FRANÇOIS GORPHE. Les décisions de justice. Étude psychologique et judiciaire. Paris 1952. Recueil Sirey. 191 s.

 

    Presidenten vid appellrätten i Poitiers FRANCOIS GORPHE har tidigare utgivit ett par arbeten av processrättsligt innehåll, som presenterats för SvJT:s läsare, nämligen La critique du témoignage och L'appréciation des preuves en justice (SvJT 1928 s. 34 och 1948 s. 585). Efter att i dessa arbeten ha behandlat vittnesbeviset och bevisprövningen i allmänhet har Gorphe i sitt senast utkomna arbete, vars titel läses härovan, övergått till slutetappen i domarens verksamhet, koncipierandet av domen.
    Den tidigare gängse uppfattningen om rättstillämpningen som en rent logisk operation, innebärande subsumtion av enskilda fall under i förväg givna rättsregler, har ju numera, åtminstone bland jurister och rättssociologer, börjat ge vika för ett mera realistiskt betraktelsesätt. Man har kommit till insikt om att domarens ställningstagande bestämmes icke blott av hans kunskap om rättens innehåll utan i stor utsträckning även av hans uppfattning om vad som ur etisk eller samhällelig synpunkt är lämpligt och önskvärt. Att det dröjt länge innan denna insikt börjat göra sig gällande beror på att domarfunktionens utövare, med användande av vad AHLANDER träffande kallat den juridiska argumentationstekniken, insvept sina etiska och politiska värderingar i juridiska formuleringar av till synes allmängiltigt innehåll.
    Med utgångspunkt från att domen är en produkt av såväl domarens intellekt som hans känslo- och viljeliv har Gorphe genomfört en undersökning av hur var och en av dessa sidor utav själslivet inverkar på de olika stadierna av den tankeverksamhet, som leder fram till domen. Som den första etappen i denna verksamhet behandlar förf. därvid domarens fastslående av vad som är den egentliga tvistefrågan mellan parterna, därefter hans fastställande av vad som är att anse som bevisat och slutligen hans rättsliga konklusioner. Gorphe diskuterar även intuitionens roll inom rättsskipningen. I vårt land äro många obenägna att tillmäta intuitionen någon sådan roll, och somliga anse t. o. m. intuitionen farlig för rättsskipningen. Det torde dock vara så att även de senare understundom, må vara omedvetet, vid rättsskipningens utövande låta sig ledas av sin intuition. Man kan peka på den då och då förekommande situationen, då skälen för den ena och den andra utgången av ett mål förefalla att väga lika tungt. Ett annat fall är då det för domaren gäller att snabbt finna de relevanta punkterna i ett invecklat mål.
    Med hänsyn till den betydelse domarens värderingar ha för rättsskipningen är det naturligtvis angeläget att dessa överensstämma med de allmänt godtagna. Vad som komplicerar situationen och som Gorphe ej beaktat är emellertid att det numera på många områden icke finnes några normer som godtagas av alla samhällsmedlemmar eller ens aven överväldigande majoritet. Särskilt ömtålig blir naturligtvis domarens uppgift i de ingalunda ovanliga fall, då normerna till stor del följa samhällsklasser eller partilinjer. En garanti mot ensidighet i domarnas värderingar ser förf. i systemet med flermansdomstolar. Den konfrontation mellan olika åsikter, som sker vid överläggningen, är

 

ägnad att reducera ev. förefintligt »subjektivt överskott» hos någon av deltagarna i överläggningen. En annan faktor, som verkar i riktning mot större enhetlighet i domarnas värdeomdömen, är studiet av överinstansernas avgöranden. Här lurar emellertid, som förf. framhåller, faran att domaren ej tillräckligt beaktar skillnaderna mellan det till bedömning föreliggande fallet och prejudikatet. Ett referat av ett mål kan, hur noggrant det än är gjort, ej alltid göra full rättvisa åt alla betydelsefulla nyanser i målet. Prejudikaten skola, säger Gorphe, tjäna som inspirationskälla, ej slaviskt kopieras, ty då förvandlas rättsskipningen till ett hantverk.
    Den moderna psykologiska forskningen har ju uppenbarat att de flesta människor hysa omedvetna fördomar av ett eller annat slag. Dessa kunna bl. a. taga sig uttryck i en överdriven stränghet eller mildhet vid bedömande av en viss kategori av personer eller handlingar. Särskilt farliga kunna naturligtvis fördomar vara, när de förekomma hos dem som betrotts med domaruppgifter. Gorphe ifrågasätter om icke varje domare borde låta psykoanalysera sig. Han rekommenderar domaren att åtminstone underkasta sig en allvarlig självrannsakan för att söka komma till klarhet om sig själv. Utan sådan klarhet har domaren ingen möjlighet att fylla sin uppgift att förstå och bedöma andra människors handlingar.

Torgil Mellgard