Sextusenkronorsregeln och laglotten.
I min uppsats i hyllningshäftet till Vilhelm Lundstedt (denna tidskrift 1952 s. 657 ff.) har jag bl. a. berört spörsmålet om sextusenkronorsregeln (f. d. tretusenkronorsregeln) i GB 13: 12 och dess förhållande till laglottsinstitutet. Frågan har därefter ytterligare tagits upp av jur. kand. SVEN CELANDER i föregående häfte av SvJT (s. 276 f.). Frågan hör hemma på ett rättsområde, där det finnes en ingående modern lagstiftning. Denna har kommit till efter omsorgsfulla förberedelser och präglas av de väsentligt större krav på noggrann och konsekvent utformning, vilka numera uppställas på centralt civilrättsliga gebit, om man jämför med äldre tiders mera kasuistiska lagteknik. Det finnes anledning att antaga, att författarna av dessa lagar strävat efter en tämligen fullständig lösning i lagtextform av alla frågor av principiellt beaktansvärd karaktär, åtminstone frågor av sådan typ som dem vilka röra storleken av olika delägares andelar vid skifte av dödsbo. Det är också utan tvivel ett allmänt intresse, att spörsmål om egendomens delning efter dödsfall äro i möjligaste mån klart och entydigt reglerade i lag, så att tvister kunna förebyggas.
Undersöker man gällande stadganden genom att konstruera exempel och systematiskt variera dessa, finner man dock, att lagstiftningen lämnar rum för åtskillig tvekan på många punkter, där man hade
väntat sig, att ingen osäkerhet skulle råda. De nyss antydda synpunkterna förefalla mig likväl vara av stor vikt vid lagens tolkning. Det finnes behov av en exakt reglering, och en sådan kan antagas ha varit i stort sett eftersträvad (med undantag för vissa regler, som direkt hänvisa till en prövning av omständigheterna in casu, t. ex. GB 13: 12 första stycket eller 8 kap. arvslagen). Detta indicerar en förhållandevis strikt lagtolkning, där åtminstone tydliga speciella ändamålsskäl böra fordras, för att det skall framstå som motiverat att avvika från den formellt naturligaste innebörden av lagtexten. Skulle de ändamålsöverväganden, vilka kunna knytas till ett uppkommet speciellt tolkningsproblem, icke ge något utan vidare klart utslag i viss riktning, resa sig med andra ord starka betänkligheter mot att pressa lagens ordalag för att nå en tolkning, som innebär något annat än den tydning, som i första hand framgår av texten. Detta betyder också, att i ett dylikt läge tolkningen icke utan starka skäl får byggas på förmodade förbiseenden el. dyl. från lagskribentens sida.
Vad nu sagts är icke avsett att generaliseras. Läget är olika på olika rättsområden. För de frågor, som här åsyftats, är den skisserade allmänna inställningen enligt min mening icke uttryck för någon formalistisk bokstavsträldom eller någon mot sunt förnuft stridande bundenhet vid den ena eller den andra begreppsbestämningen utan i själva verket intet annat än en variant av den teleologiska tolkningsmetoden, varvid vissa allmänna ändamålsavvägningar fått en relativt stor vikt. Men jag skall gärna medge, att inställningen hänger samman med en viss allmän skepsis mot tendensen att låta domaren in casu laga efter lägligheten, rätta förmodade redaktionsfel eller eljest förfara mycket fritt vid sin utläggning av lagens bud. Jag skall dock icke fullfölja diskussionen in på ett allmännare plan, där det eljest kunde finnas anledning att dryfta exempelvis sådana rättsfall som NJA 1946 s. 655 och 1949 s. 1. Jag hävdar emellertid bestämt, att vad jag i det föregående sagt icke har att göra med någon motsättning mellan en mera och en mindre teleologisk inställning.
