ÅKE LÖGDBERG. Spörsmål angående rembours. With a summary in English. Uppsala 1950. Almqvist & Wiksell. 88 s. Kr. 7,00.

 

    Rembursen såsom rättsinstitut har i nordisk juridisk vetenskap uppmärksammats relativt litet. Måhända får detta sin förklaring därav att detta institut tämligen fullständigt reglerats genom de av Internationella Handelskammaren antagna och numera i allt flera stater av vederbörande bankorganisationer accepterade enhetliga rembursreglerna. I praktiken torde också sådana meningsolikheter, som giva upphov till rättegång, vara relativt sällsynta. Härpå tyder i varje fall det förhållandevis ringa antalet avgöranden angående remburs i högsta instans.
    Den knappa litteraturen på detta område — såsom huvudarbete får väl fortfarande hållas HVIDT, Om bankrembourser, 1929, trots att det utkommit före antagandet av ovannämnda internationella rembursregler — har numera berikats genom ett arbete av numera professorn ÅKE LÖGDBERG med titeln Spörsmål angående rembours och omfattande 88 textsidor. Arbetet har enligt uppgift i förordet framlagts såsom specimen för professur. Detta avspeglar sig också i viss mån i själva framställningssättet, främst i kapitlet om rembursens rättsliga innebörd. Författaren diskuterar här en mängd olika teorier och försök att inpassa rembursinstitutet bland tidigare vedertagna juridiska begrepp och det synes anmälaren, att huvuddelen av denna framställning väsentligen försvaras av arbetets karaktär av lärdomsprov. För de flesta läsare måste detta avsnitt nog vara av mindre intresse. Att författaren själv har vissa dubier framgår av framställningen s. 29. Däremot äro de följande kapitlen om rättsförhållandena mellan säljaren och köparen, mellan köparen och rembursbanken samt mellan rembursbanken och beneficienten mycket intresseväckande. Det inledande kapitlet innehåller en kortfattad historik, behandlar vissa terminologiska spörsmål samt ger en redogörelse för rembursens olika former och dess syftemål. Arbetet, som även innehåller ett sammandrag på engelska (18 s.), kompletteras med de av Internationella

 

Handelskammaren år 1933 godkända »Enhetliga regler angående rembourser (ackreditiv mot dokument)» samt med ett antal svenska och engelska formulär.
    Det allmänna omdömet om det anmälda arbetet är, såsom ovan redan framhållits, gott. I det följande skall jag icke i detalj ingå på alla de många frågor, till vilka författaren haft att taga ställning, utan begränsa mig till ett par spörsmål. Jag konstaterar först, huru otroligt vacklande och mångskiftande terminologin på detta område är. Till förvirringen bidrar också den omständigheten, att de internationella rembursreglerna icke vunnit anslutning i på långt när alla stater, bl. a. icke i England, som dock i fråga om rembursinstitutet länge varit den dominerande handelsplatsen. Kunde en viss enhetlighet här uppnås, vore säkert mycket vunnet.
    För att återgå till förf:s framställning av rembursens rättsliga innebörd utmynnar den i konstaterandet att det, som han kallar remburs i vidsträckt mening, utgör en form av kommission, medan remburs i inskränkt mening, d. v. s. förhållandet mellan säljaren och rembursbanken, enligt honom »påminner — — — ganska mycket om ett köpeavtal». Man frågar sig emellertid, om icke förf. med sistnämnda slutsats kommit bra långt från verkligheten. Banken beviljar ju blott kredit mot säkerhet i varan utan någon tanke på att ens interimistiskt förvärva den. Man kan väl icke ens säga, att banken skulle förvärva dokumenten, vilka banken ju skall ha dels för att därigenom uppnå avsedd säkerhet i godset och dels för att såsom ombud för köparen vidarebefordra till denne. Under sådana förhållanden är det svårt att inse, var den påstådda likheten ligger.
    Rembursens ändamål är att, på sitt sätt, underlätta det internationella varuutbytet. För säljaren betyder en remburs att den för honom ofta obekanta köparens betalningsförpliktelse övertages av ett kreditinstitut, på vilket säljaren under alla omständigheter anser sig kunna lita. Då säljaren under sådana förhållanden icke behöver kräva förskottsbetalning vinner köparen å sin sida den fördelen, att han icke behöver prestera till en för honom okänd säljare utan att erhålla vissa garantier för att säljarens prestation fullgöres avtalsenligt. Jag har understrukit ordet »vissa» därför, att det är tydligt, att full säkerhet aldrig kan erhållas. Det är bl. a. uteslutet, att den betalande banken alltid skulle kunna övertyga sig om att prestationsgodset kvalitativt sett motsvarar avtalet. Risken för fel i varan kan m. a. o. icke genom detta institut elimineras. Med det sagda sammanhänger emellertid frågan om rembursbankens utfästelse att infria en oåterkallelig remburs skall helt frigöras från rättsförhållandet mellan köparen och säljaren. För egen del har jag tidigare i ett av förf. ofta åberopat arbete Betalning genom remburs, Helsingfors 1947, bl. a. förfäktat, att bankens förpliktelse så till vida är anknuten till det mellan köparen och säljaren ingångna leveransavtalet, att banken i princip svarar för dokumentens inlösen endast under förutsättning att säljaren fullgjort sina förpliktelser icke blott i förhållande till banken utan också i förhållande till köparen. Denna ståndpunkt innebär, att banken under vissa förutsättningar bör kunna vägra inlösa dokumenten oaktat dessa formellt äro i ordning. Såsom exempel härpå kan nämnas det fall då

 

köparen eller snarast ett ombud för köparen till banken överlämnat utredning om att den inlastade varan icke svarar mot dokumenten —ett i och för sig ingalunda otänkbart fall.
    Denna ståndpunkt godkännes icke av Lögdberg, som anser att värdet av en oåterkallelig remburs genom regeln skulle väsentligt minskas. För min del tror jag icke, att detta skulle bliva fallet. Det är knappast att antaga, att bankerna utan tungt vägande skäl skulle begagna sig av denna möjlighet, i synnerhet då man beaktar den ersättningsskyldighet, som här kan uppkomma. Å andra sidan visar de redan av FEHR anförda exemplen hurusom författarens regel lätt kan fresta till missbruk. För att trygga säljarens rätt har man vid remburs gått längre än t. ex. i fråga om borgensförbindelser. Men uppnåendet av detta mål kräver icke att man går huru långt som helst, d. v. s. att man avskär alla band mellan köpeavtalet och rembursbankens förpliktelse. Också köparens intressen böra beaktas i den mån detta är möjligt utan att säljarens rätt äventyras.
    Till slut må konstateras, att 1933 års rembursregler efter det ovannämnda arbete utkommit ersatts med de vid Internationella Handelskammarens kongress i Lissabon i juni 1951 godkända reviderade rembursreglerna (se Internationella Handelskammarens broschyr nr 151» Uniform Customs and Practice for Commercial Documentary Credits, 1951 Revision). Mötet uttalade rekommendationen att de reviderade reglerna såvitt möjligt skulle genomföras från ingången av år 1952.

 

Gunnar Palmgren