och stiftelseförordnandets innehåll i övrigt. Bland annat röjes det upp med en del till stiftelserätten knutna föreställningar, som äro vanliga men oriktiga eller dock svagt grundade. Att för rättspersonlighets inträde kräves, att stiftelsen antagit stadgar »med erforderlig fullständighet», jfr SvJT 1952 s. 284, är, bortsett från att uppgift om stiftelseändamålet är nödvändig, icke riktigt (s. 165 not 2). Ej heller kan anses gälla — det är modigt att söka avliva den myten — att stiftelsebildning begreppsmässigt kräver en förmögenhetsdisposition (märk bl. a. bildande av sådan stiftelse vars medel sedermera anskaffas genom insamling). Ett stiftelseförordnande blir vidare, utvecklas det, icke ogiltigt därför att den av stiftaren designerade förvaltaren ej kan eller vill åtaga sig uppdraget. Att enligt förf:s mening även kravet på stiftelseändamålets varaktighet i och för sig är omotiverat, framgår av det redan antydda; en sak för sig vore, att stiftelselagen i detta avseende utgått från ett snävare stiftelsebegrepp och att med hänsyn härtill begreppet stiftelse i inskränkt bemärkelse kan reserveras för sådana stiftelser som falla in under lagen (s. 299). Beträffande nu avsedda tillfälliga stiftelser, om man skall kalla dem så, godtages icke den av mig uttalade uppfattningen, att — om än stiftelseförmögenheten även här är sakrättsligt skyddad — förvaltarens behörighet att ikläda stiftelsen gäld principiellt är inskränkt till förpliktelser av »förmögenhetsbevarande» natur (och att därför fullt utbildad rättspersonlighet här ej är för handen, jfr ovan); han vitsordar dock att det i praktiken närmast kommer att röra sig om sådana förpliktelser.
Den förmögenhetsdisposition som förekommer vid stiftelses bildande behöver ej, framhålles det ytterligare, avse reala förmögenhetsvärden. Det kan räcka med att en fordran uppstår mot stiftaren. Men ett särskilt spörsmål är, vilka krav som böra uppställas för att en dylik
rättshandling skall anses vara »utgiven» och således giltigt tillkommen. I vad angår företagsstiftelser torde det icke böra anses tillfyllest med en bokföringsåtgärd, varigenom stiftelsen erhåller det bokförda beloppet såsom fordran mot företaget (s. 233, jfr mitt a.a. s. 82 not 53). I andra sammanhang ställer sig förf. emellertid ingalunda avvisande till relevansen av ett icke utgivet, ett »internt» handlande. Om ett aktiebolag grundar en stiftelse, vars styrelse har enahanda sammansättning som bolagets, anses en benefik förmögenhetsöverföring till stiftelsen kunna effektueras redan genom att egendomen »på ett synligt sätt hålles avskild från stiftarens [alltså bolagets] förmögenhet» (s. 263). Det är nog tvivel underkastat, om man vågar antaga detta. Motsvarande regel för det fall att stiftaren är en fysisk person avvisas med allt fog. Än vidare hävdas, att därest i ett dylikt självkontraheringsfall fråga uppkommer om förutsättningarna för giltigheten av ett till stiftelsen utfärdat skuldebrev, det icke kan krävas mera än att »skuldebrevets utställande omtalas i protokoll eller framgår av räkenskaperna» (s. 264).1 Möjligt men osäkert.
Kan en stiftelse bildas genom en icke benefik disposition? Här intressera särskilt företagsstiftelserna, åt vilka i avhandlingen ägnas en ingående undersökning (s. 219—254). Förmodligen kommer en del av vad som där säges om att de »fria» pensionsstiftelserna i vissa hänseenden icke innebära de rättsliga fördelar, som folk ofta räknar med, väcka opposition till livs; om dylik oppositions berättigande skall här icke göras något uttalande. — Den av lagberedningen i motiven till 1936 års gåvolag framförda uppfattningen, att trots subjektivt gåvosyfte ett rättsärende är att anse som oneröst, när det tillägnade utgör ett objektivt sett skäligt vederlag för utfört arbete, har förf. begärligt tagit fasta på, och han utnyttjar den frikostigt (bl. a. när det gäller andra företagsstiftelser än pensionsstiftelser). Man torde emellertid ha anledning att ställa sig skeptisk till lagberedningens nämnda ståndpunktstagande till gåvobegreppet. Beredningens åsikt må passa för vissa, låt vara viktiga gränsfall mellan gåva och arbetsavtal,2 men dess tillämpning skulle eljest ofta leda till dubiösa resultat. Vad nu sagts riktar sig allenast mot förf:s motivering i vissa delar. Huruvida och i
vad mån resultaten, däribland de skatterättsliga, ändock äro hållbara, må lämnas därhän.