I min tidigare uppsats, där jag bl. a. framhäver betydelsen av vissa mera allmänna ändamålshänsyn vid lagtolkningen (s. 667 f., 671 m. fl. st.), har jag för att belysa tolkningsmetodiken valt ett exempel, som avser tillämpningen av sextusenkronorsregeln. I exemplet utgår jag från en viss grunduppfattning av regeln i dess förhållande till laglottsinstitutet, och vad jag utnyttjar för belysande av uppsatsens huvudproblem är ett specialspörsmål, vilket uppkommer som en konsekvens av grunduppfattningen. Jag anser alltjämt, att diskussionen av specialspörsmålet (angivet s. 670) tjänar sitt syfte i uppsatsen, förutsatt att vad jag här kallat grunduppfattningen accepteras. Emellertid har jag kanske överskattat det självklara hos grunduppfattningen. Det är mot den, som Celander riktat sin kritik, och vad han anfört är tvivelsutan intresseväckande och värt att debattera. Skulle man godtaga Celanders mening, blir det nyss omtalade specialspörsmålet tydligen ett skenproblem. Jag medger, att exemplet sålunda icke visat sig vara helt idealiskt; bättre hade varit, om det vilat på en förutsättning, som kunnat betecknas som helt ställd utom debatt. Emellertid
kan jag på intet sätt finna mig övertygad av Celanders kritik. Må vara, att det i lagtolkningsfrågor av denna art icke torde finnas någon absolut säker och allena saliggörande mening, och må vara, att uttrycket »på denna punkt kan icke minsta tvekan råda» på ett ställe i min uppsats (s. 673) är för tillspetsat. Jag finner dock bestämda och tydliga skäl tala för min tolkning och skall i det följande söka utveckla dessa.
A. Det kan vara lämpligt att först betrakta läget, för den händelse att sextusenkronorsregeln antages icke vara tillämplig. Man kan tänka på situationen före tretusenkronorsregelns införande 1928; man kan också tänka sig ett sådant exempel, att den avlidne maken såsom arvingar efterlämnar dels ett barn i äktenskapet med den efterlevande, dels ett barn i ett tidigare äktenskap (se GB 13:12 tredje stycket).
I min tolkning utgår jag från vad jag skulle vilja kalla det delningssystem, som kan utläsas ur hithörande lagrum. Om en man avlider och efterlämnar hustru och barn, skall enligt BoutrL 6:1 andra stycket först bodelning äga rum mellan efterlevande makan och övriga delägare efter reglerna i GB, närmast då dess 12 och 13 kap. Även GB 12: 1 talar om att vid makens död bodelning skall ske. Genom bodelningen bestämmes, vilken egendom som skall tillkomma den efterlevande ikraft av dennes giftorätt och vilken egendom som skall bilda den dödeslott av giftorättsgodset; jfr 1920 års lydelse av ÄB 12:3.1 Den senare lotten, sammanlagd med den dödes eventuella enskilda egendom, bildar den kvarlåtenskap, som står till förfogande för arvingar och testamentstagare (sedan ev. kvarstående gäldsfrågor reglerats); jfr 1920 års lydelse av 17: 62 ävensom NJA II 1928 s. 426, 1930 s. 282 f. Finnas inga testamentstagare, delas hela kvarlåtenskapen i arvslotter. Har åter den döde upprättat testamente, bestämmes avvägningen mellan arvingar och testamentstagare genom laglottsreglerna, som avse att ge bröstarvingarna en skyddad kärna av arvsrätten men tillika att lämna testator en viss rimlig disponibel kvot. Huvudregeln är arvslagen (AL) 7: 1, som säger att laglotten är lika med halva arvslotten, d. v. s. halva den arvslott, som verkligen kan utgå. Endast i några speciella fall föreskriver lagen, att laglotten skall räknas på en fingerad högre arvslott.
I det i uppsatsen valda grundexemplet, återgivet även av Celander, uppgick värdet av det sammanlagda giftorättsgodset till 8 000 kr. (4 500 + 3 500 kr.), sedan tilldelning för gäld och likvidation av ev. vederlagsanspråk antogs ha skett. Antag nu, att arvingarna voro ett barn i det sista äktenskapet och ett barn i ett tidigare äktenskap. Hustrun bör då vid bodelningen få 4 000 kr. Den dödes lott blir likaså 4 000 kr., varav synes följa, att summan av barnens laglotter under alla förhållanden (jag bortser från arvsförskott m. m.) skall utgöra 2 000 kr. eller med andra ord en fjärdedel av sammanlagda giftorättsgodset. Har den döde efterlämnat också enskild egendom, ökas dock tydligen lag
lotterna. Även av andra skäl är emellertid saken icke alltid fullt så enkel, som den enligt det sagda synes vara. Två specialfrågor må beröras.
a. Gäldsförhållandena kunna medföra komplikationer. Antag att i boet finnes mannens giftorättsgods 10 000 kr. och hans gäld (för vilken han ensam svarar) 12 000 kr., vidare hustruns giftorättsgods 8 000 kr. Hustrun har inga skulder. Boet avträdes i tid till boutredningsman, varför något personligt gäldansvar enligt BoutrL 4: 1 ej inträder. Bodelningen måste här börja med gäldstäckning. För denna får dock endast användas »den gäldbundne makens giftorättsgods» (GB 13:2), ej den andres (ty eljest vore ju principen om vardera makens särskilda gäldsansvar en illusion). Man bör alltså, vilket ofta försummas vid dödsfall, efter lagen noga skilja på den enes och den andres giftorättsgods. Vid gäldstäckningen föres på mannens konto hela hans giftorättsgods 10 000 kr.; trots detta återstår tydligen på hans sida en brist av 2 000 kr. Vad lagen kallar »återstoden av makarnas giftorättsgods» (GB 13:3) blir = hustruns giftorättsgods 8 000 kr. Därav skall (om sextusenkronorsregeln ej gäller) hustrun få 4 000 kr., och de övriga 4 000 kr. skola tillföras mannens lott. I mannens bo uppkommer emellertid på grund av gälden en nettobehållning av endast 2 000 kr. De två förutnämnda barnen få vardera en laglott om 500 kr., tillhopa 1 000 kr. Det vore här uppenbart oriktigt att räkna med en högre laglott.
b. Oavsett sextusenkronorsregeln kan en avvikelse från hälftendelningen vara motiverad av GB 13: 12 första stycket. Före 1928 hade detta stycke större betydelse än nu, men det gäller alltjämt och är tilllämpligt även i fallet med barn från skilda äktenskap. Om sammanlagda giftorättsgodset är 8 000 kr., kan det tänkas, att hustrun enligt första stycket får bohag, arbetsredskap m. m. till sådan myckenhet, att hennes bodelningslott sammanlagt blir 5 000 kr. De båda barnen få alltså såsom arv dela 3 000 kr. Laglotten är då för vart och ett av dem enligt mitt förmenande 750 kr. och laglotterna tillhopa 1 500 kr. Det finnes intet stöd i lagen för att se bort från de ibland större, ibland mindre jämkningar, som påkallas av 13: 12 första stycket, och räkna laglotten på en fingerad arvslott. Jag utgår alltså från en tillämpning av huvudregeln i AL 7: 1 om laglotten = halva arvslotten, sådan denna bestämts efter företagen bodelning; jfr LINDHAGEN-LIND, Arvslagen, 2 uppl. s. 100. För en del andra specialfall föreskriver lagen väl att märka uttryckligen en laglottsberäkning efter en fingerad arvslott större än den verkliga (underhållsfall enligt AL 7: 6 och fall med adoptivbarn enligt AL 7: 7), men för det nu diskuterade fallet säges ingenting.
I äldre äktenskap gäller ännu den gamla regeln om fördel av bo oskifto med 1/20 av den behållna samfällda lösa egendomen. För min del har jag tolkat hithörande regler så, att sedan fördelen uttagits resten av samfällda boet delas i två lika delar och på den avlidnes del därefter beräknas arvs- och vid behov laglotter helt efter vanliga grunder. Detta framstår för mig som den naturliga tolkningen av den 1933 upphävda bestämmelsen i ÄB 12:3 (sådan den lydde före 1920), vilken utgör grundvalen för stadgandet i 7 § 8 mom. BoutrL:s promulgationslag. Jfr NORDLING, Föreläsningar öfver ärfda balken (2
uppl. 1878) s. 125, STJERNSTEDT, Våra äktenskapslagar (1921) s. 315, BJÖRLING, Lärobok i civilrätt (5 uppl. 1923) s. 355 f. Skulle denna uppfattning beträffande äldre äktenskap vara riktig, torde den stödja den förut utvecklade ståndpunkten beträffande konsekvenserna av GB 13:12 första stycket. Visserligen är den omedelbara arvtagaren till fördelsregeln snarare GB 13:4, men även 13:12 första stycket företer släktskap med fördelsregeln. Vad GB 13:4 beträffar, utgör den ett klart exempel på en sådan jämkning i hälftendelningen, vilken måste påverka arvs- och laglotter, jfr Stjernstedt, anf.arb. s. 338.
B. Härefter kan det vara tid att i resonemanget föra in sextusenkronorsregeln, som bortsett från beloppet är helt identisk med den tretusenkronorsregel, vilken 1928 infogades i GB 13: 12 andra stycket.