Bortsett från företagsstiftelser ställer sig förf. relativt avvisande till möjligheten av att skapa stiftelser genom onerös disposition. Hans ganska sammanträngda uttalanden i denna del (s. 129—132) äro icke lättfattliga. Det hänvisas till att en egendomsbindning i förevarande fall skulle kunna innebära kränkning av de borgenärsintressen, vilka principen om sakrätternas »numerus clausus» avser att skydda; för att onerös stiftelse skall godtagas kräver därför förf., såvitt man kan förstå, att egendomsbindningen motsvarar en erkänd sakrättstyp. Motiveringen torde ej taga sikte på stiftarens borgenärer; dessa kunna ju ej taga mera skada av en onerös disposition än av en benefik, tvärtom. Vad som åsyftas är förmodligen, att om en stiftelse bildats till förmån för en eller flera bestämda personer, vilka som gottgörelse härför lämna visst vederlag till stiftaren, denna eller dessa personers borgenärer kunde bli lidande genom den egendomsbindning stiftelsen innefattar. Men om egendomsbindningen här tillika skulle vara statuerad i stiftarens intresse? Det brukar ju läras — saken kan visserligen diskuteras — att en överlåtare kan även vid ett oneröst fång genom en klausul i avtalet göra den avhända egendomen i förvärvarens hand oöverlåtbar el. dyl., om detta av någon orsak ligger i överlåtarens eget, icke blott i förvärvarens intresse.
Är en stiftelsebildning till förmån för stiftaren själv tillåten? Finns med andra ord motsvarighet till enmansbolag å stiftelserättens område? I avhandlingen besvaras detta spörsmål nekande (s. 132 ff., 147 ff.). Till stöd härför åberopas överväganden av tämligen allmän natur: lagen anvisar vissa former — främst aktiebolag — för ekonomisk verksamhet under sådana förhållanden att egendomsbindning med fullständiga sakrättsliga verkningar kommer till stånd, och därutöver bör man icke sträcka sig. Man kan emellertid ej vara övertygad om att detta argument är hållbart, i allt fall icke de lege lata. Att lagstiftaren så ingående som skett reglerat associationsrätten behöver icke motsättningsvis innebära, att intressenterna ej på andra vägar kunna uppnå vad de eftersträva. Det kan icke utan vidare uppfattas som ett juridiskt angripbart »kringgående av lag» (förf. använder ej heller direkt detta uttryck), om folk i vissa fall ryggar tillbaka för den ofantligt komplicerade och byråkratiska reglering, som kännetecknar aktiebolagsrätten i vårt land, och i stället utnyttjar för sitt syfte andra rättsinstitut, såsom just stiftelsen. Skydd för tredje man och särskilt för borgenärerna lär på olika sätt (icke blott genom regler om återvinning i konkurs) kunna åvägabringas, även om enmansstiftelse godtages; uppenbart är ock att, därest en stiftelsebildning är rena skenet, bulvanrättsliga regler kunna ingripa här liksom på bolagsrättens område.1 Med sin ståndpunkt invecklas förf. i utomordentliga svårigheter, när en stiftelse mera maskerat tillgodoser stiftarens eget intresse, något som lätt kan förekomma.2 Att även då antaga dess ogiltighet på här avsedda grund
synes, särskilt när stiftelsen varit i verksamhet längre tid, möta stora betänkligheter.