Bodelning är lagens namn på boets uppdelning i den efterlevandes och den avlidnes andel, såvitt angår giftorättsgodset. Sextusenkronorsanspråket, som avser endast giftorättsgodset och saknar all betydelse, därest blott enskild egendom finnes, måste uppenbarligen — vilken etikett man än åsätter det — göras gällande inom ramen för den delning, som lagen kallar bodelning och som till form och innehåll regleras i 13 kap. GB (jfr NJA II 1928 s. 282: »vid bodelning»). Detta kan få betydelse, om bodelning och arvskifte falla isär i tiden, vilket ju mycket väl är tänkbart. Har anspråket icke hävdats vid bodelningen, torde det icke senare kunna med framgång genomdrivas, om ej bodelningen till äventyrs kan bringas att återgå på grund av error juris (jfr NJA 1948 s. 244). Genom bodelningen fastslås, vad som skall ingå i den dödes bo. Efter bodelningen är den efterlevande maken icke längre dödsbodelägare (om maken ej är arvinge eller universell testamentstagare), se BoutrL 1:1 andra stycket. Skulle bodelning ske i tiden före arvskifte, är maken sålunda under boutredningens slutperiod principiellt skild från befattning med den dödes bo; jfr EKEBERG-GULDBERG-BERGENDAL, Den nya lagen om boutredning och arvskifte (1937) s. 23 f.
Den genom bodelningen — med eventuellt iakttagande av sextusenkronorsregeln — fastställda egendomsmassa, som utgör den dödes lott, bildar (jämte eventuell enskild egendom) underlaget och ramen för tillgodoseende av arvingarnas och testamentstagarnas anspråk. Så långt är tankegången axiomatisk; mera finnes icke att fördela. Men hur uppdelningen av massan skall ske, är naturligtvis icke utan vidare därmed fastslaget. En med lagens ordalydelse överensstämmande tillämpning medför visserligen, att de i arvs- och testamentslagarna givna delningsreglerna direkt appliceras på den definitiva dödsbobehållning, som kommer fram, sedan bodelning med dess olika jämkningsmöjligheter skett och eventuellt ytterligare gäld betalts. Delningen skulle sålunda ske efter lagens så att säga mekaniska delningsregler utan andra modifikationer än de uttryckligen stadgade. Så måste uppenbarligen också i stort sett förfaras. Men det kan ju invändas, såsom Celander tydligen menar, att laglottsreglernas syfte skulle påfordra, att laglott beräknades, som om behållningen i boet varit större än den verkliga; att laglottsskyddet legat lagstiftaren om hjärtat framgår ju t. ex. av AL 7: 4 och 2 § lagen om arvsavtal. Mot en sådan lag
lottsberäkning tala dock följande huvudskäl, vilka för mig varit avgörande.
1. Lagens nyss antydda formella innebörd är alldeles klar. Arvslotten resp. arvslotterna bestämmas efter den definitiva verkliga dödsbobehållningen (jag bortser från fall med arvsförskott o. dyl.). I grundexemplet är barnets arvslott 2 000 kr. Laglotten skall enligt AL 7:1 vara halva arvslotten. Detta ger enligt min mening för tolkningen så att säga ett utgångsläge, som innebär att det är rimligt att kräva åtminstone tydliga ändamålsskäl för en annan tolkning, för att denna skall accepteras (tyngdpunkten ligger alltså på utläggningen av AL 7:1, ej på sextusenkronorsregelns formella rubricering). Betydelsen av lagens ordalag förstärkes därav, att lagen i vissa andra fall direkt föreskrivit laglottsberäkning efter en fingerad större arvslott (AL 7:6, 7: 7, jfr ovan A under b). I det sagda ligger dock icke någon ovillkorlig bundenhet vid en viss begreppsbestämning, såsom Celander förmenat i sina slutord, vilka jag uppfattar såsom en alldeles felaktig förenkling av problemställningen. Jag åsyftar endast att konstatera ett visst utgångsläge, som får vidare prövas och vars betydelse får vägas mot andra vedertagna tolkningsargument. Som det följande torde visa, är det i själva verket enligt min mening fråga om ett resonemang efter en utvidgad teleologisk metod. Men härvid kan den i första hand givna innebörden av lagens ord icke vara helt likgiltig.
Det gäller emellertid att undersöka, om ratio legis kräver den Celanderska lösningen (eller någon annan förut ej diskuterad tolkning). Det är därvid också av intresse att söka fastställa, om lagförfattarna möjligen åsyftat en sådan lösning och om kanske rent av ett förbiseende eller redaktionsfel förelupit vid lagtextens utformning. Det är också viktigt att pröva, huruvida en dylik lösning låter sig genomföras på ett enkelt sätt, utan egentliga svårigheter.
2. Motiven äro icke utan vidare avgörande, men eventuellt utläsbara antydningar äro självfallet värda beaktande, om de verkligen kunna konstateras och icke äro efterhandskonstruktioner. Motiven ge dock inga klara upplysningar, och det skulle vara oriktigt att påstå något med bestämdhet om vad som kan läsas mellan raderna. Jag vill därför icke hävda mera än att det förefaller överraskande, om spörsmålet icke på något sätt varit aktuellt för lagberedningen, som samtidigt med 7 kap. AL (med dess specialregel i 7: 6) själv utformat även GB 13: 12 andra stycket (märk att spörsmålet i så måtto ligger helt annorlunda till än det omdiskuterade problemet om relationen till 104 § försäkringsavtalslagen, utarbetad av en oberoende kommitté). Att spörsmålet måste ha legat snubblande nära framgår av följande redan i min tidigare uppsats citerade motivuttalande rörande GB 13:12 med den däri intagna tretusenkronorsregeln: »Då efterlevande make gör gällande rätt enligt 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken, blir följden, att om testamente finnes upprättat av den avlidne, detta testamente blir verksamt allenast i den mån egendom vid bodelningen tillägges dennes lott. Finnes blott giftorättsgods till värde, understigande 3 000 kr., blir således ett av den först avlidne maken upprättat testamente utan verkan.» (Se NJA II 1928 s. 602; Lindhagen-Lind, anf.arb. s. 232.) Eftersom beredningen uppenbarligen i sina kommentarer till tretusen
kronorsregeln företrädesvis tänkt på sådana fall, då makarna haft barn (se t. ex. de båda styckena närmast före det nyss citerade i motiven), torde man ha fog för att säga, att det vore rätt egendomligt, om beredningen icke alls uppmärksammat laglottsfrågan. Har återfrågan på något sätt föresvävat beredningen, kunde man ha väntat sig, att beredningen i anslutning till det nyss återgivna yttrandet hade givit en antydan om laglottsberäkningen, därest denna avsetts skola ske annorledes än genom en omedelbar tillämpning av 7:1, helst som även 7: 6 och 7:7 hade kunnat göra ett påpekande naturligt. Det hade exempelvis kunnat sägas, att testamentet av hänsyn till laglottsreglerna blir verksamt, allenast i den mån giftorättsgodset överstiger 4 000 kr. eller den döde efterlämnar jämväl enskild egendom. Skall man över huvud taget utläsa något ur motiven — vilket kan diskuteras — pekar alltså detta snarast i riktning mot min tolkning. Något förbiseende eller redaktionsfel är i vart fall icke påvisbart.
3. På en punkt, där lagberedningen förfäktade en för de laglottsberättigade relativt gynnsam beräkningsmetod, nämligen i fråga om avräkning av stora arvsförskott, hävdade lagrådets majoritet ett ur laglottssynpunkt ogynnsammare beräkningssätt, vilket godtogs av departementschefen 1928 och sedermera får anses ha blivit vedertaget. Jag hänvisar till redogörelsen vid AL 7:2 i NJA II 1928 (s. 428 ff.) samt till Lindhagen-Lind s. 101 ff. Lagrådets majoritet betonade starkt, att det vid skiftet gällde att dela verkliga förmögenhetsvärden, och var angelägen om att ej blott tillgodose laglottsintressena utan göra en skälig avvägning mellan dessa och testationsmöjligheten (se s. 431 och 432 i motsättning till reservanten Alexanderson s. 435 f), med beaktande av den komplicerade regeln i GB 13: 11 a. Det skulle föra för långt att här med exempel belysa denna fråga, och det skulle vara oriktigt att betrakta det nu anförda som avgörande för den härförda diskussionen, men jag betraktar det dock som ett visst indirekt stöd.
4. Ovan har jag antagit, att — i betraktande av lagens tystnad — förmånen enligt GB 13:12 första stycket påverkar icke blott arvs- utan även laglotterna i minskande riktning (A ovan, avsnitt b). Denna mening ansluter sig bl. a. till min uppfattning av regeln om fördel av bo oskifto i äldre äktenskap. Man kan givetvis bestrida denna tolkning av första stycket, men om man godtager min ståndpunkt i detta avseende, pekar detta mycket starkt i riktning mot min uppfattning även beträffande andra stycket, som i sin ursprungliga form kom till för att något utöka och tillika mekanisera det gynnande av efterlevande maken, som lagen redan hade inlåtit sig på genom första stycket (se motiven i NJA II 1928 s. 600). Det bör märkas, att förmånen enligt första stycket kan tänkas in casu överstiga förmånen enligt andra stycket (NJA II 1928 s. 339).
5. En beräkning av laglotten på sådant sätt, som om sextusenkronorsregeln ej hade existerat, leder under vissa betingelser till komplikationer.