En fråga, som har principiellt intresse långt utöver det stiftelserättsliga, är följande. När vid bildande av stiftelse genom gåva de donerade medlen anförtros åt en särskild förvaltare, alltså annan än den blivande stiftelsens styrelse, måste en oåterkallelig avhändelse till stiftelsen anses ha ägt rum, såvida förvaltaren intager ställningen av en negotiorum gestor för denna men naturligtvis icke (omedelbart) om vederbörande blott är en syssloman för stiftaren. Men när är det ena händelsen och när det andra? Spörsmålet behandlas i arbetet s. 210 ff., jfr s. 82 ff. Något besked i ämnet får dock läsaren knappast, bortsett från det icke synnerligen märkliga, att om det av donator angivna ändamålet med dispositionen ej är så bestämt att det duger som stiftelseändamål, en definitiv överlåtelse icke kan anses ha ägt rum redan genom att medlen överlämnats till förvaltaren. Vad som här är av intresse är emellertid, att förf. avböjer en analog tillämpning av 4 § 1936 års gåvolag och följaktligen icke anser gåvans perfektion hänga på om givaren förbehållit sig rätt att återtaga egendomen; det säges dock spela en roll, huruvida mottagaren är en medelsförvaltande institution, såsom en bank, eller t. ex. stiftarens vanligen anlitade juridiska ombud. Detta låter ju rimligt. Men man kan fråga sig, huruvida man ens för det fall att sagda lagrum vore analogt tillämpligt kunde ur detsamma utläsa så mycket som i avhandlingen förutsättes. Ty 4 § gåvolagen, som tillkom på ett sent stadium i 1936 års lagstiftningsarbete och vars överensstämmelse med den tidigare rättspraxis som därigenom skulle lagfästas synes diskutabel,1 är ej vidare klar. I avhandlingen förstås stadgandet så, att det uppställer en legal presumtion för att när en bank mottagit medel, som överlämnats till densamma i syfte att utgöra en gåva till viss person, banken fungerar som negotiorum gestor för denne gåvotagare, alltså icke enbart som en syssloman för givaren; därav följer då, att när ej särskilt förbehåll om rätt att förfoga över de överlämnade medlen gjorts, gåvan är perfekt och icke kan ensidigt ryggas. Detta framgår emellertid strängt taget icke av lagbudet. Det förutsätter ju, för att den däri angivna rättsverkan skall inträda, att egendomen av banken mottagits »för gåvotagarens räkning». Detta skulle kunna innebära, att man för gåvans perfektion borde kräva utredning angående omständigheter tydande på att banken verkligen handlat för gåvotagarens räkning, d. v. s. handlat, om icke som annat ombud, så dock som negotiorum gestor för denne. Därmed bortfölle stadgandets påstådda betydelse i berörda hänseende; dess enda uppgift bleve den anspråkslösa, att det fastsloge att banken ägt företräda gåvotagaren utan att inneha någon av honom utfärdad fullmakt eller behörighetshandling i övrigt. Så relativt inne
hållslöst kan emellertid lagrummet ej vara. Men å andra sidan måste det finnas fall då en bank från en kund mottager medel, avsedda för gåva till annan, endast i egenskap av syssloman för kunden. Måhända bör följande antagas. Ha medlen insatts å en på gåvotagarens namn lydande bankräkning, gäller den ifrågasatta presumtionsregeln. Ty medel, som mottagits på gåvotagarens (bank) räkning, få väl anses mottagna för hans räkning! I övrigt är det däremot ovisst, om stadgandet har något intresse för det avgörande varom här är tal.
Ett omfattande parti av arbetet är ägnat frågan huruvida — det gäller närmast stiftelser som grunda sig på gåva — stiftaren efter det stiftelsen bildats äger återkalla eller ändra stiftarförordnandet. Det är en stadgad rättsuppfattning i olika länder, att sådan befogenhet, om den ej särskilt förbehållits, icke står honom till buds. På denna uppfattning bygger också svensk rättstillämpning, både i domstolspraxis, NJA 1946 s. 324, jfr beträffande fideikommiss 1948 s. 37,1 och administrativ permutationspraxis. Man är allmänt på det klara med att den »stiftarvilja» som är relevant endast är den som förelåg vid stiftelsens tillkomst — den historiska så att säga — och icke den vilja som stiftaren sedan haft eller numera har.2 Ståndpunkten är förvisso av starka praktiska skäl påkallad. Stor oreda skulle uppkomma, i synnerhet med tanke på de fall då stiftelsen redan trätt i verksamhet, ådragit sig skulder o. s. v., om stiftaren efter stiftelsens bildande ägde rumstera om bland författningsbestämmelserna eller återkalla hela stiftelseförordnandet.
Förf. är emellertid i princip inställd på att göra undantag för det fall att destinatärerna utgöras av ännu ofödda, alltså icke existerande personer, även om han »av lämplighetsskäl» icke vågar sig på att genomföra principen beträffande stiftelser i inskränkt bemärkelse, d. v. s. då destinatärerna äro generiskt bestämda (eller ock ändamålet är »opersonligt»).3 Däremot fasthålles — i enlighet med en mening, som förf. hävdat i egenskap av biträdande responsumavgivare i nyssnämnda 1948 års mål (se s. 328 not 27) — den anmärkta principiella inställningen i vad angår fideikommissarisk substitution. Men det ifrågavarande undantaget skulle, bortsett från strax här nedan omnämnda fall, avse allenast ändringar i, icke återkallelse av givarens förordnande. Denna skillnad, för vilken åberopas högst skruvade skäl, synes i vilket fall som helst omöjlig. Erfarenheter på andra rättsområden visa, att någon brukbar gräns mellan att upphäva och att ändra en rättshandling näppeligen i praktiken kan uppdragas. En ändring kan nämligen med lätthet utformas så, att man realiter kommer över
till en återkallelse. Synnerliga svårigheter skulle uppstå vid tillämpning av gränsdragningen i fråga. Skall den i avhandlingen hävdade principuppfattningen godtagas, får den nog därför gälla även återkallelse. För övrigt jämställer förf. själv ändring med återkallelse i de fall, då destinatärskretsen därjämte omfattar »åtminstone någon existerande och individualiserad person, vars samtycke till återkallelsen måste utverkas» (s. 326).