Vi kunna exempelvis antaga, att makarna hade ett eget barn och ett adoptivbarn. Något undantag för denna situation göres icke i GB 13: 12 tredje stycket, och följaktligen måste andra stycket gälla även
här (annorlunda, om barnet icke är adopterat av båda, Lindhagen-Lind s. 232). Vidare måste man beakta reglerna i AL 4:1 och 7:7 andra stycket. Med samma egendomsvärden som i ursprungsexemplet skulle väl Celanders princip i kombination med nyssnämnda lagrum egentligen medföra, att det egna barnets laglott bleve 2 000 kr. Icke blott testamentstagaren utan även adoptivbarnet skulle därmed stå helt utan lott. Detta resultat skulle dock å andra sidan strida mot grunderna för AL 7:7 första stycket. Man kunde tänka sig utvägen av proportionell reduktion; man gåve då det egna barnet en lott av 1 333 kr. 33 öre och adoptivbarnet 666 kr. 67 öre. Men detta betyder ett klart åsidosättande av tanken i AL 4: 1 och 7: 7 andra stycket. Eller skulle man ge arvingarna lika mycket (1 000 kr. var) ? Efter min tolkning finge barnet 1 000 kr., adoptivbarnet 500 kr. och testamentstagaren 500 kr., allt enligt en formellt otvungen lagtolkning.
Det har redan tidigare antytts, att laglotten (vid flera barn laglotternas summa) icke generellt kan fastställas till 1/4 av sammanlagda giftorättsgodset (med tillägg av 1/2 av den dödes ev. enskilda egendom). Det kan vara av intresse att fortsätta exemplet ovan under A a, förändrat på så sätt att endast ett barn finnes, gemensamt för den avlidne och den efterlevande maken. I så fall skall hustrun tydligen, trots bristen på mannens sida, vid bodelningen få 6 000 kr. Tilldelning för gäld har ju skett så långt, som GB 13: 2 föreskriver; det strider mot lydelsen av 13 kap. och mot grunderna för makars gäldsansvar att låta makens anspråk enligt 13: 12 i detta fall vika för krav från sådana borgenärer, vilka icke ha någon fordran mot den efterlevande och vilka följaktligen, därest de få något genom bodelningen, erhålla detta så att säga som en utanför deras normala anspråk fallande biverkan av delningen. På den döde mannens lott faller med andra ord endast ett belopp av 2 000 kr. Detta åtgår helt till täckande av bristen i hans bo. Behållningen blir noll; ingen arvs- eller laglott kan utgå. Hade bristen varit t. ex. 5 000 kr., hade även en beräkning efter den fiktiva bodelningslotten 4 000 kr. utmynnat i noll.
En annan komplikation skulle kunna — låt vara sällan — uppkomma, om först bodelning skedde och sedan längre tid förflöte, innan själva dödsboet skiftades (jfr ovan, närmast efter bokstaven B). Antag att bobehållningen under tiden stege i värde. Principiellt borde laglott beräknas efter värdeförhållandena vid skiftestillfället (NJA II 1928 s. 427, Lindhagen-Lind s. 100 f.). Att sammanjämka denna princip med Celanders regel förefaller icke lätt. Genom exempel skulle kunna visas, att ett flertal lösningar vore tänkbara.
Celander genomför sin regel även för det fall, att den avlidne maken haft jämväl enskild egendom. Därom är i och för sig intet annat att säga än att resultatet av våra tolkningar också då blir olika. Att laglotten med min tolkning kan påverkas av den omständigheten att den efterlevande maken har enskild egendom, är en omständighet som jag ingalunda förbisett. Den efterlevandes enskilda egendom minskar makens förmån enligt sextusenkronorsregeln och ökar därigenom arvsmassan. Däri ligger icke något avgörande motskäl. Det finnes många fall i vår tillkrånglade arvsmatematik, då oväntade verkningar uppstå, t. ex. då obestridligen existensen av den dödes enskilda egendom
kan vid förskott enligt GB 13: 11 a öka storleken av den efterlevandes giftorättslott. Jag vill också erinra om att laglotten i alla händelser lätt kan påverkas genom makarnas egna åtgöranden i form av äktenskapsförord, vari de göra större eller mindre del av boet till enskild egendom resp. giftorättsgods.
6. Celander framhåller, att jag icke skulle fästa något avseende vid att »jämställdheten i fråga om laglottsanspråket mellan en av makarnas gemensamma bröstarvinge och en särarvinge till den avlidne rubbas icke blott i förhållande till den efterlevande makens rätt enligt sextusenkronorsregeln utan även i förhållande till den utomstående testamentstagaren». Detta något dunkla uttalande klingar som en tungt vägande invändning men är icke något särskilt argument utan blott en omskrivning av tvistefrågan. Vad som åsyftas torde vara följande. Om i utgångsexemplet den döde efterlämnat hustru och två egna barn, får enligt min tolkning hustrun 6 000 kr., vartdera barnet en laglott av 500 kr. samt testamentstagaren 1 000 kr. Skulle i stället ett av barnen ha varit den dödes barn i tidigare äktenskap, gäller icke sextusenkronorsregeln. Hustrun får då blott 4 000 kr., vartderabarnet 1 000 kr. i laglott och testamentstagaren 2 000 kr. I ett och samma fall blir laglotten alltid lika för gemensam bröstarvinge och särarvinge, men laglotten påverkas givetvis enligt min tolkning av det förhållandet, huruvida sextusenkronorsregeln skall tillämpas eller icke in casu. Någon måste bära den förlust, som uppstår genom att maken gynnas. Celander lägger förlusten helt på testamentstagaren. Med min tolkning lägges den i lika mån på testamentstagare och arvingar (således icke blott på de senare). Det är sant, att de sammanlagda laglotterna i det ena av de nyss nämnda fallen bli 1 000 kr., i det andra fallet 2 000 kr., men i förra fallet innebär gynnandet av maken tillika en indirekt förmån för barnen, varom mera nedan under 8.
7. Om det är så, att lagens avfattning närmast talar för min mening, att denna mening därtill får visst stöd i en del andra omständigheter och att en motsatt uppfattning leder till vissa svårigheter i tilllämpningen åtminstone beträffande somliga fall, som principiellt måste beaktas (5 ovan), så kan det därefter vara anledning att överväga, huruvida allmänna ändamålssynpunkter på detta område tala för en fri och smidig lagtolkning eller möjligen omvänt göra det önskvärt med en tolkning, som utan bokstavsrytteri dock är relativt strikt. Jag förmenar, att det senare alternativet är det riktiga, såsom framgår redan av inledningen ovan (se även min tidigare uppsats, s. 672). Häri ser jag ett argument för min tolkning. Av allmänna ändamålsskäl hade det varit önskvärt, att den Celanderska regeln, om den skulle gälla, hade fastslagits genom ett uttryckligt lagstadgande av samma typ som AL 7: 6.
8. Allt det föregående skulle till äventyrs kunna uppvägas av det förhållandet, att de mera speciella ändamålen med de berörda reglerna alldeles uppenbarligen krävde en sådan tolkning, som Celander förordar. Med hänsyn till det under 7 sagda borde det dock vara fråga om en markant »teleologisk övervikt» åt detta håll. Jag antager, att
Celander anser en sådan föreligga. Enligt min mening är detta ingalunda fallet. Man kan naturligtvis diskutera, vilket system som de lege ferenda vore det bästa, och skilda meningar kunna göras gällande, men ingen lösning är den självklara. Därmed må dock vara hur som helst. Någon klar ändamålsövervikt de lege lata kan man icke tala om.
En fristående analys av laglottsreglerna ur ändamålssynpunkt ger icke något säkert svar; det fordras en avvägning som också beaktar syftena med sextusenkronorsregeln och tager hänsyn till grunderna för den testationsmöjlighet, som har fått sitt uttryck i den disponibla kvoten. Att tala om ett uppluckrande av arvslagens bestämmelser om obetingat företräde för laglottsanspråk framför testamentstagares anspråk är vilseledande. Det finnes ju ingalunda några klara regler i AL att åberopa (lagens ord peka i motsatt riktning, se ovan); tvisten gäller själva laglottsanspråkets rätta storlek och dess reducering icke på grund av testamente utan på grund av sextusenkronorsregeln såsom sådan. Orden om uppluckrande skulle eljest med lika rätt kunna vändas mot den rådande, på lagrådet stödda tolkningen av AL 7: 2 vidför stora arvsförskott (se 3 ovan).
Sextusenkronorsregeln syftar som bekant till att det ringare boet skall hållas samman i större utsträckning än som tidigare kunde ske. Därför utvidgades makens rätt på barnens bekostnad. Därvid beaktades dock, att sammanhållandet var till viss fördel för de gemensamma bröstarvingarna, särskilt om de voro underåriga (NJA II 1928 s. 601, jfr s. 599), och det talades om en intressegemenskap mellan maken och bröstarvingarna. Säkerligen togs också hänsyn till att bröstarvingarna ju tillika äro den efterlevande makens arvingar och att de därför ofta kunna få åter en del vid dennes död. Naturligtvis kan egendomen då vara borta, men hela anordningen har dock vissa tydliga drag av uppskjuten arvsrätt. Stundom kan måhända vidare den efterlevandes bättre ställning något minska kraven mot vuxna bröstarvingar på underhåll enligt (numera) FB 7:3. I de fall, då den först avlidne har särarvinge, gälla icke för särarvingen dessa skäl (de indirekta fördelarna), men då gäller icke heller sextusenkronorsregeln.