Vilka skäl anföras då för denna fundamentala avvikelse från allmänna gåvorättsliga grundsatser? Jo, i huvudsak endast att en ofödd, en icke existent person ej kan — som JULIUS LASSEN skulle ha uttryckt sig — hysa någon »befogad tillit» på grund av stiftelsebildningen, en tillit som genom ändring (eller återkallelse) av givarens förordnande bleve kränkt. Denna synpunkt — som av förf. drives ända därhän, att det icke ens uppställes något krav på medverkan till ändringen å givarens medkontrahents (förste fideikommissariens) sida! — har naturligtvis sitt värde, ehuru den onekligen ger intryck av att vara infekterad av numera förlegade rättighetsföreställningar. Men så smalspårigt, så »enkelt», kan man icke avfärda en rättsfråga som den ifrågavarande. Konsekvenserna bleve minst sagt vittgående. Synpunkten måste ju följdriktigt medföra, att en rättighet icke kan oryggligt stiftas till förmån för en ofödd person, ej ens om denne företrätts av en god man eller av en negotiorum gestor. En person skulle t. ex. i strid mot vad som säkerligen avsetts med bestämmelserna i 1930 årslag om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda icke kunna genom orygglig gåva berika sin sons ännu ofödde men väntade avkomling. Trots att givaren velat definitivt avhända sig egendom till en sådan intressent — förlåt, vederbörande är ju ännu icke född, kan alltså ej vara intressent! — och trots att de praktiska skäl som tala för begränsning av rätten att grunda fideikommiss enligt lagstiftarens mening här sakna tillämplighet, vore dylik avhändelse helt enkelt omöjlig. Det fordras dock icke stor fantasi för att föreställa sig, att berörda slags gåvor kunna ha ett mycket förnuftigt syfte, som ej bör motarbetas av rättsordningen. Med anläggande allenast av förf:s ensidiga betraktelsesätt vore det ock svårt att förklara, varför ej förordnanden till förmån för ofödda skulle kunna utan vidare ändras eller återkallas även av givarens arvingar, för att icke tala om hans singularsuccessorer eller jämförliga rättsägare. Ty visserligen kan en ändrings- eller återkallelserätt, om den accepteras, av andra skäl inskränkas till att utgöra en rent personlig rätt för givaren själv. Men en sådan inskränkning stämmer icke med grunden för den av förf. försvarade ståndpunkten: den ofödde saknar ju sin befogade tillit oavsett vem det är, givaren personligen eller någon hans rättsägare, som vill omforma eller upphäva rättshandlingen. För dessa senare kunna ock föreligga alldeles samma skäl att ej låta förordnandet orubbat stå vid makt som för givaren själv. På liknande sätt skulle ett stiftelseförordnande för ett ändamål, vars effektuerande först framdeles blir aktuellt, så att man kan vara säker på att inga nu existerande destinatärer finnas, bli föremål för givarens — eller hans rättsägares — ändrings- eller återkallelseåtgärder, kanske utan hänsyn till att stiftelsen börjat
sin verksamhet till fromma för de blivande destinatärerna. Å nej, så okomplicerad är icke rättshandlingsmekanismen, att man kan lösa ett spörsmål av föreliggande art enbart med ett dylikt närsynt intresseavvägningsargument.1
Till förebyggande av missförstånd må tillfogas, att ingen förnuftigtvis bestritt att man även utan stöd av lag har möjlighet att, därest bärande skäl härför kunna åberopas, genomföra undantag från den ifrågavarande regeln om gåvas orubblighet, låt vara att en domstol härvidlag näppeligen står lika fri som en lagstiftare — eller en avhandlingsförfattare! Visserligen får man räkna med att när enligt gällande rätt en stiftare äger för upprättande av ett fideikommiss eller en stiftelse anlita gåvoinstitutet, därav i första hand följer, att överhuvud de för gåva tillämpliga reglerna skola användas, alltså även regeln om gåvas orygglighet (jfr förf:s egna konklusioner s. 193). Redan rättstekniska hänsyn påbjuda detta. Rättsordningen är gudnås tillräckligt svår att handskas med ändå, för att man skulle lämna dylika hänsyn utan beaktande. Men naturligtvis får denna synpunkt icke drivas för långt; undantag kunna som