Huvudsyftet är alltså sammanhållandet av boet, och för detta syfte låter lagen barnens intresse i viss mån skjutas undan, dock icke på annat sätt än att vissa omedelbara förmåner bytas ut mot indirekta sådana. Är det då verkligen så uppenbart ur ändamålssynpunkt, att barnen vid sidan av dessa indirekta fördelar måste ha lika stor laglott, som om de indirekta fördelarna icke hade förelegat? Är det i vart fall så uppenbart, att lagens formellt naturligaste tolkning måste frångås? Absolut icke. Med en viss medveten schematisering skulle man kunna uttrycka saken på följande sätt. Bortsett från sextusenkronorsregeln skulle (vid testamente till utomstående) i vårt exempel 4 000 + 2 000 = 6 000 kr. stanna i familjen. GB 13:12 höjer makens lott till 6 000 kr., för att icke familjens tillhörigheter skola splittras på smålotter. Enligt min tolkning få barnen dessutom 1 000 kr., så att 7 000 kr. kunna sägas stanna i familjen. Celander vill höja sistnämnda summa till 8 000 kr., utan avseende på barnens indirekta fördelar av att maken gynnats. Jag kan icke finna annat än att min tolkning re
presenterar en ur synpunkten av laglottsreglernas ändamål åtminstone fullt godtagbar medelväg, ur en vidare synvinkel kanske till och med en bättre lösning, innebärande en avvägning mellan laglottsintresset och intresset av att medge testationsmöjlighet. Som min uppsats i hyllningshäftet för Lundstedt visar, kan denna testationsmöjlighet begagnas lika väl för att gynna maken som för att gynna utomstående, och säkerligen syftar ett testamente, när det någon gång förekommer i dessa förmögenhetsgrupper, ofta just till att hjälpa maken.
En form av efterkontroll på lösningarnas innebörd ernås, om man tänker sig, att den efterlevande maken (i exemplet hustrun) strax därefter dör. Egendomen antages orubbad, men hustrun tänkes även hon ha gjort testamente. Med min lösning få barnen i laglotter efter fadern 1 000 kr. och efter modern 3 000 kr., tillhopa 4 000 kr., d. v. s. hälften av den sammanlagda egendomsmassan 8 000 kr. Med Celanderslösning få de efter fadern 2 000 kr. och efter modern 3 000 kr. eller tillsammans 5 000 kr. av samma 8 000 kr.; den sammanlagda disponibla kvoten blir alltså endast 3 000 kr. enligt denna tolkning, vilket stämmer mindre väl med vanliga grundsatser.
Som redan sagts, har jag icke velat göra gällande, att saken vore självklar de lege ferenda. För att icke säga för mycket skall jag i varje fall här nöja mig med att påstå, att de lege lata en analys ur ändamålssynpunkt icke alls visar någon sådan bestämd övervikt för den Celanderska lösningen, att det kunde försvaras att av hänsyn därtill skjuta åt sidan de argument, som jag förut utvecklat. Frågar man efter ratio legis, får man icke fram någon säker övervikt alls. Vid underhandsdiskussioner har jag till och med hört den lösningen framföras, att barnets (barnens) laglottsintresse vid faderns död skulle vara helt tillgodosett genom ökningen av moderns lott enligt GB 13: 12 andra stycket. En sådan ytterlighet åt andra hållet finner jag icke godtagbar, men säkert är, att ett teleologiskt resonemang ingalunda självklart för till Celanders resultat. Jag vidhåller följaktligen min grunduppfattning om förhållandet mellan sextusenkronorsregeln och laglottsregeln.
Den gjorda utredningen skulle kunna ge anledning till åtskilliga kompletterande allmänna reflexioner, men jag fruktar att därigenom taga tidskriftens utrymme alltför hårt i anspråk. Jag skall här blott avsluta med att betona, att framställningen torde visa, att vår familje- och arvsrättsliga lagstiftning numera i många hänseenden är invecklad och svårtolkad, trots att den är modern och utformad med stor skicklighet. Än mer komplicerade förhållanden uppkomma genom reglerna om arvsförskott, vederlag m. m. Man frågar sig ofta, om det icke vore bättre att åtminstone något slå av på de nu högt uppdrivna kraven på millimeterrättvisa, för att få enklare lösningar. Man frågar sig också, om det finnes utsikt till att få de mera invecklade arvsmatematiska principerna i någon större utsträckning efterlevda i det verkliga livet.
Åke Malmström