sagt statueras.2 Om emellertid enligt vad ovan berörts det åberopade allmänna argumentet, hänsynen till gåvotagarens befogade tillit el. dyl., ej i och för sig räcker till för att vid fideikommiss motivera en ändrings- eller återkallelsebefogenhet i strid mot gängse gåvoregler, återstår endast att avgöra, huruvida några andra vägande omständigheter kunna anföras till stöd för en dylik befogenhet. I 1948 års rättsfall ansågs detta icke vara händelsen. Tvärtom: rättshistoriska skäl talade positivt för den motsatta uppfattningen, alltså för oföränderlighet efter det fideikommisstiftelsen blivit perfekt (se närmare NJA 1948 s. 67 f.). överhuvud måste det framstå som konstlat och även — i brist på utredning bestyrkande motsatsen — som för äldre rättsuppfattning främmande, att när en fideikommisstiftare tillläts att genom sitt förordnande etablera viss successionsföljd, han sedan visserligen skulle vara bunden i en del hänseenden men i andra, nämligen beträffande ännu ofödda intressenter, kunna handskas med fideikommissförfattningen efter sitt gottfinnande. Successionsföljden i ett fideikommissförordnande måste ha tett sig som en enhet, varur icke vissa moment få brytas ut medan andra skola stå kvar. Den rättshistoriska aspekten har emellertid icke vad nu behandlade spörsmål angår intresserat förf. Motsvarande gäller för resten avhandlingen i
dess helhet. I viss mån är detta att beklaga. Det kan, såsom vid avhandlingens bedömande i fakulteten framhölls, ifrågasättas, om icke ett försök av förf. att uppdraga vissa historiska utvecklingslinjer kunde gjort framställningen mera intressant och i somliga stycken givit läsaren ett bättre perspektiv på de positivrättsliga problemen. Någon allvarlig anmärkning kan dock icke riktas mot avhandlingen på sådan grund. Den är tillräcklig värdefull ändå. Men den antydda bristen blir kännbar, när förf. givit sig in på ett ämne, vilket såsom det perpetuella fideikommisset säkerligen icke kan rätt värderas utan ett historiskt hänsyntagande.1
Till sist ännu ett tillägg i detta sammanhang. När det gäller gåva med ändamålsbestämmelse hävdar förf. att, oavsett den uppfattning som eljest må hysas rörande rättsskydd för ofödda, en ändrings- eller återkallelserätt för givaren måste föreligga (åtminstone) i de fall där värdet av den bortgivna egendomen icke uttömmes genom ändamålsbestämmelsen, och detta även om dennas destinatär är en bestämd person. Åsikten grundas på allmänna regler om möjligheten att återkalla eller ändra typiska tredjemansavtal. Dessa regler uppfattas nämligen så, att när avtalet mellan en löftesgivare och en löftesmottagare icke uteslutande går ut på prestation till tredje mannen »utan även på något annat» — när dispositionen mellan löftesgivaren och löftesmottagaren har »självständig betydelse» — tredje mannen kan genom den senares återkallelse eller ändring få sin rätt upphävd eller beskuren. Eftersom nu vid en ändamålsbestämmelse av anmärkta art givarens prestation till egendomens mottagare enligt förf. har dylik självständig betydelse, blir resultatet av att här applicera tredjemansavtalets regler det nyssnämnda. Härtill är endast att genmäla, att sagda regler äro i berörda hänseenden alltför oklara och omtvistade för att man på sätt som skett skulle kunna bygga på desamma — man kan ingalunda vara viss om att vid tredjemansavtal tredje mans rätt kan efteråt omintetgöras eller minskas i den stora omfattning som gemenligen i nordisk doktrin läres2 — ävensom att i vilket fall som helst reglernas tillämplighet på gåva med ändamålsbestämmelse ger anledning till tvivelsmål. Vem är här löftesgivare och vem löftesmottagare? Motivera reella skäl slutsatsen, att därför att givaren vill gynna dels mottagaren av egendomen dels ändamålsbestämmelsens destinatär, denne destinatärs rättsställning bör i nu dryftade hänseende vara en helt annan än om rättsärendet allenast går ut på att gynna honom? Hithörande spörsmål kunna alltså icke lösas genom slutsatser från vad förf. anser vara härskande åsikt om tredjemansavtalets rättsregler.